Fokusera politiken på tre områden:
1. Utbildning
2. Forskning
3. Infrastruktur

Dessa tre områden hänger ihop på följande sätt. Sveriges arbetskraft är dyr, och bör så förbli. Men för att kunna konkurrera internationellt bör vi satsa på god grundutbildning, god forskning och god infrastruktur. Högern satsar på skattesänkningar, som sänker arbetskostnaderna. Socialdemokraterna bör bli det alternativ som gör svenskars höga löner förbli värda att betala för. Så istället för skattesänkningar så bör Socialdemokraterna föreslå reformer och investeringar i dessa områden. Detta inlägg kommer att diskutera utbildningspolitiken. Framtida inlägg kommer att diskutera de andra fokusområdena.

Utbildning är det viktigaste sättet att öka svenskarnas förmåga att konkurrera internationellt. Framförallt måste kunskaper i språk, matematik och naturvetenskap bli bättre. En god grundutbildning är en förutsättning för en hög nivå på våra universitet. Åtskilliga studier visar att det mest effektiva sättet för att öka kvalitén i undervisningen är att ha riktigt duktiga lärare. För att få bra lärare måste läraryrket bli attraktivt, roligt och få hög status. Så är det inte idag. De som idag blir lärare är inte de bästa i ina klasser på universitetet. Till exempel vill en typisk ambitiös statsvetare jobba på UD, bara de som vet att de inte har nån chans söker sig till läraryrket. För att förändra detta behövs radikala reformer.

Vare sig Alliansen eller Vänstern har förslag som stämmer överens med empirisk forskning på området. Där Alliansen har en närmast populistisk uppfattning att ordning och reda är tillräckligt för att få elever att ta till sig kunskap, så är Socialdemokraterna helt i händerna på lärarfacken. Politisk filosofis förslag är radikalt, men inte vänsterradikalt. Det ger högre lön åt lärare, samtidigt som det ger mer makt åt elever och rektorer att avskeda lärare som inte sköter sina jobb. Dessa reformer skulle underlättas av att de kommunala skolorna förstatligas. Huruvida friskolor bör förstatligas är en öppen fråga.

1. Lärare på högstadiet bör åtminstone ha kandidatexamen i de ämnen de undervisar i, gymnasielärare bör ha magisterexamen.
2. Lärarnas löner måste höjas, och det rejält. Om detta leder till större klasser så är det inte ett stort problem. Det är bättre att ge färre lärare bättre löner än ha massor av medelmåttor. Erfarenhet från Finland, Singapore och Sydkorea visar att utmärkta resultat kan uppnås även i stora klasser, om lärare är tiilräckligt bra.
2. Lärares löner ska sättas efter utvärderingar där studenternas synpunkter på lärarens kompetens, elevernas resultat (korrigerat för socioekonomiska förutsättningar), och kollegors synpunkter vägts in. Löner ska inte premiera senioritet.
3. Det måste bli enklare att säga upp en lärare som inte sköter sina arbetsuppgifter, vars elever är missnöjda och som inte anstränger sig för att utveckla sin undervisning. Långvarig frånvaro, alkoholmissbruk, inkompetens, missnöjda elever bör alla vara tillräckliga skäl för uppsägning.
4. Rektorer ska få locka till sig enskilda lärare direkt från universitetet med högre löner och särskilda avtal.
5. Lärare bör få större självbestämmande över hur de ska lägga upp sin undervisning. Detta förutsätter att lärare är kompetenta, motiverade och vill utmana sina elever.
6. Reformen bör inledas med att alla lärare i Sveriges skolor sägs upp och får återanställas i den mån de är dugliga, för att möjliggöra för skolor att göra sig av med de inkompetenta lärare som tycks ha fastnat i systemet.
7. Nationella prov är inte oproblematiska, men de skapar nationella riktlinjer kring vad elever bör ha lärt sig, och minskar lärares godtycke i betygssättning. Därför bör nationella prov införas i fler ämnen, i fler årskurser och vara mer vägledande för elevernas slutbetyg.
8. I gymnasiet bör större fokus ligga på informationssökning, läsförståelse, källgranskning och övningar i att uttrycka sig i skrift. Lärare i SO-ämnen bör kunna hantera Google och Wikipedia. En gymnasielärare som inte kan hantera Internet bör betraktas som inkompetent.
9. Ansvariga politiker bör omedelbart lägga ned skolor där problemen är endemiska, och ha rätt att när som helst sparka rektorer som inte tar sina arbetsuppgifter på allvar.

Läs mer vad McKinsey, The Economist och Economistas har att säga om saken.

Share on Facebook

Samtidigt är vänstern i Sverige vilse. Socialdemokraternas medlemsantal är skrattretande lågt. Vänsterpartiet fortsätter att spela i marginalerna. LO: s röst i samhällsdebatten är ett ständigt mumlande, ingen vet vad LO vill längre. Vänstern saknar en vision, och en retorik för att skapa ett samhälle.

Under Perssons tid kunde man, tack vare borgarnas inkompetens, vinna val på att man var det enda trovärdiga regeringsalternativet. Den lyxen kan man inte längre unna sig. Om vänstern ska vinna val och skapa sig ett politiskt existensberättigande måste den ha en vision lika revolutionär och slagfärdig som Folkhemmet en gång var.

Ett skäl till att man alienerat så många väljare och medlemmar de senaste 20 åren är att man gått vilse i en djungel av identitetspolitik. Istället för att identifiera det gemensamma intresset har man gått olika intressegrupper till mötes i att definiera deras upplevda intressen i konflikt med folkmajoritetens intressen. Ett exempel på detta är hur man förhållit sig till den godtyckliga gruppen ”invandrare”. Genom att föra en ”integrationspolitik” har man alienerat en stor del av de som har som intresse att rösta på vänstern. Man har dessutom, genom att underblåsa uppfattningen att ”invandrare” och ”svenskar” är två olika sorters medborgare, med radikalt motsatta intressen, skapat ett existensberättigande åt extrema grupper som Sverigedemokraterna.

På samma sätt har man satsat alldeles för mycket politiskt kapital och energi åt att driva symbolladdade frågor i feminismens sak. För min del kan bolagsstyrelser gärna vara kvoterade, men anständiga arbetsvillkor och löner för vårdbiträden, diskare och städare skulle gynna långt flera och vara mer relevant om det är kvinnors välfärd man bryr sig om.

Jag tror att vänstern bör nu rikta sin energi åt den mest klassiska av alla vänstervärderingar: ekonomisk jämlikhet och social rättvisa. Vårt land har, liksom många andra OECD-länder, blivit allt mer ojämlikt. Miljonärerna har blivit miljardärer. Samtidigt finns det människor som jobbar heltid, ibland två heltider, men som inte har råd att skaffa barn och tak över huvudet. Detta är faktiskt en skam för ett land som kallar sig en civiliserad välfärdsnation.

Samtidigt finns det en mycket stark folkopinion i det här landet för en bred och progressiv välfärdspolitik. Medelklassen betalar gärna högre skatt om de vet att skatten används för att förstärka den offentliga välfärden och trygghetssystemen, men är föga förvånande mycket skeptiska till den uppsjö av mer eller mindre patetiska ”mångfaldssatsningar” och andra ”husdjursprojekt” som politiker gärna ägnar sig åt.

Vänstern måste börja tala i konkreta ordalag om att minska klyftorna mellan de fattigaste och rikaste i vårt land. Det enklaste sättet att göra detta är att öka progressiviteten i skatteskalan, återinföra förmögenhetsskatten och arvsskatten, och sänka skatten för de fattigaste inkomsttagarna. Vänstern, och särskilt Socialdemokratin måste erkänna att 90-talets nedskärningar på den offentliga sektorn (ca 100 000 anställda ”försvann”) lämnade ett stort och ännu infekterat sår i den svenska samhällskroppen. Den offentliga sektorn måste tillåtas öka i förhållande till BNP, för att det är just den här sortens konsumtion som alltfler efterfrågar men som allt färre får; konsumtion av offentliga tjänster, som lärare, sjukvårdspersonal, poliser, fritidspedagoger, städare och personal inom kollektivtrafiken. Utan en stark och personaltät offentlig sektor kan vänstern aldrig uppnå sina ambitioner att skapa social rättvisa och en god omsorg.

Samtidigt bör vänstern tänka om kring heliga kor som borde ha slaktats för länge sedan. En sådan är det oproportionerliga stödet till traditionella näringsgrenar som tillverkningsindustrin, fisket och jordbruket. En annan är uppfattningen att arbetsmarknaden ser ut som på 70-talet, och att LAS därmed är nödvändigt för att skydda arbetares rättigheter. En tredje uppfattning som vänster bör överge är den nyliberala tvångströja som överskottsmålet och andra finansiella överenskommelser innebär. Utan att se till exempel infrastruktursatsningar och satsningar på skola och sjukvård som de investeringar de faktiskt är, utan som kostnader, så är det omöjligt att komma ifrån välfärdsstatens anorektiska tillstånd. Slutligen måste vänstern ha en mer kritisk attityd till kommunala och statliga utgifter. Det är bara genom att kombinera en generös välfärdspolitik med en hökaktig inställning till utgifter med osäker nytta som en vänster kan återta det moraliska initiativet i det offentliga samtalet.

Läs även andra bloggares åsikter om Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, LO, jämlikhet, rättvisa, offentlig sektor, filosofi, politik, ekonomi, moral, välfärdsstaten

Share on Facebook

Under 2007 orsakade en rad skandaler och ministeravhopp och en del tecken på inkompetens hos regeringen att många av Alliansens väljare vände dem ryggen. Under samma period lovade valet av Mona Sahlin en förnyelse av det socialdemokratiska ledarskapet. Begreppen "förnyelse" och "förändring" är så kallade "obama-begrepp". De signalerar att någonting händer, något som folk uppfattar som positivt. Genom att inte ta ställning i olika politiska frågor under året så kunde väljare som kände sig besvikna på regeringen projicera sina förhoppningar på (S). Denna politiska strategi användes mycket skickligt av Obama, som uttryckte sig på sådant sätt att han kunde locka till sig människor som trodde att han skulle uppfylla just deras politiska önskemål. Samtidigt såg han till att ge sig själv politiskt svängrum genom att tala i svepande och ospecifika ordalag, samtidigt som han signalerade radikala förändringar.

Men denna politiska fingertoppskänsla och retoriska geni är mycket sällsynt i världen, och Sahlin saknar den. Dessutom är det osannolikt att det hade fungerat lika bra i Sverige, där politiken är mer central i debatten än personerna bakom.

Sverige är ett land där de flesta är mitten-vänsterväljare. Moderaternas anti-bonuspopulism och attackerna mot Svenskt näringsliv tillsammans med vad många väljare uppfattar som traditionellt socialdemokratiskt finanspolitisk försiktighet är tilltalande för just mitten-vänsterväljare. Men samtidigt som Moderaterna rört sig mot mitten har Socialdemokraterna rört sig åt vänster. Detta förklarar att opinionsläget är så jämnt.

Socialdemokraternas beslut att ingå i en vänsterallians är riktigt, anser jag. Genom att göra så har man erbjudit ett klart vänsteralternativ till Moderaternas mittenregering. Men de höga opinionssiffror man åtnjöt under 2007 kommer inte att infinna sig. Man har fortfarande goda chanser att vinna valet 2010, men det kommer att bli jämnt. Men om man skulle vinna, så kommer man ha ett mandat att föra en vänsterpolitik som är långt mer radikal än på mycket länge.

Läs även andra bloggares åsikter om Mona sahlin, Fredrik Reinfeldt, Moderaterna, Socialdemokraterna, opinionsundersökningar, Alliansen, Barack Obama, politik, retorik

Share on Facebook