Klimatkrisens hastighet

Klimatkrisen diskuteras ofta utifrån en fråga: “hur varmt kommer det att bli i framtiden?” Den här frågan är förstås viktig, eftersom skadan för människor och natur blir större ju varmare det blir. En grad varmare är inte så farligt. Sex grader är möjligen slutet på den moderna civilisationen.

Men det finns en annan fråga, som också är viktig för den skada som klimatkrisen kan orsaka människor och natur: “hur snabbt kommer temperaturen att stiga?”. Denna fråga, som handlar om klimatkrisens hastighet, har inte alls diskuterats lika mycket, men är i allra högsta grad relevant.

Ju snabbare uppvärmningen sker, desto mindre tid har vi att anpassa oss till den. Skyddsvallar, beredskap och materiel för att bekämpa bränder, luftkonditionering och erosionsskydd tar tid att bygga, köpa in och distribuera.

För de fattigaste länderna är klimatkrisens hastighet ännu viktigare. I dessa länder har man inte råd med de åtgärder som krävs för att anpassa sig till ett varmare klimat. Om uppvärmningen sker långsammare, har dessa länder möjlighet att få starkare ekonomier som skulle kunna ha bättre möjligheter att skydda sina befolkningar.

Klimatkrisens hastighet kan också spela en avgörande roll för djur och växter. Dessa kan inte skydda sig med teknologi, utan blir tvungna att migrera och anpassa sig genom naturligt urval. Men båda dessa mekanismer behöver tid.

Vi vet att vi kan påverka hur varmt det kommer att bli genom att minska utsläppen av växthusgaser, men vi kan faktiskt också påverka hur snabbt uppvärmningen sker genom att fokusera på att minska vissa specifika typer av utsläpp. Vissa av de mest kraftfulla växthusgaserna, som till exempel metan och freoner (särskilt HFC-gaser) har en stor effekt på kort sikt. Det betyder att de orsakar skada på två sätt: de bidrar till uppvärmningen och accelererar klimatkrisen. Detta borde vi ta hänsyn till när vi beräknar hur mycket klimatrelaterad skada en viss mängd utsläpp bidrar till. Det skulle innebära att nötkreatur och får, som orsakar stora utsläpp av metangas, har en mycket mer negativ effekt än om vi bara tar hänsyn till hur mycket de ökar den totala uppvärmningen.

En annan konsekvens av att ta hänsyn till klimatkrisens temporalitet är att vissa typer av “klimatneutrala” energiformer kan vara mer problematiska än vad de skulle vara om vi bara tog hänsyn till den totala uppvärmningen. När ett träd växer, binder det koldioxid över en period av flera decennier, beroende på trädslag. Men när vi bränner det trädet, så frigörs den koldioxiden över mycket kort tid. Det innebär att även om vi skulle plantera ett träd för varje träd vi bränner upp i ett pelletsverk, så skulle förbränningen accelerera klimatkrisen, även om den skulle vara klimatneutral i ett längre perspektiv.

Ett tredje exempel på hur vi kan påverka klimatkrisens hastighet är att ha ett större fokus på utsläpp av en partikel snarare än en gas, nämligen sot. Sot består av väldigt små kolpartiklar, som bidrar enormt mycket till den globala uppvärmningen på kort sikt. Sot har dels en stark växthuseffekt när den svävar i atmosfären, men sot kan också värma upp planeten genom att göra glaciärer och havsis mörkare. Detta skyndar på nedsmältningen, vilket i sin tur ökar temperaturen. Sotets bidrag till den totala uppvärmningen är ansenligt, men det är dess bidrag till klimatkrisens hastighet som gör att eliminerandet av sot borde vara vårt främsta fokus. Som tur är finns väl beprövad och effektiv teknologi för att minska sotutsläpp från kraftverk och dieselmotorer.

För min egen del innebär dessa tankar om klimatkrisens hastighet att jag inte längre känner lika mycket skam över att skaffa barn i framtiden. Det är sant i och för sig att valet att skaffa ett barn kommer att orsaka mer utsläpp av växthusgaser än något annat val som jag kan tänkas göra. Men ett barn orsakar utsläpp över flera decennier. Och i de första åren orsakar de nästan inga utsläpp alls. Så valet att skaffa barn bidrar mindre till klimatkrisens hastighet än andra val som vi typiskt gör.

Lämna den första kommentaren

Immersion vs distanced fantasy

You can approach a work of narrative art (movies, books, TTRPG, RPG) in many ways. You can take part of them from a certain distance, where you appreciate one aspect without feeling immersion. For example, you may enjoy an action-packed sequence in a movie while also feeling that it is just a fantasy about how action looks like. Another example is pornography. We all know that what we see is not real, but it’s ok. We are not there to understand the motives of the personae, nor are we interested about sociopolitical, psychological or normative ramifications about the scene. We are just here for the sex. Removing the complexity makes the experience more simple, direct and vivid.

However, sometimes narrative invites you to immerse yourself in a certain perspective or world. The aim here is to make a certain person or event believable, to allow you, the consumer of the narrative, to engage with the story without suspending disbelief. However, immersion comes with costs and benefits. When we are immersed in the story, and the protagonist makes something that violates our own moral norms, we react differently from when the protagonist in a non-immersive narrative does something similar. This is why stormtroopers wear helmets. To have Han Solo kill someone with a face and a personality would force us to question our feelings for him. Conversely, by dehumanizing Stormtroopers, the story allows us to be continuously immersed in the story.

Of course, a story may choose to be immersive and have a protagonist that is not a hero. Such a story can afford to show the real victims of the protagonist’s violence, and let us feel conflicted about their story. Some stories use this trick to lure us to root for someone, presenting them as a hero, and slowly showing us how the protagonist is actually no hero at all. In retrospect, we come to realize that what made us think of the protagonist as a hero were problematic aspects of common sense morality. For example, in Breaking Bad, we root for Walter White (WW). We eventually realize that he is not just an “anti-hero”, but a megalomaniac psychopath. Looking back at his behavior in the first episodes, we realize that he was a violent, resentful and toxic person to begin with, but that we somehow accepted his behavior since he was also in a very shitty situation.

The problem with some works of immersive narrative with evil protagonists is that sometimes, part of the audience does not get it, because they are assholes. We can call this “the Westworld problem”, in reference to the popular HBO tv-series. Here, the story revolves around a Western-style theme park where guests interact with highly realistic humanoid robots. The problem is that the guests in Westworld use this opportunity to indulge in an orgy of sadistic violence. The most troubling of this is that no matter how immersed the guests are, the amount of violence remains constant. In other words, the guests reveal themselves to be psychopathic monsters.

Likewise, some Breaking Bad fans feel that WW did nothing wrong, and that his wife was a “bitch standing in his way”. This is not because they think that WW was a cartoonish action-figure character, but because they share his values and agree with the justification that he invokes for his actions. In this case, the problem is not the story. The presentation makes it obviously clear that WW is a bad guy. The problem is that many people seem to believe that his behavior is acceptable.

An immersive narrative work becomes problematic when it is designed to cater to this group. For example, the Godfather asks us to understand and sympathize with a family of violent mobsters. However, they are portrayed as noble and honorable. While their violence is also shown, the story makes us root for the Godfather and his family. In doing so, the film makes us complicit in the violence and debauchery. We are being taught that violence, authoritarian patriarchal power and honor culture are good. To the extent that we reject these values, we should also approach stories like the Godfather with caution.

While movies are often enjoyed in the company of others, when our moral emotions need to conform to social expectations, video games are often played solo. This may be an explanation for why videogames so often are much more murderous than movies. This is not only true for games where the player is expected to engage from a certain distance, such as the Grand theft auto franchise. This is also true for games that intend to be immersive, that allow the player to “become” the protagonist.

These can be heroes, anti-heroes and villains. While many players prefer to be heroes, playing a villian can also be rewarding. You get the opportunity to immerse yourself in the perspectives of an evil person, and explain your acts from that vantage point. This, however, creates a challenge for the game to craft a story that reflects the fact that the player is not good guys. If the story cannot reflect this fact, then the story becomes apologia for abuse and murder.

Note that there is a considerable difference between an anti-hero and a villain. The anti-hero is a hero that lacks some conventional heroic qualities, such as idealism, courage and morality. But the anti-hero is still a hero. Han Solo may be a smuggler, liar, thief and scoundrel, but he is still a hero. The narrative puts the anti-hero on a path where his self-interested actions either align with the just cause or give him a chance for redemption.

A villain need not be one-dimensional, but is a character that when given the chance to do the right thing, opts for evil, motivated by a base preference such as greed, paranoia, hate, bloodlust or megalomania. In the Godfather, Michael has the choice to make peace with the five families after his father’s death. Instead, he chooses revenge and all-out war, a choice that is presented to us as a cathartic klimax where we are supposed to feel that just retribution has befallen on the leaders of the other families. When we are immersed in a narrative where the protagonist kills people and moves on, and the narrative does not pause and recognize that what happened was an extraordinary event, then the narrative is endorsing the wanton killing of humans. The narrative endorses the villain. The point here is that a narrative can explore evil without endorsing it, and perhaps can explore evil better when not endorsing it.

Lämna den första kommentaren

Bör vi vaccinera riskgrupperna?

Torbjörn Tännsjö argumenterar i Aftonbladet att vi istället för att vaccinera riskgrupperna bör vaccinera unga friska personer som bidrar mest till smittspridningen. Jag tror att han har fel, av följande skäl: 

  • Varje person över 70 som blir sjuk löper en avsevärd risk att behöva läggas in på sjukhus, antingen på IVA eller på infektionsklinik/geriatrik. Sådana platser är dyra, och begränsade i antal. För att “spara” en IVA-plats behöver vi vaccinera ett mindre antal 70-åringar än 20-åringar. 

 

  • Vaccinet bygger på ny och relativt experimentell teknologi och har inte hunnit testas över lång tid. När man utsätter någon för en potentiellt riskabel medicinsk intervention så kan det vara legitimt om den personen annars hade löpt en stor risk att bli sjuk eller dö. Det är alltså mer acceptabelt att utsätta äldre än yngre för den medicinska risken som är förknippad med detta vaccin, eftersom äldre också löper större risk att bli allvarligt sjuka och dö. Man kan förstås argumentera, som Torbjörn Tännsjö gör, att de unga löper en större risk eftersom de riskerar fler levnadsår än de äldre. Det stämmer att en risk kan vara större om man har mer att förlora, även om sannolikheten är lägre. Säg att en 70-åring riskerar 10 år av liv och en 60-åring riskerar 20 år. Om sannolikheten att 70-åringen dör är mindre än dubbelt så stor så löper 60-åringen den större risken. Men vad gäller Covid-19 är sannolikheten att en äldre person (75-84) dör 220 gånger större än för den som är ung (20-29). Det innebär att även om de yngre har mer att förlora så är sannolikheten så låg att dö att de äldre ändå löper den större risken. 

 

  • I en naiv population (alltså en där få är immuna, som t ex Finland) kan det finnas skäl att vaccinera folk som förväntas vara “superspridare”, givet att man kan identifiera dessa (inte trivialt). Men i Sverige, där gissningsvis uppemot en femtedel av befolkningen kommer att ha varit sjuka innan vi får vaccinet är det inte en bra idé. Skälet till detta är att det är de som potentiellt sprider sjukdomen mest är de som själva löper störst risk att bli sjuka först, som Tom Britton argumenterat. Det innebär att de redan har varit sjuka och är därmed redan immuna. Om vi vaccinerar unga superspridare skulle vi sannolikt “slösa bort” vaccinet på dessa, eftersom de redan i hög utsträckning är immuna. 

 

Sammanfattningsvis så har Torbjörn Tännsjö rätt i att vaccinet bör användas för att bekämpa pandemin, men i detta fall görs det mest effektivt om vi vaccinerar riskgrupperna före de yngre. 

Lämna den första kommentaren

På spaning efter en man som flytt

Recension av Männen i mitt liv. Av Sofia Rönnow Pessah.

Den här boken handlar inte om sex. Den handlar, som böcker från Michel Houellebecqs Serotonin till Herman Hesses klassiker Stäppvargen, om depression. Jag läser den här boken som en del av den litteraturen, som så ofta skrivits av män och skildrat hur män rör sig i rummet bakom en slöja av depression och frenetiskt kämpar för att kunna bryta sig fria. När dessa böcker är som bäst skildrar de en allmängiltig aspekt av att vara människa, och tvingar läsaren att ifrågasätta sina känslor och se händelser i sitt eget förflutna i ett nytt ljus.

I Männen i mitt liv rör sig protagonisten Sonia genom rummet med män som sin organiserande princip. Likt en turist på en Europaresa som reser från Eiffeltornet till Peterskyrkan och sedan till Hagia Sofia reser Sonia mellan männen. Det är männen som är hennes flykt från sig själv. Samtidigt är det genom männen som Sonia lever sitt liv och lär sig. Männen är som cigaretter. Hållpunkter, pauser, resor, meditationer, heliga, värdelösa, utbytbara, unika, beroendeframkallande, giftiga och ibland illaluktande. De är både i centrum men också konstant i periferin. Någonstans i bakgrunden är hon jurist och ”vill rädda världen”. Men det är i sina relationer som hon lever och utvecklas.

Det finns intressanta skillnader mellan Männen i mitt liv och traditionellt manliga skildringar av liknande sort. Manliga skildringar tenderar att växla mellan en sorts hyperagens, där protagonistens handlingar omformar världen (Dr Glas, Raskolnikov) och en sorts fatalism, där historien redan är skriven och protagonisten bara spelar sin roll i ett större drama (Serotonin). Men i denna historia genomgår Sonias agens en konstant transformation. Ibland är hon en hyperagent, ibland är hon en slav under omständigheterna. Men när hon saknar agens är det på grund av hennes egna mentala mörker. Det är inte ödet som dikterar hennes ofrihet, utan snarare hennes egna självdestruktiva impulser. När Sonias Mr Hyde kommer fram är det inte någon annan, utan hon själv. Mörkret har ingen distans till hennes jag , utan är en del av jaget. Männen hon träffar är väldigt lika henne. De är också fångade i sig själva. Ibland låter hon sig fångas av dem, som nummer 38, tysken som saknar öron. Ibland fångar hon dem i sig, som Oliver, den deprimerade studenten.

En annan skillnad är hur Sonias reflektioner och interna monolog om varför hon gör som hon gör skapar en sorts metahandling. Reflektionerna sker i presens, in medias res, inte i eftertankens avstånd. Därmed blir reflektionerna en del av handlingen. Sonia förstår att hennes rädsla för att bli avvisad är det som får henne att handla som hon gör. Denna insikt gör dock inte situationen bättre, utan blir bara en extra börda i ett självföraktande sinne. Istället för att reflektionen blir en kommentar på händelsen blir händelsen istället en kommentar på reflektionen.

Jag tänker också på hur den här boken tydliggör skillnaden mellan hur vi ser på manlig och kvinnlig sexualitet idag. Hade Sonia varit en heterosexuell man hade bemötandet varit annorlunda. Manlig sexualitet uppfattas fortfarande som i grunden farlig och destruktiv.

Är det här en feministisk bok? Möjligen, på samma sätt som Serotonin är det. Boken skildrar en trasig människas interaktion med andra trasiga människor. Hur våld, tvång och förnedring uppstår ur en komplex interaktion av förväntningar, stereotyper, självhat, vrede och ångest och ibland rena reflexer. Att belysa den komplexiteten utan att reducera den till ”patriarkatet”, ”porrskadad” eller ”självskadebeteende by proxy” är precis vad en feministisk analys bör göra. Varje olyckligt knull är olycklig på sitt eget vis.

Lämna den första kommentaren

Hur individualismen kapade klimataktivismen

Vissa ideologier är så allomfattande att det är svårt att se dem, eller föreställa sig världen utanför dem. En sådan ideologisk uppfattning är vad vi kan kalla för politisk individualism. Om den politiska individualismen hade en slogan skulle det vara “There is no such thing as society”.

Enligt den politiska individualismen är politiska problem egentligen individuella problem. Brottslighet, arbetslöshet och miljöproblem handlar om individens oförmåga att ta ansvar. Om du som individ anser att något är fel, ska du i första hand fråga dig själv: “vad kan jag göra för att bidra till att det blir bättre. I andra hand ska du tala med andra och få dem att ta sitt ansvar. Först i tredje hand finns det en roll för politiken att spela. Men i den mån politiken har en roll i att åtgärda samhällsproblem, ska den fokusera på att möjliggöra för individer att ta ansvar eller bestraffa de individer som inte tar ansvar. Politiken ska inte lösa problemen, för det är individen som är den relevanta enheten för social förändring.

Anta till exempel att du anser att det finns ett problem med nedskräpning i din lokala park. Så här skulle en individualist tycka att du ska gå tillväga:
1. Skräpa inte ned själv.
2. Plocka upp skräp när du kan.
3. Prata med dina grannar om problemet.
4. Klaga på nedskräpningen i den lokala facebookgruppen.
5. Kontakta politiker i stadsdelsnämnden och be dem att sätta ut fler papperskorgar

Som vi ser i detta exempel är politisk individualism är ibland en rimlig approach. Detta gäller särskilt i mindre sammanhang. Ju större skala ett problem har, och ju svagare relationen mellan individuell handling och problemet, desto mindre rimlig är den politiska individualismen. Detta är särskilt tydligt när problemet beror på bristande koordination. Ett exempel på det är bilköer. Om du vill göra något åt problemet, och tar bussen, kommer det att bli lite mer attraktivt för någon annan att ta bilen. Det finns en risk att ditt individuella ansvarstagande inte gör någon skillnad alls.

Det finns inget problem där den politiska individualismen är sämre lämpad än den klimatkrisen. Dels är skalan i problemet global. Dels är problemet ett koordinationsproblem. Till skillnad från problemet med nedskräpning där “många bäckar små” är ett rimligt uttryck, gäller inte detta för klimatkrisen. Många bäckar små blir inte en å. Det du gör spelar ingen som helst roll. Trots det dominerar den politiska individualismen samtalet om klimatet. Detta är djupt problematiskt, av följande skäl:

Individuella åtgärder har i princip ingen effekt. Men när folk påpekar detta så leder det bara till depression och klimatångest.

Strategier att mobilisera individer att “ta sitt ansvar” (s.k. “flygskam”) är alienerande och destruktiva, särskilt eftersom det inte spelar någon roll.

Påståendet att “vi kan både ta vårt ansvar och mobilisera politiskt” är vilseledande.
För att påverka politiskt måste vi ibland resa med flyg, åka bil mm.
Vi har en ändlig mängd ekonomiska resurser. Varje krona du lägger på ekologisk mat är en krona du inte använder för att miljökompensera.
Vi har en ändlig mängd tid och energi. Varje timme du lägger på att researcha solceller till ditt tak är en timme du inte använder till att researcha andra, mer effektiva lösningar.

Det individualistiska fokuset resulterar ibland i krav på politiska åtgärder för att individer ska kunna leva “klimatsmart”. Dessa är ofta väldigt ineffektiva i termer av minskade utsläpp/kr. Ett exempel på det är snabbtåg mellan Stockholm och Göteborg. Dessa skulle göra det enklare för mig att kunna åka till Göteborg på ett klimatsmart sätt, men har dessvärre netto en negativ klimatpåverkan i mer än ett halvsekel. Ett annat exempel är subventioner för solceller på hustak. Dessa är förstås mycket populära, men det skulle vara mycket mer kostnadseffektivt att subventionera solcellsparker.

Vad bör vi göra istället? Vi bör:

Utbilda oss om de mest kostnadseffektiva lösningarna.
Prata med politiker och andra beslutsfattare om dessa lösningar.
Rösta på politiker som utlovar att vidta effektiva åtgärder.

2 kommentarer, Tyck till du med

Unilateral selektiv nedrustning

Kärnvapen är just nu det största hotet mot mänsklighetens existens. Det är inte detonationerna i sig som hotar mänskligheten, det är den kärnvapenvinter som ett fullskaligt kärnvapenkrig skulle innebära. Moderna klimatmodeller har visar att de tusentals vätebomberna som står redo att avfyras räcker för att orsaka en global vinter i flera år. Enligt en studie skulle ett krig där världens arsenaler användes leda till:

”A global average surface cooling of −7 °C to −8 °C persists for years, and after a decade the cooling is still −4 °C. Considering that the global average cooling at the depth of the last ice age 18,000 yr ago was about −5 °C, this would be a climate change unprecedented in speed and amplitude in the history of the human race. The temperature changes are largest over land … Cooling of more than −20 °C occurs over large areas of North America and of more than −30 °C over much of Eurasia, including all agricultural regions.”

Under denna period skulle skördar runt jorden utebli och miljarder människor skulle svälta. Världen har inte, och kan sannolikt inte bygga upp de matförråd som uteblivna skördar i flera år skulle innebära. Det är synd att frågan om nedrustning inte alls har diskuterats i valrörelsen.

Vad kan Sverige göra? Frågan om unilateral nedrustning, alltså att Sverige i bilaterala samtal med kärnvapenstater uttrycker en önskan om att de ska göra sig av med sina kärnvapen har länge avfärdats som orealistisk och kontraproduktiv. Varför skulle till exempel USA vilja göra sig av med sina kärnvapen utan att få något för det?

Men om total unilateral nedrustning är orealistiskt och kontraproduktivt att föreslå så är selektiv nedrustning ett mycket mer plausibelt förslag. Vad innebär selektiv nedrustning, och är det meningsfullt att sträva efter det? Är inte en kärnvapenfri värld målet?

Jo, en kärnvapenfri värld är vad vi borde sträva efter. Men antalet kärnvapen spelar också roll. Ju fler kärnvapen det finns, desto större sannolikhet att fler kärnvapen kommer att användas i händelse av krig. Ju fler kärnvapen som används, desto längre kärnvapenvinter, allt annat lika. Ur perspektivet “mänsklighetens överlevnad” spelar det faktiskt en stor roll om vintern varar i tre eller fem år.

Men vad gör unilateral selektiv nedrustning mer plausibel ur kärnvapenmakters perspektiv? Jo, en del kärnvapen saknar strategisk relevans i vår tid. Jag föreslår att i synnerhet dessa två typer av kärnvapen är rimliga att skrota omedelbart.

Taktiska kärnvapen. Dessa är vapen som är avsedda att användas på slagfältet, som en typ av extra kraftfulla konventionella vapen. Det strategiska värdet för NATO under Kalla kriget av dessa vapen var att kompensera för en numerär underlägsenhet med avseende på konventionella styrkor i Europa gentemot Warszawapakten. Tanken var att taktiska kärnvapen skulle användas mot sovjetiskt pansar och att kompensera bristande precision med sprängkraft. Men tack vare ökad precision i nya vapensystem behövs inte kärnvapen i konventionella konfrontationer av detta slag. Gulfkriget visade hur effektiva dessa vapen var mot små och rörliga mål. Taktiska kärnvapen har överlevt sin användbarhet. Varför spenderar då USA och Ryssland stora summor på att modernisera sina arsenaler för vapen som egentligen inte behövs?

Taktiska kärnvapen spelar främst en psykologisk roll, inte minst i den ryska försvarsdoktrinen (och i NATOs doktrin under kalla kriget). Eftersom taktiska kärnvapen är “små” (jämfört med strategiska kärnvapen) är det mycket mer sannolikt att de kan användas i en konventionell konflikt. Detta innebär att länder som väljer att eskalera en konflikt med en kärnvapenmakt har större skäl att tro att kärnvapen kommer att användas mot dem än om kärnvapenmakten endast hade strategiska kärnvapen. Men det är just på grund av att dessa vapen är “små” som de är farliga. Även om dessa kärnvapen har en psykologisk roll så är denna roll dubbeleggad. Den som har taktiska kärnvapen löper också större risk att i preventivt syfte attackeras med strategiska kärnvapen. Detta framgick när Sovjetunionens krigsplanering offentliggjordes efter Warszawapaktens upplösning. De visste att ett konventionellt krig i Europa skulle av NATO besvaras med taktiska kärnvapen, vilket i sin tur skulle leda till en upptrappning. Planen var att istället utplåna alla större städer och hamnar i Europa under krigets första timmar. NATOs taktiska kärnvapen skulle sannolikt inte ha använts i ett sådant scenario.

Taktiska kärnvapen är dessutom mycket dyra. De är dyra att underhålla, bevaka, transportera och skrota. Dessa pengar kan användas bättre, både civilt men även militärt. Dessa är argument som allt oftare ventileras av amerikanska försvarsexperter knutna till Pentagons olika tankesmedjor. Sverige skulle kunna hjälpa dessa experter genom att i möten med våra allierade uttrycka dessa argument och våra önskemål att taktiska kärnvapen bör skrotas unilateralt.

Den andra typen av kärnvapen som kan och bör skrotas, utan att äventyra en kärnvapenmakts kapacitet att avskräcka, är silo-baserade strategiska kärnvapen. Idag finns en dogm att det krävs en “triad” kärnvapen för att kunna utgöra ett trovärdigt hot. Men moderna ubåtar och bombflyg räcker alldeles utmärkt för att avskräcka från att kärnvapenangrepp mot USA eller Ryssland. En Ohio-ubåt bär på 24 Trident II-missiler med 12 stridsspetsar var, där varje stridsspets har en sprängkraft på 300-475 kiloton TNT (Hiroshima-bomben hade en sprängkraft på 15 kiloton TNT). De landbaserade ballistiska missilerna behövs inte. USA har 14 ubåtar bestyckade med Trident. Utöver detta har USA kärnvapenbestyckade bombflyg i sina militärbaser över hela världen.

Varför är silo-baserade kärnvapen särskilt farliga? De är farliga för att USA vet att Ryssland vet var varje silo-baserad kärnvapenmissil är. Det innebär att i händelse av att USA blir attackerad med kärnvapen måste dessa missiler avfyras innan de förstörs av angriparens missiler. Den här “use them or lose them”-logiken innebär att silo-baserade kärnvapenmissiler idag står fulltankade och redo att avfyras omedelbart. Beslutet att avfyra dessa vapen måste fattas på några minuter, eftersom dagens interkontinentala missiler kan färdas i tjugo gånger ljudets hastighet. Silo-baserade missiler sätter politiska beslutsfattare i en omöjlig situation. De måste på några minuter bestämma om de ska utplåna en väsentlig del av mänskligheten. Det korta tidsfönstret sätter även orimliga krav på att radar och kommunikationsteknik ska fungera felfritt. Till skillnad från dessa fruktansvärda vapen har en ubåtsbesättning lång tid på sig att fatta ett beslut om vedergällning. Kärnvapenbestyckade ubåtar kan gömma sig djupt under vattnet och kan inte utplånas i ett plötsligt angrepp. Det innebär att risken för att misstag eller tekniska fel ska orsaka mänsklighetens undergång är mycket mindre för dessa vapensystem.

Jag har här presenterat två argument för varför taktiska och silobaserade kärnvapen bör skrotas unilateralt utan att försämra kapaciteten till avskräckning. Jag skulle gärna vilja att dessa argument framförs varje gång vi har ett bilateralt möte med ett land som har dessa typer av kärnvapen, på samma sätt som vi alltid tar upp frågor om mänskliga rättigheter när vi har bilaterala möten med länder som Kuba och Rwanda.
Lästips om varför taktiska kärnvapen inte längre behövs

En kommentar än så länge, lämna en till

Om giftig manlighet och giftig pojkighet

Det pågår på olika forum en intressant diskussion om giftig manlighet (“toxic masculinity”) som refererar till klassiskt maskulina normer som att förtränga känslor och att vara självtillräcklig. Inom filosofin har de här normerna paketerats i bland annat stoicismen, som förespråkar en känslolös attityd till vår omvärld (sörj inte dina barns död, för döden är oundviklig). I modern tid förmedlas den giftiga manligheten i bland annat Stjärnornas Krig– filmerna, till exempel i scenen ur The Phantom Menace där en ung Anakin Skywalker förnedras och skuldbeläggs av Yoda inför yedimästarna för att han är rädd och orolig över sin mor. Istället för att visa förståelse för att ett barn kan känna oro för sin mor, och att han till och med har goda skäl att vara orolig, kräver Yoda att han ska eliminera sina känslor.

Problemet med giftig manlighet är att det hämmar mäns emotionella mognad och förståelse av sig själva och världen. Känslor försvinner inte genom att trängas bort. Ingen kan förstå sin värld och sina känslor genom enbart introspektion och självrannsakan. Inte ens Marcus Aurelius, den stoiske kejsarfilosofen, kunde det. Han dog ensam, deprimerad och fjärmad från sin son. Vi män behöver bli bättre på att ge och efterfråga emotionellt arbete. Denna term refererar till det arbete som en person utför när hen lyssnar och ger råd och tröst till en person som uttrycker sina känslor. Tanken med begreppet är att belysa att det är svårt och ofta betungande att lyssna på, trösta och bekräfta en emotionellt uppriven person.

Men den giftiga manligheten är inte det enda patriarkala idealet i vår samtid. Ett annat ideal, som står i direkt opposition till den giftiga manligheten, är det jag skulle vilja kalla “den giftiga barnsligheten”, som refererar till normer om att vara en “lekpojke” (playboy), som leker bekymmersfritt i en värld full av leksaker och ansvarstagande vuxna som sköter all markservice. En lekpojke behöver inte ta ansvar, det är andra som matar, tröstar och leker med honom när han behöver det. Den giftiga barnsligheten är problematisk också. Den hämmar givetvis mäns mognad, inte bara emotionellt utan i nästan alla avseenden. När unga män får höra att “boys will be boys” och att de därför inte behöver ta ansvar, leder det till att de checkar ut från livet och leker bort sin ungdom. Jag tror att en del av fenomenet ”manlighetens kris”, som det allt oftare talas om, beror på den giftiga barnslighetens normer.

En del män, särskilt de som liksom Aurelius brottats med sina demoner i ensamhet hela sina liv, går nu för långt åt andra hållet. De blir giftiga lekpojkar som behandlar andra som emotionella leksaker som de kan använda utan att ta ansvar eller hänsyn. De förvandlas till emotionella tsunamis som öser över envar som förmår att ställa upp med emotionellt arbete. Det här är att byta ut giftig manlighet mot giftig barnslighet. Vissa människor är förvisso så illa däran (pga psykisk sjukdom etc) att de är helt oförmögna att ta hand om sig själva. De bör förstås få all hjälp de behöver för att kunna ta sig till en position där de kan själva ta sig vidare. Men för en del personer är det alldeles för bekvämt och enkelt att ge avkall på all självständighet och all självkontroll.

Att ta avstånd från stoicismen och den giftiga manligheten behöver inte betyda att vi bör ta avstånd från att vara vuxna och ansvarstagande individer. Att vara vuxen innebär att man inser att man har ett ansvar att hjälpa sig själv. Ibland kan det innebära att man tar hjälp av andra också. Att be andra om hjälp när man behöver det är att ta ansvar. Att erkänna och ge uttryck för sina känslor är positivt, men inte när man ohämmat kväver andra i dem.

En del feminister som jag följer beskriver hur de ofta dras in i långa och emotionellt plågsamma bekännelser från män som sällan ger något tillbaka. Här finns det en klar ojämlikhet i vem som utför det emotionella arbetet. Vår samtid har skapat massa giftiga normer för män och för kvinnor. Vi män måste jobba med oss själva för att överkomma dessa normer och navigera på ett sätt som gör att vi inte hamnar ur askan i elden.

Istället föreslår jag att vi bör ha Barack Obama som förebild om hur man kan vara som människa i relation till sina emotioner. Kolla på den här mannens emotionella register, på hur han visar sina känslor på ett sätt som är så ärligt, så värdigt, och som skapar en närhet och en relation mellan sig själv och andra.

Lämna den första kommentaren

Strålande tider: varför vi behöver mer kärnkraft

Som vänster och miljövän var min utgångspunkt att vara skeptisk mot kärnkraften. För ungefär tio år sedan, när jag började intressera mig för klimatfrågan, började jag ändra uppfattning.

Jag tyckte då att existerande kärnkraft borde drivas vidare tills kolet fasats ut, men att ingen ny kärnkraft var nödvändig eller önskvärd. Jag såg kärnkraften som något som inte hörde hemma i framtiden. Jag tror att den här uppfattningen är relativt vanlig hos personer som också anser att klimatet är vår stora utmaning men som samtidigt tror på potentialen i förnyelsebar energi. Jag har ändrat mig, och jag anser att du också borde göra det. Jag kommer att argumentera för att:

  1. Förnyelsebar energi (sol, vind och vatten) kan inte bli vår huvudsakliga energikälla i framtiden.
  2. Vårt bästa alternativ är kärnkraft.

 

Vad är problemet med förnyelsebar energi?

Jag kommer huvudsakligen att fokusera på sol och vind. Vattenkraften är i princip så utbyggd den kan bli i stora delar av världen.

Ett generellt problem: Mänskligheten har under sin historia exploaterat energikällor som varit alltmer koncentrerade. Från ved, till vatten- och väderkvarnar, till kol, olja och nu kärnkraft. Varje steg har inneburit att mer energi kan utvinnas med mindre insatser. Men sol- och vindenergi är ett steg i motsatt riktning. Det är en mer diffus energikälla som kräver större input av energi och material per output än kol och olja. Det borde ge oss skäl att vara skeptiska till att dessa energikällor kan ersätta fossila bränslen. Men det finns mer konkreta skäl till att vara skeptisk mot hypen.

  1. Kostnaden för sol- och vindkraft är högre än vad du tror. Det som redovisas när kostnadsjämförelser görs är kostnaden för installerad kapacitet, alltså hur mycket el som kan produceras. Men solkraft har ett kapacitetsutnyttjande på 30% eller lägre (beroende på plats). Därför är kostnaden per producerad kWh ofta mycket högre. Denna kostnad är ännu högre om vi räknar med lagrings- och överföringskostnader.
  2. Materialförbrukningen per kWh är enormt hög för sol och vindkraft. Den mängd stål, glas och cement som krävs har stora miljökostnader, både vad gäller utsläpp och giftigt avfall från gruvor. Dessutom kräver dessa energislag kisel och vissa sällsynta metaller vars framställning orsakar stora mängder miljögifter.
  3. Ekonomi. All solenergi på samma plats produceras samtidigt. Det innebär att varje extra solcell konkurrerar direkt med alla existerande solceller. Det innebär att lönsamheten för solceller relativt andra energislag faller snabbt ju fler det finns på ett och samma ställe. Redan när solceller överstiger 10% av elmixen i ett område blir det snabbt olönsamt att bygga nya (beroende på faktorer som lagring och överföring).
  4. Intermittens. Vi har ännu inte löst problemet att våra energibehov är fördelade över dygnet på andra sätt än tillgängligheten på sol och vind. Intermittens kan bemötas på olika sätt, men ingen av dessa är särskilt bra.
    • Elledningar över stora avstånd kan överföra el från delar där det är soligt/blåsigt till delar där det är mörkt/vindstilla. Men elledningar över regionala avstånd är dyra, impopulära och ineffektiva och gör elförsörjningen sårbar. Ledningar över långa sträckor har också stora materialkostnader.
    • Batterier är än så länge väldigt dyra, kräver stora mängder relativt sällsynta metaller och har få skalfördelar.
    • Det är möjligt att pumpa upp vatten i vattenkraftsdammars vattenmagasin, men det kräver rätt sorts geografi och är ganska ineffektivt.
    • Elbilar skulle kunna vara en del av samhällets buffert, genom att lagra en del av elen i sina batterier, men det är en marginell lösning.
    • Smarta hem skulle kunna sprida ut en del av energiförbrukning genom att till exempel köra tvätt och disk mitt på dagen. Men det är också bara en marginell åtgärd. Folk kommer fortfarande vilja laga mat när de kommer hem från jobbet.
  5. Säsongsintermittens är ett ännu större problem. Vi kanske kan (med nån spännande framtida teknologi) lagra eller transportera el för att jämna ut tillgång och efterfrågan under dygnet. Vi kan inte lagra eller transportera el för att göra motsvarande under året. Detta är särskilt ett problem i Sverige där vi behöver som mest el och värme när det finns sämst möjligheter till sol.

 

Med allt detta sagt så tror jag att vind och sol har en viktig nisch att fylla i den framtida energimixen. I länder som är varma och soliga är AC en stor energislukare. Här peakar efterfrågan på el samtidigt som solkraften peakar. Det gör att solkraft är mycket mer attraktivt. Eftersom arbetskraftskostnaden är en relativt stor del av kostnaden (installation och underhåll) är förnyelsebar energi också mer attraktivt i fattigare länder. Dessa saknar också teknisk kompetens och kapital för de investeringar som kärnkraft kräver. Öar som ligger långt från land och som idag försörjs av importer av diesel (t ex Hawaii) bör givetvis satsa på en kombination av sol och vind. Sol och vind kan också vara en större del av energimixen i närheten av vattenkraftsdammar eller avsaltningsanläggningar. Ökad diversitet i energimixen kan också öka resiliensen i elförsörjningen.

Även om det finns andra typer av förnyelsebar energi (vågkraft, geotermisk energi etc) är dessa också av marginell natur. Det enda rimliga alternativet som kan producera fossilfri energi i stor skala är kärnkraft. Hur står sig kärnkraften i jämförelse med förnyelsebar energi?

  1. Kärnkraften har inga intermittensproblem utan kan köras när efterfrågan på energi är som störst.
  2. Kärnkraften är en relativt pålitlig energikälla. Fram till 90-talet plågades många kärnkraftverk av ständiga nödstopp och mindre fel. Men den typen av nödstopp är idag mycket sällsynta. Kärnkraft har en utnyttjandekapacitet på 90%.
  3. Kärnkraft kräver mycket mindre material (stål, cement etc) per kWh än sol- och vindkraft. Den totala mängden CO2-utsläpp per kWh är alltså mindre än för sol- och vindkraft.
  4. Kärnkraft har ett avfallsproblem. Men mängden giftigt avfall från ett kärnkraftverk och de material som används är mindre än mängden avfall som sol och vind som genererar för motsvarande mängd energi. Till skillnad från avfallet från sol och vind kan det radioaktiva avfallet från kärnkraft återanvändas och på sikt göras ofarligt.

 

Men kärnkraften har ett stort problem

Det är väldigt dyrt att bygga kärnkraftverk. Dessa är projekt som kan ta upp till ett decennium att färdigställa och som måste operera i decennier för att gå med vinst. Givet de politiska riskerna (att kärnkraftverken kommer att stängas ned i förtid) som det innebär att investera i kärnkraft är det inte konstigt att inte en enda reaktor byggts utan statliga subventioner och garantier.

Ett annat skäl till att det är så dyrt att bygga kärnkraftverk är att allmänheten har en lågt mindre risktolerans med avseende på kärnkraft än med avseende på andra energiformer. Vi är villiga att acceptera mycket större risker förknippade med kolkraft och gas, vilket innebär att kärnkraftsverk blir mycket dyrare än vad det hade varit om vi hade haft en större risktolerans. Ett exempel på detta är att det dör ungefär 22 300 personer per år från föroreningar från Europas 300 största kolkraftverk. Det motsvarar fem Tjernobylkatastrofer per år, givet WHO:s uppskattning (som anses vara alarmistisk).

Ett tredje skäl till att kärnkraft i västvärlden blivit dyrare och dyrare att bygga är förknippade med en generell kostnadsexplosion för stora komplexa ingenjörsprojekt i väst. Allt från rymdraketer, universitetssjukhus och tåg har blivit dyrare, och det är oklart varför. Men intressant nog har detta inte drabbat alla utvecklade länder. Sydkoreas kärnkraftsindustri har visat sig kapabel att leverera kärnkraftverk till mycket lägre priser än franska och amerikanska konglomerat.

Bör Sverige bygga ut kärnkraften?

Sveriges elproduktion är i stort sett fossilfri tack vare kärnkraften. Men elproduktion bör inte sammanblandas med energiproduktion. Värmeproduktion, stål- och cementproduktion och framförallt transporter drivs av fossil energi i hög utsträckning. Dessa sektorer står för en stor andel av Sveriges utsläpp av växthusgaser. Att ersätta fossila bränslen inom dessa sektorer kräver ny kapacitet att generera energi som förnyelsebar energi inte kan erbjuda. Kärnkraft (som är typ stora vattenkokare) skulle till exempel kunna användas väldigt effektivt med vårt fjärrvärmenät.

Framförallt bör EU göra en stor satsning på att bygga nya reaktorer i länder som är beroende av kol, framförallt länder i östeuropa. Här kan Sverige spela en konstruktiv roll i att vara drivande för nya satsningar på kärnkraft.

17 kommentarer, Tyck till du med

Vårt ansvar för den offentliga debatten

Den offentlig debatten, alltså de samtal som förs i insändare, debattartiklar, bloggar, Twitter, Facebook, torg och plenisalar är en viktig institution i ett demokratiskt samhälle. Men den offentliga debatten kan bli destruktiv, en plats där folkmord och etnisk rensning hetsas fram och där politiska motståndare förtalas.

Vi vet alla hur det ser ut när ett offentligt rum degenererar. Vi har alla varit med i någon facebookgrupp eller förening eller mötesplats som en dag fick besök av ett par otrevliga, arga eller pratsjuka personer. Men din mötesplats ville, i yttrandefrihetens namn, ge dem plats. Ge dem utrymme. Nästa gång kom de tillbaka, men färre av de vettiga dök upp. Och snart började de arga och otrevliga personerna ta över. De tog med sig sina kompisar, men dina vänner orkade inte komma. Förut kunde du rätta deras misstag, hålla någon form av ordning. Nu blir du bara nedskrikt. Till slut blev du tvungen att lämna. Er grupp dog i yttrandefrihetens namn.

Normen att tolerera och välkomna vem som än vill göra sin röst hörd har gamla anor i vår demokratiska kultur. Men den normen formulerades i ett samhälle som var mycket olikt vårt. På den tiden Popper skrev “Det öppna samhället och dess fiender” var den offentliga debattens rum omgärdade av höga murar. På universiteten gick nästan bara män med fina adels- och “ius”-namn. På dagstidningarnas debattsidor skrev professorer och författare. Insändarna krävde ett språkbruk som exkluderade männen som idag rantar i Ring P1. Det var en dålig tid. En tid av elitism och klasshat, av exkludering och förakt. Men det var en tid som kunde unna sig normer av tolerans och yttrandefrihet. Bakom höga murar behövdes ingen polis.

Idag är situationen annorlunda. Dels har samhällsnormerna demokratiserats. Du får tala trots att du saknar en doktorstitel. Dels har tekniken skapat forum utan murar. Detta är förstås bra. De flesta som utestängdes förut och som nu får tala har viktiga saker att säga.

Men problemet är att trollen också släppts in. Och när de väl kommer in, så dödar de samtalen. För varje vettig person som lämnar Twitter eller Facebook på grund av att de inte längre orkar, så vinner de en seger. För varje person som drar sig från att rätta ett misstag eller säga ifrån på grund av rädsla för hot och drev så vinner trollen en till seger. Vi låter dem hållas i yttrandefrihetens namn, och väljer istället att dra oss tillbaka. Det är så de vinner. Genom att vi tolererar och sen abdikerar.

Problemet är ett fundamentalt missförstånd av vad yttrandefrihet handlar om. En del tycks tro att det är någon form av värderelativism, där alla ska komma till tals, oavsett hur oresonliga och destruktiva de är. Det är ett perfekt recept för att döda samtalen. Även om trollen är få, så tränger de undan oss andra. Jag tror att det är dags för oss som är intresserade av att ha ett samtal att ta vårt ansvar och inse att yttrandefriheten inte är något vi försvarar när vi accepterar trollen. Det är något vi försvarar när vi skyddar våra rum från de som vill förstöra samtalet.

Jag uppmanar dig att följa följande tumregel. Nästa gång du ser någon trolla, svära, förtala, hata eller ranta destruktivt på Facebook, Twitter eller något annat forum, blocka personen omedelbart, och anmäl om det är möjligt. Om du kan rösta ned, gör det. Berätta för dina vänner om vilka du har blockat och uppmana dem att göra detsamma. Det är din och min medborgerliga plikt att försvara det offentliga rummet. Det gör vi genom att vara där, och visa att vi bryr oss om samtalet.

Detta inlägg är delvis ett referat av Eliezer Yudkowskis blogginlägg: http://lesswrong.com/lw/c1/wellkept_gardens_die_by_pacifism/

 

2 kommentarer, Tyck till du med

Åldersneutral skolplikt

I Sverige har barn skolplikt. Skälet är att utan de färdigheter som grundskolan erbjuder så har en person svårt att delta i samhället som en medborgare. Utan att kunna läsa, skriva och räkna kan en person räkna med permanent arbetslöshet och stora svårigheter att aktivt delta i det demokratiska samtalet. Att ha dessa färdigheter har aldrig varit viktigare än idag. Trots det saknar en allt större andel svenskar grundskolekompetens.

Denna förvånande utveckling beror främst på antalet och utbildningsnivån på invandrare de senaste decenniet. På 70 och 80-talen hade de en stor andel flyktingar eftergymnasial kompetens. De hade med andra ord i genomsnitt högre utbildning än svenskfödda. De invandrare som idag anländer från Asien och Afrika har i genomsnitt mycket lägre utbildning än svenskfödda. Enligt Ekonomifakta har vuxna personer (>25 år) som invandrade 2014 från Syrien i genomsnitt 6,6 utbildningsår, Eritrea 6,4, Irak, 5,6 och Afghanistan 3,6.

När invandring och utbildning diskuteras är det ofta validering av utländska examen och en förstärkning av SFI med snabbspår som står i fokus. Detta är förvisso utmärkta förslag, men inget som kommer att förbättra tillvaron hos den stora grupp nyanlända invandrare som har begränsade färdigheter.

Istället bör vi fokusera på att se till att alla som bor i Sverige åtminstone har grundskolekompetens. Detta är inte en trivial utmaning. Men vi måste inse att utan grundskola så har en person väldigt små möjligheter att någonsin få ett jobb, särskilt om personen i fråga är invandrare. Detta gäller oavsett hur låga löner vi har. Lärlingsplatser, yrkesutbildningar, lotsar, mentorer och andra förslag har dessvärre förbisett att en stor andel av den avsedda målgruppen knappt kan läsa och skriva. Det är den här gruppen som står längst från arbetsmarknaden som är i störst behov av insatser.

Därför bör vi successivt höja åldern för skolplikt, till exempel med fem år var tredje år. Det är viktigt, anser jag, att även personer som närmar sig pensionsåldern omfattas av skolplikten. Det handlar inte bara om att skriv- och läskunnighet är viktigt i arbetslivet. Det handlar också om att dessa färdigheter krävs för att delta i vårt samhälle. Att acceptera att normalbegåvade och i övrigt friska medborgare inte kan läsa och skriva är att acceptera deras permanenta utanförskap och beroende av andra.

Det är också viktigt att personer med grundskolebetyg från länder vars skolsystem vi vet är är gravt undermåliga får validera sina kunskaper i ett diagnostiskt test innan dessa personer befrias från skolplikten. Det kan innebära att även personer med gymnasieexamen från t ex Syrien kan behöva gå tillbaka till skolbänken.

Av praktiska skäl bör också personer med heltidsjobb undantas från skolplikten (om de är över 18 år) så länge som de har jobbet.

Det här förslaget innebär att grundvux måste expanderas kraftigt, och erbjudas på andra språk än svenska. Sannolikt behöver ett särskilt grundskoleprogram som är utformat efter nyanländas behov utformas.

Lämna den första kommentaren