Politisk Filosofi » deflation

Höknästet blickar högerut

Karim — Mon, 11 May 2009 17:06:37 +0000

Enligt Eurostat var inflationen i Eurozonen 0,6% i april. Detta var marginellt lägre än vad man hade räknat med. Enligt analytiker vid UniCredit kommer inflationen att fortsätta falla mot noll nästa månad. Deflation är sannolikt under sommaren. Samtidigt fortsätter arbetslösheten att växa. Senaste siffrorna var 8,9% för Eurozonen, enligt Eurostat. The Economist förutspår en minskning av BNP med 3,4% under 2009. Dessa är dystra tider.

I ljuset av dessa dystra utsikter framstår den Europeiska centralbankens (ECB) försiktiga räntesänkningar som obegripliga. USAs centralbank (The Fed) har sin reporänta på 0-0,25%, och man har tagit till en del exotiska åtgärder för att minska den reala räntan ännu mer. Bank of England har sin reporänta på 0,5% och är ännu aggressivare än The Fed i sin ”kvantitativa lättnad”, det vill säga pengatryckning för att öka inflationen, något som lyckats över förväntan. Storbritannien har nu en inflation på ca 2,9% vilket i praktiken innebär en negativ reporänta på -2,4%.

Med tanke på Euroländernas svåra ekonomiska läge är det obegripligt att ECB står med armarna i kors och väntas sänka räntan med endast en fjärdedels procent, från 1,25% till 1%. Räntan borde vara på 0%.

Enda förklaringen till ECBs bisarra räntepolitik är att de är högerextrema räntehökar. Ingen moderat- eller centerekonom skulle rekommendera en sådan återhållsam räntepolitik i dessa svåra tider. Detta kan vara bra att komma ihåg till nästa EMU-folkomröstning.

Läs även andra bloggares åsikter om ECB, Bank of England, The Federal Reserve, inflation, deflation, Eurozonen, Europa, Eurostat, räntan, arbetslöshet, ekonomi, politik

Share on Facebook

Om ägande och ekonomin

Karim — Mon, 11 May 2009 16:56:28 +0000

I många västerländska länder subventioneras bostadsköp på olika sätt. I USA lät man jättarna Freddie Mac och Fannie Mae pressa ned priserna på bostadslån, samtidigt som en rad olika förmåner för förstagångsköpare, med förödande konsekvenser. Problemen med att subventionera ägande blir särskilt uppenbara nu i kristider. Folk som blir av med sina jobb och hyr bostäder kan relativt enkelt flytta dit jobben finns. Men folk som har hus vars värde numera är lägre än lånen på huset är fast i sina hus. Om de säljer blir de skuldsatta för livet. De tvingas stanna kvar och har därmed sämre möjligheter att hitta nya jobb. Det finns med andra ord ett klart samband mellan hög andel bostadsägande och minskad flexibilitet på arbetsmarknaden, särskilt när massarbetslöshet drabbar samtidigt som huspriser faller. Särskilt bland högerpolitiker finns det en ideologisk princip att ägande är i sig gott.

Problemet är att denna politiska vision krockar med en ekonomisk realitet. Även i Sverige subventioneras ägare i förhållande till hyresgäster. Det mest flagranta exemplet på detta är ränteavdraget, som förmodligen haft en avgörande roll för prisbubblan på bostadsmarknaden. Men även här har statliga banker haft en viss roll, främst SBAB , som ju som bekant i princip slopade topplånen när marknaden var som hetast. Den borgerliga regeringens massiva skattesänkningar på stora villor (platt fastighetsskatt och slopad förmögenhetsskatt) hjälpte inte direkt.

Peter Wolodarski, DN, skriver att regeringen borde avskaffa eller kraftigt sänka ränteavdraget för att i viss mån motverka Riksbankens räntesänkning. I sak har han rätt, ränteavdraget bör avskaffas på sikt, men förslaget kommer vid fel tillfälle och i fel ordning. Ränteavdraget borde ha avskaffats 2006, när priserna var som högst, inte nu när fallande bostadspriser skulle låsa in folk i varseldrabbade småorter än mer. Om regeringen är klok väntar den med att höja skatter tills vi sett riktiga tecken på ekonomisk återhämtning. Och än så länge dröjer det. Dessutom borde ränteavdraget vara den sista åtgärden för att minska risken för överhettning. Ränteavdraget gynnar nämligen de som är i störst behov av bostäder, barnfamiljer och förstagångsköpare som precis köpt sina villor/bostadsrätter och belånat sig kraftigt. Pensionärer och äldre har ofta små lån som 90- och 80- talets devalveringar åt upp. Därför borde man i dag lova att sänka och successivt avskaffa ränteavdraget inom tio år. Det skulle i sig hämma prisökningar, eftersom folk som funderar på att köpa bostäder skulle räkna bort avdraget.

Men innan man gör det bör man höja de skatter som mest effektivt kan få bostadsmarknaden att svalna; förmögenhetsskatten och fastighetsskatten. Fastighetsskatten bör införas med en utökad begränsningsregel som innebär att ingen bör betala mer än 2% av sin inkomst i fastighetsskatt. Denna regel bör kunna begränsa så kallade ”tvingad från sitt hem-fall” som redan före fastighetsskattens avkaffande var relativt ovanliga. Men som jag tidigare argumenterat för, bör inga skatter höjas innan vi ser ljus i finanskrisens mörka tunnel.

Läs även andra bloggares åsikter om Riksbanken, reporäntan, finanskrisen, bostadsbubblor, subventioner, ränteavdraget, inflation, deflation, ekonomi, politik

Share on Facebook

Vi behöver mer inflation

Karim — Mon, 11 May 2009 16:55:02 +0000

Finansminister Anders Borg och jag kan komma överens om åtminstone en sak: konjunkturpolitik bör helst skötas av Riksbanken, inte av finansministern. I en vanlig kris sänker Riksbanken räntan, och ekonomins hjul drar igång igen. Men detta är, som jag tidigare skrivit om, ingen vanlig kris. Riksbankens styrränta är snart nere på 0% och då kan man inte sänka den mer. Eller?

Ni anar svaret: inflation. Inflation fungerar i praktiken som negativ ränta. Om du lånar 100 kronor i ett år, räntan är 0% och inflationen är 10% så betalar du i praktiken tillbaka 90 kronor. Alltså: ett sätt att fortsätta sänka räntan under 0%, vilket verkar bli nödvändigt tack vare regeringens semester från verkligheten, är att öka inflationen. Hur ökar man inflationen? Fråga Robert Mugabe, han kom på ett lätt sätt: trycka pengar. Nu är det förstås ingen sund människa som anser att Zimbabwe är en ekonomisk förebild, men en viss ökning av penningmängden kan enkelt ge oss en inflation på 2-4%, vilket skulle få ordentlig fart på ekonomin.

Inflation är ett mycket starkt incitament för att undvika det som händer idag: företag, folk och banker sparar ihjäl ekonomin.

Läs även andra bloggares åsikter om inflation, deflation, Anders Borg, Riksbanken, konjunkturpolitik, finanskrisen, räntan, politik, ekonomi

Share on Facebook

Deflation och politisk förlamning öppnar för sedelpressens återkomst

Karim — Thu, 02 Apr 2009 09:28:03 +0000

Som jag länge varnat för ser vi deflationen närma sig. Regeringen erkände idag att vi sannolikt får en minskning penningmängden med 0,4 % i år. men regeringen signalerar fortsatt stram finanspolitik, trots att det går mot all etablerad expertis. Men som tur är har vi en självständig Riksbank som kan utnyttja deflationen för att ta till oortodoxa metoder för att lyfta oss ur en av de värsta kriserna vi haft på länge: att trycka pengar.

En räntesänkning till, på en halv procentenhet, är att vänta innan Riksbanken öppnar sin mer exotiska vapenarsenal. Detta är något som den amerikanska centralbanken och Bank of England redan gjort. På engelska kallas det för "quantitative easing " och går ut på att man "skapar" pengar ur tomma luften och lånar ut dessa pengar till banker eller till staten. Förhoppningen är att dessa pengar sedan sa gå till att öka flödet i ekonomin.

Anledningen till att man inte trycker pengar i vanliga recessioner är att det är ett säkert sätt att öka inflationen. Och det är något som riskerar att dra igång en inflationsspiral som på sikt är extremt farlig på ekonomin. Men det här är ingen vanlig recession, räntan är redan så låg som den kan bli, samtidigt som regeringen tycks bo på en annan planet. Därför kommer Riksbanken att se sig tvungen att trycka pengar för att nå sitt inflationsmål, 2%. Inflation är nämligen mycket bra om man vill öka pengaflödet i ekonomin, och deflation är raka motsatsen.

Läs även andra bloggares åsikter om inflation, deflation, ekonomi, politik, riksbanken

Share on Facebook