I tre veckor har Tunisien skakats av demonstrationer, i helgen blev de blodiga. Ni har tidigare visat stort intresse för studenters och fackföreningars engagemang för demokrati och mänskliga rättigheter, och deras legitima protestaktioner i totalitära stater. När polis och militär sköt studenter i Teheran skrev ni om detta och hjälpte att skapa opinion för demokratins sak. Situationen i Tunisien är i alla relevanta bemärkelser lik den i Iran.

Tunisien leds av en enväldig diktator sedan 1987, då han han tog makten i en statskupp från en tidigare diktator. Tunisien rankades nyligen av The Economist som nummer 144 av 167 länder i deras demokratiindex, inte långt från Sudan (151). Protesterna handlar inte i första hand om fattigdom. Visserligen är ungdomsarbetslösheten, särskilt bland studenter, mycket hög. Men Tunisien har haft en god ekonomisk tillväxt det senaste decenniet, och har goda prognoser. Det handlar om att utbildade och internetvana studenter inte längre orkar med att leva under en repressiv polisstat, där pressen censureras och där individer saknar rättigheter.

Men det som händer i Tunisien sker i en större kontext. Hela arabvärlden befinner sig i en liknande situation. Mängder av utbildade men frustrerade och arbetslösa ungdomar är rasande på sina alltmer världsfrånvända och autokratiska ledare. Arabstaterna, som lyckats kontrollera informationsflödet förr, kan inte längre stoppa rapportering på Internet och satellit- tv från Tunisien. En genuint demokratisk utveckling i Tunisien kan bli en förebild för ungdomar i Algeriet, Egypten, Marocko och Lybien. En demokratisk revolution i denna auktoritära del av världen är möjlig, och detta kan, även om sannolikheten är liten, vara startskottet.

Jag ber er därför överväga att belysa de Tunisiska demokratikämparnas sak i en ledare. För att även araber förtjänar att leva i en demokrati.

Share on Facebook

Det är svårt att sätta fingret på exakt vad. Det kan ha varit att mannen väcktes mitt i natten och släpades ut i sin pyjamas med en k-pist tryckt mot nacken. Det kan ha varit att polisen i princip bara ställde frågor som rörde mannens och hans vänners politiska åsikter och religiösa uppfattningar. Det kan ha varit att mannens hustru inte fick hämta sitt vettskrämda treåriga barn, men att en beväpnad och maskerad polis gjorde det. Det kan ha varit att en tioåring förhördes, mitt i natten, utan att någon nämner orden “advokat” eller “rättighter” eller ens förklarar för barnet att ingen är misstänkt för något.

Konskekvensen av denna händelse för min del är i alla fall klar. Jag är rädd för staten, för polisen. Jag borde inte vara rädd. Jag har ingen “smutsig byk”. Jag är en 28-årig filosof och doktorand på KTH. Jag är inte särskilt politiskt radikal eller ens muslim. Men uppenbarligen har jag goda skäl att vara rädd. Det finns poliser där ute som är ute efter mig. För att min hy är brunare än vad den borde vara. Det här är mycket farligare än en knäppskalle i Malmö. Farligare än de efterblivna rasisterna som just röstats in i Riksdagen. Det här är uniformerade, beväpnade (med hålspetskulor) människor, med laglig rätt att bryta sig in i mitt hem, ta min egendom, utsätta mig för våld, frihetsberöva mig. Och de ser mig som en potentiell brottsling, en farlig människa, ett hot mot staten.

Att den polisiära repressionen bara riktar sig mot en etnisk minoritet i det här landet borde inte göra mig mer orolig. Men polisens uppenbara känslokyla mot människor som är bruna är så uppenbar, så skamlös, att det berör mig även på ett personligt plan. Det händer inte ofta. Min indignation mot samhällets orättvisor rör sig ofta på ett intellektuellt och rationellt. Jag tillhör trots allt en liten och privilegierad elit, både i det här landet och i världen. Mitt politiska engagemang härrör från en sympati för de som är sämre lottade. Men dessa händelser gör mig till ett potentiellt offer, till en rädd människa. Det är en märklig känsla.

Share on Facebook

Sverige är ett litet land, med relativt välutbildade medborgare som har stor tilltro till politiker, medier och vetenskapssamhället. Ingen annan demokrati har lika goda förutsättningar att driva igenom de radikala förändringar som klimathotet kräver av oss. Ändå sker i princip ingenting. Regeringen har inte vågat ta ett enda beslut som innebär att vi måste lägga om vårt sätt att äta, leva och resa. Det politiska priset är för högt.

I ingen annan fråga är klyftan mellan vad som bör göras och vad folk anser bör göras så stor som i klimatfrågan. Den allmänna uppfattningen om vad som bör göras och det vetenskapliga konsensus om vad måste göras för att rädda planeten är enorm i Sverige. Och än större är den i andra demokratier. Detta är ett problem.

Kan en politiker i Polen fyrdubbla elräkningen över ett år för sina medborgare? Kan en politiker i Tyskland stänga ned landets bilfabriker? Kan en politiker i Frankrike avskaffa subventionerna till mjölkbönder och fiskare? Kan en politiker i England tiodubbla priserna på flygresor? Inte om de är demokratiskt valda och förväntar sig att väljas om. Ingen politiker har ett sådant mod idag, och sannolikheten att politiker i samtliga EU-länder med demokratiska medel kan göra vad som krävs går mot noll.

I USA ser situationen ännu dystrare ut. Där är många tongivande politiker i kongressen och senaten klimatförnekare. Miljontals amerikaner tror att klimathotet är en bluff. Och hela deras livsstil måste läggas om på mindre än ett decennium. Är det möjligt att en demokratiskt vald president och representanthus, kan övertyga 90 % av befolkningen att skrota sina bilar och börja åka buss eller tåg? Är det ens tänkbart att en sådan förändring kan ske inom ramen för det demokratiska systemet?

Som jag ser det finns det två lösningar på problemet. Den bästa lösningen vore att bilda breda blocköverskridande koalitioner i både USA och de EU. Dessa skulle kunna tillsammans driva igenom de mycket impopulära beslut som krävs för att rädda planeten från att kokas. Denna politiska lösning är tyvärr mycket osannolik. Det skulle krävas en ordentlig klimatrelaterad katastrof för att göra den politiskt möjlig, och när sådana börjar inträffa är det redan för sent.

Det andra, mycket sämre alternativet är att på ett institutionellt plan tillfälligt avdemokratisera beslutsprocesser som är klimatrelaterade. Inom EU skulle man kunna bilda ett energi, transport och jordbruksdepartement som får exceptionella befogenheter och vars beslutsfattare är ett gäng anonyma och oavsättbara teknokrater. Dessa skulle kunna genomdriva de drakoniska åtgärder som krävs. På motsvarande sätt skulle man i USA kunna bilda ett energi, transport och jordbrukssekretariat med opolitiska beslutsfattare med makt att besluta och driva igenom lagar utan att de först vattnats ut av kongressen.

Det andra alternativet är, trots att det låter långt mer extremt och osannolikt än det första, förmodligen mer sannolikt än den politiska enighet som nationella och federala samlingsregeringar skulle kräva. Som tur är, är EU redan en mycket odemokratisk och svårgripbar som relativt enkelt skulle kunna förses med de nödvändiga institutionella redskapen.

I USA är läget desto svårare. Dess demokratiska institutioner är gamla, stabila och tämligen transparenta. Här är den typ av institutionell diktatur mycket svårare att implementera, liksom är en bred politisk enighet att handla kraftfullt i klimatfrågan. Det är inte osannolikt att USA:s demokrati och dess klimatskeptiska opinion kommer att orsaka den moderna civilisationens slutgiltiga fall. Mycket ironiskt.

Share on Facebook

Först och främst bör polisen avpolitiseras. Att ha en polis som gör prioriteringar på politiska grunder är oförenligt med en modern rättsstat. Det innebär att polisen inte bör rikta in sina resurser på att övervaka, trakassera och misshandla demonstranter och fackliga aktivister. En demonstration är inte ett ”potentiellt orosmoment” utan en demokratisk rättighet med en självklar plats i det offentliga rummet. Det finns inga skäl att ha den polisnärvaro som de flesta demonstrationer dras med. Att vissa demonstrationer kan bli våldsamma är bara ett svepskäl. Om våld vore ett legitimt skäl för polisnärvaro, skulle Göta Källare, Spy Bar och Kvarnen (populära men mycket våldsamma hak i Stockholm) vara fullproppade med poliser varje lönefredag.

En annan aspekt som präglar polisens prioriteringar är en djupt rasistisk kultur inom poliskåren. Stora resurser läggs på att spåra upp, bevaka och utvisa människor som visserligen bor illegalt i vårt land, men som inte är brottslingar. Likaså är använder sig polisen av en implicit ”racial profiling” i sin dagliga verksamhet. Denna form av rasism är i ett samhälle där en stor del av medborgarna är av icke etniskt svensk bakgrund ett stort problem. Den undergräver allmänhetens förtroende för polisen, och staten.  Det finns idag många väletablerade vetenskapliga tester för att mäta hur rasistisk en person är. Dessa tester mäter personens känslor när de interagerar med personer av en annan etnicitet. Dessa tester borde göras på samtliga poliser och de som inte får godkänt bör omedelbart avskedas.

Att polisen har ansvar för trafikregler är besynnerligt. Trafiköverträdelser är förvisso ett stort samhällsproblem, men inte ett som poliser borde ägna tid och resurser åt. En särskild myndighet med personal med kortare utbildning och mer begränsade befogenheter borde inrättas för att ägna sig åt trafiken. Kostnaden för denna myndighet bör i någon mån bekostas av bilisterna. På sikt kan denna kostnad bli marginell, tack vare en snabb utveckling inom övervakningsteknologi. Snart kommer automatiska hastighetskameror att kunna bötfälla fartsyndare automatiskt, och obligatoriska alkolås kommer säkerligen att installeras på samtliga bilar, om incitamenten är de rätta.

Om vi tar bort polisens politiska och rasistiskt motiverade verksamhet och trafikövervakningen, vad återstår då? Kanske det som många uppfattar borde vara polisens kärnverksamhet: att förebygga och beivra brott. Här bör fokus vara på den förebyggande aspekten, som är långt mer kostnadseffektiv och human. Ökad polisiär närvaro på gator och torg, mer kontakt med vanligt folk och information om polisens verksamhet är typiska åtgärder som ökar allmänhetens förtroende för polisen, något som är avgörande för att brott ska kunna förhindras eller utredas.

Säkerhetspolisen bör genomgå en liknande reform. Idag ägnar SÄPO större delen av sina resurser och manskap åt att kartlägga, övervaka och kränka mörkhyade personer, ofta utan att en konkret misstanke riktats mot dem. Det är svårt att tänka sig en mer kostnadsineffektiv och meningslös verksamhet. Liksom den ordinära polisen ägnar SÄPO också en stor del av sina resurser på att trakassera och bevaka den så kallade utomparlamentariska vänstern. De summor som läggs på att bevaka en liten klick ungdomar, ofta naiva anarkister och idealister, är helt omotiverade.

Istället bör SÄPO:s resurser helt koncentreras på att bekämpa organiserad brottslighet. Det sistnämnda förtjänar att utvecklas. Polisen och SÄPO, så som de är organiserade idag, saknar möjlighet och förmåga att bekämpa detta hot. Den organiserade brottsligheten opererar ofta från mindre orter och utnyttjar polisens oförmåga att arbeta nationellt och SÄPO: s ointresse för riktiga brottslingar. Detta är skandalöst och i förlängningen mycket farligt. Erfarenheten visar att där den organiserade brottsligheten fått etablera sig, blir den snart en del av samhället. Dess pengar korrumperar lokala politiker och näringsliv och dess organisation blir en del av samhällets gråa ekonomi. På relativt kort tid, en eller två generationer, kan den organiserade brottsligheten få samhället att ruttna inifrån. Detta är på sikt långt farligare för demokratin än vad AFA, Svenska Motståndsrörelsen, Al-Quaida eller någon annan utomparlamentarisk organisation är.

Ett exempel på hur polisiära övergrepp kan te sig, och ett exempel på hur rättsväsendet blundar för problemet.

Share on Facebook