Lördag 6 februari
Jämlikhetsanden – och det jämlika samhällets fördelar
Boken The Spirit Level kommer ut på svenska och författarna presenterar boken och drar sina slutsatser. Det är världens 23 rikaste och mest utvecklade stater som jämförs och där Sverige och de övriga nordiska länderna klarar sig mycket väl i varje socialt och ekonomiskt avseende.
Medverkande: Journalisterna Richard Wilkinson och Kate Pickett.
Kl 13.00, ABF-huset.

Share on Facebook

Här ser vi en karta över hur de olika länderna har det. Värt att notera är att de nordiska länderna tycks ha lägst GINI, medan Sydamerika och Afrika söder om Sahara verkar ha relativt hög GINI. Intressant är också att många asiatiska länder, som uppfattas som väldigt ojämlika, befinner sig mellan en amerikansk och en europeisk nivå. Kina och USA har samma GINI. Det är också intressant att notera att Indien, ett land som i alla fall jag trodde var extremt ojämlikt ligger ganska nära europeiska nivåer i jämlikhet. Frågan är bara vad som kommer hända allt eftersom tillväxten ökar.

Share on Facebook

Politisk filosofi anser att följande principer bör gälla för hur ett framtida skattesystem ska se ut:
1. En skattereform bör inte höja det totala skatteuttaget. Sverige har redan en av världens högsta skatter, vi har sunda statsfinanser, och en välfungerande välfärdsstat.

2. En skattereform bör sträva efter att minska två skatter som är särskilt skadliga: skatten på arbete (inkomstskatten) och skatten på konsumtion (moms). I synnerhet bör vi sträva efter att minska tjänstemomsen.

3. En skattereform bör skapa förutsättningar för ekonomisk tillväxt och företagsamhet. Alltså bör skattesystemet vara så enkelt som möjligt.

4. Men det viktigaste som en skattereform bör sträva efter är att öka jämlikheten i samhället. Politisk filosofi har i tidigare inlägg skrivit om hur viktig jämlikheten är.

Inkomstskatten:
Jobbskatteavdraget avser att göra det mer lönsamt att jobba. Men studier av folk som är arbetslösa eller sjukskrivna visar entydigt att folk inte behöver motiveras till att jobba. Arbetslöshet är fruktansvärt deprimerande. Alltså är jobbskatteavdraget motiverat av den felaktiga premissen att folk blir mer motiverade att jobba om de får mer pengar. Alltså bör jobbskatteavdraget avskaffas. Pengarna bör användas till att höja grundavdraget, som är en platt skattesänkning och skulle öka progressiviteten i skatteskalan.

Idag är den högsta inkomstskatten 56,5% på inkomster över 488 700. Det är mycket lågt, om man jämför både historiskt och internationellt. Ytterligare steg i skatteskalan bör införas, vid 800 000 på 70%, vid 1,6 miljoner på 80%, vid 3,2 miljoner på 90% och på 6,4 miljoner på 99%. Det innebär de facto att 6,4 miljoner i årslön är det högsta vi tolererar i Sverige. Mer än så vill vi inte att ojämlikheten ska sprida sig.

Dessa skattehöjningar bör användas för att sänka inkomstskatten för de med lägst inkomster. Det är vansinnigt att en hotellstäderska med en lön på 12.000 tvingas betala en tredjedel av det till staten. Förslagsvis borde man bara betala 20% i kommunalskatt om man har en lön som understiger 15.000.

Pigouvianska skatter:
Dessa är skatter på konsumtion av saker som skapar externa kostnader för andra personer, kostnader som marknaden inte förmår att prissätta. Politisk filosofi har skrivit om dessa i tidigare inlägg. I en ideal värld får staten samtliga sina inkomster av pigouvianska skatter, och kan därmed avskaffa inkomstskatten och/eller momsen. Dessvärre så är detta omöjligt om man vill ha en välfungerande välfärdsstat. Men pigouvianska skatter bör vara höga.

Tobak, alkohol och spel skattas redan idag på lämplig nivå. Mättat fett, som i en rad studier visat sig vara mycket hälsofarligt, bör beskattas hårt, liksom tillsatt socker i mat och framför allt läsk. Utsläpp av växthusgaser bör också beskattas hårt, med en gradvis stigande skattesats. Politisk filosofi har skrivit ett flertal inlägg om klimatskatt. Pengarna från pigouvianska skatter bör användas till att höja grundavdraget.

Avdrag:
Avdrag är populistiska och krånglar till skattesystemet. Avskaffa ränteavdraget, jobbskatteavdraget, reseavdraget, avdraget för dubbelt boende, ROT-avdraget, avdraget för hushållsnära tjänster, avdraget för allmän pensionsavgift. Använd pengarna till att sänka momsen på tjänster.

Moms:
Momsen är en stabil och otroligt viktig inkomstkälla för staten. Men momsen är också regressiv och straffar konsumtion av varor och tjänster, något vi vill gynna. Momssatserna bör vara så låg som möjligt. Jag föreslår följande. Bokmomsen, och moms på kulturaktiviteter, som idag är starkt reducerad, bör återställas till den gällande momsen för varor och tjänster. Momsen på mat och kollektivtrafik, som redan idag är mycket låg, bör avskaffas. Detta eftersom momsen på mat är den moms som drabbar fattiga värst. Konsumtion av kollektivtrafik skapar extern nytta, och bör därför subventioneras, vilket jag också skrivit om.  Momsen på övriga varor bör vara 30% och momsen på tjänster bör sänkas till 20%. Tre momssatser bör alltså gälla: 0%, 20% och 30%.

Fastighetsskatten:
Fastighetsskatten brukade vara en stabil källa för inkomster till staten. Den beskattar fasta tillgångar och håller huspriserna nere. Den beskattar tillgångar hos de rikaste mest, och är därmed hyggligt progressiv. Bör återinföras med utökad begränsningsregel. Ingen ska behöva betala mer än 2% av sin inkomst i fastighetsskatt. Låt taxeringsvärdet följa marknadspriset.

Företagsskatten:
Är idag relativt låg, vilket är bra.

Gåvo- och arvsskatt:
Det finns en märklig uppfattning att man har rätt till att få någon annans egendom efter dess död bara för att man är blodsarvinge till den personen. Det är inte bara en befängd kvarleva av det gamla feodalsamhället, det är också i strid med det moderna, liberala samhällets meritokratiska värderingar. Politisk filosofi har i tidigare inlägg kritiserat arvsrätten som djupt orättvis och felaktig. Det enklaste sättet att avskaffa den är att införa en arvsskatt på 100%. Därmed måste vi även införa en gåvoskatt. Gåvor som överstiger en viss summa, säg 20 000 bör beskattas hårt i en starkt progressiv skala. Redan gåvor värda 100 000 bör beskattas till 90%.

Share on Facebook

Samtidigt är vänstern i Sverige vilse. Socialdemokraternas medlemsantal är skrattretande lågt. Vänsterpartiet fortsätter att spela i marginalerna. LO: s röst i samhällsdebatten är ett ständigt mumlande, ingen vet vad LO vill längre. Vänstern saknar en vision, och en retorik för att skapa ett samhälle.

Under Perssons tid kunde man, tack vare borgarnas inkompetens, vinna val på att man var det enda trovärdiga regeringsalternativet. Den lyxen kan man inte längre unna sig. Om vänstern ska vinna val och skapa sig ett politiskt existensberättigande måste den ha en vision lika revolutionär och slagfärdig som Folkhemmet en gång var.

Ett skäl till att man alienerat så många väljare och medlemmar de senaste 20 åren är att man gått vilse i en djungel av identitetspolitik. Istället för att identifiera det gemensamma intresset har man gått olika intressegrupper till mötes i att definiera deras upplevda intressen i konflikt med folkmajoritetens intressen. Ett exempel på detta är hur man förhållit sig till den godtyckliga gruppen ”invandrare”. Genom att föra en ”integrationspolitik” har man alienerat en stor del av de som har som intresse att rösta på vänstern. Man har dessutom, genom att underblåsa uppfattningen att ”invandrare” och ”svenskar” är två olika sorters medborgare, med radikalt motsatta intressen, skapat ett existensberättigande åt extrema grupper som Sverigedemokraterna.

På samma sätt har man satsat alldeles för mycket politiskt kapital och energi åt att driva symbolladdade frågor i feminismens sak. För min del kan bolagsstyrelser gärna vara kvoterade, men anständiga arbetsvillkor och löner för vårdbiträden, diskare och städare skulle gynna långt flera och vara mer relevant om det är kvinnors välfärd man bryr sig om.

Jag tror att vänstern bör nu rikta sin energi åt den mest klassiska av alla vänstervärderingar: ekonomisk jämlikhet och social rättvisa. Vårt land har, liksom många andra OECD-länder, blivit allt mer ojämlikt. Miljonärerna har blivit miljardärer. Samtidigt finns det människor som jobbar heltid, ibland två heltider, men som inte har råd att skaffa barn och tak över huvudet. Detta är faktiskt en skam för ett land som kallar sig en civiliserad välfärdsnation.

Samtidigt finns det en mycket stark folkopinion i det här landet för en bred och progressiv välfärdspolitik. Medelklassen betalar gärna högre skatt om de vet att skatten används för att förstärka den offentliga välfärden och trygghetssystemen, men är föga förvånande mycket skeptiska till den uppsjö av mer eller mindre patetiska ”mångfaldssatsningar” och andra ”husdjursprojekt” som politiker gärna ägnar sig åt.

Vänstern måste börja tala i konkreta ordalag om att minska klyftorna mellan de fattigaste och rikaste i vårt land. Det enklaste sättet att göra detta är att öka progressiviteten i skatteskalan, återinföra förmögenhetsskatten och arvsskatten, och sänka skatten för de fattigaste inkomsttagarna. Vänstern, och särskilt Socialdemokratin måste erkänna att 90-talets nedskärningar på den offentliga sektorn (ca 100 000 anställda ”försvann”) lämnade ett stort och ännu infekterat sår i den svenska samhällskroppen. Den offentliga sektorn måste tillåtas öka i förhållande till BNP, för att det är just den här sortens konsumtion som alltfler efterfrågar men som allt färre får; konsumtion av offentliga tjänster, som lärare, sjukvårdspersonal, poliser, fritidspedagoger, städare och personal inom kollektivtrafiken. Utan en stark och personaltät offentlig sektor kan vänstern aldrig uppnå sina ambitioner att skapa social rättvisa och en god omsorg.

Samtidigt bör vänstern tänka om kring heliga kor som borde ha slaktats för länge sedan. En sådan är det oproportionerliga stödet till traditionella näringsgrenar som tillverkningsindustrin, fisket och jordbruket. En annan är uppfattningen att arbetsmarknaden ser ut som på 70-talet, och att LAS därmed är nödvändigt för att skydda arbetares rättigheter. En tredje uppfattning som vänster bör överge är den nyliberala tvångströja som överskottsmålet och andra finansiella överenskommelser innebär. Utan att se till exempel infrastruktursatsningar och satsningar på skola och sjukvård som de investeringar de faktiskt är, utan som kostnader, så är det omöjligt att komma ifrån välfärdsstatens anorektiska tillstånd. Slutligen måste vänstern ha en mer kritisk attityd till kommunala och statliga utgifter. Det är bara genom att kombinera en generös välfärdspolitik med en hökaktig inställning till utgifter med osäker nytta som en vänster kan återta det moraliska initiativet i det offentliga samtalet.

Läs även andra bloggares åsikter om Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, LO, jämlikhet, rättvisa, offentlig sektor, filosofi, politik, ekonomi, moral, välfärdsstaten

Share on Facebook

På sistone har en rad olika böcker och undersökningar bekräftat vad vänstern länge hävdat: att jämlikhet är bra för ett samhälle, även om det innebär en relativt lägre tillväxt. Men av en outgrundlig anledning har vänstern glömt bort ett av de mest grundläggande värden i dess politiska diskurs; jämlikhet och social rättvisa.

Läs gärna denna mycket omtalade artikel i The Guardian, förmodligen den bästa vänstertidningen i Europa.

Share on Facebook

Jag tror att vi måste bryta upp frågan i olika delar för att enklare begripa vad den handlar om. Rikedom definierat i termer av materiellt överflöd kan knappast vara omoraliskt i sig. Istället är det andra saker som tycks stötande.

Ojämlikheten i samhället är typiskt en sådan sak. Ett samhälle där de fattigaste äter kattmat och trängs ihop i små lägenheter samtidigt som de jobbar dubbla skift på storkök är sannerligen stötande för vår rättskänsla. En person som arbetar hårt måste rimligen också kunna leva bra. Denna fattigdom blir i kontrast till elitens lyx extra pervers. Men det är fattigdomen som rimligen bör bekämpas, inte rikedomen. Om det enklaste sättet att göra samhället mer jämlikt är att beskatta de rika hårdare så är det också legitimt att göra det. Men det finns knappast ett egenvärde i att göra de rika fattigare.

Att de rika är rika när det finns fattigdom är också tvivelaktigt. Borde inte de rika ge det mesta av sina pengar till de fattigaste istället för att vältra sig i lyx? Det ligger någonting i detta också. En miljon kronor till lär inte göra Christer Gardell så mycket gladare, därför borde det vara hans moraliska plikt att ge bort sina pengar, eller åtminstone en stor del av dem. Men denna kritik kan i viss mån också riktas mot medelkassen. Är det verkligen berättigat att köpa en ny bil när man i stället kan rädda ett flertal människoliv med samma pengar? Även om det moraliskt tvivelaktiga i att inte ge sina pengar till de som behöver de mest är proportionellt mot hur mycket pengar man har är det inte en kritik som begränsar sig till de rika.

Det sätt på vilket en rik person blev rik är också relevant för vår moraliska bedömning av denna person. Normalt anser vi att innovatörer och entreprenörer, som förbättrat våra liv, är mer förtjänta av sin rikedom än till exempel finanskapitalister. Jag tror att denna uppfattning delvis baserar sig på okunskap om vad finansfolk gör. Kredit- och kapitalmarknader är mycket värdefulla för samhället. De kanaliserar kapital från investerare till folk som har bra idéer, i bästa fall. I värsta fall uppstår bubblor och exesser som är procykliska till sin natur. Därför måste dessa marknader regleras av kompetenta myndigheter och vara transparenta. Men detta är förenligt med att vissa blir väldigt rika.

En annan sorts invändning är att finanseliten tycks vara en mycket sluten värld, där bolagsstyrelser är kompisar med direktörer och där direktörer är med i en rad olika styrelser, där deras styrelsemedlemmar i sin tur är direktörer. Att man därmed ger varandra höga löner på aktieägarnas bekostnad med motiveringen att man "vill locka till sig kompetenta direktörer" låter absurt. Ingen kan rimligen tro att färre skulle vilja bli direktörer även om deras bonusar och löner var 10 gånger högre än vanligt folk istället för 50 gånger högre.

Detta är ett problem som är svårt att reglera bort. Men ett visst utrymme finns säkerligen. Att ge aktieägare mer makt över direktionens löner vore ett första steg. Men också att göra upp med den kompiskultur som finns i svenska företagsstyrelser. Möjligen kan man begränsa antalet styrelser som en person får sitta i, eller förbjuda direktörer att sitta i styrelsen hos de företag där deras styrelseledamöter är direktörer. Att kvotera in kvinnor i styrelser är också förmodligen effektivt för att göra styrelser mer öppna och mindre homogena.

Slutligen finns frågan om girighet. Är direktörer giriga? Och vad menar vi egentligen med girighet? Normalt sett definieras "girighet" som önskan att bli rikare, oavsett hur rik man redan är. Jag har svårt att se hur denna önskan i sig är en omoralisk sådan, om vi för ett ögonblick ser förbi invändningen som jag diskuterade ovan. Girigheten är en drivkraft som liknar många andra av våra drivkrafter, och kan motivera människor att göra djupt omoraliska handlingar lika väl som enastående handlingar, precis som statusjakt, kärlekstörst, konstnärlig besatthet, konformism eller någon annan djupt mänsklig drivkraft.

Läs även andra bloggares åsikter om moral, etik, kapitalism, rikedom, jämlikhet, regleringar, finanskrisen, girighet, bonusar, direktörer, politik, ekonomi, filosofi

Share on Facebook