1. Sannolikheten för att en sådan kan inträffa den närmsta 100 åren är inte försumbar. >1%
2. Den förväntade negativa nyttan av en sådan händelse skulle vara astronomisk.

Låt mig förklara 2. Om vi överlever det här århundradet och etablerar en närvaro på andra planeter, så kommer riksen för vår förintelse att minska tämligen dramatiskt. Men om vi skulle förintas av ett genetiskt designat virus, totalt kärnavapenkrig, misslyckad geoingeniörskonst eller en annan global olycka innan vi etablerat självförsörjande kolonier på andra planeter så skulle skadan vara enorm. Om vi inte tar kål på oss själva kan vi komma att leva mycket länge till. Den här planeten kommer att ha ett behagligt klimat i ungefär en miljard år till. Det är 100 000 gånger så lång tid som den mänskliga civilisationen har funnits. Under denna tid skulle otaliga människoliv kunna existera, även om vi begränsade oss till att kolonisera detta solsystem. Dessa människor skulle kunna leva fantastiska och lyckliga liv, fulla av kunskap, nyfikenhet, vänskap och lycka. En existentiell katastrof skulle beröva oss framtiden och, så vitt vi vet, allt intelligent liv i Universum.

Men vi kommer inte att befolka solsystemet på mycket lång tid, ens under de mest optimistiska antagandena. Vad kan vi göra innan dess? En möjlighet som jag uppfattar som rimligen kostnadseffektiv är att upprätta en “livsark” på jorden, utom räckhåll för de mest sannolika riskerna. Den här “arken” skulle kunna vara ett bergsrum som kontinuerligt befolkas av 150 frivilliga. I bergsrummet skulle tillräckligt med mat, vatten, bränsle och luft finnas för att kunna vara förseglat under minst 50 år. Bergrummet skulle vara förseglat ett år i taget, och byta bosättare varje år. Under ett dygn skulle “arkens” reserver fyllas på och material uppdateras. I arken skulle tusentals befruktade ägg förvaras i flytande kväve och databaser med information om mänsklig kultur, konst och vetenskap lagras. I händelse av en katastrof skulle arken förseglas i åtminstone 2 år. I händelse av kärnvapenkrig, dödlig pandemi, dödlig gammastrålning, förgiftad atmosfär, samhällelig kollaps eller andra existentiella katastrofer skulle invånarna kunna återbefolka jorden och bygga upp vår civilisation igen. En risk är att vi redan nu har tömt jorden på resurser till den punkt att det skulle bli svårt att bygga upp en ny industriell modern civilisation Därför bör bergsrummet utrustas med moduler för att snabbt kunna bygga upp en industriell bas för att snabbt kunna etablera effektiv produktion av mat när arkens invånare återvänder till ytan. Till exempel moduler för hydrokulturodlingar, och husmoduler för att snabbt kunna återbefolka planetens yta. En sådan ark skulle vara dyr, men i jämförelse med vad en existentiell katastrof skulle innebära skulle kostnaden vara försumbar. Mänskligheten skulle överleva, och kanske blir visare på kuppen.

Share on Facebook

Jag antar att du som läsare läst om peak oil och oroar dig över det. Det är inte konstigt, om du läser Jonstads bok kan man tro att det i princip är kört. Men den slutsatsen kan man bara dra om man är väldigt selektiv med sin information. Jag skulle inte vilja påstå att Jonstad ljuger, men genom att bara beskriva en del av verkligheten så är bilden han målar upp djupt vilseledande.

Det stämmer att IEA har sagt att de nya oljefynden av konventionell olja minskar och att efterfrågan samtidigt ökar. Men nya oljefynd av icke-konventionell olja, som till exempel Kanadas och Venezuelas tjärsand, oljan som görs tillgänglig av smältande istäcken i Arktis eller Brasiliens Pre-sal fyndigheter skulle kunna för många år framöver stilla den förväntade ökningen i efterfrågan. Det stämmer att den här okonventionella oljan är dyr, mycket dyrare att utvinna än Saudiarabiens lättflytande olja. Så givet att dessa okonventionella oljekällor utgör en väsentlig och ökande andel av världens oljeproduktion så kommer priset på olja att förbli högt, kanske 100 USD/fat. Men det priset är knappast en katastrof, och det är osannolikt att det i sig kommer att leda till en kollaps.

När Jonstad beskriver oljeutvinningen som ett gäng barn som plockar lågt hängande äpplen så lurar han dig med sin metafor. En oljefirma idag har resurser och teknologi som oljebaronerna i början av 1900talet bara kunde drömma om. Dödstalen från oljeutvinningen i den tidiga Texasruschen vittnar om att den olja de utvann var långtifrån “enkel” för dem, när de borrade med åsnor och för hand. Av samma skäl kan vi hoppas att den olja vi finner “svår” idag en dag kommer att vara “enkel”.

Men även om Jonstad hade haft rätt med avseende på peak oil, så är det inte heller hela bilden. Världen använder olja till två saker: att generera elektricitet och att transportera människor och saker. Skulle olja kunna ersättas inom en av dessa sektorer, skulle mängden olja tillgänglig för den andra sektorn vara garanterad. Det som håller på att ske är just detta: kol och gas håller på att ersätta olja. Kolgruvorna, som under den billiga oljans tid stängdes i den rika världen har öppnats igen. Kina, Indien och Sydafrika bränner kol som om det inte fanns någon morgondag. Kolet ökar starkt på alla fronter, tack vare den dyra oljan. Och det finns massor av kol, så att det räcker i många decennier till. Samtidigt har en ny teknologi fracking, möjliggjort gasutvinning ur berggrunden. Det har lett till en kollaps i priset på naturgas i USA. Nu prospekteras naturgaskällor i EU och Kina. Prognoserna är goda, reserverna tycks outtömliga. Skulle priset på olja stabiliseras på 100 USD/fat, så kommer naturgas att helt ersätta oljan i elgenerationsprocessen.

Prognoser från solceller är ännu mer hoppingivande. Elgeneration från solenergi har rasat i pris. Det är redan billigare än kärnkraft. Före år 2020 kommer sol att vara billigare än olja och före 2030 kommer el från solceller att vara billigare än kol överallt förutom i de kallaste klimaten, givet konservativa antaganden. Trots att mängden energi producerat från sol fördubblats varje år de senaste tio åren har detta skett främst i de rika länderna tack vare subventioner. När solenergi blir billigare än kol kommer solcellerna att slå igenom på allvar i de fattiga länderna.

Samtidigt sker enorma energibesparingar inom energisektorn. Fraktskepp har blivit kollosala för att kunna frakta mer per fat olja. Elhybrider och elbilar kommer att på sikt att minska transportsektorns oljeberoende. En elektrifiering av vägnätet och av motorvägar skulle kunna öka elbilars räckvidd mångfaldigt. Teknologin finns. Det enda som krävs är den politiska mognaden att utforma rätt styrmedel. En koldioxidskatt skulle flytta fram tidpunkten då solceller kan konkurrera ut kol och olja. Slopade oljesubventioner kommer att få hushåll att ändra sina beteenden och agera mer förnuftigt. Denna politiska mognad kan vi skymta idag. Nigerias president har utmanat landets oljelobbyister. Iran likaså.

Hur blir det då med växthuseffekten, om kol och gas ersätter olja? Växthuseffekten är och kommer att förbli ett stort problem, ett hot mot vår civilisation. Kanske till och med ett hot mot mänsklighetens långsiktiga överlevnad. Jag avser att diskutera detta hot, och hur de flesta debattörerna missförstår hotets natur, i kommande inlägg.

Share on Facebook

Inom vänstern finns en minst sagt delad uppfattning om arbete*, och det är en uppdelning som spårar sina rötter i en tidig fraktionalisering av kapitalismens kritiker: den mellan anarkister och socialister. Både anarkister och socialister är i stort sett eniga om att arbete i en kapitalistisk ekonomi generellt sett är alienerande, till skillnad från den borgerliga arbetslinjen, som tycks präglas av en uppfattning om arbetets “uppfostrande och karaktärsdanande roll”.

Men socialister och kommunister menar, till skillnad från anarkister, att arbete som utförs under vissa omständigheter inte alls behöver vara alienerande, utan är snarast berikande och en naturlig del av en människas självförverkligande. I tidigare inlägg har Politisk Filosofi kritiserat en anarkistiskt inspirerad kritik av arbetslinjen. I detta inlägg vill den här bloggen försvara en alternativ uppfattning av arbete. En utopisk, kommunistisk arbetslinje.

Av det arbete som idag utförs i världen är en mycket ringa del av sådan natur att det kan karakteriseras som värdigt. Arbeten är ofta antingen hopplöst repetitiva, farliga, fördummande eller helt enkelt onödiga. Inte sällan är de allt på en och samma gång. För det mesta tar arbetet upp alldeles för stor del av vår dag, och för stor del av våra liv. Så här har det varit i princip sedan vi började odla jorden.

Men om det är något som de senaste hundra åren har visat oss, så är det att saker inte behöver se ut som de alltid har gjort. Mänsklighetens arbete har skapat värde som har investerats i produktivitetsförbättrande infrastruktur. En stor del av denna produktivitetsökning har vi tagit ut i en enormt hög materiell standard. Vi är friskare, lyckligare, tryggare, bättre utbildade och mycket mer fria att forma våra liv än vad vi någonsin har varit, åtminstone sedan vi satte ned bopålarna. En mindre del av denna produktivitetsutveckling har vi tagit ut i kortare arbetstid. För hundra år sedan var det inte ovanligt att en människa började arbeta från och med att hon kunde gå och prata. Idag börjar arbetet i tjugoårsåldern. För hundra år sedan arbetade man tills man stupade, och om man hade barn så kunde dessa ta hand om en när man var arbetsoförmögen. Att en frisk människa skulle dra sig tillbaka från arbetslivet var en lyx som var få förunnade. Idag lever en majoritet av svenskarna mer än ett decennium efter sin pension, varav många kan åtnjuta många år av arbetsfri och frisk tillvaro. Utöver de självklara arbetstidsförkortningarna som vi i Sverige åtnjuter i form av en mycket lång semester, en exceptionellt lång föräldraledighet och möjligheten att ta ut många VAB-dagar, så finns det en rad mer subtila arbetstidsförkortningar som inte berör arbetslivet, utan arbetet i hemmet. Med hjälp av modern teknologi (centralvärme, kylskåp, frys, dammsugare, microvågsugn, tvättmaskin, diskmaskin, torktumlare) har vi kunnat minska arbetstiden för att få ett hushåll att fungera tämligen radikalt. Denna förkortning i arbete diskuteras sällan, men det är slående hur mycket tid vi slipper ägna åt repetitiva och fördummande sysslor i hemmen tack vare dessa innovationer.

Produktivitetsutvecklingen har med andra ord ökat vår levnadsstandard och minskat vår totala dagliga arbetsbörda och vår arbetsbörda sett i relation till våra liv. En utopiskt kommunistisk arbetslinje tar fasta på detta löfte som det senaste seklets utveckling bär på: möjligheten att vi i framtiden inte ska behöva arbeta för vårt uppehälle, utan att det mesta som behöver utföras i samhället ska kunna utföras av maskiner eller på andra sätt göras onödigt. Det är än så länge långt kvar till denna tid, men vi tycks obönhörligen vara på väg dit. Enligt denna bloggs uppfattning har arbete inget värde i sig, utan endast arbete som är självförverkligande och berikande har det. Däri förkastar Politisk Filosofi den borgerliga arbetslinjen, som i luthersk anda tillskriver arbete, även sådant som inte genrerar någon nytta, värde. Därför stödjer denna blogg arbetarrörelsens höga löneanspråk det senaste seklet. Utan fackets inflytande hade trycket i produktivitetsökningen varit mindre, och det automatiserade samhället varit längre bort.

Men Politisk Filosofi tillbakavisar även den anarkistiska kritiken av arbetet som något som är ont i sig. Denna uppfattning, som inte tolererar arbetet som ett nödvändigt ont i en övergångsfas, eller som förnekar att arbete kan vara meningsfullt, ens under de bästa omständigheterna, är inte förenlig med en modern stat och ett stort välfärdssamälle. Det är förvisso poängen. Men utan en ansenlig mängd arbete kommer vi aldrig att kunna ta oss förbi arbetsekonomin. Och även i framtidens ekonomi kommer vissa uppgifter att kräva mänskliga arbetsinsatser. Forskning, design, terapi och andra högt kvalificerade yrken kommer sannolikt fortfarande att behövas. Dessa arbeten kan vara alienerande. Men om de utförs i en kontext där ingen egentligen behöver jobba för att försörja sig kommer de att försöka locka till sig folk med hjälp av andra incitament än lönen. Att göra ett arbete belönande och berikande för arbetaren skulle kunna vara ett sådant incitament.

*Med arbete menar jag “tidskrävande sysslor som vi utför av instrumentella skäl”. Därmed inkluderar det här begreppet slavarbete, lönearbete och hushållsarbete. Självförverkligande och stimulerande arbete är fortfarande arbete eftersom vi måste ha en avsikt med våra ansträngningar som annan än bara välbefinnande, annars skulle dessa arbeten inte vara självförverkligande och stimulerande. Lek, spel och sex är inte arbete i den här bemärkelsen, eftersom vi gör dessa saker för att vi gillar dem.

Share on Facebook

Jag håller inte med. Vi har fortfarande folk som underkonsumerar varor och tjänster. Medicin, infrastruktur och nyttig mat är till exempel varor som underkonsumeras. Men framförallt tycks vi underkonsumera tjänster. Vi behöver fler anställda på våra dagis, i våra skolor, bättre renhållning på gatorna, bättre säkerhet på kvällarna, mer händer i vård, mer folk i äldreomsorgen, mer vuxna som finns bland ungdomar, osv. Dessa saker kan, men måste inte erbjudas av den offentliga sektorn, min poäng är att det finns ett uppenbart uppdämt konsumtionsbehov för dessa varor och tjänster. Visserligen håller jag med radikalerna om att vi överkonsumerar en hel del varor och vissa tjänster. Hur löser vi detta på bäst sätt?

Ett alternativ, som de radikala föreslår, är att skära ned på BNP och styra in ekonomin på att konsumera de tjänster som vi är överens om underkonsumeras idag. Det kan bli svårt. När hela samhällsekonomin minskar är det svårt att öka vissa aspekter av den. Det skulle behövas extremt kraftfulla styrmedel eller hårda regleringar för att få till en sådan förändring. För att få till stånd detta krävs det i princip en polisstat, som konfiskerar bilar, som förbjuder fet mat, som river villor (kräver för mycket uppvärmning), osv. Radikalerna kanske är beredda att tolerera detta i namnet av en ideologi som värdesätter en asketisk livsstil. Men jag finner detta förslag lite väl magstarkt.

Istället bör man, som jag tidigare föreslagit, låta ekonomin fortsätta växa, men gradvis styra in den på att konsumera de saker som borde konsumeras i större utsträckning, genom beskattning av varor som har negativa externaliteter. Även en modest koldioxidskatt, som gradvis ökar, skulle på sikt kunna ha stora effekter på vår konsumtion, liksom en ökning av varumomsen och en motsvarande sänkning av tjänstemomsen, liksom en punktskatt på fet och söt mat.

Det moderata förslaget, som Schlyter tycks vara anhängare av, skiljer sig väsentligt. Moderaterna (inte partiet) menar att vi bör förkorta arbetstiden för de som arbetar idag, men att detta inte skulle leda till en minskning av arbete totalt sett, eftersom man “vill dela på arbetet”, dvs låta arbetslösa ta de jobb som frigörs av att arbetsveckan blir 35 timmar. Eftersom mängden arbete inte minskar, så behöver inte BNP heller minska, lyder argumentet. Och eftersom sju timmars arbete är mindre uttröttade än åtta timmars arbete kommer varje arbetsdag att vara mer produktiv. Problemet med den här positionen är att den är helt främmande för hur verkligheten ser ut, den gör det så kallade “Lump of labour fallacy” enligt vilken det finns en given mängd arbete och att denna mängd kan fördelas på olika sätt.

Generella arbetstidsförkortningar var möjliga när en överväldigande majoritet av Sveriges befolkning jobbade i fabriker, manufakturer eller med lågt kvalificerade jobb inom den offentliga sektorn. Då kunde en arbetslös varvsarbetare relativt lätt skola om sig till ett jobb inom pappersindustrin. Idag är situationen annorlunda. Det finns en rad yrken i Sverige idag som behöver massa ny arbetskraft, som gärna skulle anställa folk som hade rätt kompetens. Dessa yrken skulle få akuta problem om arbetsveckan minskade med till 35 timmar. Inga arbetslösa skulle enkelt kunna ta deras jobb. Men även inom stora delar av det svenska näringslivet och offentlig sektor är det svårt att anställa folk som saknar rätt kompetens. Det svenska arbetslivet har effektiviserats hårt, tack vare höga löner, som tvingat fram produktivitetsökningar, men också tack vare hårda rationaliseringar och effektiviseringar under 90-talets nedskärningar. Endast ett fåtal av de arbetslösa skulle dels ha kompetensen att ta jobben eller förmågan att hålla kvar jobben i det arbetstempo som råder idag.

Ett sätt som de moderata anhängarna till arbetstidsförkortning skulle kunna lösa problemet är att kräva av arbetslösa att de måste flytta över hela landet för att ta ett jobb eller kräva att de arbetslösa ska ta jobb under deras kvalifikationer för att inte mista sin ersättning från A-kassan. Ett annat alternativ vore att dramatiskt sänka lönerna för lågkvalificerade jobb för att göra det lönsamt för företag och offentlig sektor att anställa mycket mindre produktiva arbetare. Slutligen skulle man också kunna sänka inkomstskatten så att arbetsgivare kunde sänka lönerna utan att löntagarna fick försämrad köpkraft. Men det skulle leda till att vi var tvungna att skära ned på mycket av den offentliga sektorn. Inget av dessa alternativ är vare sig särskilt tilltalande eller förespråkas i någon större utsträckning av anhängare till en arbetstidsförkortning.

Så är alternativet till en arbetstidsförkortning en borgerlig, snarast religiös uppfattning om arbetets värde? Nej. I framtida inlägg kommer Politisk Filosofi att argumentera för en kommunistisk arbetslinje.

Share on Facebook

I Sverige har vi knappast samma typ av problem. Likväl har fattigdom bland barnfamiljer bitit sig fast efter 90-talets nedskärningar. Arbetslösa, papperslösa, lågutbildade, sjukskrivna och förtidspensionerade föräldrar för vidare sin fattigdom och sin sociala problematik till sin avkomma. Barn som växer upp med utvecklingsstörda, psykiskt sjuka, kroniskt sjuka eller missbrukande föräldrar tenderar att prestera sämre i skolan, att bli mobbade eller vara mobbare, att uppvisa koncentrationssvårigheter och psykosociala störningar. Det minsta man kan begära av en välfärdsstat är att man ger dessa barn en möjlighet att skapa sig en framtid genom studier och arbete. Problemet är inte att fattigdomsbekämpning kostar pengar, problemet är att man vägrat se dessa problem som fattigdom eftersom “ingen är fattig i Sverige”. Denna okritiska självbild har bildat en ohelig allians med nyliberala krafter som helst skulle vilja avskaffa välfärdsstaten och en antipaternalistisk tendens hos många socialarbetare och tjänstemän.

För det första bör daghem och fritidshem betalas av de sociala myndigheterna för barn till föräldrar med ovanstående problematik. Dessutom bör närvaro på dessa institutioner ge en belöning till familjerna i form av en “bonuspeng”, kanske upp till 200 kr/vecka. Skälet till detta är att barn ska få en möjlighet att få vistas på en plats som inte präglas av rädsla, missbruk och osäkerhet. Men dessa institutioner kan också erbjuda mat som är näringsriktig, stimulerande lek, och positiva förebilder för barn från riskmiljöer.

Dessutom bör barn från fattiga familjer erbjudas regelbundna hälsokontroller, som utvärderar barnens fysiska välbefinnande såväl som deras psykiska hälsa. Även dessa kontroller bör generera någon form av belöning hos föräldrarna, så att de ska bli motiverade att ta sina barn till dem. Det behöver inte röra sig om stora pengar, kanske 200 kr per barn och besök, med besök varannan månad eller kvartalsvis.

Vissa av dessa föräldrar befinner sig delvis i samhället, men är ibland illegala flyktingar, personer som saknar identitetshandlingar eller som av andra skäl saknar fast adress. Våra myndigheter har visat sig vara mycket dåliga på att hantera människor som av olika skäl faller utanför normen. Uppföljning, identifikation och diagnosticering blir helt enkelt mycket svårt när man inte kan hålla koll på folk. En lösning på problemet är att pengarna som föräldrarna får i belöning för att samarbeta med myndigheterna laddas på ett kort som också innehåller föräldrarnas identidetsuppgifter och som kan knytas till ett register som lätt kan överföras från läkare till psykiatriker till sociala myndigheter och pedagogisk personal. En förälder identifierar sitt barn genom att uppvisa sitt kort, vilket också är det enda sätt på vilket föräldern kan få betalt på. Det är också avgörande att dessa register är under hård sekretess och att polisen hålls borta från dem. Om föräldrar oroar sig för att bli arresterade eller utvisade varje gång de tar sina barn till läkaren, kommer en del av de mest utsatta barnen att falla utanför systemet.

Vi vet att barn från socioekonomiskt svaga grupper befinner sig i en riskgrupp för en rad olika diagnoser, inte minst ADHD, ADD, talsvårigheter och dyslexi. Därför bör hälsokontrollerna ske av personal som har särskild kompetens att diagnostisera dessa åkommor. Medicin för ADHD och ADD bör skrivas ut i mycket större utsträckning än idag. Vissa uppskattningar menar att väldigt många barn skulle få stor hjälp av medicinsk behandling, kanske upp 14 % av barnen på lågstadiet. Den skada som barn lider av att i nio år bli behandlade som idioter för att de är sjuka kan inte mätas i pengar. Den utslagning och de problem som skulle kunna förebyggas med hjälp av adekvat medicinering är närmast ofattbar. Vi vet dock att den verksamma kemikalie som säljs i ADHD och ADD- medicin, metylfenidat, är en drog som kan missbrukas, särskilt om det injiceras. Därför bör medicinen administreras av personal på skola eller daghem, och hållas borta från hem där rutiner är svåra att upprätthålla och där föräldrar har en missbruksproblematik.

Dessutom bör medicinsk personal administrera D-vitamin, Omega 3 och andra viktiga näringsämnen som fattiga sällan får tillräckligt av. Även om information om god kost bör ges, vet vi av erfarenhet att enbart information sällan är särskilt effektiv för dessa grupper.

Dessa reformer är inte dyra. De pengar som skulle betalas ut av programmet är småslantar, men kan i en fattig familj vara viktiga. Regelbundna kontroller kostar förvisso en hel del, men om de lyckas förebygga typ 2 diabetes, vanvårdsrelaterade kroniska skador, svåra psykiska besvär, missbruk eller social utslagning är de helt klart kostnadseffektiva, givet de stora kostnaderna som dessa problem medför. Givet att de riktas till riskgrupper, som i dagsläget underkonsumerar vårdtjänster är de särskilt effektiva.

De åtgärder som jag föreslagit handlar istället om ett sätt att se att folk inte alltid är kapabla att erbjuda sina barn goda möjligheter att klara sig. Om vi vill att dessa barn ska få en möjlighet att leva ett normalt liv, så måste staten gripa in på ett påtagligt sätt. Vi kan inte räkna med att alla föräldrar kommer att ta kontakt med sociala myndigheter om de inte får incitament att göra det.

Share on Facebook

Lördag 6 februari
Jämlikhetsanden – och det jämlika samhällets fördelar
Boken The Spirit Level kommer ut på svenska och författarna presenterar boken och drar sina slutsatser. Det är världens 23 rikaste och mest utvecklade stater som jämförs och där Sverige och de övriga nordiska länderna klarar sig mycket väl i varje socialt och ekonomiskt avseende.
Medverkande: Journalisterna Richard Wilkinson och Kate Pickett.
Kl 13.00, ABF-huset.

Share on Facebook

Världen konsumerar idag 12,5 terawattimmar (TW) energi, och förväntas konsumera 16,9 (TW) år 2030. Men om vi ställer om till elmotorer i världens bilparker och till förnyelsebar el så är behovet bara 11,5 TW år 2030, eftersom elmotorer utnyttjar energin mer effektivt än förbränningsmotorer.

Av dessa 11,5 TW kan vi generera ungefär hälften genom att bygga 3,8 miljoner stora vindkraftverk á 5 megawatt. Ungefär 40% av vårt energibehov kan genereras av ungefär 90 000 solkraftverk, där en majoritet är sådana där speglar koncentrerat solljus på en vattenbehållare och därmed får vattnet att koka och driva en turbin. De flesta tak i den soliga delen av bör världen utrustas med solceller. Kvarvarande del kan genereras av geotermisk energi, som dessvärre bara är tillgängligt i vissa delar av världen, vattenkraft, tidvattenkraft och vågkraft.

Intermittens då? Ett av de stora problemen som förnyelsebara energikällor är problemet med intermittens. Det är nämligen så att efterfrågan på energi inte är konstant. När folk kommer hem på kvällarna och lagar mat så ökar energiförbrukningen drastiskt. Under natten sjunker energiförbrukningen, när de flesta sover och ljus, ugnar och hemelektronik är avstängda. Om elen kommer från kärn- kol eller gas är detta inte ett stort problem. Man eldar bara mer när det behövs mer så att säga, men man kan inte får vinden att blåsa mer när det behövs. Och vindhastigheten kan även den variera kraftigt, vilket får energitillgången att fluktuera på ett sätt som vårt elnät inte förmår att hantera. Men som tur är så finns det lösningar på detta problem.

1. Ett smart elnät. Vårt sätt att distribuera energi är nästan ett sekel gammalt. Det förutsätter centrala elverk som distribuerar till passiva mottagare. Detta system är mycket ineffektivt och passar förnyelsebara källor dåligt. Ett smart elnät ser till att konsumenter kan se hur mycket elen kostar under olika delar av dygnet. Därmed kan man uppmuntra konsumenter att ägna sig åt energikrävande verksamheter när energin är billigast, det vill säga när efterfrågan är låg. Genom att smeta ut användningen av energi så löser man delvis intermittensproblemet. Dessutom kan ett smart elnät hantera att konsumenter producerar el genom t ex solceller på taket, och att överskottet skickas ut på elnätet. Detta skulle göra det mycket mer lönsamt för konsumenter än idag att investera i solceller, eftersom dessa producerar el när hemmets behov är relativt lågt (under dagen när folk är på jobbet).

2. Elbilar. Vissa miljövänner ogillar även elbilar, eftersom de påminner dem om vanliga bilar. Men elbilar spelar, tillsammans med ett smart elnät, en viktig roll i en förnyelsebar energiekonomi. Bilarnas batterier kan nämligen vara en buffert för energin i systemet. Bilar står normalt sett parkerade en stor andel av sin livstid. Om de är inkopplade mot ett smart elnät kan de ”tanka ned” energi när denna är billig, det vill säga när det finns ett överskott i systemet och ”tanka upp” när den är dyr. En bilpark lika stor som dagens med säg 80-90% elbilar skulle enkelt klara att agera som buffert.

3. Kärnkraft. I ett övergångsskede är kärnkraften ovärderlig som stabil källa för el. Nya kärnkraftverk är dyra och tar alldeles för lång tid att bygga, men de kärnkraftverk vi har idag bör inte stängas i förtid. De behövs tills vi byggt ut elnätet och tillräckligt många laddningsstationer för elbilar.

4. Gas. Naturgas är det mest miljövänliga av de fossila bränslena. Vissa dagar per år kommer det sannolikt att bli så kallt i visa delar av världen att de förnyelsebara energikällorna inte kommer att räcka till. Då behövs en reservkraft i form av gas. Gaskraftverk har fördelen att de kan startas upp relativt snabbt och därmed täcka de behov som kan uppstå ett par veckor per år.

Hur ska man implementera detta? Först och främst måste priset på koldioxid och antalet utsläppsrätter öka respektive minska. Det måste bli olönsamt att tillverka el genom förbränning av kol. Först då kommer de pengar som idag investeras i koldagbrott och kolkraftverk att riktas om till vind och sol. Sen måste koldioxidskatten öka, så att elbilar kan ha en chans att etablera sig. Ett smart elnät är en del av den statliga infrastrukturen, så det är statens ansvar att göra de nödvändiga investeringarna, liksom investeringar i snabbspårvägar och spårbunden kollektivtrafik i städerna. Klimatproblemen är stora, men lösningarna finns, det enda som behövs är politisk vilja.

Share on Facebook

Här ser vi en karta över hur de olika länderna har det. Värt att notera är att de nordiska länderna tycks ha lägst GINI, medan Sydamerika och Afrika söder om Sahara verkar ha relativt hög GINI. Intressant är också att många asiatiska länder, som uppfattas som väldigt ojämlika, befinner sig mellan en amerikansk och en europeisk nivå. Kina och USA har samma GINI. Det är också intressant att notera att Indien, ett land som i alla fall jag trodde var extremt ojämlikt ligger ganska nära europeiska nivåer i jämlikhet. Frågan är bara vad som kommer hända allt eftersom tillväxten ökar.

Share on Facebook

Den som bosätter sig här måste vara anhörig till någon i vårt land, eller vara flykting. Och det blir allt svårare att uppfattas som vare sig anhörig eller flykting. Men jag förespråkar inte en generös flyktingpolitik i det här inlägget. Jag förespråkar avskaffade gränser. Att få bo var man vill är en självklar rättighet för alla i vårt land, ändå är det en rättighet som vi förvägrar utlänningar. Men rättigheter slutar inte gälla vid våra gränser. För rättigheter är universella, de gäller var och en, oavsett var man bor. Så det finns ett starkt moraliskt argument för att låta alla utlänningar som vill få bosätta sig i vårt land. Rätten att bo där man vill beror inte på vad det står i mitt pass.

Men det finns starka pragmatiska skäl till att släppa invandringen fri. Vi har en åldrande befolkning. Och detta gäller hela EU. Vi kan inte förvänta oss att några unga människor från Spanien eller Polen kommer att komma hit och jobba när en stor del av svenskarna är gamla och oförmögna till arbete. Inte heller kan vi öka nativiteten nämnvärt. Sverige har redan en av EU:s högsta befolkningstillväxt, främst tack vare utmärkt föräldravård, höga barnbidrag och god tillgång på dagisplatser. Det finns inte mycket mer vi kan göra för att få familjer att skaffa fler barn. Inte så att de spelar någon demografisk roll i alla fall. Vi behöver tiotusentals, ja hundratusentals människor som kan komma hit och jobba, bilda familj och hålla vår välfärd under armarna. Vi har inte råd att vara utan invandring.

Det finns ett skäl till att tillåta fri invandring. Vissa utlänningar som kommer hit har andra uppfattningar om världen och andra värderingar än vad vi har. Det innebär att vi kan lära känna människor som kan ha uppfattningar som har en långt större spännvidd än vad våra förfäder hade möjlighet till. De levde i små, inåtvända, traditionella samhällen. Där hade alla samma åsikter och samma verklighetsuppfattning. Utlänningarna kan ge oss sin bild av världen. Vi behöver inte tycka om den, men att höra en åsikt som vi inte delar är alltid berikande. Det tvingar oss att tänka på våra egna värderingar. Att pröva dem, att diskutera dem med våra vänner. Utlänningarna gör oss till rikare människor. Och vi berikar även deras liv, genom att berätta om våra uppfattningar, och våra värderingar.

Det finns ett tredje skäl till att öppna dörrarna till omvärlden. Sverige är ett stort land, men vi har en liten befolkning. Våra städer är små och glesa. Vår kultur är förvisso tilltalande men vår kulturella scen är liten och provinsiell. Våra universitet håller god standard men saknar globala ambitioner. Våra institutioner är välfungerande men häpnadsväckande nationella (varför finns så få blanketter på engelska?). Vi behöver helt enkelt fler människor i det här landet för att vår kulturella scen ska blomstra, för att kvalitén på universiteten ska skärpas, för att skapa institutioner med internationell karaktär. Vi skulle behöva vara 30-50 miljoner i det här landet, med minst 10 miljoner i Stockholm. Då skulle jag verkligen bo i mina drömmars stad.

Särskilt tack till Jimmie Åkesson, som inspirerade mig att skiva den här artikeln.

Share on Facebook

Vad vi ser nu är en smärtsam korrigering av dessa obalanser. Amerikanska och Europeiska konsumenter kommer att tvingas spara mer och se sin köpkraft minska. Det innebär att vi i väst kommer att få dras med en relativt lång och smärtsam period av ekonomisk stagnation, med hög arbetslöshet och social oro som följd. Samtidigt firar kinesiska konsumenter nya köpfester. Bilförsäljningen var 70% högre än förra året. Industriproduktionen ökade med 11%. Men Kinas valuta är fortfarande relativt billig. Men inte länge till. Kinesiska politiker och teknokrater har gett tydliga signaler att de kommer att låta valutan stiga i värde relativ dollarn och Euron. Och faktum är att den redan har stigit kraftigt sedan 2007. Faktum är att den inflationschock som drabbade västvärlden under 2008 orsakades delvis av den kinesiska revalveringen gentemot dollarn, i och med den ökade köpkraft för kinesiska konsumenter som detta medförde mitt i en brinnande högkonjunktur.

För oss i väst kommer en kinesisk kursändring i valutapolitiken att betyda att en del av de kinesiska produkter som varit löjligt billiga kommer att bli relativt dyrare. Men andra varor kommer också att öka i pris. Framförallt kommer ökad köpkraft för kinesiska konsumenter innebära ökad konsumtion av bensin ,råolja, gas och andra importerade naturresurser. För att inte tala om kött och mejeriprodukter, som snabbt blivit mycket populära hos den exploderande kinesiska medelklassen. Förhoppningsvis kan detta innebära att Kina får enklare att växla från kol till oljeeldade kraftverk. Men sannolikt kommer kinesernas starkare finansiella muskler även att innebära högre priser för oss. Ökad inflation kommer att sätta ett golv på hur låga räntorna kan bli, och därmed göra hämma vår potentiella tillväxt. Vi kommer att längta tillbaka till åren då vår konsumtion subventionerades av kinesiska arbetares vedermödor.

Share on Facebook