I dagen Sverige är det mesta tämligen annorlunda. Det anses inte vara fult att vilja vara lycklig. Och var och en bedöms vara expert om sin egen lycka. Staten dikterar inte längre (åtminstone inte öppet) hur ”det goda livet” bör levas. Likväl finns det en hel del ramar och regler, som i viss mån är reliker från den viktorianska tiden,  som bestämmer hur man får bete sig, utan att dessa regler har att göra med andra människors välbefinnande.

Dessa regler kallas ”etikett”. Nu menar jag inte de regler som har att göra med moralen. Som att ”du får inte slå folk” eller ”sno inte cyklar”. Eller praktiska principer, såna som styr hur vi organiserar offentliga rum, som ”lämna företräde för avstigande på tunnelbanan” eller ”nys inte på kassörskan”. Med ”etikett” menar jag de regler som det rådande samhället anser bör åtföljas för att annars kan ”folk ta anstöt”.

Exempel på typiska etikettsregler: ”säg inga könsord, och definitivt inte ‘kuk’ eller ‘fitta’”, ”klä dig på ett sätt som inte väcker uppseende”, ”var alltid glad och trevlig, men inte överdrivet glad”, ”tala inte om ‘osmakliga’ ämnen”, ”ha inte kläder som uppfattas som ‘vulgära’ av allmänheten”, ”vårda din kost och din hygien in absurdum, och tala gärna om detta”, ”visa inte din sexualitet i en offentlig miljö” osv. Som ni säkert ser handlar etikett i stor utsträckning om att reglera:
1. Kost
2. Hygien
2. Sex
Detta är inte konstigt. Vår kultur uppfattar dessa saker som tabu. I sammanhanget innebär detta att dessa saker anses vara viktiga att sköta på ett särskilt sätt. Detta särskilda sätt är det som etikettsreglerna föreskriver.

De som förespråkar att man bör upprätthålla etiketten, menar att det ytterst handlar om hänsyn till andra människor, som kan finna etikettskränkande handlingar som motbjudande eller på andra sätt känna sig illa till mods. Men denna form av hänsyn kan man inte avkräva av en person som tror att det bara moraliska regler och praktiska principer (som är en form av moraliska regler) som har anspråk på att åtföljas. Om vi på allvar anser att var och en bör vara fri så länge som man inte inkräktar på andras frihet kan omöjligen ta etikettförespråkarens krav på hänsyn på allvar. Istället bör etikettförespråkaren tolerera att människor uppför sig på ett sätt som den anser vara motbjudande, om detta uppförande i övrigt inte är omoraliskt.

Märk väl att jag som motståndare till efterföljandet av etikettsregler fortfarande kan finna vissa former av handlingar motbjudande. Personligen anser jag att svettlukt eller lukt av gammal sprit är vämjeligt. Men mitt äckel är inte tillräckligt för att jag ska kunna moraliskt klandra denna människa. Eller tillräckligt för att denna person ska ha en moralisk skyldighet att tvätta sig. Jag måste i konsekvensens namn tolerera att vissa människor väljer att tvätta sig mindre ofta eller noga än vad jag gör. Därför anser jag att facebookgruppen ”Tjejer i allmänhet” sätter fingret på en diskussion som det är hög tid att vi tar. Hur länge ska människor underkasta sig en godtycklig uppsättning regler som inte är etiska? Hur länge ska människor behöva visa hänsyn till ”den goda smaken”?

Share on Facebook