Vad vi ser nu är en smärtsam korrigering av dessa obalanser. Amerikanska och Europeiska konsumenter kommer att tvingas spara mer och se sin köpkraft minska. Det innebär att vi i väst kommer att få dras med en relativt lång och smärtsam period av ekonomisk stagnation, med hög arbetslöshet och social oro som följd. Samtidigt firar kinesiska konsumenter nya köpfester. Bilförsäljningen var 70% högre än förra året. Industriproduktionen ökade med 11%. Men Kinas valuta är fortfarande relativt billig. Men inte länge till. Kinesiska politiker och teknokrater har gett tydliga signaler att de kommer att låta valutan stiga i värde relativ dollarn och Euron. Och faktum är att den redan har stigit kraftigt sedan 2007. Faktum är att den inflationschock som drabbade västvärlden under 2008 orsakades delvis av den kinesiska revalveringen gentemot dollarn, i och med den ökade köpkraft för kinesiska konsumenter som detta medförde mitt i en brinnande högkonjunktur.

För oss i väst kommer en kinesisk kursändring i valutapolitiken att betyda att en del av de kinesiska produkter som varit löjligt billiga kommer att bli relativt dyrare. Men andra varor kommer också att öka i pris. Framförallt kommer ökad köpkraft för kinesiska konsumenter innebära ökad konsumtion av bensin ,råolja, gas och andra importerade naturresurser. För att inte tala om kött och mejeriprodukter, som snabbt blivit mycket populära hos den exploderande kinesiska medelklassen. Förhoppningsvis kan detta innebära att Kina får enklare att växla från kol till oljeeldade kraftverk. Men sannolikt kommer kinesernas starkare finansiella muskler även att innebära högre priser för oss. Ökad inflation kommer att sätta ett golv på hur låga räntorna kan bli, och därmed göra hämma vår potentiella tillväxt. Vi kommer att längta tillbaka till åren då vår konsumtion subventionerades av kinesiska arbetares vedermödor.

Share on Facebook

Östasiatiska länder har fått utstå osannolika chocker det senaste året. Östasien exklusive Kina har sett BNP rasa med 15% i årligen justerade siffror det fjärde kvartalet 2008. Östasiatiska länder har två egenskaper som förklarar detta. Dels står export av sällanköpsvaror (elektronik, bilar och skepp) för en ovanligt stor del av BNP, dels är det en energi- och råvarufattig region, som är sårbar för plötsliga prischocker. Denna region drabbades först av galopperande olje- och råvarupriser, sedan av världens tynande efterfrågan på just de varor man baserade en stor del av sin exportindustri på.

Men det verkar som om de asiatiska tigrarna är på väg tillbaka, fortare och piggare än vad någon kunde ana. Det finns flera orsaker till varför man har skäl att vara optimistisk om deras ekonomier.

1. Dels är asiatiska konsumenter lågt belånade, och har stora besparingar. Därmed borde de i ett tidigt skede kunna dra upp sin region från krisen när förtroende och tillförsikt återvänder. Detta i kontrast till resten av OECD- ländernas konsumenter, som måste spara och låna mindre i flera år för att åtgärda de kroniska obalanserna som orsakade krisen.

2. Asiatiska banker är i god hälsa, med relativt få dåliga lån. Likviditeten på pengamarknaden är god och det är minst lika lätt nu som före krisen att få ett lån. En orsak till detta är att många östasiatiska länder har en ganska stor statlig kontroll/ägande över banker.

3. Sjunkande olje- och råvarupriser har inneburit en enorm kapitalinjektion för energi- och råvarufattiga länder såsom Sydkorea, Kina, Taiwan, Singapore och Japan. Trots att oljepriset är på väg upp, kommer USA: s ekonomiska kräftgång att hålla priset relativt låg i åtminstone två- tre år till.

4. Men den kanske främsta orsaken till Asiens snabba återkomst till svarta siffror är stora, välriktade och snabbt verkande stimulanspaket. Regionen exklusive Kina (vars stimuli är ännu större, på mer än 5% av BNP) spenderar nästan 4% av BNP 2009 på att simulera ekonomin. Detta är dubbelt så mycket som USA och nästan fyra gånger så mycket som EU.

från economist.com

Man har möjlighet att göra detta, dels för att man samlat ihop gigantiska valutareserver under de goda tiderna, dels för att man inte längre bryr sig om vad nyliberala doktrinen säger om vikten i att ”dra åt svångremmen i dåliga tider”.

Stimulansen riktas in på att bygga och förbättra infrastrukturstocken, vilket inte bara innebär en injektion i ekonomin nu, utan även bygger en stabil bas att bygga framtida tillväxt på. Sydkorea imponerar mest här genom att spendera över 80 % av sitt stimulanspaket på olika former av grön infrastruktur, som kan hjälpa landet att vara mindre känsligt för volatilitet i oljepriset.

Vad dessa länder nu bör tänka på är att bygga upp en social infrastruktur som kan få folk att känna trygghet nog att konsumera. Förutom A-kassa, sjukförsäkring och ett generöst pensionssystem bör dessa länder också bygga ut ett nät av daghem för barnen. Daghem ökar jämställdheten på arbetsmarknaden, ökar den tillgängliga arbetskraften och jämnar ut skillnader mellan rika och fattiga. Detta var något som makarna Myrdal insåg, och lite Myrdalsk ingenjörskonst är precis vad Kina och östasien behöver just nu och på lite längre sikt.

Tidigare inlägg i denna korta serie finner ni här och här.

Share on Facebook

Men det är den amerikanska dollarn, The Greenback, som är just nu det viktigaste triumfkortet i USA:s världsherravälde. Dollarn är världens reservvaluta. Detta innebär att när ekonomin går dåligt och nationer och banker söker efter en trygg hamn föär sina pengar är dollarn i princip det enda alternativet. Eftersom innehavet av en amerikansk dollar motsvarar ett räntefritt lån till den amerikanska ekonomin är effekten av detta förstås enastående.

Inget annat land i världen skulle kunna kosta på sig de ofantliga underskott i statens finanser och de enorma underskott i bytesbalansen som USA kan kosta på sig. Inget annat land har så mycket frihet att tillämpa en så expansiv finanspolitik samtidigt som man har enorma underskott, i praktiken subventionerad av resten av världen, som USA.

Att Kina vill undergräva dollarns unika världsstatus är alltså inte så konstigt.

Läs även andra bloggares åsikter om Kina, USA, ekonomi, politik, USD, valutor

Share on Facebook

Och de har goda skäl att tro det: en god infrastruktur är grunden för en uthållig ekonomisk tillväxt, något som redan romarna kände till. Infrastrukturbyggen skapar inhemska jobb, konsumerar stora mängder råvaror och byggmaterial och skapar därmed en omedelbar ökning i den ekonomiska aktiviteten. Men om infrastruktur är välplanerad kan den även öka den långsiktiga tillväxten och produktiviteten. En bonde som kan ta sig till marknaden på en timme istället för tre kan sälja färskare och finare grönsaker, som han kan ta mer betalt för. Och han kan ägna mer tid åt arbete eller rekreation.

Ett företag vars personal blir ständigt försenad på grund av trafikstockning eller pendeltågskaos förlorar mycket i produktivitet, eftersom möten måste läggas om och ändrade scheman skapar förvirring och frustration på arbetsplatsen. Renare vatten och bättre luft ökar också produktiviteten, eftersom folk är friskare och därmed mer produktiva. Enligt Världsbanken innebär en ökning på 1% av den samlade infrastrukturen också en ökning på 1% av BNP. Alltså finns det goda skäl att inte snåla på infrastruktur.

Men, kan man invända, Sverige befinner sig i ett helt annat läge i sin utveckling än Kina. Sverige har en mycket väl utbyggd infrastruktur, och skulle tjäna lite på att göra likvärdiga satsningar som Kina. Det är helt riktigt.

Men Sveriges infrastruktur är inte så väl utbyggd. Hus blir fortfarande strömlösa när det stormar, tunnelbanan i Stockholm har en relativt dålig täckning i förorterna, pendeltågen går alltför sällan, tågen går för långsamt, kollektivtrafiken i medelstora städer är väldigt dålig och stora delar av landet får fortfarande dras med usla ADSL-modem, när fiberoptik är relativt billigt att bygga ut.

Utöver det så är fortfarande många hus och offentliga lokaler (skolor, fritidsgårdar mm) dåligt tätade, luften är dålig i framförallt Stockholm, vattnet blir sämre i våra insjöar och och bostadsbristen i storstäderna förhindrar en fortsatt urbanisering. Det finns alltså massa saker som staten borde kunna investera pengar i för att för göra våra liv bekvämare men samtidigt öka den långsiktiga tillväxten och produktiviteten i samhället. Nu i lågkonjunkturen, när risken för överhettning är minimal, är det hög tid att lätta på plånboken. Regeringen borde satsa åtminstone 30-40 miljarder på att rusta upp vår infrastruktur.

Läs även andra bloggares åsikter om Kina, infrastruktur, järnvägar, produktivitet, tillväxt, utveckling, ekonomi, politik

Share on Facebook