1. Sannolikheten för att en sådan kan inträffa den närmsta 100 åren är inte försumbar. >1%
2. Den förväntade negativa nyttan av en sådan händelse skulle vara astronomisk.

Låt mig förklara 2. Om vi överlever det här århundradet och etablerar en närvaro på andra planeter, så kommer riksen för vår förintelse att minska tämligen dramatiskt. Men om vi skulle förintas av ett genetiskt designat virus, totalt kärnavapenkrig, misslyckad geoingeniörskonst eller en annan global olycka innan vi etablerat självförsörjande kolonier på andra planeter så skulle skadan vara enorm. Om vi inte tar kål på oss själva kan vi komma att leva mycket länge till. Den här planeten kommer att ha ett behagligt klimat i ungefär en miljard år till. Det är 100 000 gånger så lång tid som den mänskliga civilisationen har funnits. Under denna tid skulle otaliga människoliv kunna existera, även om vi begränsade oss till att kolonisera detta solsystem. Dessa människor skulle kunna leva fantastiska och lyckliga liv, fulla av kunskap, nyfikenhet, vänskap och lycka. En existentiell katastrof skulle beröva oss framtiden och, så vitt vi vet, allt intelligent liv i Universum.

Men vi kommer inte att befolka solsystemet på mycket lång tid, ens under de mest optimistiska antagandena. Vad kan vi göra innan dess? En möjlighet som jag uppfattar som rimligen kostnadseffektiv är att upprätta en “livsark” på jorden, utom räckhåll för de mest sannolika riskerna. Den här “arken” skulle kunna vara ett bergsrum som kontinuerligt befolkas av 150 frivilliga. I bergsrummet skulle tillräckligt med mat, vatten, bränsle och luft finnas för att kunna vara förseglat under minst 50 år. Bergrummet skulle vara förseglat ett år i taget, och byta bosättare varje år. Under ett dygn skulle “arkens” reserver fyllas på och material uppdateras. I arken skulle tusentals befruktade ägg förvaras i flytande kväve och databaser med information om mänsklig kultur, konst och vetenskap lagras. I händelse av en katastrof skulle arken förseglas i åtminstone 2 år. I händelse av kärnvapenkrig, dödlig pandemi, dödlig gammastrålning, förgiftad atmosfär, samhällelig kollaps eller andra existentiella katastrofer skulle invånarna kunna återbefolka jorden och bygga upp vår civilisation igen. En risk är att vi redan nu har tömt jorden på resurser till den punkt att det skulle bli svårt att bygga upp en ny industriell modern civilisation Därför bör bergsrummet utrustas med moduler för att snabbt kunna bygga upp en industriell bas för att snabbt kunna etablera effektiv produktion av mat när arkens invånare återvänder till ytan. Till exempel moduler för hydrokulturodlingar, och husmoduler för att snabbt kunna återbefolka planetens yta. En sådan ark skulle vara dyr, men i jämförelse med vad en existentiell katastrof skulle innebära skulle kostnaden vara försumbar. Mänskligheten skulle överleva, och kanske blir visare på kuppen.

Share on Facebook

Jag antar att du som läsare läst om peak oil och oroar dig över det. Det är inte konstigt, om du läser Jonstads bok kan man tro att det i princip är kört. Men den slutsatsen kan man bara dra om man är väldigt selektiv med sin information. Jag skulle inte vilja påstå att Jonstad ljuger, men genom att bara beskriva en del av verkligheten så är bilden han målar upp djupt vilseledande.

Det stämmer att IEA har sagt att de nya oljefynden av konventionell olja minskar och att efterfrågan samtidigt ökar. Men nya oljefynd av icke-konventionell olja, som till exempel Kanadas och Venezuelas tjärsand, oljan som görs tillgänglig av smältande istäcken i Arktis eller Brasiliens Pre-sal fyndigheter skulle kunna för många år framöver stilla den förväntade ökningen i efterfrågan. Det stämmer att den här okonventionella oljan är dyr, mycket dyrare att utvinna än Saudiarabiens lättflytande olja. Så givet att dessa okonventionella oljekällor utgör en väsentlig och ökande andel av världens oljeproduktion så kommer priset på olja att förbli högt, kanske 100 USD/fat. Men det priset är knappast en katastrof, och det är osannolikt att det i sig kommer att leda till en kollaps.

När Jonstad beskriver oljeutvinningen som ett gäng barn som plockar lågt hängande äpplen så lurar han dig med sin metafor. En oljefirma idag har resurser och teknologi som oljebaronerna i början av 1900talet bara kunde drömma om. Dödstalen från oljeutvinningen i den tidiga Texasruschen vittnar om att den olja de utvann var långtifrån “enkel” för dem, när de borrade med åsnor och för hand. Av samma skäl kan vi hoppas att den olja vi finner “svår” idag en dag kommer att vara “enkel”.

Men även om Jonstad hade haft rätt med avseende på peak oil, så är det inte heller hela bilden. Världen använder olja till två saker: att generera elektricitet och att transportera människor och saker. Skulle olja kunna ersättas inom en av dessa sektorer, skulle mängden olja tillgänglig för den andra sektorn vara garanterad. Det som håller på att ske är just detta: kol och gas håller på att ersätta olja. Kolgruvorna, som under den billiga oljans tid stängdes i den rika världen har öppnats igen. Kina, Indien och Sydafrika bränner kol som om det inte fanns någon morgondag. Kolet ökar starkt på alla fronter, tack vare den dyra oljan. Och det finns massor av kol, så att det räcker i många decennier till. Samtidigt har en ny teknologi fracking, möjliggjort gasutvinning ur berggrunden. Det har lett till en kollaps i priset på naturgas i USA. Nu prospekteras naturgaskällor i EU och Kina. Prognoserna är goda, reserverna tycks outtömliga. Skulle priset på olja stabiliseras på 100 USD/fat, så kommer naturgas att helt ersätta oljan i elgenerationsprocessen.

Prognoser från solceller är ännu mer hoppingivande. Elgeneration från solenergi har rasat i pris. Det är redan billigare än kärnkraft. Före år 2020 kommer sol att vara billigare än olja och före 2030 kommer el från solceller att vara billigare än kol överallt förutom i de kallaste klimaten, givet konservativa antaganden. Trots att mängden energi producerat från sol fördubblats varje år de senaste tio åren har detta skett främst i de rika länderna tack vare subventioner. När solenergi blir billigare än kol kommer solcellerna att slå igenom på allvar i de fattiga länderna.

Samtidigt sker enorma energibesparingar inom energisektorn. Fraktskepp har blivit kollosala för att kunna frakta mer per fat olja. Elhybrider och elbilar kommer att på sikt att minska transportsektorns oljeberoende. En elektrifiering av vägnätet och av motorvägar skulle kunna öka elbilars räckvidd mångfaldigt. Teknologin finns. Det enda som krävs är den politiska mognaden att utforma rätt styrmedel. En koldioxidskatt skulle flytta fram tidpunkten då solceller kan konkurrera ut kol och olja. Slopade oljesubventioner kommer att få hushåll att ändra sina beteenden och agera mer förnuftigt. Denna politiska mognad kan vi skymta idag. Nigerias president har utmanat landets oljelobbyister. Iran likaså.

Hur blir det då med växthuseffekten, om kol och gas ersätter olja? Växthuseffekten är och kommer att förbli ett stort problem, ett hot mot vår civilisation. Kanske till och med ett hot mot mänsklighetens långsiktiga överlevnad. Jag avser att diskutera detta hot, och hur de flesta debattörerna missförstår hotets natur, i kommande inlägg.

Share on Facebook

Låt mig vara klar med en sak. Jag älskar Internet. Det är kanske det bästa som har hänt mänskligheten sedan smittkopporna utrotades. Internet berikar mitt liv varje dag. Men Internet gör det möjligt för mig, och för dig, att hitta en ”expert” som berättar saker och ting på exakt det sätt jag vill och du vill att de ska vara. Det innebär att du och jag är övertygade och kan prata och skriva övertygande om det allra mesta. Det här är farligt. Det är farligt därför att en person med fel uppfattning om saker och ting kommer att vara mer irrationell än en person som är agnostiker. Det är de som är felaktigt informerade som vägrar vacciner, frossar i fett för att bota sin diabetes, som tror att kondomer orsakar AIDS, som antingen tror att oljan håller på att ta slut eller tror att växthuseffekten bara är påhitt.

Jag kan inte påstå att jag inte fallit för det här. Jag vet till exempel att Ray Kurzweil är knäpp. Men jag önskar så innerligt att han har rätt. Så för ett tag sedan så hörde jag mig själv berätta för en vän, vad Kurzweil menar, som om det vore en vedertagen sanning. Min vän litar på mig, och har stort förtroende för mig. Jag har spridit desinformation, missbrukat min auktoritet. Bara för att jag ville att det ska vara sant. Det här har säkert hänt dig också. Ett annat exempel på detta är hela klimatdiskussionen. Det kan vara så, som James Hansen påstår, att vi kommer att nå en ”tipping point” i den globala uppvärmningen, där växthuseffekten kommer att accelerera ohämmat. Men han har inte lyckats övertyga en majoritet av forskarsamhället. James Hansen är, precis som Ray Kurzweil, en extremist. Om du tror vad James Hansen säger är du också en extremist. Jag gick på extremisternas desinformation, vilket tidigare blogginlägg i klimatfrågan visar. Nu har jag läst på mer, från mer diversifierade källor. Och min nya uppfattning liknar mer den konsensus som finns. Men det är inte osannolikt att jag har fel, på samma sätt som jag hade fel om klimatet, om andra saker. Det är helt enkelt sjukt svårt att försöka veta saker, med sin intellektuella heder i behåll. Därför har jag upprättat en checklista för mig själv, som jag har med mig när jag läser något på nätet, eller i tidningen också för den delen. Journalister är också människor, och påfallande ofta är de obildade.

Min checklista för att bedöma trovärdighet. Dessa saker ger ökad trovärdighet.

1. Om personen är disputerad akademiker är den personen mer trovärdig, allt annat lika.
2. Om personen är verksam vid ett universitet är den personen mer trovärdig, allt annat lika.
3. Om personen publicerar sig i en tryckt tidning är den personen mer trovärdig, allt annat lika.
4. Om personen publicerat sig i en peer-reviewed journal är den personen mer trovärdig, allt annat lika.
5. Om teorin eller förklaringen som föreslås är mer enkel och gör färre antaganden är den mer trovärdig, allt annat lika.
6. Om informationen är publicerad i en peer-reviewed journal är den informationen mycket mer trovärdig, allt annat lika.
7. Om det finns ett akademiskt konsensus i ett område, så är det så trovärdigt som det kan bli.

Dessa saker ger minskad trovärdighet:

1. Om informationen finns i en kolumn, ledare, blogg eller insändare så är den mindre trovärdig.
2. Personen är ”autodidakt” är den personen mindre trovärdig.
3. Personen menar att ”alla andra har fel” är den personen mindre trovärdig.
4. Personen förespråkar radikala förändringar av politik, livsstil eller trosuppfattningar är den personen mindre trovärdig.

Jag säger nu inte att alla personer som är mindre trovärdiga har fel. Det vore en självmotsägelse, då Politisk filosofi skrivs av en person som enligt denna checklista har låg trovärdighet. Det betyder bara att du bör vara tämligen skeptisk mot det jag säger. Även om det jag säger stämmer överens med vad du anser vara rätt. Särskilt om det jag säger stämmer överens med det du tror vara rätt.

Share on Facebook

1. De värsta, mest apokalyptiska farhågorna är tämligen osannolika på kort sikt.
2. Osäkerheten kring långsiktiga klimatmodeller är fortsatt stor.

Detta borde nu inte komma som en överraskning för någon. Men i debatten har positionerna blivit parodier på sig själva. Klimatskeptiker menar att eftersom osäkerheten är stor så bör vi inte göra någonting. Klimatvänner säger att eftersom osäkerheten är obefintlig så bör vi agera skyndsamt. Båda har fel. Snarare är det så att eftersom osäkerheten är stor, så bör vi agera skyndsamt. Jämför situationen med en hemförsäkring. Jag är ganska säker på att sannolikheten att det börjar brinna i min lägenhet är ganska liten. Men risken finns. Alltså är det rationellt av mig att avsätta en andel av mina resurser åt att köpa en hemförsäkring, inte för att jag vet att min lägenhet kommer att brinna, men för att jag vet att den kan brinna. Av samma skäl är det rimligt för världens ekonomier att avsätta en del av sina resurser för att förebygga en klimatkatastrof. Inte för att vi är säkra på den kommer att äga rum, men för att vi är säkra på att den kan äga rum. Och att denna risk är inte försumbar. Om klimatskeptikerna vill övertyga oss om att vi inte bör avsätta några procent av BNP på att förebygga en klimatkatastrof måste de således göra ett tämligen radikalt påstående: att risken att en klimatkatastrof är så pass försumbar att den inte är värd kostnader som motsvarar 2-3% av BNP. Eftersom klimatskeptikerna går med på att den negativa nyttan av en hypotetisk klimatkatastrof skulle vara massiv, måste de påstå att sannolikheten att en sådan skulle inträffa måste gå mot noll. Vi är osäkra på mycket i klimatvetenskapen, men vi vet att en klimatkatastrof kan inträffa och att sannolikheten inte är obetydlig. Det är det enda vi behöver veta.

Problemet är att det är betydligt lättare att sälja budskapet: ”om vi inte gör nåt nu, så dör vi” än ”vi borde avsätta en rimlig mängd resurser för att förebygga en icke oansenlig risk”. Därför tenderar retoriken att bli alarmistisk. Därför kommer folk med tvärsäkra utlåtanden om katastrofscenarier. Men det är hederligare att säga att vi inte vet så mycket. Men att det vi vet räcker.

Förespråkarna för handling med avseende på klimatet har också misstagit sig, men med avseende på kostnaderna för att minska våra utsläpp. Skälet är att de drivs av en ideologisk uppfattning att städer, konsumtion och bilar är onda i sig. Det finns egentligen inget fel i den uppfattningen, och jag sympatiserar i viss mån med den. Men klimatlösningarna kräver inte de revolutionerande förändringarna i samhället som många klimataktivister gärna skulle vilja se. Därför anser jag att man bör närma sig klimataktivister med en portion pragmatisk skepsis. Om de oroar sig för ”peak oil” så borde de välkomna de nya teknikerna för att utvinna okonventionell olja och gas. Om de oroar sig för klimatet borde de välkomna kärnkraft, i den mån den är lönsam. Om de oroar sig för ”peak water”, så borde de välkomna nya GMO- grödor som kräver mycket mindre vatten. I själva verket är klimatvännerna kategoriska motståndare till kärnkraft, GMO, och okonventionell gas av andra skäl, vilket får mig att misstänka att de egentligen inte bryr sig så mycket om klimatfrågan egentligen, men vill använda den för att driva igenom sin ideologiska agenda. Det är i och för sig inget fel med det, men det gör att det blir svårare att bygga breda allianser kring klimatfrågan när de ledande förespråkarna kapat den och gjort den till ett verktyg för att uppnå sina visioner. Därför uppmanar jag klimataktivister, och särskilt gänget bakom magasinet effekt, Greenpeace, Klimataktion och Miljöpartiet att spela med öppna kort och hålla isär frågorna. Man får vara mot kärnkraft och ett fossilsamhälle samtidigt (jag är det). Men att vara mot kärnkraft därför att man är mot ett fossilsamhälle är inte intellektuellt hållbart. Om man är en klimatorganisation så bör man överväga lösningar på klimathotet som inte nödvändigtvis är populära bland den rödgröna vänstern, om man vill bilda en bred koalition.

Share on Facebook

Världen konsumerar idag 12,5 terawattimmar (TW) energi, och förväntas konsumera 16,9 (TW) år 2030. Men om vi ställer om till elmotorer i världens bilparker och till förnyelsebar el så är behovet bara 11,5 TW år 2030, eftersom elmotorer utnyttjar energin mer effektivt än förbränningsmotorer.

Av dessa 11,5 TW kan vi generera ungefär hälften genom att bygga 3,8 miljoner stora vindkraftverk á 5 megawatt. Ungefär 40% av vårt energibehov kan genereras av ungefär 90 000 solkraftverk, där en majoritet är sådana där speglar koncentrerat solljus på en vattenbehållare och därmed får vattnet att koka och driva en turbin. De flesta tak i den soliga delen av bör världen utrustas med solceller. Kvarvarande del kan genereras av geotermisk energi, som dessvärre bara är tillgängligt i vissa delar av världen, vattenkraft, tidvattenkraft och vågkraft.

Intermittens då? Ett av de stora problemen som förnyelsebara energikällor är problemet med intermittens. Det är nämligen så att efterfrågan på energi inte är konstant. När folk kommer hem på kvällarna och lagar mat så ökar energiförbrukningen drastiskt. Under natten sjunker energiförbrukningen, när de flesta sover och ljus, ugnar och hemelektronik är avstängda. Om elen kommer från kärn- kol eller gas är detta inte ett stort problem. Man eldar bara mer när det behövs mer så att säga, men man kan inte får vinden att blåsa mer när det behövs. Och vindhastigheten kan även den variera kraftigt, vilket får energitillgången att fluktuera på ett sätt som vårt elnät inte förmår att hantera. Men som tur är så finns det lösningar på detta problem.

1. Ett smart elnät. Vårt sätt att distribuera energi är nästan ett sekel gammalt. Det förutsätter centrala elverk som distribuerar till passiva mottagare. Detta system är mycket ineffektivt och passar förnyelsebara källor dåligt. Ett smart elnät ser till att konsumenter kan se hur mycket elen kostar under olika delar av dygnet. Därmed kan man uppmuntra konsumenter att ägna sig åt energikrävande verksamheter när energin är billigast, det vill säga när efterfrågan är låg. Genom att smeta ut användningen av energi så löser man delvis intermittensproblemet. Dessutom kan ett smart elnät hantera att konsumenter producerar el genom t ex solceller på taket, och att överskottet skickas ut på elnätet. Detta skulle göra det mycket mer lönsamt för konsumenter än idag att investera i solceller, eftersom dessa producerar el när hemmets behov är relativt lågt (under dagen när folk är på jobbet).

2. Elbilar. Vissa miljövänner ogillar även elbilar, eftersom de påminner dem om vanliga bilar. Men elbilar spelar, tillsammans med ett smart elnät, en viktig roll i en förnyelsebar energiekonomi. Bilarnas batterier kan nämligen vara en buffert för energin i systemet. Bilar står normalt sett parkerade en stor andel av sin livstid. Om de är inkopplade mot ett smart elnät kan de ”tanka ned” energi när denna är billig, det vill säga när det finns ett överskott i systemet och ”tanka upp” när den är dyr. En bilpark lika stor som dagens med säg 80-90% elbilar skulle enkelt klara att agera som buffert.

3. Kärnkraft. I ett övergångsskede är kärnkraften ovärderlig som stabil källa för el. Nya kärnkraftverk är dyra och tar alldeles för lång tid att bygga, men de kärnkraftverk vi har idag bör inte stängas i förtid. De behövs tills vi byggt ut elnätet och tillräckligt många laddningsstationer för elbilar.

4. Gas. Naturgas är det mest miljövänliga av de fossila bränslena. Vissa dagar per år kommer det sannolikt att bli så kallt i visa delar av världen att de förnyelsebara energikällorna inte kommer att räcka till. Då behövs en reservkraft i form av gas. Gaskraftverk har fördelen att de kan startas upp relativt snabbt och därmed täcka de behov som kan uppstå ett par veckor per år.

Hur ska man implementera detta? Först och främst måste priset på koldioxid och antalet utsläppsrätter öka respektive minska. Det måste bli olönsamt att tillverka el genom förbränning av kol. Först då kommer de pengar som idag investeras i koldagbrott och kolkraftverk att riktas om till vind och sol. Sen måste koldioxidskatten öka, så att elbilar kan ha en chans att etablera sig. Ett smart elnät är en del av den statliga infrastrukturen, så det är statens ansvar att göra de nödvändiga investeringarna, liksom investeringar i snabbspårvägar och spårbunden kollektivtrafik i städerna. Klimatproblemen är stora, men lösningarna finns, det enda som behövs är politisk vilja.

Share on Facebook

Sverige är ett litet land, med relativt välutbildade medborgare som har stor tilltro till politiker, medier och vetenskapssamhället. Ingen annan demokrati har lika goda förutsättningar att driva igenom de radikala förändringar som klimathotet kräver av oss. Ändå sker i princip ingenting. Regeringen har inte vågat ta ett enda beslut som innebär att vi måste lägga om vårt sätt att äta, leva och resa. Det politiska priset är för högt.

I ingen annan fråga är klyftan mellan vad som bör göras och vad folk anser bör göras så stor som i klimatfrågan. Den allmänna uppfattningen om vad som bör göras och det vetenskapliga konsensus om vad måste göras för att rädda planeten är enorm i Sverige. Och än större är den i andra demokratier. Detta är ett problem.

Kan en politiker i Polen fyrdubbla elräkningen över ett år för sina medborgare? Kan en politiker i Tyskland stänga ned landets bilfabriker? Kan en politiker i Frankrike avskaffa subventionerna till mjölkbönder och fiskare? Kan en politiker i England tiodubbla priserna på flygresor? Inte om de är demokratiskt valda och förväntar sig att väljas om. Ingen politiker har ett sådant mod idag, och sannolikheten att politiker i samtliga EU-länder med demokratiska medel kan göra vad som krävs går mot noll.

I USA ser situationen ännu dystrare ut. Där är många tongivande politiker i kongressen och senaten klimatförnekare. Miljontals amerikaner tror att klimathotet är en bluff. Och hela deras livsstil måste läggas om på mindre än ett decennium. Är det möjligt att en demokratiskt vald president och representanthus, kan övertyga 90 % av befolkningen att skrota sina bilar och börja åka buss eller tåg? Är det ens tänkbart att en sådan förändring kan ske inom ramen för det demokratiska systemet?

Som jag ser det finns det två lösningar på problemet. Den bästa lösningen vore att bilda breda blocköverskridande koalitioner i både USA och de EU. Dessa skulle kunna tillsammans driva igenom de mycket impopulära beslut som krävs för att rädda planeten från att kokas. Denna politiska lösning är tyvärr mycket osannolik. Det skulle krävas en ordentlig klimatrelaterad katastrof för att göra den politiskt möjlig, och när sådana börjar inträffa är det redan för sent.

Det andra, mycket sämre alternativet är att på ett institutionellt plan tillfälligt avdemokratisera beslutsprocesser som är klimatrelaterade. Inom EU skulle man kunna bilda ett energi, transport och jordbruksdepartement som får exceptionella befogenheter och vars beslutsfattare är ett gäng anonyma och oavsättbara teknokrater. Dessa skulle kunna genomdriva de drakoniska åtgärder som krävs. På motsvarande sätt skulle man i USA kunna bilda ett energi, transport och jordbrukssekretariat med opolitiska beslutsfattare med makt att besluta och driva igenom lagar utan att de först vattnats ut av kongressen.

Det andra alternativet är, trots att det låter långt mer extremt och osannolikt än det första, förmodligen mer sannolikt än den politiska enighet som nationella och federala samlingsregeringar skulle kräva. Som tur är, är EU redan en mycket odemokratisk och svårgripbar som relativt enkelt skulle kunna förses med de nödvändiga institutionella redskapen.

I USA är läget desto svårare. Dess demokratiska institutioner är gamla, stabila och tämligen transparenta. Här är den typ av institutionell diktatur mycket svårare att implementera, liksom är en bred politisk enighet att handla kraftfullt i klimatfrågan. Det är inte osannolikt att USA:s demokrati och dess klimatskeptiska opinion kommer att orsaka den moderna civilisationens slutgiltiga fall. Mycket ironiskt.

Share on Facebook

Ett exempel på en sådan negativ externalitet är den ohälsa som förbränning av tobak i nära anslutning till människors lungor orsakar. Denna ohälsa kostar samhället pengar i form av ökade kostnader för sjukvården och försämrad produktivitet. Därför är det rimligt att beskatta tobaksvaror i enlighet med de kostnader som konsumtionen av dessa varor medför. Detta får två effekter. Dels dämpar man efterfrågan på tobaksprodukter, dels kompenserar man samhället de negativa externaliteterna som tobaken orsakar.

Den här typen av skatt, som avser att korrigera marknadsmisslyckanden, heter pigouviansk skatt, efter ekonomen Arthur Pigou. Det finns en hel rad negativa externaliteter i samhället som, om det skulle beskattas, så skulle samhällets allokering av resurser bli mer effektivt, det innebär att samhällsnyttan skulle öka. Nedan följer ett par exempel på negativa externaliteter som borde beskattas:

Transfett, animaliskt fett, socker: Fet och söt mat är dåligt för hälsan. Men vi är genetiskt programmerade att gilla sådan mat, därför konsumerar vi gärna för mycket fett och socker. Matproducenter betalar inte kostnaden när vi får diabetes, trasiga knän eller hjärtproblem till följd av det fett de sålt. En skatt på onyttigt fett och socker skulle kompensera för de kostnader som detta medför, och minska konsumtionen av produkter som innehåller dessa skadliga ämnen.

Trängsel: I storstäderna är det ont om parkeringsplatser och vägyta i förhållande till efterfrågan. Därför kan trängselavgifter och parkeringsavgifter effektivisera användningen av dessa ytor.

Vatten: I Sverige har vi gott om vatten, men i många länder är vatten en bristvara. Genom att beskatta vattenanvändning så ger man vattenkonsumenter (bönder) incitament att effektivisera sin vattenkonsumtion, kanske främst genom att byta till grödor som är mindre törstiga.

Luftföroreninger: Ett alternativ till att förbjuda vissa former av luftförorenande marknadsaktiviteter är att beskatta dem i proportion till de negativa externaliteter de orsakar.

Växthusgaser: Är kanske den mest aktuella negativa externaliteten. Eftersom kostnaden på växthusgasalstrande marknadsaktiviteter är osynliga, så subventioneras dessa aktiviteter i realiteten. Därför anses kolkraftsel vara billig. Men den är bara billig eftersom den inte bär sina kostnader. Skulle man genom en pigouviansk skatt prissätta fossilel, skulle den bli mycket dyrare än förnyelsebar el. Därmed skulle kapital allokeras mycket mer effektivt.

Det finns två problem med pigouviansk skatt. Dels är den regressiv, dels kan den innebära läckage, i form av smuggling respektive flytt av utsläppsintensiv industri. Det förstnämnda problemet kan enkelt åtgärdas genom att den pigouvianska skatten görs omsättningsneutral, genom att dela ut de insamlade pengarna i form av checkar eller höjt grundavdrag på inkomstskatten.

Problemet med läckage är svårare att göra något åt. Om det finns en stark efterfrågan på en viss produkt, och skattenivån på denna produkt är drakonisk, så kommer smuggling respektive utallokering att förekomma. Men alternativet till pigouviansk beskattning är förbud eller regleringar, och även dessa kommer att i motsvarande mån uppmuntra till läckage. Därför förutsätter en pigouviansk skatt en stark, välfungerande rättsstat och internationellt samarbete över gränserna.

För övrigt kan man säga att en tämligen namnkunnig samling slutit sig samman i en klubb som förespråkar introduktionen av pigouviansk skatt på fler områden.

Share on Facebook

Likväl fanns där ett tidigt, uppriktigt och viktigt engagemang för vår generations viktigaste fråga, de antropogena klimatförändringarna. Utöver det har partiet aldrig sviktat i de frågor som rört personlig integritet och statens möjligheter att övervaka oss, må det vara buggar i arbetsplatsen, opersonliga algoritmer som söker igenom datatrafik eller dessa ständiga övervakningskameror. Miljöpartiet var redan då också en principfast motståndare till de vansinnesprojekt inom det militärindustriella komplexet som har gjort Sverige till en av världens största vapenexportörer i relation till BNP. Utöver detta har det alltid funnits ett starkt, även om det ibland varit missriktat och förvirrat, engagemang för världens fattiga. Miljöpartiet har alltid varit drivna förespråkare för högre bistånd och en generös flyktingpolitik.

På många sätt är Miljöpartiet fortfarande ett säreget parti, men det mesta av det som var dåligt i partiet, som tilltalade en liten klick gröna radikaler och systemkritiska rättshaverister, har rensats bort. Samtidigt har man bevarat det som gör partiet unikt i svensk partipolitik; ett seriöst och informerat engagemang för miljön, en liberal humanism och en pragmatisk inställning till frågor som av ekonomisk och arbetsmarknadspolitisk natur.

Jag är inte ense med partiet i alla frågor. Exempelvis anser jag att kärnkraftverken bör vara kvar tills de måste stängas av säkerhetsskäl, eller tills klimathotet är undanröjt. Sverige må ha ett energiöverskott, men om EU ska klara sig utan kol, kommer de att behöva importera kärnkraftsel av oss.

På ett sätt kan man säga att det är det enda riksdagsparti i Sverige som har en vision om hur framtiden bör se ut. Samtidigt är de märkligt nog det mest pragmatiska parti i riksdagen. Denna kombination av relativt radikala visioner och pragmatism är mycket tilltalande. Därför kommer jag att rösta på Miljöpartiet i EU-parlamentsvalet.

Share on Facebook

Blir du förbannad på att din granne låter bilen stå på tomgång? Eller på din flickvän som alltid glömmer att släcka lampan och kokar vatten utan lock? Brukar du läxa upp din lillebror när han låter datorn stå på över natten? Skriv då ett brev till Vattenfall (Brunkolsfall) och berätta vad du känner. CC:a regeringen också, för det är dem som bestämmer över Brunkolsfall.

Share on Facebook

Problemet med nollvisioner är att marginalkostnaden för att reducera den sista förekomsten av det man vill utplåna ofta är löjligt stor. Låt mig exemplifiera:

Anta att politikerna beslutar att eliminera alla dödsolyckor i trafiken. De första åtgärderna är ofta mycket kostnadseffektiva, man inför bältestvång, förbjuder folk att köra berusade, sätter upp hastighetsbegränsningar och förbättrar körkortsutbildningen. Detta får effekt utan att kosta särskilt mycket. Sen börjar man sätta upp fartkameror, tvinga fram högre säkerhetskrav för bilar (ABS-bromsar, airbags, whiplash-skydd osv). Även detta är relativt kostnadseffektivt. Sedan börjar man bygga om olycksdrabbade vägar så att de blir säkrare (ingen mötande trafik, merräcken, bättre belysning), anställa massa trafikpoliser, införa drakoniska rattfyllelagar. Här börjar kostnaderna skena iväg. Men ännu har vi inte reducerat siffran till noll. Då återstår att förbjuda privatbilism under storhelger, minska hastighetsgränser till ett minimum, sätta upp 10 miljoner fartkameror, bygga om samtliga vägar med ogenomträngliga viltstängsel över hela landet och se till att ingen väg i hela Sverige har mötande trafik.

Ja, ni fattar poängen. Kostnaden för varje nytt människoliv vi räddar per år blir astronomisk. Och frågan om ens dessa bisarra åtgärder skulle räcka för att reducera siffran till 0.

Varje nollvision har motsvarande problem. Därför är det vansinnigt dumt med nollvisioner. Om man vill reducera ett eventuellt problem bör man istället identifiera de kostnadseffektiva åtgärderna, tillämpa dem, och sedan fråga sig: hur mycket av skattebetalarnas pengar anser vi att det är rimligt att investera i att reducera detta problem?

Läs även andra bloggares åsikter om nollvisionen, trafik, ekonomi, politik

Share on Facebook