Motståndare till transhumanismen åberopar ofta känslor av äckel och avsmak när de hör talas om våra idéer och ideal. Är äckel ett legitimt försvar för en ståndpunkt? Om så vore fallet, skulle det transhumanistiska projektet vara illa ute. Frestelsen är stor bland transhumanister att argumentera i termer av “guilt-by association” mot personer som tydligt visar sin avsmak mot mänsklig förbättring och genteknik. Men bara för att känslor av äckel präglat de reaktionära motstånd mot homosexuella eller “blandäktenskap”, så innebär det inte att de som äcklas av tanken att operera in en dator i en kropp är reaktionära eller klandervärda.

Äckel är i många fall en sund reaktion på sådant som är skadligt för oss, så som rutten mat, främmande kroppsvätskor, sjuk mänsklig vävnad, giftiga djur och insekter och incestuösa förhållanden. Men vi känner också ofta äckel mot saker bara för att de är okända, som främmande kulturers mat, eller som är tabubelagda i våra kulturer, som stark svettlukt. Kulturer konstrueras ofta kring att generalisera våra känslor av äckel och sträcka dem utöver det som alla människor intuitivt upplever. Därför känner många muslimer äckel inför grisar, medan västlänningar ofta upplever äckel inför att äta de inre organen hos vissa djur. Där de äldre generationerna i vår kultur ofta känner äckel inför olika typer av kroppsutsmyckningar som innebär perforering av ansikte och könsorgan, upplever många i vegansubkulturen ett starkt äckel inför att äta all sorts vävnad.

Samtidigt äcklas vi inte av många saker som faktiskt är farliga för oss. Alkohol är ett talande exempel. Trots att alkohol förmodligen är ett av de gifter som är farligast, är det få som känner äckel inför smaken. På samma sätt känner extremt få äckel inför godis, chips, elitidrott eller lukten av bensin, trots att dessa saker faktiskt skadar oss.

Alltså har vi goda skäl att tro att även om vissa våra äckelkänslor orsakas av saker som är skadliga, så är en majoritet av våra äckelkänslor orsakade av saker som inte är skadliga. Därför är våra äckelkänslor dåliga på att vägleda våra handlingar, eftersom korrelationen äcklig-dålig är svag i de allra flesta fall.

Kan äckel ändå ha en plats i vår moderna värld? Är det inte bra att ha kvar denna starka emotion som ändå skapar mening och kraftfullt skyddar oss mot saker som är farliga för oss? Jo, det är rimligen en god idé. Men våra känslor av äckel är endast nyttiga när de riktas mot välbekanta ting i vår närhet. Abstrakta äckelkänslor tenderar att vara endast skadliga. Därför bör vi akta oss noga för att åberopa vår avsmak i en politisk diskussion, och påpeka varför det är olämpligt att göra det när andra gör så. Äcklet bär inte på någon visdom, som Leon Kass påstår. Äcklet kväver det förnuftiga resonemanget.

Share on Facebook

I dagen Sverige är det mesta tämligen annorlunda. Det anses inte vara fult att vilja vara lycklig. Och var och en bedöms vara expert om sin egen lycka. Staten dikterar inte längre (åtminstone inte öppet) hur ”det goda livet” bör levas. Likväl finns det en hel del ramar och regler, som i viss mån är reliker från den viktorianska tiden,  som bestämmer hur man får bete sig, utan att dessa regler har att göra med andra människors välbefinnande.

Dessa regler kallas ”etikett”. Nu menar jag inte de regler som har att göra med moralen. Som att ”du får inte slå folk” eller ”sno inte cyklar”. Eller praktiska principer, såna som styr hur vi organiserar offentliga rum, som ”lämna företräde för avstigande på tunnelbanan” eller ”nys inte på kassörskan”. Med ”etikett” menar jag de regler som det rådande samhället anser bör åtföljas för att annars kan ”folk ta anstöt”.

Exempel på typiska etikettsregler: ”säg inga könsord, och definitivt inte ‘kuk’ eller ‘fitta’”, ”klä dig på ett sätt som inte väcker uppseende”, ”var alltid glad och trevlig, men inte överdrivet glad”, ”tala inte om ‘osmakliga’ ämnen”, ”ha inte kläder som uppfattas som ‘vulgära’ av allmänheten”, ”vårda din kost och din hygien in absurdum, och tala gärna om detta”, ”visa inte din sexualitet i en offentlig miljö” osv. Som ni säkert ser handlar etikett i stor utsträckning om att reglera:
1. Kost
2. Hygien
2. Sex
Detta är inte konstigt. Vår kultur uppfattar dessa saker som tabu. I sammanhanget innebär detta att dessa saker anses vara viktiga att sköta på ett särskilt sätt. Detta särskilda sätt är det som etikettsreglerna föreskriver.

De som förespråkar att man bör upprätthålla etiketten, menar att det ytterst handlar om hänsyn till andra människor, som kan finna etikettskränkande handlingar som motbjudande eller på andra sätt känna sig illa till mods. Men denna form av hänsyn kan man inte avkräva av en person som tror att det bara moraliska regler och praktiska principer (som är en form av moraliska regler) som har anspråk på att åtföljas. Om vi på allvar anser att var och en bör vara fri så länge som man inte inkräktar på andras frihet kan omöjligen ta etikettförespråkarens krav på hänsyn på allvar. Istället bör etikettförespråkaren tolerera att människor uppför sig på ett sätt som den anser vara motbjudande, om detta uppförande i övrigt inte är omoraliskt.

Märk väl att jag som motståndare till efterföljandet av etikettsregler fortfarande kan finna vissa former av handlingar motbjudande. Personligen anser jag att svettlukt eller lukt av gammal sprit är vämjeligt. Men mitt äckel är inte tillräckligt för att jag ska kunna moraliskt klandra denna människa. Eller tillräckligt för att denna person ska ha en moralisk skyldighet att tvätta sig. Jag måste i konsekvensens namn tolerera att vissa människor väljer att tvätta sig mindre ofta eller noga än vad jag gör. Därför anser jag att facebookgruppen ”Tjejer i allmänhet” sätter fingret på en diskussion som det är hög tid att vi tar. Hur länge ska människor underkasta sig en godtycklig uppsättning regler som inte är etiska? Hur länge ska människor behöva visa hänsyn till ”den goda smaken”?

Share on Facebook