Problemet är givetvis satsningen på Förbifart Stockholm. Det huvudsakliga skälet till att man väljer att satsa 27,5 miljarder kronor på detta alternativ är att man bedömer att ökningen av biltrafiken kommer att fortsätt som idag. Därmed tror man att det finns ett stort behov att avlasta trafiken från den trängsel som redan idag är allvarlig. Den bedömningen är helt felaktig. Låt mig förklara varför.

Sverige har åtagit sig att minska utsläppen från transportsektorn med minst 20% till år 2020. För att uppnå detta mål krävs det en reell prishöjning på bensin på 7,20 liter, givet 2006 års prisnivå (13kr/l). Enligt både Institutet för tillväxtpolitiska studier och Statens institut för kommunikationsanalys är dessa nivåer nödvändiga för att minska utsläppen. Om politiker väljer att ta hänsyn till vetenskapens bedömningar av etanolens utsläpp, kommer även den att omfattas av höga skatter.

Givet en prisnivå på bensin på cirka 20 kr/l kommer trängsel inte att vara ett problem. Däremot kommer rörligheten att bli problematisk för stockholmare. Stockholms kollektivtrafik är nämligen inte anpassad för den enorma tillströmmning av passagerare som en kraftig höjning av drivmedelspriserna kommer att orsaka. Vi måste snabbt köpa nya bussar, bygga nya spår för tvärbanan, bygga fler bussfiler och underlätta för cykeltrafik. Vi behöver varje slant från infrastruktursatsningen för att garantera fortsatt möjlighet att pendla till jobb och andra aktiviteter i länet för de hundratusentals människor som kommer att bli tvungna att ställa bilen.

Alltså: det finns inga goda skäl att bygga Förbifart Stockholm och det tycks finnas 27,5 miljarder goda skäl att inte bygga vägen. Men det finns ytterligare ett: genom att bygga en väg signalerar man att ett framtida fossilfritt samhälle på något sätt är förenligt med att folk kör bilar i ungefär samma utsträckning som idag, men att dessa bilar kan åka på el eller biogas eller något annat. Detta är tyvärr inte möjligt. En stor del (15-20%) av de utsläpp som en bil står för kommer till under bilens konstruktion. Alltså så kommer även elbilar att förbli relativt sällsynta i framtiden om vi ska kunna ha ett stabilt klimat. Framtidens transporter måste ske med kollektiva färdmedel eller med cykel eller till fots. Bilar kan ha en marginell roll, men detta är också allt. Därför kommer Förbifarten aldrig att behövas.

Share on Facebook

En sådan helt meningslös sak är kommunens senaste ”klimatsmarta” kampanj. Kampanjen, som består av påkostad reklam, en hemsida och en handbok, ger de mest menlösa och ineffektiva råd för att vi ska begränsa vår elanvändning. Det är klart, kampanjen kommer inte i närheten av de hisnande summor som kommunen lagt ned på att subventionera fram en helt bisarr etanolbilsmarknad som kommer att dö den dag pengafloden sinar (om inte tidigare), problemet är att den här typen av symbolkampanjer invaggar oss i en falsk känsla av att ”vi drar vårt strå till stacken”. Låt mig förklara varför det inte spelar någon roll.

Anta att jag gör som klimathandboken säger och stänger av varmvattnet medan jag shamponerar håret. Då sparar jag enligt klimathandboken 35 kg CO2-e per år. Efter ungefär 75 år av detta kan jag kompensera för en resa tur och retur Stockholm-Bangkok. Givet att vattnet värms upp med fossila bränslen i Stockholm. Vilket det inte gör. Eller ta tipset att laga en droppande kran. En sådan droppar 9000 liter per år, står det i klimathandboken. Men ett kilo nötkött motsvarar 15 000 liter vatten. Alltså är ett par biffar nästan ett och ett halvt års krandroppande. Det är klart att det är bra att spara el, men vi ska inte tro att sådana åtgärder får någon större inverkan, inte ens tillsammans. ”Många bäckar små”- argumentet är inte giltigt i den här typen av situationer, dels eftersom bäckarna är för små, dels därför att nästan all vår el kommer från icke-fossila källor. Det som står för våra utsläpp, och där vi verkligen skulle kunna göra skillnad är:

1. Industrin. Inte så mycket vi kan göra åt det.
2. Transportsektorn. Enkelt att göra nåt, sälj bilen, ta bussen/tunnelbanan. Sluta flyg, ta tåget.
3. Jordbruket. Enkelt att göra nåt, sluta ät nötkött.

Problemet är att ingen vanlig människa kommer att sluta resa till Asien, åka bil, eller äta kött när alla andra gör det. Det är helt enkelt irrationellt att göra det själv (givet att man gillar att göra ovanstående), även om det är rationellt att göra det tillsammans. Det är ett så kallat ”fångens dilemma- problem”. Därför är varje politiskt initiativ som ska informera oss om hur vi lever ”klimatsmart” mer eller mindre meningslöst. Klimatfrågan är inte ett ansvar för individen, utan ett ansvar för politiken. Därför bör politikerna planera en stad där det är individuellt rationellt att göra det som också är kollektivt rationellt. Detta gör man genom att beskatta koldioxid mer och underlätta för folk att resa kollektivt, äta mat och värma sina hus på ett klimatvänligt sätt.

Läs även andra bloggares åsikter om klimartsmart, klimatet, Stockholm, kött, fossila bränslen, el, kollektivtrafik, ekonomi, politik

Share on Facebook