Vad vi ser nu är en smärtsam korrigering av dessa obalanser. Amerikanska och Europeiska konsumenter kommer att tvingas spara mer och se sin köpkraft minska. Det innebär att vi i väst kommer att få dras med en relativt lång och smärtsam period av ekonomisk stagnation, med hög arbetslöshet och social oro som följd. Samtidigt firar kinesiska konsumenter nya köpfester. Bilförsäljningen var 70% högre än förra året. Industriproduktionen ökade med 11%. Men Kinas valuta är fortfarande relativt billig. Men inte länge till. Kinesiska politiker och teknokrater har gett tydliga signaler att de kommer att låta valutan stiga i värde relativ dollarn och Euron. Och faktum är att den redan har stigit kraftigt sedan 2007. Faktum är att den inflationschock som drabbade västvärlden under 2008 orsakades delvis av den kinesiska revalveringen gentemot dollarn, i och med den ökade köpkraft för kinesiska konsumenter som detta medförde mitt i en brinnande högkonjunktur.

För oss i väst kommer en kinesisk kursändring i valutapolitiken att betyda att en del av de kinesiska produkter som varit löjligt billiga kommer att bli relativt dyrare. Men andra varor kommer också att öka i pris. Framförallt kommer ökad köpkraft för kinesiska konsumenter innebära ökad konsumtion av bensin ,råolja, gas och andra importerade naturresurser. För att inte tala om kött och mejeriprodukter, som snabbt blivit mycket populära hos den exploderande kinesiska medelklassen. Förhoppningsvis kan detta innebära att Kina får enklare att växla från kol till oljeeldade kraftverk. Men sannolikt kommer kinesernas starkare finansiella muskler även att innebära högre priser för oss. Ökad inflation kommer att sätta ett golv på hur låga räntorna kan bli, och därmed göra hämma vår potentiella tillväxt. Vi kommer att längta tillbaka till åren då vår konsumtion subventionerades av kinesiska arbetares vedermödor.

Share on Facebook

I ljuset av dessa dystra utsikter framstår den Europeiska centralbankens (ECB) försiktiga räntesänkningar som obegripliga. USAs centralbank (The Fed) har sin reporänta på 0-0,25%, och man har tagit till en del exotiska åtgärder för att minska den reala räntan ännu mer. Bank of England har sin reporänta på 0,5% och är ännu aggressivare än The Fed i sin ”kvantitativa lättnad”, det vill säga pengatryckning för att öka inflationen, något som lyckats över förväntan. Storbritannien har nu en inflation på ca 2,9% vilket i praktiken innebär en negativ reporänta på -2,4%.

Med tanke på Euroländernas svåra ekonomiska läge är det obegripligt att ECB står med armarna i kors och väntas sänka räntan med endast en fjärdedels procent, från 1,25% till 1%. Räntan borde vara på 0%.

Enda förklaringen till ECBs bisarra räntepolitik är att de är högerextrema räntehökar. Ingen moderat- eller centerekonom skulle rekommendera en sådan återhållsam räntepolitik i dessa svåra tider. Detta kan vara bra att komma ihåg till nästa EMU-folkomröstning.

Läs även andra bloggares åsikter om ECB, Bank of England, The Federal Reserve, inflation, deflation, Eurozonen, Europa, Eurostat, räntan, arbetslöshet, ekonomi, politik

Share on Facebook

Ni anar svaret: inflation. Inflation fungerar i praktiken som negativ ränta. Om du lånar 100 kronor i ett år, räntan är 0% och inflationen är 10% så betalar du i praktiken tillbaka 90 kronor. Alltså: ett sätt att fortsätta sänka räntan under 0%, vilket verkar bli nödvändigt tack vare regeringens semester från verkligheten, är att öka inflationen. Hur ökar man inflationen? Fråga Robert Mugabe, han kom på ett lätt sätt: trycka pengar. Nu är det förstås ingen sund människa som anser att Zimbabwe är en ekonomisk förebild, men en viss ökning av penningmängden kan enkelt ge oss en inflation på 2-4%, vilket skulle få ordentlig fart på ekonomin.

Inflation är ett mycket starkt incitament för att undvika det som händer idag: företag, folk och banker sparar ihjäl ekonomin.

Läs även andra bloggares åsikter om inflation, deflation, Anders Borg, Riksbanken, konjunkturpolitik, finanskrisen, räntan, politik, ekonomi

Share on Facebook