1. Sannolikheten för att en sådan kan inträffa den närmsta 100 åren är inte försumbar. >1%
2. Den förväntade negativa nyttan av en sådan händelse skulle vara astronomisk.

Låt mig förklara 2. Om vi överlever det här århundradet och etablerar en närvaro på andra planeter, så kommer riksen för vår förintelse att minska tämligen dramatiskt. Men om vi skulle förintas av ett genetiskt designat virus, totalt kärnavapenkrig, misslyckad geoingeniörskonst eller en annan global olycka innan vi etablerat självförsörjande kolonier på andra planeter så skulle skadan vara enorm. Om vi inte tar kål på oss själva kan vi komma att leva mycket länge till. Den här planeten kommer att ha ett behagligt klimat i ungefär en miljard år till. Det är 100 000 gånger så lång tid som den mänskliga civilisationen har funnits. Under denna tid skulle otaliga människoliv kunna existera, även om vi begränsade oss till att kolonisera detta solsystem. Dessa människor skulle kunna leva fantastiska och lyckliga liv, fulla av kunskap, nyfikenhet, vänskap och lycka. En existentiell katastrof skulle beröva oss framtiden och, så vitt vi vet, allt intelligent liv i Universum.

Men vi kommer inte att befolka solsystemet på mycket lång tid, ens under de mest optimistiska antagandena. Vad kan vi göra innan dess? En möjlighet som jag uppfattar som rimligen kostnadseffektiv är att upprätta en “livsark” på jorden, utom räckhåll för de mest sannolika riskerna. Den här “arken” skulle kunna vara ett bergsrum som kontinuerligt befolkas av 150 frivilliga. I bergsrummet skulle tillräckligt med mat, vatten, bränsle och luft finnas för att kunna vara förseglat under minst 50 år. Bergrummet skulle vara förseglat ett år i taget, och byta bosättare varje år. Under ett dygn skulle “arkens” reserver fyllas på och material uppdateras. I arken skulle tusentals befruktade ägg förvaras i flytande kväve och databaser med information om mänsklig kultur, konst och vetenskap lagras. I händelse av en katastrof skulle arken förseglas i åtminstone 2 år. I händelse av kärnvapenkrig, dödlig pandemi, dödlig gammastrålning, förgiftad atmosfär, samhällelig kollaps eller andra existentiella katastrofer skulle invånarna kunna återbefolka jorden och bygga upp vår civilisation igen. En risk är att vi redan nu har tömt jorden på resurser till den punkt att det skulle bli svårt att bygga upp en ny industriell modern civilisation Därför bör bergsrummet utrustas med moduler för att snabbt kunna bygga upp en industriell bas för att snabbt kunna etablera effektiv produktion av mat när arkens invånare återvänder till ytan. Till exempel moduler för hydrokulturodlingar, och husmoduler för att snabbt kunna återbefolka planetens yta. En sådan ark skulle vara dyr, men i jämförelse med vad en existentiell katastrof skulle innebära skulle kostnaden vara försumbar. Mänskligheten skulle överleva, och kanske blir visare på kuppen.

Share on Facebook

Läckage innebär att kolintensiv varuproduktion flyttar från Sverige till andra länder, och att skattens effektivitet därmed minskar. En ännu större risk är att den ekonomiska aktiviteten avstannar i vårt land, vilket orsakar fattigdom och arbetslöshet, och att skatten därmed gör oss fattigare utan att ha gjort planeten grönare.

Som tur är så kommer läckaget aldrig att vara totalt. Vissa näringar kan helt enkelt inte flytta, som brytning av järnmalm och pappersproduktion. Dessa kommer att tvingas bli mer energieffektiva och deras innovationer kommer sannolikt att spridas till andra näringar i liknande positioner.Småskaliga utsläpp av koldioxid kommer sannolikt att minska mest. En kraftig ökning av bensinpriset ger som bekant helt andra typer av körbeteenden och ökar efterfrågan på kollektivtrafik och cykelbanor. Sådan efterfrågan kan relativt snabbt omsättas i ökade investeringar i denna typ avinfrastruktur

Men en viss sorts läckage är oundvikligt. Betänk cementproduktion, som är en stor utsläppskälla. Givet en lämplig beskattning av utsläpp av växthusgaser kommer sådan produktion att bli mycket dyr. Då kan det vara lönsamt för cementproducenten att tillverka cement som ska konsumeras i Skåne i till exempel Danmark, och sen köra det till byggplatsen.

Ett annat exempel på detta är köttproduktion. Nötkött är mycket populärt i Sverige, men kor råkar vara stora utsläppskällor av metan, en kraftig växthusgas. En beskattning av nötkött som skulle prissätta dessa utsläpp skulle sannolikt radikalt minska nötpopulationen i Sverige. Men om denna minskning skulle ersättas av ökad djurhållning i Frankrike eller Irland så skulle bönder blivit arbetslösa i onödan.

Låt mig för tydlighetens skull erbjuda ett tredje exempel. En del av de fordon vi tillverkar i Sverige exporteras, men en icke oansenlig del konsumeras här hemma i Sverige. Volvo har fortfarande ett starkt grepp om den svenska marknaden. Om produktionen av fordon skulle beskattas i enlighet med de utsläpp som de ger upphov till, skulle dessa bilar bli långt mindre konkurrenskraftiga än bilar som importeras från andra länder. Detta skulle tvinga våra fordonstillverkare att flytta utomlands. Istället skulle produktionen av bilari andra länder öka.

Jag behöver inte tillägga att det politiska priset för att driva igenom denna typ av beskattning skulle vara omöjligt högt.

Men det finns en möjlighet att åtgärda åtminstone en del av dessa problem. Koldioxidskatten skulle kunna införas samtidigt som klimattariffer införs. För läsare av denna blogg, kanske detta förslag kommer som en chock. Politisk Filosofi är en varm anhängare av frihandel och globalisering och har i en rad inlägg kraftfullt argumenterat för rivandet av handelsbarriärer.

Men koltariffer skulle skilja sig i ett viktigt avseende: de skulle inte påföra en godtycklig och orättvis börda på andra länder. De skulle inte bestraffa en komparativ fördel som dessa länder har, utan en dold marknadsstörande subvention på växthusgaser som varje land i världen de facto gör sig skyldig till. Låt mig förklara vad jag menar.

Priset på en vara bestäms av kostnaden för att producera den och efterfrågan på den varan. Men vissa varor orsakar så kallade externa kostnader, eller negativa nyttor, som vare sig konsument eller producent betalar för. Denna form av marknadsmisslyckande kallas för negativa externaliteter. En producent vars vara orsakar en negativ externalitet men som inte betalar för denna suvbventioneras i själva verket av de som måste bära kostnaden för de skador som externaliteten medför. I de allra flesta fall är det staten eller det offentliga som bär kostnaden.

Ett klassiskt exempel på detta är en fabrik som kan tillverka en kemikalie billigare än andra, konkurrerande, fabriker eftersom denna fabrik dumpar sitt avfall i en flod. Staten måste därmed rycka in och sanera floden och betalar en stor kostnad för detta. Om fabriken tillåts fortsätta producera kemikalier innebär det de facto att staten subventionerar fabriken på ett sätt som ger den otillbörliga fördelar gentemot sina konkurrenter.

Ett företag som släpper ut koldioxid eller någon annan växthusgas, men som inte åläggs att betala för de kostnader som denna koldioxid orsakar allmänheten blir på ett analogt sätt subventionerat. Om vi börjar gradvis att avskaffa dessa subventioner i Sverige (genom en klimatskatt), kommer de länder som behåller sina subventioner att få merkonkurrenskraftiga industrier. Men denna ökade konkurrenskraft kommer sig inte av att dessa länder har komparativa fördelar gentemot oss. Och eftersom vår försämrade konkurrenskraft inte kommer sig av att vår industri skulle vara mindre effektiv än industrier i andra länder, så är det tillbörligt och i enlighet med enfrihandelsfilosofi att påföra tariffer på varor i enlighet med den klimatpåverkan som produktion och transport av den varan orsakat.

Detta innebär att brasiliansk nötkött skulle beskattas när de inträder landet, liksom cementen från Danmark och bilarna från Slovenien. Denna beskattning skulle följa klimatbeskattningen i Sverige och därmed eliminera risken för en viss sorts läckage. Visserligen skulle vår kolintensiva exportindustri fortfarande skadas, men då industrin för den inhemska konsumtionen inte skulle få incitament att flytta, skulle deras energi och uppfinningsrikedom riktas mot att effektivisera sin energianvändning och reducera sin klimatpåverkan, vilket skulle förstås vara optimalt.

Dessutom skulle vi får ett visst mått av ”omvänt läckage”. Företag som önskar exportera till oss skulle få starka incitament att reducera sin klimatpåverkan för att konkurrera med de inhemska bolagen.

Dessutom så får vi inte glömma att för varje land som införa klimatskatt, så blir det lättare för dess grannländer att i sin tur införa motsvarande skatter. Eftersom vårt handel med andra EU-länder är omfattande kan en radikal koldioxidskatt här få stora konsekvenser i vårt närområde.

New York Times ledarsida är lite inne på samma spår, liksom ekonomen Paul Krugman.

Share on Facebook

Likväl fanns där ett tidigt, uppriktigt och viktigt engagemang för vår generations viktigaste fråga, de antropogena klimatförändringarna. Utöver det har partiet aldrig sviktat i de frågor som rört personlig integritet och statens möjligheter att övervaka oss, må det vara buggar i arbetsplatsen, opersonliga algoritmer som söker igenom datatrafik eller dessa ständiga övervakningskameror. Miljöpartiet var redan då också en principfast motståndare till de vansinnesprojekt inom det militärindustriella komplexet som har gjort Sverige till en av världens största vapenexportörer i relation till BNP. Utöver detta har det alltid funnits ett starkt, även om det ibland varit missriktat och förvirrat, engagemang för världens fattiga. Miljöpartiet har alltid varit drivna förespråkare för högre bistånd och en generös flyktingpolitik.

På många sätt är Miljöpartiet fortfarande ett säreget parti, men det mesta av det som var dåligt i partiet, som tilltalade en liten klick gröna radikaler och systemkritiska rättshaverister, har rensats bort. Samtidigt har man bevarat det som gör partiet unikt i svensk partipolitik; ett seriöst och informerat engagemang för miljön, en liberal humanism och en pragmatisk inställning till frågor som av ekonomisk och arbetsmarknadspolitisk natur.

Jag är inte ense med partiet i alla frågor. Exempelvis anser jag att kärnkraftverken bör vara kvar tills de måste stängas av säkerhetsskäl, eller tills klimathotet är undanröjt. Sverige må ha ett energiöverskott, men om EU ska klara sig utan kol, kommer de att behöva importera kärnkraftsel av oss.

På ett sätt kan man säga att det är det enda riksdagsparti i Sverige som har en vision om hur framtiden bör se ut. Samtidigt är de märkligt nog det mest pragmatiska parti i riksdagen. Denna kombination av relativt radikala visioner och pragmatism är mycket tilltalande. Därför kommer jag att rösta på Miljöpartiet i EU-parlamentsvalet.

Share on Facebook

En global temperaturökning på 5,2º C innebär slutet för livet så som vi känner till det. Under den tid av jordens historia som liv har funnits, har det aldrig inträffat en så massiv uppvärmning på så kort tid. En uppvärmning som motsvarar magnituden 5,2º C har skett en gång förr, för 25 miljoner år sedan. Då utplånades en majoritet av alla jordens arter. Skillnaden från det scenario som MIT: s forskare är att uppvärmningen då tog 10 000 år. Vad som kommer hända när uppvärmningen sker 100 gånger snabbare kan ingen förutsäga. Men en sak kan vi vara säkra på. Den mänskliga civilisationen, med dess politiska institutioner och globala ekonomiska system, kan knappast överleva den chock som en plötslig massdöd av skogar, hav, insekter, fåglar och grödor över hela världen kommer att leda till.

Jag är trots detta optimist. Vi kommer att, fem i tolv, inse klimatkatastrofens totala allvar. Då kommer en snabb och mycket smärtsam omställning till ett klimatneutralt samhälle att ske. Under andra världskriget ställde USA och andra västländer om sin produktion från civil till militär på mindre än ett år. På två år hade USA en armé som kunde krossa japanernas ”oövervinnerliga” flotta. Sovjetunionen gjorde på motsvarande sätt en gastkramande omställning när de mobiliserade till krig. Om det var möjligt då, så måste det vara möjligt nu.

Världens länder har använt tre biljoner dollar för att rädda det finansiella banksystemet. Så nog finns pengar för att rädda mänskligheten, det handlar bara om att få politiker att inse allvaret i problemet. Frågan är bara hur samhället kommer att se ut när vi är klara med omställningen.

Läs även andra bloggares åsikter om klimathotet, MIT, global uppvärmning, etik, politik, filosofi

Share on Facebook

Share on Facebook

Jag har länge förespråkat just ett sådant skifte, så jag borde vara glad som en gris kan man ju tro. Icke. Visserligen tycks elbilen, just nu, vara det bästa alternativet till fossilbilar, enligt min mycketamatörmäsiga bedömning. Men det innebär inte att elbilen är de facto det bästa alternativet för att snabbt och kostnadseffektivt reducera utsläppen av växthusgaser. Eller att elbilen kommer att vara det i framtiden. Politiker ochwonkar som mig själv är notoriskt dåliga på att göra den här typen av förutsägelser.

Därför bör inga subventioner delas ut på det mycket frikostiga och ansvarslösa sätt som i princip alla politiker älskar att göra. Subventioner snedvrider marknaden och gynnar potentiellt ineffektiva alternativ trots att det finns bättre sådana. Det billigaste och mest effektiva sättet att minska något av ondo är att sätta ett pris på detta.

En klimatskatt på växthusgaser skulle åstadkomma detta med ett mycket mindre pris för oss skattebetalare.

Läs även andra bloggares åsikter om etanol, elbilar, batterier, klimathotet, subventioner, klimatet, ekonomi, politik

Share on Facebook