Östasiatiska länder har fått utstå osannolika chocker det senaste året. Östasien exklusive Kina har sett BNP rasa med 15% i årligen justerade siffror det fjärde kvartalet 2008. Östasiatiska länder har två egenskaper som förklarar detta. Dels står export av sällanköpsvaror (elektronik, bilar och skepp) för en ovanligt stor del av BNP, dels är det en energi- och råvarufattig region, som är sårbar för plötsliga prischocker. Denna region drabbades först av galopperande olje- och råvarupriser, sedan av världens tynande efterfrågan på just de varor man baserade en stor del av sin exportindustri på.

Men det verkar som om de asiatiska tigrarna är på väg tillbaka, fortare och piggare än vad någon kunde ana. Det finns flera orsaker till varför man har skäl att vara optimistisk om deras ekonomier.

1. Dels är asiatiska konsumenter lågt belånade, och har stora besparingar. Därmed borde de i ett tidigt skede kunna dra upp sin region från krisen när förtroende och tillförsikt återvänder. Detta i kontrast till resten av OECD- ländernas konsumenter, som måste spara och låna mindre i flera år för att åtgärda de kroniska obalanserna som orsakade krisen.

2. Asiatiska banker är i god hälsa, med relativt få dåliga lån. Likviditeten på pengamarknaden är god och det är minst lika lätt nu som före krisen att få ett lån. En orsak till detta är att många östasiatiska länder har en ganska stor statlig kontroll/ägande över banker.

3. Sjunkande olje- och råvarupriser har inneburit en enorm kapitalinjektion för energi- och råvarufattiga länder såsom Sydkorea, Kina, Taiwan, Singapore och Japan. Trots att oljepriset är på väg upp, kommer USA: s ekonomiska kräftgång att hålla priset relativt låg i åtminstone två- tre år till.

4. Men den kanske främsta orsaken till Asiens snabba återkomst till svarta siffror är stora, välriktade och snabbt verkande stimulanspaket. Regionen exklusive Kina (vars stimuli är ännu större, på mer än 5% av BNP) spenderar nästan 4% av BNP 2009 på att simulera ekonomin. Detta är dubbelt så mycket som USA och nästan fyra gånger så mycket som EU.

från economist.com

Man har möjlighet att göra detta, dels för att man samlat ihop gigantiska valutareserver under de goda tiderna, dels för att man inte längre bryr sig om vad nyliberala doktrinen säger om vikten i att ”dra åt svångremmen i dåliga tider”.

Stimulansen riktas in på att bygga och förbättra infrastrukturstocken, vilket inte bara innebär en injektion i ekonomin nu, utan även bygger en stabil bas att bygga framtida tillväxt på. Sydkorea imponerar mest här genom att spendera över 80 % av sitt stimulanspaket på olika former av grön infrastruktur, som kan hjälpa landet att vara mindre känsligt för volatilitet i oljepriset.

Vad dessa länder nu bör tänka på är att bygga upp en social infrastruktur som kan få folk att känna trygghet nog att konsumera. Förutom A-kassa, sjukförsäkring och ett generöst pensionssystem bör dessa länder också bygga ut ett nät av daghem för barnen. Daghem ökar jämställdheten på arbetsmarknaden, ökar den tillgängliga arbetskraften och jämnar ut skillnader mellan rika och fattiga. Detta var något som makarna Myrdal insåg, och lite Myrdalsk ingenjörskonst är precis vad Kina och östasien behöver just nu och på lite längre sikt.

Tidigare inlägg i denna korta serie finner ni här och här.

Share on Facebook

1. Skattebetalarna tar risken, men privata investerare tar vinsten (om det blir någon).

2. Det är osannolikt att bankerna kommer att sälja sina giftigaste tillgångar till de pris som staten och de privata investerarna är beredda att betala. Detta eftersom det skulle innebära stora förluster för bankerna.

Det andra problemet är det allvarligaste, och det som fick de japanska bankerna att vara zombiebanker i ett helt decennium. Den amerikanska regeringen måste tvinga bankerna att sälja sina tillgångar, alternativt gå hårdare fram och nationalisera rakt av. Här är faktiskt Bo Lundgrens lösning bäst, att ta över bankerna, separera giftet, bilda en "dålig bank", och därmed släppa ut bankerna på marknaden med fräscha balansräkningar. Men det verkar som om det politiska läget i USA omöjliggör så djärva finanspolitiska beslut. Liksom i Japan på 90-talet kommer amerikanarna att dras med sina zombiebanker i många år framöver, och dess position som ledande ekonomisk supermakt kommer sannolikt att undergrävas snabbare än vad vi hittills anat. Eller, som The Economist skriver:

"Japan’s outcome—a decade in which growth averaged 1% a year and gross government debt rose by 80 percentage points of GDP—was not one to be proud of. But given the magnitude of today’s mess, it may soon seem not that bad after all."

Läs även andra bloggares åsikter om USA, Japan, finanskrisen, giftiga tillgångar, bankkris, banker, Bo Lundgren, ekonomi, politik

Share on Facebook