För klarhetens skull: det här riktar sig inte till de som vill ha det roligt och trevligt genom att låtsas som om de gör världen bättre. Det är inget fel med att ha roligt på det här sättet, men om ditt främsta syfte är att ha kul, så kan du sluta läsa nu. Annars, läs vidare.

Du har ändligt med tid, och med pengar. Innan du ger dig i kast med ett projekt/utbildning/förening som gör något gott kan det vara bra att ta ett steg tillbaka och undersöka hur mycket nytta du gör med din tid och dina pengar, och hur alternativen ser ut. Du kan jobba för ett politiskt parti vars idéer och förslag du anser är bra. Fråga dig då: 1) Hur sannolikt är det att just de idéerna kommer att förverkligas av det här partiet. 2) Hur mycket nytta kommer de här idéerna att få jämfört med andra idéer och 3) I vilken mån gör mitt arbete detta möjligt.

En annan möjlighet är att jobba ideellt. Med ett soppkök, till exempel, eller demonstrera. Även här bör vi fråga oss hur stor nytta vår tid skapar. Om du jobbar en timme i ett soppkök så bidrar du till att fattiga människor i Sverige får soppa. Det är en del nytta. Om du är med i en demonstration ökar du medvetenheten om en viktig fråga. Om den frågan verkligen är viktig och ouppmärksammad skapar du kanske nytta. Det kan också vara så att ökad uppmärksamhet i en fråga inte kommer att leda till något alls.

Men generellt sett är de mest kostnads- och tidseffektiva åtgärderna inte här i Sverige. Det har att göra med att vi svenskar har redan det ganska bra, och att det är relativt svårt och dyrt att höja vårt välbefinnande ytterligare. Enligt organisationen GiveWell, som analyserar kostnadseffektiviteten hos olika typer av biståndsorganisationer, är det mest effektiva som man kan göra idag är att på olika sätt stödja organisationer som distribuerar giftimpregnerade malarianät i Afrika. Att tillverka och distribuera ett nät kostar fem dollar. Ett nät kan skydda två personer i fyra-fem år. Om nätet används i ett område där malaria är endemiskt, så finns det goda möjligheter att nätet räddar en persons liv. Det innebär att en person, som annars hade dött av malaria, får möjlighet att leva. Men det finns ytterligare fördelar med malarianät. Malaria dödar ibland, men den lämnar alltid spår efter sig, i form av olika kroniska sjukdomar, hjärnskador, trötthet och förhöjd risk att drabbas av andra sjukdomar. Ett malarianät hjälper även att förebygga dessa mindre synliga, men minst lika förödande, effekter.

Andra organisationer som är mycket effektiva bekämpar tropiska parasiter, TBC och andra enkla sjukdomar. Det som är gemensamt med dessa organisationer är att de är fokuserade på en sak, och räddar massor av liv för dina pengar. Om du vill göra världen bättre så är det de här som du bör stödja. Vissa av dem är 10 000 gånger så kostandseffektiva som större och mer byråkratiska organisationer som du kanske har hört talas om. Frågan är: bör du jobba ideellt för dessa organisationer, eller stödja dem med pengar? Det beror på. Har du ett jobb som ger dig en bra lön? Då kan det vara mer rationellt att jobba över en timme extra på ditt jobb och donera pengarna istället för att jobba ideellt. De här organisationerna behöver ofta pengar i första hand, och ideellt arbete i andra hand. Men om du har tid över, och inga pengar, så kan jag rekommendera att du ägnar några timmar den här veckan åt att berätta för dina vänner hur de kan göra för att rädda världen. Om någon av dem har mycket pengar, kan din insats faktiskt göra skillnad.

Share on Facebook

Åt skogen, är tesen. Människans moraliska utveckling har rent evolutionärt inte hängt med. Kanske måste vi hjälpa moralen på traven, biokemiskt? Eller måste vi politiskt tvinga människans räckvidd tillbaka ner till det lokala planet?

Meningarna krockar när filosoferna Ingmar Persson och Karim Jebari och humanekologen Alf Hornborg tänker högt, inför publik på Moriska paviljongen i Malmö, under ledning av Lars Mogensen. Producent: Thomas Lunderquist

Filosofiska rummet besöker Grubbelklubben på Moriska paviljongen i Malmö under fyra veckor: Måndagarna 3, 10, 17 och 24 oktober. Kl 19.30 börjar samtalen. Inträde 60 kr.

Här finns programmet. Här fortsätter samtalet.

Share on Facebook

Som framgår av er rapportering och Röda Korsets debattartikel i dagens DN är situationen i Afrikas Horn kritisk. En miljon människor riskerar att svälta ihjäl i den värsta hungerkatastrofen sedan 80-talet. Vi får inte låta detta ske. Vi måste mobilisera varje upptänklig resurs för förhindra svälten. Jag ber er därför belysa denna kris även i er ledarsida, och uppmana folk att ta sitt ansvar för sina medmänniskor. Detta är en kris som saknar den mediala dynamik som jordbävningen i Haiti eller tsunamin i Sydostasien hade. Därför riskerar den glömmas av oss. Därför är det av högsta vikt att ni, som har landets främsta opinionsbildande kanal, riktar ert fokus på en kris som överskuggar i grymhet och fasa dessa tidigare massmedialt mycket uppmärksammade händelser.

Svält hör inte hemma i vår moderna värld. Jag minns svältkatastrofen 1985, då jag var ett barn. Jag minns att jag tänkte: ”hur kan de vuxna tillåta att något sådant händer?” Idag vet jag att apati är mäktigare än ondska. Men apati kan bekämpas. Med mod och idealism. Kommer mänskligheten att lyckas denna gång?

mvh /Karim Jebari, Stockholm

Share on Facebook

I Sverige har vi ett rättsystem vars huvudsakliga syfte är att förebygga förekomsten av brottslighet. Därför dömer vi brottslingar till kriminalvården. Där ska de rehabiliteras, få terapi och utbildning. Vissa brottslingar är farliga. De döms till slutna anstalter eftersom vi vill förhindra dem från att begå brott. Gösta har påbörjat sin rehabilitering. Han har varit alkoholfri sedan överfallet. Han har gått i terapi och bor inte längre med sin hustru. Vi har goda skäl att tro att han inte kommer att begå brott igen. Om rättssystemets primära roll är att se till att Gösta inte begår brott kanske din dom bör stanna på en villkorlig fängelsedom, besöksförbud och ett lämpligt skadestånd. Jag tvivlar på att du, eller någon annan läsare är beredd att acceptera detta. En person som så brutalt kränkt en medmänniska så som Gösta har förtjänar att lida, kan man rimligen känna. Filosofiska resonemang kring vår bristande fria vilja tycks lika irrelevanta som sociologiska eller neurobiologiska rön kring hur biologi, samhälle och situation formar och styr oss. Den som fått skallen krossad är inte intresserad av filosofi eller sociologi. Vi vill ha hämnd. Därför dömer vi folk till fängelse, även när vi vet att fängelsestraffet inte kommer att förebygga brott. Vi vet också att fängelser är dyra och att de i många fall gör brottslingar av folk som hade kunnat vara hederliga. Vi accepterar fängelser därför att vi vill se brottslingar lida, och för att vi saknar alternativ. Låt mig därför föreslå ett alternativ.

Återinför spöstraffet. Om Gösta fick 20 eller 30 piskrapp kunde han återgå till sitt arbete efter ett par veckors sjukskrivning. Han kunde sedan fortsätta att bidra till samhället, och göra bot med hårt jobb och hederlighet. Vår blodtörst skulle stillas, och vi skulle kunna investera pengar i terapi, rehabilitering och missbrukshjälp. Barbariskt? Kanske. Men hur skulle du själv välja? Om du fick valet mellan 30 piskrapp och två år i fängelse, skulle du verkligen välja fängelset? Och om du valde piskrappen, är det då så barbariskt? Mitt förslag låter cyniskt, men jag skulle vilja kalla det realistiskt. Ingen demokratisk stat skulle tolerera ett rättsystem vars enda syfte var att minimera förekomsten av brottslighet. Vår primitiva klanmoral kräver lidande från de som kränkt, mördat och våldtagit. Vi ser fortfarande personer som moraliskt ansvariga och därmed förtjänta av lidande om och när de orsakar lidande. Mitt förslag erbjuder samhället en billigare lösning, och en lösning som blir en spegel, som visar oss hur låga och vidriga vi verkligen är. Att låtsas om något annat vore självbedrägeri.

Share on Facebook

Share on Facebook

Döden angår oss alla. Men vad innebär det att dö? Dör man när kroppen dör? Kan man fortsätta att existera efter sin död? Kan döden vara trivial? Vad är det egentligen som är dåligt i att dö? Hur kul skulle det vara att leva för evigt? Har vi skäl att frukta döden? Dör vi verkligen ensamma? Alla dessa frågor kan och bör ställas, när vi samtalar om döden.

Share on Facebook

Motståndare till transhumanismen åberopar ofta känslor av äckel och avsmak när de hör talas om våra idéer och ideal. Är äckel ett legitimt försvar för en ståndpunkt? Om så vore fallet, skulle det transhumanistiska projektet vara illa ute. Frestelsen är stor bland transhumanister att argumentera i termer av “guilt-by association” mot personer som tydligt visar sin avsmak mot mänsklig förbättring och genteknik. Men bara för att känslor av äckel präglat de reaktionära motstånd mot homosexuella eller “blandäktenskap”, så innebär det inte att de som äcklas av tanken att operera in en dator i en kropp är reaktionära eller klandervärda.

Äckel är i många fall en sund reaktion på sådant som är skadligt för oss, så som rutten mat, främmande kroppsvätskor, sjuk mänsklig vävnad, giftiga djur och insekter och incestuösa förhållanden. Men vi känner också ofta äckel mot saker bara för att de är okända, som främmande kulturers mat, eller som är tabubelagda i våra kulturer, som stark svettlukt. Kulturer konstrueras ofta kring att generalisera våra känslor av äckel och sträcka dem utöver det som alla människor intuitivt upplever. Därför känner många muslimer äckel inför grisar, medan västlänningar ofta upplever äckel inför att äta de inre organen hos vissa djur. Där de äldre generationerna i vår kultur ofta känner äckel inför olika typer av kroppsutsmyckningar som innebär perforering av ansikte och könsorgan, upplever många i vegansubkulturen ett starkt äckel inför att äta all sorts vävnad.

Samtidigt äcklas vi inte av många saker som faktiskt är farliga för oss. Alkohol är ett talande exempel. Trots att alkohol förmodligen är ett av de gifter som är farligast, är det få som känner äckel inför smaken. På samma sätt känner extremt få äckel inför godis, chips, elitidrott eller lukten av bensin, trots att dessa saker faktiskt skadar oss.

Alltså har vi goda skäl att tro att även om vissa våra äckelkänslor orsakas av saker som är skadliga, så är en majoritet av våra äckelkänslor orsakade av saker som inte är skadliga. Därför är våra äckelkänslor dåliga på att vägleda våra handlingar, eftersom korrelationen äcklig-dålig är svag i de allra flesta fall.

Kan äckel ändå ha en plats i vår moderna värld? Är det inte bra att ha kvar denna starka emotion som ändå skapar mening och kraftfullt skyddar oss mot saker som är farliga för oss? Jo, det är rimligen en god idé. Men våra känslor av äckel är endast nyttiga när de riktas mot välbekanta ting i vår närhet. Abstrakta äckelkänslor tenderar att vara endast skadliga. Därför bör vi akta oss noga för att åberopa vår avsmak i en politisk diskussion, och påpeka varför det är olämpligt att göra det när andra gör så. Äcklet bär inte på någon visdom, som Leon Kass påstår. Äcklet kväver det förnuftiga resonemanget.

Share on Facebook

(1) En intellektuell och kulturell rörelse som hävdar möjligheten och önskvärdheten i att i grunden förbättra det mänskliga tillståndet genom tillämpat förnuft, särskilt genom att utveckla och göra vida tillgängligt teknologier för att eliminera åldrandet och att göra radikala förbättringar av mänskligt intellekt och fysiska och mentala förmågor.

(2) Studiet av konsekvenserna, löftena och de potentiella farorna av teknologier som kan få oss att övervinna grundläggande mänskliga begränsningar, och de relaterade studierna av etiska spörsmål som berör utvecklandet av sådan teknologi.

Transhumanismen kan ses som en vidareutveckling av humanismen, från vilken den delvis är härledd från. Humanister anser att människor är viktiga, att individer är viktiga. Vi är förvisso inte perfekta, men vi kan förbättra saker och ting genom att förespråka rationellt tänkande, frihet, tolerans, demokrati och omsorg för våra medmänniskor. Transhumanister håller med om detta men betonar även att vi har en potential att uppfylla. På samma sätt som vi använder oss av rationella medel för att förbättra det mänskliga tillståndet och världen kring oss, så kan vi använda dessa medel för att förbättra oss själva, den mänskliga organismen. I detta är vi inte begränsade av traditionella humanistiska metoder, som utbildning och kulturell utveckling. Vi kan också använda teknologiska medel som så småningom kommer att tillåta oss att gå vidare från det som vissa skulle anse vara “mänskligt”.

Det är inte vår mänskliga form eller detaljerna i vår nuvarande mänskliga biologi som definierar vad som är värdefullt med oss, utan snarare våra aspirationer och ideal, våra erfarenheter, och de sorts liv vi lever. För en transhumanist, så sker framsteg när fler människor blir mer förmögna att forma sig själva, sina liv, och de sätt på vilka de förhåller sig till andra i enlighet med deras djupaste värderingar. Transhumanister sätter högt värde på självbestämmande, och individers möjlighet att planera och välja sina egna liv. Vissa personer kan förstås, av vilka skäl som helst, välja att avstå från möjligheten att använda teknologi för att förbättra sig själva. Transhumanister strävar efter att skapa en värld i vilken autonoma individer kan välja att förbli oförbättrade och i vilken dessa val kommer att respekteras.

Genom den accelererande takten i teknologisk utveckling och vetenskaplig förståelse, så är vi på väg in i en helt ny fas i den mänskliga artens historia. I en relativt snar framtid, kan vi konfrontera möjligheten till en riktig artificiell intelligens. Nya former av kognitiva redskap kommer att byggas som kombinerar artificiell intelligens med gränssnittsteknologi. Molekylär nanoteknologi har potentialen att tillverka ett överflöd av resurser för var och en och ge oss kontroll över de biokemiska processerna i våra kroppar, något som möjliggör oss att eliminera sjukdom och ofrivilligt åldrande.

Teknologier som hjärn-maskingränssnitt och neurofarmakologi kan bredda den mänskliga intelligensen, öka det känslomässiga välbefinnandet, förbättra vår kapacitet för långsiktiga åtaganden till livsprojekt eller älskade, och till och med multiplicera räckvidden och intensiteten av möjliga emotioner.

På den mörka sidan, erkänner transhumanister att några av dessa kommande teknologier kan potentiellt orsaka stor skada för mänskligt liv, till och med existensen av vår art kan vara hotad. Att sträva efter att förstå dessa faror och arbeta för att förebygga katastrofer är en väsentlig del av den transhumanistiska agendan.

Transhumanismen är på väg in i kulturens mittfåra idag, när allt fler vetenskapsmän, vetenskapligt kunniga filosofer och samhällsvetare börjar ta de möjligheter som transhumanismen omfattar på allvar.

Original: The Transhumanist FAQ Översatt av Karim Jebari och Linus Petersson.

Share on Facebook

Plats: Hornstulls bibliotek, Hornsbruksgatan 25

Samtalsledare är Karim Jebari, doktorand i filosofi vid KTH

Ett samarbete mellan Hornstulls bibliotek och ABF Stockholm. Fri entré

Facebook

Share on Facebook

Det är svårt att sätta fingret på exakt vad. Det kan ha varit att mannen väcktes mitt i natten och släpades ut i sin pyjamas med en k-pist tryckt mot nacken. Det kan ha varit att polisen i princip bara ställde frågor som rörde mannens och hans vänners politiska åsikter och religiösa uppfattningar. Det kan ha varit att mannens hustru inte fick hämta sitt vettskrämda treåriga barn, men att en beväpnad och maskerad polis gjorde det. Det kan ha varit att en tioåring förhördes, mitt i natten, utan att någon nämner orden “advokat” eller “rättighter” eller ens förklarar för barnet att ingen är misstänkt för något.

Konskekvensen av denna händelse för min del är i alla fall klar. Jag är rädd för staten, för polisen. Jag borde inte vara rädd. Jag har ingen “smutsig byk”. Jag är en 28-årig filosof och doktorand på KTH. Jag är inte särskilt politiskt radikal eller ens muslim. Men uppenbarligen har jag goda skäl att vara rädd. Det finns poliser där ute som är ute efter mig. För att min hy är brunare än vad den borde vara. Det här är mycket farligare än en knäppskalle i Malmö. Farligare än de efterblivna rasisterna som just röstats in i Riksdagen. Det här är uniformerade, beväpnade (med hålspetskulor) människor, med laglig rätt att bryta sig in i mitt hem, ta min egendom, utsätta mig för våld, frihetsberöva mig. Och de ser mig som en potentiell brottsling, en farlig människa, ett hot mot staten.

Att den polisiära repressionen bara riktar sig mot en etnisk minoritet i det här landet borde inte göra mig mer orolig. Men polisens uppenbara känslokyla mot människor som är bruna är så uppenbar, så skamlös, att det berör mig även på ett personligt plan. Det händer inte ofta. Min indignation mot samhällets orättvisor rör sig ofta på ett intellektuellt och rationellt. Jag tillhör trots allt en liten och privilegierad elit, både i det här landet och i världen. Mitt politiska engagemang härrör från en sympati för de som är sämre lottade. Men dessa händelser gör mig till ett potentiellt offer, till en rädd människa. Det är en märklig känsla.

Share on Facebook