Med finansiella muskler som få IMF-teknokrater bara kunde drömma om för två år sedan och ett växande behov för fondens tjänster kan krisen återge IMF det förtroende det åtnjöt före det katastrofala 80- och 90-talet. Då befolkades IMF av högerextrema marknadsfundamentalister, som vägrade låna ut pengar till störtande ekonomier om dessa inte accepterade fondens ideologiska tvångströja. Det kunde handla om att lägga ned eller sälja ut statliga företag, över en natt avskaffa matsubventioner och unilateralt öppna alla gränser för import. IMF:s vasinne förvärrade många kriser och orsakade massarbetslöshet, hyperinflation och politiskt kaos i de länder där ordinerade sin "beska medicin".

Denna erfarenhet innebar att de flesta länderna i Asien och Sydamerika byggde upp stora valutareserver som krigskassor för att aldrig mer tvingas att lämna över kontrollen över sin politik till fondens bisarra ideologi. Dessa valutareserver möjliggjordes av en klok och kontracyklisk finanspolitik, där de flesta länderna sparade en stor del av vinsterna från den råvaru- och exportboom som var indirekt orsakad av BRIK-ländernas (Brasilien, Ryssland, Indien, Kina) enastående tillväxt.

Problemet var att dessa valutareserver var en viktig orsak till finansrisen, eftersom de sänkte lånekostnaden för amerikanska konsumenter. Detta visar på hur farligt det är när en stor del av världens länder inte litar på finansiella institutioner. Om BRIK-länderna hade lånat ut sina pengar till IMF istället hade vi haft en mycket mindre kris, eller kanske ingen kris alls (åtminstone inte just nu).

Att IMF fått förtroende av G20 innebär att fonden har fått en andra chans. Men vi ska nog inte tro att G20 är blåögda; det kommer säkert att rulla en del huvuden på IMF och dess riktlinjer kommer rimligen att ändras för att ta större hänsyn till vad Asien och Sydamerika anser vara klok ekonomisk politik. Om IMF under det kommande året lyckas visa upp ett mer pragmatiskt ansikte, kan det senaste decenniets globala obalanser på längre sikt jämnas ut, vilket kommer att betyda en större köpkraft för utvecklingsländernas befolkningar, och en större global jämlikhet.

Det vore mycket bra om så skedde.

Läs även andra bloggares åsikter om IMF, G20, BRIK, USA, valutareserver, globala oblanser, politik, ekonomi, finanskrisen

Share on Facebook

Dessa stabilisatorer är viktiga för människor. De gör så att de flesta svenskarna inte känner att de behöver spara ihjäl ekonomin. Och de minskar paniken och den populistiska vreden hos folk. Men, som ekonomen Paul Krugman påpekar, så är dessa stabilisatorer långt ifrån tillräckliga för att sparka igång ekonomin. Detta är också något som IMF påpekar.

Borg försöker också smita undan genom att påpeka att "krisen är global" och att nationella åtgärder därmed skulle ha begränsad effekt, eftersom ett visst "läckage" av stimulus skulle nå andra länder.

Ett exempel är på sin plats: Anta att Borg säger OK, nu stimulerar vi, och bestämmer sig för att bygga det där planerade spårvagnsnätet i Malmö. En hel del svenskar kommer få jobb, men en del av maskineriet till bygget som svenska skattebetalare pröjsar för kommer från Tyskland. Svenska skattepengar hjälper alltså till att stimulera tyska ekonomin, vilket ju inte var tanken. Detta kan man ju i teorin förstås lösa genom att sätta upp handelshinder, men som tur är så förbjuder EU:s regler detta. Alltså kommer en del av stimulanserna att stimulera andra ekonomier. Detta är oundvikligt i öppna ekonomier.

Men Borgs invändning är öppet protektionistiskt. Tanken med stimulanser är så klart inte bara att skapa svenska jobb, utan att även skapa tyska, danska, norska jobb, och att dessa länder ska stimulera sina ekonomier och att dessa ska skapa svenska jobb. I integrerade marknader är stimulanser till hjälp för grannen , men om alla grannar hjälps åt så blir effekten maximal. Det är därför som G20 vill ha koordinerade stimulanser. Nu vill Borg alltså åka snålskjuts på andra, och andra EU-länder tycks vara minst lika försiktiga.

Dessutom luras Borg när han hotar med nedskärningar i välfärden om vi skulle stimulera ekonomin. Han resonerar som följande: om vi lånar pengar, så får vi högre räntekostnader, och detta leder till att vi antingen måste höja skatten i framtiden eller skära ned på välfärden, men eftersom jag är moderat så innebär det att vi måste sparka massa lärare och sjuksköterskor.

Men det är ju hela poängen i så kallad kontracyklisk konjunkturpolitik. Man lånar i dåliga tider, och betalar igen lånen i goda tider. Socialdemokraterna fattade detta och sparade mycket i ladorna 2002-2006, vilket innebar en väldigt låg statsskuld. Eftersom vi har en så låg statsskuld skulle vi utan problem kunna låna 3-6% avBNP utan att riskera att få sämre kreditbetyg. Alltså skulle våra lånekostnader INTE stiga nämnvärt. Att vi sedan måste höja skatter/spara pengar på annat sätt när krisen är över är förvisso sant, men det är ju så en klok konjunkturpolitik ser ut.

Den riktiga krisen för välfärden kommer nu i form av hål i kommunernas budget. Tänk själv hur det ser ut i Trelleborg där varslen rasar in. Då vet kommunledningen att skatteinkomsterna kommer att sjunka kraftigt. Eftersom kommuner måste ha en balanserad budget, och man inte gärna kan höja skatten i en lågkonjunktur (vilket förvisso är nästan lika illa) så sparkar man folk. Det betyder färre lärare, städare, undersköterskor, sämre service och sämre vård. Och det innebär att ekonomin stagnerar ytterligare. Alla ekonomer tycks vara överens om att regeringen bör åtminstone ge kommunerna mer pengar. Det skulle inte hota välfärden, det skulle rädda den.

Läs även andra bloggares åsikter om Anders Borg, regeringen, finanspolitik, ekonomi, politik, stimulanser, IMF, Paul Krugman

Share on Facebook