Likväl fanns där ett tidigt, uppriktigt och viktigt engagemang för vår generations viktigaste fråga, de antropogena klimatförändringarna. Utöver det har partiet aldrig sviktat i de frågor som rört personlig integritet och statens möjligheter att övervaka oss, må det vara buggar i arbetsplatsen, opersonliga algoritmer som söker igenom datatrafik eller dessa ständiga övervakningskameror. Miljöpartiet var redan då också en principfast motståndare till de vansinnesprojekt inom det militärindustriella komplexet som har gjort Sverige till en av världens största vapenexportörer i relation till BNP. Utöver detta har det alltid funnits ett starkt, även om det ibland varit missriktat och förvirrat, engagemang för världens fattiga. Miljöpartiet har alltid varit drivna förespråkare för högre bistånd och en generös flyktingpolitik.

På många sätt är Miljöpartiet fortfarande ett säreget parti, men det mesta av det som var dåligt i partiet, som tilltalade en liten klick gröna radikaler och systemkritiska rättshaverister, har rensats bort. Samtidigt har man bevarat det som gör partiet unikt i svensk partipolitik; ett seriöst och informerat engagemang för miljön, en liberal humanism och en pragmatisk inställning till frågor som av ekonomisk och arbetsmarknadspolitisk natur.

Jag är inte ense med partiet i alla frågor. Exempelvis anser jag att kärnkraftverken bör vara kvar tills de måste stängas av säkerhetsskäl, eller tills klimathotet är undanröjt. Sverige må ha ett energiöverskott, men om EU ska klara sig utan kol, kommer de att behöva importera kärnkraftsel av oss.

På ett sätt kan man säga att det är det enda riksdagsparti i Sverige som har en vision om hur framtiden bör se ut. Samtidigt är de märkligt nog det mest pragmatiska parti i riksdagen. Denna kombination av relativt radikala visioner och pragmatism är mycket tilltalande. Därför kommer jag att rösta på Miljöpartiet i EU-parlamentsvalet.

Share on Facebook

Men Fredrik Reinfeldt har helt rätt i att vägra ge mer pengar till den förlusttyngda industrin. Det är inte statens roll att hjälpa företag som marknaden straffar, staten bör istället skapa ett klimat där nya företag kan fungera. Det innebär alltså ett samhälle där kredit flödar och där infrastruktur finns på plats.

Mona Sahlins planer på att återinföra ett klimatinvesteringsprogram är också problematiska. Det är en lovvärd ambition att vilja bekämpa klimatkollapsen, men genom statliga investeringsprogram uppnår vi inte målet på effektivast möjliga sätt. Regeringen gör samma misstag här. Man öser ut "gröna" pengar över storfinans och gynnade brancher istället för att låta marknaden bestämma vad som är bäst för klimatet. Men regeringen är värd beröm för att de är beredda att höja koldioxidskatten. Problemet är att de inte är modiga nog att sätta den skattenivå som behövs, åtminstone 4-5 kr/kg CO2.

Tråkigt nog nämnde ingen de omfattande infrastruktursatsningarna som verkligen skulle kunna lyfta Sverige ur krisen. Åtminstone 30-40 miljarder borde stasas på spårbunden trafik i och mellan alla stora och medelstora städer i Sverige. Utöver det finns det stora samhällsekonomiska nyttor i utbyggd fiberoptik, förbättrad tätning i offentliga lokaler och effektiva elnät i Sverige och till kontinenten.

Vad gäller kärnkraften är det min bestämda åsikt att även det borde vara en fråga för marknaden, inte för politikerna. Om nån kan och har råd att bygga ett säkert kärnkraftverk med en plan för att ta hand om avfallet, så kör på. Men det får inte, under några som helst omständigheter, bli statliga förlustgarantier eller andra subventioner till kärnkraften, något som sannolik omöjliggör utbyggnaden av ny kärnkraft inom överskådlig tid.

En resume av debatten finns både i dn.se och svd.se

Läs även andra bloggares åsikter om partiledardebatten, Mona Sahlin, Fredrik Reinfeldt, debatten, politik, ekonomi, finanskrisen, koldioxidskatt, kärnkraft

Share on Facebook