För klarhetens skull: det här riktar sig inte till de som vill ha det roligt och trevligt genom att låtsas som om de gör världen bättre. Det är inget fel med att ha roligt på det här sättet, men om ditt främsta syfte är att ha kul, så kan du sluta läsa nu. Annars, läs vidare.

Du har ändligt med tid, och med pengar. Innan du ger dig i kast med ett projekt/utbildning/förening som gör något gott kan det vara bra att ta ett steg tillbaka och undersöka hur mycket nytta du gör med din tid och dina pengar, och hur alternativen ser ut. Du kan jobba för ett politiskt parti vars idéer och förslag du anser är bra. Fråga dig då: 1) Hur sannolikt är det att just de idéerna kommer att förverkligas av det här partiet. 2) Hur mycket nytta kommer de här idéerna att få jämfört med andra idéer och 3) I vilken mån gör mitt arbete detta möjligt.

En annan möjlighet är att jobba ideellt. Med ett soppkök, till exempel, eller demonstrera. Även här bör vi fråga oss hur stor nytta vår tid skapar. Om du jobbar en timme i ett soppkök så bidrar du till att fattiga människor i Sverige får soppa. Det är en del nytta. Om du är med i en demonstration ökar du medvetenheten om en viktig fråga. Om den frågan verkligen är viktig och ouppmärksammad skapar du kanske nytta. Det kan också vara så att ökad uppmärksamhet i en fråga inte kommer att leda till något alls.

Men generellt sett är de mest kostnads- och tidseffektiva åtgärderna inte här i Sverige. Det har att göra med att vi svenskar har redan det ganska bra, och att det är relativt svårt och dyrt att höja vårt välbefinnande ytterligare. Enligt organisationen GiveWell, som analyserar kostnadseffektiviteten hos olika typer av biståndsorganisationer, är det mest effektiva som man kan göra idag är att på olika sätt stödja organisationer som distribuerar giftimpregnerade malarianät i Afrika. Att tillverka och distribuera ett nät kostar fem dollar. Ett nät kan skydda två personer i fyra-fem år. Om nätet används i ett område där malaria är endemiskt, så finns det goda möjligheter att nätet räddar en persons liv. Det innebär att en person, som annars hade dött av malaria, får möjlighet att leva. Men det finns ytterligare fördelar med malarianät. Malaria dödar ibland, men den lämnar alltid spår efter sig, i form av olika kroniska sjukdomar, hjärnskador, trötthet och förhöjd risk att drabbas av andra sjukdomar. Ett malarianät hjälper även att förebygga dessa mindre synliga, men minst lika förödande, effekter.

Andra organisationer som är mycket effektiva bekämpar tropiska parasiter, TBC och andra enkla sjukdomar. Det som är gemensamt med dessa organisationer är att de är fokuserade på en sak, och räddar massor av liv för dina pengar. Om du vill göra världen bättre så är det de här som du bör stödja. Vissa av dem är 10 000 gånger så kostandseffektiva som större och mer byråkratiska organisationer som du kanske har hört talas om. Frågan är: bör du jobba ideellt för dessa organisationer, eller stödja dem med pengar? Det beror på. Har du ett jobb som ger dig en bra lön? Då kan det vara mer rationellt att jobba över en timme extra på ditt jobb och donera pengarna istället för att jobba ideellt. De här organisationerna behöver ofta pengar i första hand, och ideellt arbete i andra hand. Men om du har tid över, och inga pengar, så kan jag rekommendera att du ägnar några timmar den här veckan åt att berätta för dina vänner hur de kan göra för att rädda världen. Om någon av dem har mycket pengar, kan din insats faktiskt göra skillnad.

Share on Facebook

1. Sannolikheten för att en sådan kan inträffa den närmsta 100 åren är inte försumbar. >1%
2. Den förväntade negativa nyttan av en sådan händelse skulle vara astronomisk.

Låt mig förklara 2. Om vi överlever det här århundradet och etablerar en närvaro på andra planeter, så kommer riksen för vår förintelse att minska tämligen dramatiskt. Men om vi skulle förintas av ett genetiskt designat virus, totalt kärnavapenkrig, misslyckad geoingeniörskonst eller en annan global olycka innan vi etablerat självförsörjande kolonier på andra planeter så skulle skadan vara enorm. Om vi inte tar kål på oss själva kan vi komma att leva mycket länge till. Den här planeten kommer att ha ett behagligt klimat i ungefär en miljard år till. Det är 100 000 gånger så lång tid som den mänskliga civilisationen har funnits. Under denna tid skulle otaliga människoliv kunna existera, även om vi begränsade oss till att kolonisera detta solsystem. Dessa människor skulle kunna leva fantastiska och lyckliga liv, fulla av kunskap, nyfikenhet, vänskap och lycka. En existentiell katastrof skulle beröva oss framtiden och, så vitt vi vet, allt intelligent liv i Universum.

Men vi kommer inte att befolka solsystemet på mycket lång tid, ens under de mest optimistiska antagandena. Vad kan vi göra innan dess? En möjlighet som jag uppfattar som rimligen kostnadseffektiv är att upprätta en “livsark” på jorden, utom räckhåll för de mest sannolika riskerna. Den här “arken” skulle kunna vara ett bergsrum som kontinuerligt befolkas av 150 frivilliga. I bergsrummet skulle tillräckligt med mat, vatten, bränsle och luft finnas för att kunna vara förseglat under minst 50 år. Bergrummet skulle vara förseglat ett år i taget, och byta bosättare varje år. Under ett dygn skulle “arkens” reserver fyllas på och material uppdateras. I arken skulle tusentals befruktade ägg förvaras i flytande kväve och databaser med information om mänsklig kultur, konst och vetenskap lagras. I händelse av en katastrof skulle arken förseglas i åtminstone 2 år. I händelse av kärnvapenkrig, dödlig pandemi, dödlig gammastrålning, förgiftad atmosfär, samhällelig kollaps eller andra existentiella katastrofer skulle invånarna kunna återbefolka jorden och bygga upp vår civilisation igen. En risk är att vi redan nu har tömt jorden på resurser till den punkt att det skulle bli svårt att bygga upp en ny industriell modern civilisation Därför bör bergsrummet utrustas med moduler för att snabbt kunna bygga upp en industriell bas för att snabbt kunna etablera effektiv produktion av mat när arkens invånare återvänder till ytan. Till exempel moduler för hydrokulturodlingar, och husmoduler för att snabbt kunna återbefolka planetens yta. En sådan ark skulle vara dyr, men i jämförelse med vad en existentiell katastrof skulle innebära skulle kostnaden vara försumbar. Mänskligheten skulle överleva, och kanske blir visare på kuppen.

Share on Facebook

Jag antar att du som läsare läst om peak oil och oroar dig över det. Det är inte konstigt, om du läser Jonstads bok kan man tro att det i princip är kört. Men den slutsatsen kan man bara dra om man är väldigt selektiv med sin information. Jag skulle inte vilja påstå att Jonstad ljuger, men genom att bara beskriva en del av verkligheten så är bilden han målar upp djupt vilseledande.

Det stämmer att IEA har sagt att de nya oljefynden av konventionell olja minskar och att efterfrågan samtidigt ökar. Men nya oljefynd av icke-konventionell olja, som till exempel Kanadas och Venezuelas tjärsand, oljan som görs tillgänglig av smältande istäcken i Arktis eller Brasiliens Pre-sal fyndigheter skulle kunna för många år framöver stilla den förväntade ökningen i efterfrågan. Det stämmer att den här okonventionella oljan är dyr, mycket dyrare att utvinna än Saudiarabiens lättflytande olja. Så givet att dessa okonventionella oljekällor utgör en väsentlig och ökande andel av världens oljeproduktion så kommer priset på olja att förbli högt, kanske 100 USD/fat. Men det priset är knappast en katastrof, och det är osannolikt att det i sig kommer att leda till en kollaps.

När Jonstad beskriver oljeutvinningen som ett gäng barn som plockar lågt hängande äpplen så lurar han dig med sin metafor. En oljefirma idag har resurser och teknologi som oljebaronerna i början av 1900talet bara kunde drömma om. Dödstalen från oljeutvinningen i den tidiga Texasruschen vittnar om att den olja de utvann var långtifrån “enkel” för dem, när de borrade med åsnor och för hand. Av samma skäl kan vi hoppas att den olja vi finner “svår” idag en dag kommer att vara “enkel”.

Men även om Jonstad hade haft rätt med avseende på peak oil, så är det inte heller hela bilden. Världen använder olja till två saker: att generera elektricitet och att transportera människor och saker. Skulle olja kunna ersättas inom en av dessa sektorer, skulle mängden olja tillgänglig för den andra sektorn vara garanterad. Det som håller på att ske är just detta: kol och gas håller på att ersätta olja. Kolgruvorna, som under den billiga oljans tid stängdes i den rika världen har öppnats igen. Kina, Indien och Sydafrika bränner kol som om det inte fanns någon morgondag. Kolet ökar starkt på alla fronter, tack vare den dyra oljan. Och det finns massor av kol, så att det räcker i många decennier till. Samtidigt har en ny teknologi fracking, möjliggjort gasutvinning ur berggrunden. Det har lett till en kollaps i priset på naturgas i USA. Nu prospekteras naturgaskällor i EU och Kina. Prognoserna är goda, reserverna tycks outtömliga. Skulle priset på olja stabiliseras på 100 USD/fat, så kommer naturgas att helt ersätta oljan i elgenerationsprocessen.

Prognoser från solceller är ännu mer hoppingivande. Elgeneration från solenergi har rasat i pris. Det är redan billigare än kärnkraft. Före år 2020 kommer sol att vara billigare än olja och före 2030 kommer el från solceller att vara billigare än kol överallt förutom i de kallaste klimaten, givet konservativa antaganden. Trots att mängden energi producerat från sol fördubblats varje år de senaste tio åren har detta skett främst i de rika länderna tack vare subventioner. När solenergi blir billigare än kol kommer solcellerna att slå igenom på allvar i de fattiga länderna.

Samtidigt sker enorma energibesparingar inom energisektorn. Fraktskepp har blivit kollosala för att kunna frakta mer per fat olja. Elhybrider och elbilar kommer att på sikt att minska transportsektorns oljeberoende. En elektrifiering av vägnätet och av motorvägar skulle kunna öka elbilars räckvidd mångfaldigt. Teknologin finns. Det enda som krävs är den politiska mognaden att utforma rätt styrmedel. En koldioxidskatt skulle flytta fram tidpunkten då solceller kan konkurrera ut kol och olja. Slopade oljesubventioner kommer att få hushåll att ändra sina beteenden och agera mer förnuftigt. Denna politiska mognad kan vi skymta idag. Nigerias president har utmanat landets oljelobbyister. Iran likaså.

Hur blir det då med växthuseffekten, om kol och gas ersätter olja? Växthuseffekten är och kommer att förbli ett stort problem, ett hot mot vår civilisation. Kanske till och med ett hot mot mänsklighetens långsiktiga överlevnad. Jag avser att diskutera detta hot, och hur de flesta debattörerna missförstår hotets natur, i kommande inlägg.

Share on Facebook

Den här vanföreställningen är lika absurd som counterjihads och andra organisationers paranoida fantasier om att vänstermedia, EU-politiker, feminister, kommunister och Saudiarabien har ingått en slags ohelig allians vars syfte är att ta över Europa med ”livmodern som vapen”.

Jag ser följande: Sverige var ett extremt homogent och isolerat land för två generationer sedan. Vi har på kort tid tagit emot många invandrare. Detta har lett till en del social friktion. Det är inte alls konstigt. Vissa utlänningar kommer hit från väldigt primitiva kulturer och anpassar sig långsammare än andra till moderna seder och bruk. Det förekommer en del rasism, och det gör det hela lite svårare. Men den generation som du och jag tillhör har redan funnit, i det stora hela sin plats. De flesta i vår ålder har vänner, flickvänner eller till och med ingifta släktingar från en rad olika kulturer.

Problemet med ”invandringskritiken”, är att de problemen som de ser med invandringen är obefintliga, övergående eller nödvändiga. Jag har förklarat varför jag tror att problemen associerade med invandring är övergående. Låt mig förklara varför jag tror att de är obefintliga. Det snackas mycket om brottsliga invandrare. Men trots att anmälda brott har ökat, så har brottsligheten inte ökat i samma utsträckning de senaste decennierna. Och brottligheten har ökat ungefär lika mycket i länder med obefiontlig invandring. Och det bästa sättet att minska brottsligheten ytterligare vore att ändra narkotikapolitik för att dra undan mattan under knarkkartellerna. Föreställningen att invandring skulle kosta massa pengar är rent nonsens. Problemet ligger i de fackliga restriktionerna som länge funnits på flyktingar, som har försvårat eller omöjliggjort för dem att gå ut i arbetsmarknaden. Den borgerliga regeringen (som jag inte röstade på) har gjort helt rätt i att göra det möjligt för folk som är flyktingar att jobba. Men det största problemet med ”invandringskritikerna” är att de inte inser att vi måste ha invandring för att klara välfärden.

Så här: Sveriges befolkning åldras snabbt. Om fem år kommer nästan alla 40-talister ha gått i pension. Vi måste vara fler svenskar som jobbar och skapar värde för att försörja våra gamla. Det finns lite olika alternativ (1) Vi kan höja pensionsåldern, och knyta den till den genomsnittliga livslängden. Jag tror att vi måste göra detta så småningom ändå, när livsförlängande mediciner uppfinns. Men än så länge är detta mycket impopulärt, och kommer inte att godkännas av svenskarna. (2) Vi kan tvinga ”pursvenska” kvinnor att skaffa fler barn. Men förutom att detta vore motbjudande, så skulle det sannolikt få massa negativa konsekvenser. (3) Vi kan ta in invandrare för att minska den demografiska chocken.

Av dessa tre alternativ tror jag att (3) är enklast just nu, även om (1) är nödvändigt på sikt. Hursomhelst så är det osannolikt att (1) och (3) ensamma kan fungera för att bibehålla vår höga levnadsstandard. Jag tror att det är problematiskt att SD och andra ”invandringskritiska” röster inte har fattat den ekonomiska nödvändigheten i en ökad invandring, något de för övrigt delar med stora delar av vänstern. Trots att jag uppfattar mig som vänster så tror jag att Annie Lööfs linje i den här frågan är vettigast, även om jag själv hade föredragit en mer radikal invandringspolitik.

Låt mig avslutningsvis nämna de kulturella aspekterna av invandringen. SD och dess allierade anser att Svensk Kultur är fin och värdefull och får inte förstöras eller blandas med andra kulturyttringar. Låt mig för enklhetens skull göra en distinktion mellan två kategorier av kulturyttringar. (1) Etiketter och sedvänjor (2) Normer. Det är inte alltid lätt att separera dess från varandra, men tillåt mig att göra det nu för diskussionens skull. Vad gäller SD:s uppfattningar om främmande etiketter och normer så tror jag att deras uppfattningar delas av få. De flesta anser att utlänningar ska få fira muslimska högtider, ha på sig slöja, be till helgon, klä sig konstigt och göra saker och ting på sitt sätt. SD är här en minoritet, därför att de upphöjer något som de uppfattar vara ”pursvenskt” till skyarna. Men de flesta svenskarna bryr sig inte särskilt mycket. Jag tror att de flesta inte skulle bry sig om vi svenskarna äter med ätpinnar eller gafflar om hundra år. Vad gäller den andra kategorin, Normerna, är det viktigare vad som händer. Sverige är unikt i ett avseende. Det är förmodligen världens mest sekulära, moderna, individualistiska och progressiva land. Det finns en legitim farhåga att denna modernism kan hotas av invandring. Även om SD:s värderingar i många fall är lika rekationära som de mest efterblivna islamisterna, är det inget argument för att luta sig tillbaka och låta vår progressiva kultur kidnappas av några reaktionärer, vare sig de är vita eller bruna. Men jag tror att det finns två skäl till att andas ut, för tillfället.

(1) De moderna, sekulära värderingarna är överlägsna.
(2) Vi har ett demokratiskt ramverk att jämföra våra normer och värderingar inom.

Vad jag menar med (1) torde vara klart. Jämlikhet, individualism, rättsäkerhet, yttrandefrihet, friheten att välja sitt liv och sin väg är moraliskt överlägsen allehanda rekationära och kollektivisitska tendenser. Få moderna anammar den kollektivisitiska kulturen. Miljontals anammar den moderna. Varje dag, i Sverige och i städer runt om i världen. De unga vill bort från sina hem och förtrycket som byn innebär, och till friheten som storstaden innebär.

Men det andra skälet är kanske viktigare. Det kanske finns aspekter i vår individualistiska kultur som inte är optimla. Vi är kanske för individualistiska, vi är kanske för egocentriska. Vi kanske har förlorat den simpla glädjen i gågna tiders gemenskap. Vad vet jag. Det viktiga är att vi har en fri press och en otroligt rik offentlig debatt om dessa saker hela tiden. Det sägs tonvis med skit, men till slut kommer rätt idéer att vinna. För när folk är fria att bilda sig en uppfattning kommer de att välja vad de tycker är bäst. Och det som är intressant är att det knappt finns någon i Sverige, inte ens bland de mest fanatiska muslimerna, som vill avskaffa demokratin eller det fria samtalet. De vill bara bli erkända, och respekterade. De vill höra att de har en plats i vår diskussion om vilka värderingar och liv man kan leva och erkännas som ett alternativ. Om vi tror på våra normers överlägsenhet ska vi inte vara rädda att ge dem den platsen, eller det erkännandet.

Share on Facebook

Åt skogen, är tesen. Människans moraliska utveckling har rent evolutionärt inte hängt med. Kanske måste vi hjälpa moralen på traven, biokemiskt? Eller måste vi politiskt tvinga människans räckvidd tillbaka ner till det lokala planet?

Meningarna krockar när filosoferna Ingmar Persson och Karim Jebari och humanekologen Alf Hornborg tänker högt, inför publik på Moriska paviljongen i Malmö, under ledning av Lars Mogensen. Producent: Thomas Lunderquist

Filosofiska rummet besöker Grubbelklubben på Moriska paviljongen i Malmö under fyra veckor: Måndagarna 3, 10, 17 och 24 oktober. Kl 19.30 börjar samtalen. Inträde 60 kr.

Här finns programmet. Här fortsätter samtalet.

Share on Facebook

Som framgår av er rapportering och Röda Korsets debattartikel i dagens DN är situationen i Afrikas Horn kritisk. En miljon människor riskerar att svälta ihjäl i den värsta hungerkatastrofen sedan 80-talet. Vi får inte låta detta ske. Vi måste mobilisera varje upptänklig resurs för förhindra svälten. Jag ber er därför belysa denna kris även i er ledarsida, och uppmana folk att ta sitt ansvar för sina medmänniskor. Detta är en kris som saknar den mediala dynamik som jordbävningen i Haiti eller tsunamin i Sydostasien hade. Därför riskerar den glömmas av oss. Därför är det av högsta vikt att ni, som har landets främsta opinionsbildande kanal, riktar ert fokus på en kris som överskuggar i grymhet och fasa dessa tidigare massmedialt mycket uppmärksammade händelser.

Svält hör inte hemma i vår moderna värld. Jag minns svältkatastrofen 1985, då jag var ett barn. Jag minns att jag tänkte: ”hur kan de vuxna tillåta att något sådant händer?” Idag vet jag att apati är mäktigare än ondska. Men apati kan bekämpas. Med mod och idealism. Kommer mänskligheten att lyckas denna gång?

mvh /Karim Jebari, Stockholm

Share on Facebook

I Sverige har vi ett rättsystem vars huvudsakliga syfte är att förebygga förekomsten av brottslighet. Därför dömer vi brottslingar till kriminalvården. Där ska de rehabiliteras, få terapi och utbildning. Vissa brottslingar är farliga. De döms till slutna anstalter eftersom vi vill förhindra dem från att begå brott. Gösta har påbörjat sin rehabilitering. Han har varit alkoholfri sedan överfallet. Han har gått i terapi och bor inte längre med sin hustru. Vi har goda skäl att tro att han inte kommer att begå brott igen. Om rättssystemets primära roll är att se till att Gösta inte begår brott kanske din dom bör stanna på en villkorlig fängelsedom, besöksförbud och ett lämpligt skadestånd. Jag tvivlar på att du, eller någon annan läsare är beredd att acceptera detta. En person som så brutalt kränkt en medmänniska så som Gösta har förtjänar att lida, kan man rimligen känna. Filosofiska resonemang kring vår bristande fria vilja tycks lika irrelevanta som sociologiska eller neurobiologiska rön kring hur biologi, samhälle och situation formar och styr oss. Den som fått skallen krossad är inte intresserad av filosofi eller sociologi. Vi vill ha hämnd. Därför dömer vi folk till fängelse, även när vi vet att fängelsestraffet inte kommer att förebygga brott. Vi vet också att fängelser är dyra och att de i många fall gör brottslingar av folk som hade kunnat vara hederliga. Vi accepterar fängelser därför att vi vill se brottslingar lida, och för att vi saknar alternativ. Låt mig därför föreslå ett alternativ.

Återinför spöstraffet. Om Gösta fick 20 eller 30 piskrapp kunde han återgå till sitt arbete efter ett par veckors sjukskrivning. Han kunde sedan fortsätta att bidra till samhället, och göra bot med hårt jobb och hederlighet. Vår blodtörst skulle stillas, och vi skulle kunna investera pengar i terapi, rehabilitering och missbrukshjälp. Barbariskt? Kanske. Men hur skulle du själv välja? Om du fick valet mellan 30 piskrapp och två år i fängelse, skulle du verkligen välja fängelset? Och om du valde piskrappen, är det då så barbariskt? Mitt förslag låter cyniskt, men jag skulle vilja kalla det realistiskt. Ingen demokratisk stat skulle tolerera ett rättsystem vars enda syfte var att minimera förekomsten av brottslighet. Vår primitiva klanmoral kräver lidande från de som kränkt, mördat och våldtagit. Vi ser fortfarande personer som moraliskt ansvariga och därmed förtjänta av lidande om och när de orsakar lidande. Mitt förslag erbjuder samhället en billigare lösning, och en lösning som blir en spegel, som visar oss hur låga och vidriga vi verkligen är. Att låtsas om något annat vore självbedrägeri.

Share on Facebook

Inom vänstern finns en minst sagt delad uppfattning om arbete*, och det är en uppdelning som spårar sina rötter i en tidig fraktionalisering av kapitalismens kritiker: den mellan anarkister och socialister. Både anarkister och socialister är i stort sett eniga om att arbete i en kapitalistisk ekonomi generellt sett är alienerande, till skillnad från den borgerliga arbetslinjen, som tycks präglas av en uppfattning om arbetets “uppfostrande och karaktärsdanande roll”.

Men socialister och kommunister menar, till skillnad från anarkister, att arbete som utförs under vissa omständigheter inte alls behöver vara alienerande, utan är snarast berikande och en naturlig del av en människas självförverkligande. I tidigare inlägg har Politisk Filosofi kritiserat en anarkistiskt inspirerad kritik av arbetslinjen. I detta inlägg vill den här bloggen försvara en alternativ uppfattning av arbete. En utopisk, kommunistisk arbetslinje.

Av det arbete som idag utförs i världen är en mycket ringa del av sådan natur att det kan karakteriseras som värdigt. Arbeten är ofta antingen hopplöst repetitiva, farliga, fördummande eller helt enkelt onödiga. Inte sällan är de allt på en och samma gång. För det mesta tar arbetet upp alldeles för stor del av vår dag, och för stor del av våra liv. Så här har det varit i princip sedan vi började odla jorden.

Men om det är något som de senaste hundra åren har visat oss, så är det att saker inte behöver se ut som de alltid har gjort. Mänsklighetens arbete har skapat värde som har investerats i produktivitetsförbättrande infrastruktur. En stor del av denna produktivitetsökning har vi tagit ut i en enormt hög materiell standard. Vi är friskare, lyckligare, tryggare, bättre utbildade och mycket mer fria att forma våra liv än vad vi någonsin har varit, åtminstone sedan vi satte ned bopålarna. En mindre del av denna produktivitetsutveckling har vi tagit ut i kortare arbetstid. För hundra år sedan var det inte ovanligt att en människa började arbeta från och med att hon kunde gå och prata. Idag börjar arbetet i tjugoårsåldern. För hundra år sedan arbetade man tills man stupade, och om man hade barn så kunde dessa ta hand om en när man var arbetsoförmögen. Att en frisk människa skulle dra sig tillbaka från arbetslivet var en lyx som var få förunnade. Idag lever en majoritet av svenskarna mer än ett decennium efter sin pension, varav många kan åtnjuta många år av arbetsfri och frisk tillvaro. Utöver de självklara arbetstidsförkortningarna som vi i Sverige åtnjuter i form av en mycket lång semester, en exceptionellt lång föräldraledighet och möjligheten att ta ut många VAB-dagar, så finns det en rad mer subtila arbetstidsförkortningar som inte berör arbetslivet, utan arbetet i hemmet. Med hjälp av modern teknologi (centralvärme, kylskåp, frys, dammsugare, microvågsugn, tvättmaskin, diskmaskin, torktumlare) har vi kunnat minska arbetstiden för att få ett hushåll att fungera tämligen radikalt. Denna förkortning i arbete diskuteras sällan, men det är slående hur mycket tid vi slipper ägna åt repetitiva och fördummande sysslor i hemmen tack vare dessa innovationer.

Produktivitetsutvecklingen har med andra ord ökat vår levnadsstandard och minskat vår totala dagliga arbetsbörda och vår arbetsbörda sett i relation till våra liv. En utopiskt kommunistisk arbetslinje tar fasta på detta löfte som det senaste seklets utveckling bär på: möjligheten att vi i framtiden inte ska behöva arbeta för vårt uppehälle, utan att det mesta som behöver utföras i samhället ska kunna utföras av maskiner eller på andra sätt göras onödigt. Det är än så länge långt kvar till denna tid, men vi tycks obönhörligen vara på väg dit. Enligt denna bloggs uppfattning har arbete inget värde i sig, utan endast arbete som är självförverkligande och berikande har det. Däri förkastar Politisk Filosofi den borgerliga arbetslinjen, som i luthersk anda tillskriver arbete, även sådant som inte genrerar någon nytta, värde. Därför stödjer denna blogg arbetarrörelsens höga löneanspråk det senaste seklet. Utan fackets inflytande hade trycket i produktivitetsökningen varit mindre, och det automatiserade samhället varit längre bort.

Men Politisk Filosofi tillbakavisar även den anarkistiska kritiken av arbetet som något som är ont i sig. Denna uppfattning, som inte tolererar arbetet som ett nödvändigt ont i en övergångsfas, eller som förnekar att arbete kan vara meningsfullt, ens under de bästa omständigheterna, är inte förenlig med en modern stat och ett stort välfärdssamälle. Det är förvisso poängen. Men utan en ansenlig mängd arbete kommer vi aldrig att kunna ta oss förbi arbetsekonomin. Och även i framtidens ekonomi kommer vissa uppgifter att kräva mänskliga arbetsinsatser. Forskning, design, terapi och andra högt kvalificerade yrken kommer sannolikt fortfarande att behövas. Dessa arbeten kan vara alienerande. Men om de utförs i en kontext där ingen egentligen behöver jobba för att försörja sig kommer de att försöka locka till sig folk med hjälp av andra incitament än lönen. Att göra ett arbete belönande och berikande för arbetaren skulle kunna vara ett sådant incitament.

*Med arbete menar jag “tidskrävande sysslor som vi utför av instrumentella skäl”. Därmed inkluderar det här begreppet slavarbete, lönearbete och hushållsarbete. Självförverkligande och stimulerande arbete är fortfarande arbete eftersom vi måste ha en avsikt med våra ansträngningar som annan än bara välbefinnande, annars skulle dessa arbeten inte vara självförverkligande och stimulerande. Lek, spel och sex är inte arbete i den här bemärkelsen, eftersom vi gör dessa saker för att vi gillar dem.

Share on Facebook

(1) En intellektuell och kulturell rörelse som hävdar möjligheten och önskvärdheten i att i grunden förbättra det mänskliga tillståndet genom tillämpat förnuft, särskilt genom att utveckla och göra vida tillgängligt teknologier för att eliminera åldrandet och att göra radikala förbättringar av mänskligt intellekt och fysiska och mentala förmågor.

(2) Studiet av konsekvenserna, löftena och de potentiella farorna av teknologier som kan få oss att övervinna grundläggande mänskliga begränsningar, och de relaterade studierna av etiska spörsmål som berör utvecklandet av sådan teknologi.

Transhumanismen kan ses som en vidareutveckling av humanismen, från vilken den delvis är härledd från. Humanister anser att människor är viktiga, att individer är viktiga. Vi är förvisso inte perfekta, men vi kan förbättra saker och ting genom att förespråka rationellt tänkande, frihet, tolerans, demokrati och omsorg för våra medmänniskor. Transhumanister håller med om detta men betonar även att vi har en potential att uppfylla. På samma sätt som vi använder oss av rationella medel för att förbättra det mänskliga tillståndet och världen kring oss, så kan vi använda dessa medel för att förbättra oss själva, den mänskliga organismen. I detta är vi inte begränsade av traditionella humanistiska metoder, som utbildning och kulturell utveckling. Vi kan också använda teknologiska medel som så småningom kommer att tillåta oss att gå vidare från det som vissa skulle anse vara “mänskligt”.

Det är inte vår mänskliga form eller detaljerna i vår nuvarande mänskliga biologi som definierar vad som är värdefullt med oss, utan snarare våra aspirationer och ideal, våra erfarenheter, och de sorts liv vi lever. För en transhumanist, så sker framsteg när fler människor blir mer förmögna att forma sig själva, sina liv, och de sätt på vilka de förhåller sig till andra i enlighet med deras djupaste värderingar. Transhumanister sätter högt värde på självbestämmande, och individers möjlighet att planera och välja sina egna liv. Vissa personer kan förstås, av vilka skäl som helst, välja att avstå från möjligheten att använda teknologi för att förbättra sig själva. Transhumanister strävar efter att skapa en värld i vilken autonoma individer kan välja att förbli oförbättrade och i vilken dessa val kommer att respekteras.

Genom den accelererande takten i teknologisk utveckling och vetenskaplig förståelse, så är vi på väg in i en helt ny fas i den mänskliga artens historia. I en relativt snar framtid, kan vi konfrontera möjligheten till en riktig artificiell intelligens. Nya former av kognitiva redskap kommer att byggas som kombinerar artificiell intelligens med gränssnittsteknologi. Molekylär nanoteknologi har potentialen att tillverka ett överflöd av resurser för var och en och ge oss kontroll över de biokemiska processerna i våra kroppar, något som möjliggör oss att eliminera sjukdom och ofrivilligt åldrande.

Teknologier som hjärn-maskingränssnitt och neurofarmakologi kan bredda den mänskliga intelligensen, öka det känslomässiga välbefinnandet, förbättra vår kapacitet för långsiktiga åtaganden till livsprojekt eller älskade, och till och med multiplicera räckvidden och intensiteten av möjliga emotioner.

På den mörka sidan, erkänner transhumanister att några av dessa kommande teknologier kan potentiellt orsaka stor skada för mänskligt liv, till och med existensen av vår art kan vara hotad. Att sträva efter att förstå dessa faror och arbeta för att förebygga katastrofer är en väsentlig del av den transhumanistiska agendan.

Transhumanismen är på väg in i kulturens mittfåra idag, när allt fler vetenskapsmän, vetenskapligt kunniga filosofer och samhällsvetare börjar ta de möjligheter som transhumanismen omfattar på allvar.

Original: The Transhumanist FAQ Översatt av Karim Jebari och Linus Petersson.

Share on Facebook

Det är svårt att sätta fingret på exakt vad. Det kan ha varit att mannen väcktes mitt i natten och släpades ut i sin pyjamas med en k-pist tryckt mot nacken. Det kan ha varit att polisen i princip bara ställde frågor som rörde mannens och hans vänners politiska åsikter och religiösa uppfattningar. Det kan ha varit att mannens hustru inte fick hämta sitt vettskrämda treåriga barn, men att en beväpnad och maskerad polis gjorde det. Det kan ha varit att en tioåring förhördes, mitt i natten, utan att någon nämner orden “advokat” eller “rättighter” eller ens förklarar för barnet att ingen är misstänkt för något.

Konskekvensen av denna händelse för min del är i alla fall klar. Jag är rädd för staten, för polisen. Jag borde inte vara rädd. Jag har ingen “smutsig byk”. Jag är en 28-årig filosof och doktorand på KTH. Jag är inte särskilt politiskt radikal eller ens muslim. Men uppenbarligen har jag goda skäl att vara rädd. Det finns poliser där ute som är ute efter mig. För att min hy är brunare än vad den borde vara. Det här är mycket farligare än en knäppskalle i Malmö. Farligare än de efterblivna rasisterna som just röstats in i Riksdagen. Det här är uniformerade, beväpnade (med hålspetskulor) människor, med laglig rätt att bryta sig in i mitt hem, ta min egendom, utsätta mig för våld, frihetsberöva mig. Och de ser mig som en potentiell brottsling, en farlig människa, ett hot mot staten.

Att den polisiära repressionen bara riktar sig mot en etnisk minoritet i det här landet borde inte göra mig mer orolig. Men polisens uppenbara känslokyla mot människor som är bruna är så uppenbar, så skamlös, att det berör mig även på ett personligt plan. Det händer inte ofta. Min indignation mot samhällets orättvisor rör sig ofta på ett intellektuellt och rationellt. Jag tillhör trots allt en liten och privilegierad elit, både i det här landet och i världen. Mitt politiska engagemang härrör från en sympati för de som är sämre lottade. Men dessa händelser gör mig till ett potentiellt offer, till en rädd människa. Det är en märklig känsla.

Share on Facebook