1. Sannolikheten för att en sådan kan inträffa den närmsta 100 åren är inte försumbar. >1%
2. Den förväntade negativa nyttan av en sådan händelse skulle vara astronomisk.

Låt mig förklara 2. Om vi överlever det här århundradet och etablerar en närvaro på andra planeter, så kommer riksen för vår förintelse att minska tämligen dramatiskt. Men om vi skulle förintas av ett genetiskt designat virus, totalt kärnavapenkrig, misslyckad geoingeniörskonst eller en annan global olycka innan vi etablerat självförsörjande kolonier på andra planeter så skulle skadan vara enorm. Om vi inte tar kål på oss själva kan vi komma att leva mycket länge till. Den här planeten kommer att ha ett behagligt klimat i ungefär en miljard år till. Det är 100 000 gånger så lång tid som den mänskliga civilisationen har funnits. Under denna tid skulle otaliga människoliv kunna existera, även om vi begränsade oss till att kolonisera detta solsystem. Dessa människor skulle kunna leva fantastiska och lyckliga liv, fulla av kunskap, nyfikenhet, vänskap och lycka. En existentiell katastrof skulle beröva oss framtiden och, så vitt vi vet, allt intelligent liv i Universum.

Men vi kommer inte att befolka solsystemet på mycket lång tid, ens under de mest optimistiska antagandena. Vad kan vi göra innan dess? En möjlighet som jag uppfattar som rimligen kostnadseffektiv är att upprätta en “livsark” på jorden, utom räckhåll för de mest sannolika riskerna. Den här “arken” skulle kunna vara ett bergsrum som kontinuerligt befolkas av 150 frivilliga. I bergsrummet skulle tillräckligt med mat, vatten, bränsle och luft finnas för att kunna vara förseglat under minst 50 år. Bergrummet skulle vara förseglat ett år i taget, och byta bosättare varje år. Under ett dygn skulle “arkens” reserver fyllas på och material uppdateras. I arken skulle tusentals befruktade ägg förvaras i flytande kväve och databaser med information om mänsklig kultur, konst och vetenskap lagras. I händelse av en katastrof skulle arken förseglas i åtminstone 2 år. I händelse av kärnvapenkrig, dödlig pandemi, dödlig gammastrålning, förgiftad atmosfär, samhällelig kollaps eller andra existentiella katastrofer skulle invånarna kunna återbefolka jorden och bygga upp vår civilisation igen. En risk är att vi redan nu har tömt jorden på resurser till den punkt att det skulle bli svårt att bygga upp en ny industriell modern civilisation Därför bör bergsrummet utrustas med moduler för att snabbt kunna bygga upp en industriell bas för att snabbt kunna etablera effektiv produktion av mat när arkens invånare återvänder till ytan. Till exempel moduler för hydrokulturodlingar, och husmoduler för att snabbt kunna återbefolka planetens yta. En sådan ark skulle vara dyr, men i jämförelse med vad en existentiell katastrof skulle innebära skulle kostnaden vara försumbar. Mänskligheten skulle överleva, och kanske blir visare på kuppen.

Share on Facebook

Åt skogen, är tesen. Människans moraliska utveckling har rent evolutionärt inte hängt med. Kanske måste vi hjälpa moralen på traven, biokemiskt? Eller måste vi politiskt tvinga människans räckvidd tillbaka ner till det lokala planet?

Meningarna krockar när filosoferna Ingmar Persson och Karim Jebari och humanekologen Alf Hornborg tänker högt, inför publik på Moriska paviljongen i Malmö, under ledning av Lars Mogensen. Producent: Thomas Lunderquist

Filosofiska rummet besöker Grubbelklubben på Moriska paviljongen i Malmö under fyra veckor: Måndagarna 3, 10, 17 och 24 oktober. Kl 19.30 börjar samtalen. Inträde 60 kr.

Här finns programmet. Här fortsätter samtalet.

Share on Facebook

Share on Facebook

Döden angår oss alla. Men vad innebär det att dö? Dör man när kroppen dör? Kan man fortsätta att existera efter sin död? Kan döden vara trivial? Vad är det egentligen som är dåligt i att dö? Hur kul skulle det vara att leva för evigt? Har vi skäl att frukta döden? Dör vi verkligen ensamma? Alla dessa frågor kan och bör ställas, när vi samtalar om döden.

Share on Facebook

Låt oss därför anta att det kommer att vara möjligt att i framtiden emulera ett medvetande i en digital dator, och att det här medvetandet kommer att ha subjektiva erfarenheter. Det innebär att medvetandet kommer inte bara kunna svara korrekt på all input, utan den kommer också vara “hemma”. Frågan är då: anta att jag skulle ladda upp mitt medvetande i en dator. Skulle detta vara ett sätt för mig att leva för evigt eller omedelbart dö? Vissa transhumanister tycks vara av uppfattningen att det skulle innebära överlevnad, eller något som var nästan lika bra som överlevnad. Låt mig förklara varför jag tror att de har fel. Jag tror att uppladdning skulle innebära omedelbara död om min biologiska hjärna skulle förstöras i samband med uppladdningen, och att det skulle vara nästan lika illa som en vanlig död.

Som Derek Parfit påpekade i sin episka bok Reasons and Persons, så finns det i vårt personbegrepp en inbäddad uppfattning att en person är en individ. Jag kan bara vara en. Om jag skulle genomgå fission, som en amöba, så skulle Karim upphöra att existera. I en mening skulle jag dö, men vi skulle alla vara överens om att även om Karim inte längre existerar så var fission nästan lika bra som överlevnad, för Karim. Det finns numera två personer som är identiska med Karim, båda har Karims minnen och delade Karims medvetandeflöde fram till fissionsögonblicket. Parfits poäng här är att visa att även om Karim inte existerar efter fission, så tycks det inte spela någon roll. Överlevnad förutsätter att mitt liv inte förgrenar sig. Men att det förgrenar sig tycks inte spela någon roll. Om detta tycks de flesta filosoferna vara överens. Men eftersom vi anser att normal överlevnad spelar roll, så måste något annat än förgrening spela roll.

En idé om vad som spelar roll, som försvaras av Parfit, är graden av psykologisk kontinuitet mellan mig nu och en individ i framtiden. I normala fall bevaras den här kontinuiteten av att min kropp och min hjärna överlever på ett normalt sätt. I vissa fall kan min kropp överleva men kontinuiteten skadas, om jag får en svår hjärnblödning till exempel. I vissa fall kan min kropp förstöras och återskapas, som i en “transporter” i Tv-serien Star Trek och då bibehålls kontinuiteten på ett onormalt sätt. Men det finns inga skäl att begränsa den här uppfattningen om vad som är viktigt till vad som är normalt. Enligt Parits idé att psykologisk kontinuitet är viktig så spelar det ingen roll på vilket sätt den bevaras. Om jag skulle dö idag, och en människa fick av någon slags kosmisk slump alla mina minnen och min personlighet på andra sidan jorden, så skulle det vara i princip lika bra som vanlig överlevnad. Trots att den här teorin är så absurd har den varit tämligen populär de senaste decennierna, eftersom dess rivaler är minst lika absurda. Men min kollega, Johan Gustafsson, har i en artikel som han publicerat i Philosophia, föreslagit en ny idé som inte är alls lika absurd.

Enligt Gustafsson så är det den fenomenologiska, inte psykologiska kontinuiteten, som spelar roll. Det innebär att den person som jag delar samma icke-förgrenade medvetandeström med i framtiden, är jag. Skulle en förgrening uppstå men den fenomenologiska kontinuiteten bevaras så skulle det innebära min död, men det skulle vara nästan lika bra som överlevnad, som i amöbafallet. Det huvudsakliga argumentet mot den här idén är det så kallade “bro-argumentet”. Enligt detta så får Gustafssons teori ett problem med drömlös sömn, eller medvetslöshet. Om det är fenomenologisk kontinuitet som är viktigt, borde vi då inte frukta att somna? Skulle inte sömn innebära samma sak som döden?

Inte riktigt. Det här argumentet förutsätter nämligen att det finns ett gap i tid mellan två medvetandeströmmar, och att detta gap inte skulle kunna överbryggas (därav “bro”). Men sett ur mitt perspektiv, så finns det inget gap! Invändningen vilar på en uppfattning att medvetandet skulle vara en faktisk ström, men detta är en missvisande metafor. En sammanhängande medvetandeström är en ström där man uppfattar att upplevelserna i strömmen upplevs tillsammans. Det finns också ett positivt skäl att acceptera den fenomenologiska idén: det verkar rimligt att tro att så länge som jag har vissa upplevelser, så fortsätter jag att existera. Enligt den fenomenologiska idén så är detta inte konstigt, eftersom du är dina upplevelser. Men enligt den psykologiska idén, som Parfit förespråkar, så kan mina minnen raderas samtidigt som jag upplever hur de raderas. I slutet av processen kommer jag att vara död, men jag kommer att ha upplevt en obruten ström av upplevelser.

Vad får det här för konsekvenser för uppladdning? Anta att jag blir nedsövd och mitt medvetande scannas in i en dator. Under processen förstörs min hjärna. Ett medvetande vaknar upp i datorn och upplever inget gap, eftersom ur dess perspektiv, så fanns inget sådant. Alltså tycks jag ha överlevt, även enligt den fenomenologiska idén. Men anta att uppladdning går till väga på ett annat sätt, att inskanningen sker under medvetslöst tillstånd utan att förstöra min hjärna. I datorn vaknar ett medvetande upp, precis som i ovanstående fall. Men ett medvetande vaknar även upp i min hjärna. Har förgrening uppstått? Rimligen inte. I fallet där jag delar på mig som en amöba, har ingen av mina efterträdare större anspråk på att kalla sig Karim. Därför måste vi dra slutsatsen att förgrening har uppstått, och Karim har upphört att existera. Men i fallet med uppladdning där min hjärna inte förstörs, så finns det en part som har betydligt starkare anspråk på att vara Karim, medvetandet i den biologiska kroppen. Alltså är medvetandet i datorn en kopia av Karim, men inte Karim. Annars skulle vi behöva säga att en kopia av Karim innebär Karims död. Men det verkar orimligt. Det innebär att även i det fallet där Karims kropp förstörs, så måste det medvetande som uppstår i datorn vara endast en kopia av Karims medvetande, och därmed en kopia av Karim.

Om en kopia av Karim överlever, men den riktige Karim dör, är det dåliga nyheter för Karim. Det är nästan lika illa som att dö på ett vanligt sätt.

Share on Facebook

(1) En intellektuell och kulturell rörelse som hävdar möjligheten och önskvärdheten i att i grunden förbättra det mänskliga tillståndet genom tillämpat förnuft, särskilt genom att utveckla och göra vida tillgängligt teknologier för att eliminera åldrandet och att göra radikala förbättringar av mänskligt intellekt och fysiska och mentala förmågor.

(2) Studiet av konsekvenserna, löftena och de potentiella farorna av teknologier som kan få oss att övervinna grundläggande mänskliga begränsningar, och de relaterade studierna av etiska spörsmål som berör utvecklandet av sådan teknologi.

Transhumanismen kan ses som en vidareutveckling av humanismen, från vilken den delvis är härledd från. Humanister anser att människor är viktiga, att individer är viktiga. Vi är förvisso inte perfekta, men vi kan förbättra saker och ting genom att förespråka rationellt tänkande, frihet, tolerans, demokrati och omsorg för våra medmänniskor. Transhumanister håller med om detta men betonar även att vi har en potential att uppfylla. På samma sätt som vi använder oss av rationella medel för att förbättra det mänskliga tillståndet och världen kring oss, så kan vi använda dessa medel för att förbättra oss själva, den mänskliga organismen. I detta är vi inte begränsade av traditionella humanistiska metoder, som utbildning och kulturell utveckling. Vi kan också använda teknologiska medel som så småningom kommer att tillåta oss att gå vidare från det som vissa skulle anse vara “mänskligt”.

Det är inte vår mänskliga form eller detaljerna i vår nuvarande mänskliga biologi som definierar vad som är värdefullt med oss, utan snarare våra aspirationer och ideal, våra erfarenheter, och de sorts liv vi lever. För en transhumanist, så sker framsteg när fler människor blir mer förmögna att forma sig själva, sina liv, och de sätt på vilka de förhåller sig till andra i enlighet med deras djupaste värderingar. Transhumanister sätter högt värde på självbestämmande, och individers möjlighet att planera och välja sina egna liv. Vissa personer kan förstås, av vilka skäl som helst, välja att avstå från möjligheten att använda teknologi för att förbättra sig själva. Transhumanister strävar efter att skapa en värld i vilken autonoma individer kan välja att förbli oförbättrade och i vilken dessa val kommer att respekteras.

Genom den accelererande takten i teknologisk utveckling och vetenskaplig förståelse, så är vi på väg in i en helt ny fas i den mänskliga artens historia. I en relativt snar framtid, kan vi konfrontera möjligheten till en riktig artificiell intelligens. Nya former av kognitiva redskap kommer att byggas som kombinerar artificiell intelligens med gränssnittsteknologi. Molekylär nanoteknologi har potentialen att tillverka ett överflöd av resurser för var och en och ge oss kontroll över de biokemiska processerna i våra kroppar, något som möjliggör oss att eliminera sjukdom och ofrivilligt åldrande.

Teknologier som hjärn-maskingränssnitt och neurofarmakologi kan bredda den mänskliga intelligensen, öka det känslomässiga välbefinnandet, förbättra vår kapacitet för långsiktiga åtaganden till livsprojekt eller älskade, och till och med multiplicera räckvidden och intensiteten av möjliga emotioner.

På den mörka sidan, erkänner transhumanister att några av dessa kommande teknologier kan potentiellt orsaka stor skada för mänskligt liv, till och med existensen av vår art kan vara hotad. Att sträva efter att förstå dessa faror och arbeta för att förebygga katastrofer är en väsentlig del av den transhumanistiska agendan.

Transhumanismen är på väg in i kulturens mittfåra idag, när allt fler vetenskapsmän, vetenskapligt kunniga filosofer och samhällsvetare börjar ta de möjligheter som transhumanismen omfattar på allvar.

Original: The Transhumanist FAQ Översatt av Karim Jebari och Linus Petersson.

Share on Facebook

Plats: Hornstulls bibliotek, Hornsbruksgatan 25

Samtalsledare är Karim Jebari, doktorand i filosofi vid KTH

Ett samarbete mellan Hornstulls bibliotek och ABF Stockholm. Fri entré

Facebook

Share on Facebook

Ett filosofisk samtal med Karim Jebari, filosof och doktorand i filosofi på KTH kring frågor som: Vad är mänskligheten? Vilka är medlemmar i den? Vad är värdefullt hos mänskligheten? Vad är inte det? Vad kan vi ändra hos oss själva för att göra oss bättre? Varför bör vi bry oss om dessa frågor?

Tack till: Turteatern, Kärrtorp turteatern.se/​

Share on Facebook

Det är svårt att sätta fingret på exakt vad. Det kan ha varit att mannen väcktes mitt i natten och släpades ut i sin pyjamas med en k-pist tryckt mot nacken. Det kan ha varit att polisen i princip bara ställde frågor som rörde mannens och hans vänners politiska åsikter och religiösa uppfattningar. Det kan ha varit att mannens hustru inte fick hämta sitt vettskrämda treåriga barn, men att en beväpnad och maskerad polis gjorde det. Det kan ha varit att en tioåring förhördes, mitt i natten, utan att någon nämner orden “advokat” eller “rättighter” eller ens förklarar för barnet att ingen är misstänkt för något.

Konskekvensen av denna händelse för min del är i alla fall klar. Jag är rädd för staten, för polisen. Jag borde inte vara rädd. Jag har ingen “smutsig byk”. Jag är en 28-årig filosof och doktorand på KTH. Jag är inte särskilt politiskt radikal eller ens muslim. Men uppenbarligen har jag goda skäl att vara rädd. Det finns poliser där ute som är ute efter mig. För att min hy är brunare än vad den borde vara. Det här är mycket farligare än en knäppskalle i Malmö. Farligare än de efterblivna rasisterna som just röstats in i Riksdagen. Det här är uniformerade, beväpnade (med hålspetskulor) människor, med laglig rätt att bryta sig in i mitt hem, ta min egendom, utsätta mig för våld, frihetsberöva mig. Och de ser mig som en potentiell brottsling, en farlig människa, ett hot mot staten.

Att den polisiära repressionen bara riktar sig mot en etnisk minoritet i det här landet borde inte göra mig mer orolig. Men polisens uppenbara känslokyla mot människor som är bruna är så uppenbar, så skamlös, att det berör mig även på ett personligt plan. Det händer inte ofta. Min indignation mot samhällets orättvisor rör sig ofta på ett intellektuellt och rationellt. Jag tillhör trots allt en liten och privilegierad elit, både i det här landet och i världen. Mitt politiska engagemang härrör från en sympati för de som är sämre lottade. Men dessa händelser gör mig till ett potentiellt offer, till en rädd människa. Det är en märklig känsla.

Share on Facebook

Den abstrakta själen
Den andra teorin är att själen är abstrakt. Det innebär att den inte består av atomer, och inte finns i tiden eller rummet. Det här kan låta konstigt. Hur kan något som inte finns i tid eller rum egentligen finnas? Betyder inte ”finns” att något finns just i tid och rum? Det är inte så konstigt egentligen. Om vi tänker efter en smula så inser vi att det finns saker som inte finns i tiden och rummet. Exempel på detta är tiden och rummet själva. Det är inte så att tiden finns i tiden. Men om vi vill säga att tiden finns så måste vi gå med på att saker och ting kan finnas, även om de inte finns i tiden. Så idén om en själ som finns utanför tiden och rummet kanske inte är så vansinnig trots allt.

Invändningar och svårigheter med själen
Men det finns två stora svårigheter med teorin att själen skulle vara en abstrakt sak. Den första har att göra med att det i så fall inte finns några möjligheter att bevisa att den finns. Och det är de som påstår att något finns som har bevisbördan. Om det var så att vi hade goda skäl att tro på allt vi inte kan motbevisa, så borde vi ha goda skäl att tro att det just nu finns en tekopp som svävar fritt i omloppsbana kring Jupiter. Men det vore absurt att påstå att vi har goda skäl att tro att det finns en tekopp där, trots att det inte går att motbevisa.

Abduktiva resonemang
De som försvarar teorin om själen brukar svara på den invändningen så här: vi kan sluta oss till att något existerar, även om vi inte kan observera det direkt, genom att visa att det är den bästa förklaringen till något som vi kan observera. Den här typen av resonemang kallas för abduktiva resonemang. Vi kan till exempel sluta oss till att mörk materia existerar, eftersom det är den bästa förklaringen till att galaxer ser ut som de gör, även om vi inte (än) kan observera mörk materia direkt. De som försvarar teorin om själen menar att själen är nödvändig för att förklara vårt medvetande. Hur kan ren materia, kemiska reaktioner och elektriska urladdningar, förklara att vi kan drömma, älska och filosofera?

Är själen den bästa förklaringen till att den grå formlösa klumpen i vår skalle kan producera subjektiva upplevelser? Kanske. Men det tycks allt mer osannolikt. Neurovetenskapen kan förklara allt mer av våra mentala processer, och även om vi skulle kunna förklara vissa saker med hjälp av antagandet att själen finns skulle vi få en rad andra problem.

Hur kan själen växelverka med kroppen?
Det främsta problemet som en teori om en abstrakt själ leder till kan vi kalla problemet med växelverkan. Om själen är den bästa förklaringen till att vi har medvetna upplevelser, så måste det vara så att det som påverkar kroppen också påverkar själen. Om jag bränner min hand, så upplever jag smärta i mitt medvetande. Om jag beslutar mig för att krama min vän så påverkar mitt medvetande mina muskler. Men om medvetandet är själen, och själen är abstrakt, hur kan själen påverka eller påverkas av kroppen? Även om vi går med på att abstrakta saker kan finnas, tycks det helt uteslutet att abstrakta fenomen kan påverka konkreta ting. Så även om teorin om själen kan vara en rimlig förklaring till att vi har subjektiva upplevelser, är det inte den enda rimliga förklaringen, och den bär även med sig så allvarliga svårigheter att vi har goda skäl att lämna den här teorin åt sidan.

Share on Facebook