Fusk bekämpas bäst med öppna forskningsdata

Denna text publicerades 2015-06-30 i Vetenskapsrådets tidning Curie

Utbildningsdepartementet meddelade nyligen att de ska tillsätta en utredning om oredlighet i forskningen. Beskedet kommer i spåren av uppmärksammade fall i Sverige och utomlands, och av kritik från bland annat Vetenskapsrådet, som menar att det behövs enhetliga regler för utredning och sanktioner. I dag varierar hanteringen mellan olika lärosäten, och en allmänt vedertagen definition av vetenskaplig oredlighet saknas.

De flesta kända fall av forskningsfusk har avslöjats av att fusket är så oförsiktigt eller oskickligt att det har gått att se vid en noggrann läsning av de vetenskapliga rapporterna. Ofta rör det sig om figurer som publicerats förut, då föreställande ett annat experiment.

Till exempel anklagades endokrinologen Shigeaki Kato för ett par år sedan för omfattande återanvändning av figurmaterial i en video på internet. Efterföljande utredningar beslog 43 av Katos artiklar med fusk.

Ett annat exempel är anestesiologen Yoshitaka Fuji, som publicerade ett stort antal läkemedelsprövningar där biverkningarna var osannolikt snarlika mellan grupperna. I enstaka artiklar var detta inte så uppseendeväckande, men när den sammanlagda produktionen granskades gick det att visa att resultaten var så osannolika att det knappast kunde vara verkliga data. De följande utredningarna beslog 183 av Fujis artiklar med fusk, ett svårslaget rekord.

Eftersom fuskare som nödtorftigast skylt sina spår sällan ertappas, och då oftast om någon intern visselblåsare anger dem, misstänker jag att mörkertalet är stort. En metaanalys har visat att ungefär två procent av de forskare som tillfrågats i anonyma enkäter uppger att de någon gång använt oredliga metoder. Ungefär tio procent har använt tvivelaktiga metoder som inte uppenbart är oredliga (questionable research practices).

Detta tyder på att forskningsfusk inte är vanligt bland forskare men väl ett allvarligt problem med potentiellt stora konsekvenser i samhället, med exempelvis en risk att patienter får verkningslösa eller farliga läkemedel.

I litteraturen tycker jag mig urskilja tre historiska huvudlinjer när det gäller att föreslå åtgärder mot forskningsfusk. Först kom förslag om att skydda visselblåsare och utdöma hårdare straff, androm till varnagel.

I den andra vågen kom uppmärksamheten att riktas mera mot forskningsmiljöernas systemegenskaper. Till exempel har epidemiologen Anders Ekbom, som har utrett flera fall av misstänkt fusk, funnit i sin fallserie att fuskares forskargrupper ofta saknat fora för kritisk diskussion. Seminariebehandling av forskningsresultat verkar alltså vara en förebyggande faktor.

Den tredje vågens åtgärder mot forskningsfusk sträcker blicken ännu vidare. Rörelsen för reproducerbar forskning (reproducible research) strävar efter att öka forskningens transparens och minska riskerna för både medvetna och omedvetna systematiska felkällor. De viktigaste åtgärderna är att öppet publicera studieprotokoll, data och analyskod.

Vetskapen om att någon annan kan skärskåda ens data, hålla upp dem mot ljuset och inspektera varje ojämnhet, torde förstämma impulsen att tillgripa tvivelaktiga metoder för att försköna resultaten. Dessutom gör ökad transparens att studier lättare kan replikeras och att data kan återanvändas för metaanalyser eller oförutsedda forskningsfrågor. På så vis kan den enskilde forskaren få större genomslag för sitt arbete och de resurser som lagts ned förvaltas ansvarsfullt genom att värdet i data bevaras.

Personligen tror jag att en policy för öppna forskningsdata skulle göra mera för att stävja fusk än alla etikseminarier och högskoleregelverk tillsammans. Vetenskapsrådets förslag till riktlinjer för öppna data är bra. Men till sist är det bara vi forskare själva som kan förändra vår kultur för publicering och meritvärdering genom att högre värdera öppenhet och reproducerbarhet.

Lämna den första kommentaren

Vad är evidens?

Not: Detta inlägg har skrivits av Karim Jebari, och representerar inte konsensus inom nätverket i denna fråga.

Det här är det andra inlägget vars syfte är att bemöta en del invändningar mot vår debattartikel. En del missförstånd handlade om begreppet “evidens”. Vad är evidens, egentligen? Hade Nazisterna “evidens” för att den ariska rasen var alla andra överlägsen? Hade Sveriges politiker “evidens” för att tvångssteriliseringarna var riktiga? Hade domstolarna “evidens” för att Thomas Quick var mördare?

Låt oss börja från början. Evidens är ett vagt begrepp. När vi säger att någon har evidens för att tro påståendet P så menar vi att någon har goda skäl att tro P. Men vad är goda skäl? Det beror på sammanhanget Om frågan gäller huruvida jag har mjölk hemma kan en enkel observation utgöra tillräcklig evidens. Konsekvenserna av att missta sig vad gäller mjölkinnehav är sällan ödesdigra. Om frågan gäller huruvida betyg från årskurs fyra skulle hjälpa barn från studiesvaga hem att förbättra sina skolresultat har vi helt andra krav på evidens. Konsekvenserna av ett misstag är mycket allvarligare i det här fallet.

När vi undersöker en domän som är väl förstådd av våra bästa vetenskapliga teorier kan vi nöja oss med ett litet antal observationer för att vara säkra på vår sak. Vi kan till exempel vara ganska säkra på att ökade utsläpp av gödningsmedel i Östersjön kommer sannolikt att förvärra tillståndet med avseende på algblomning och döda havsbottnar.

Men våra bästa teorier om samhället är långt ifrån lika bra i att ge oss en möjlighet att göra den här typen av prediktioner baserade på teoretiska resonemang (mekanism-baserade inferenser på akademiska). De få prediktioner som samhällsvetenskapen kan göra är antingen vaga eller begränsade till väldigt specifika domäner. Så vad är tillräckligt bra evidens när vi gör prediktioner i den politiska sfären?

Det som är nytt i den globala rörelse för evidensbaserad policy som vi är en del av, är erkännandet av begränsningarna hos samhällsvetenskaplig teori som grund för policybeslut.

Så vad är alternativet? I tusentals år har människor använt sig av ett kraftfullt epistemiskt verktyg för att undersöka verkligheten, ett verktyg som inte förutsätter djup teoretisk förståelse av den underliggande mekanismerna. Detta verktyg kallas experiment. Ett experiment går ut på att man testar en intervention men försöker hålla kontrollgruppen så lik experimentgruppen som möjligt, så att man kan vara säker på att det observerade utfallet i experimentgruppen var en konsekvens av interventionen, och inte av något annat.

Inom evidensbaserad medicin gör man detta genom att randomisera (slumpmässigt välja ut) vilka som är experimentgruppen och vilka som är kontrollgruppen. Detta gör att båda grupperna är sannolikt likadana. Vidare använder man inom medicin en placebo för att göra studien blind. För att ytterligare öka kontrollen över variablerna så vet den person som ger medicin/placebo till experimentgruppen/placebogruppen inte vad den ger. Det kallas för “dubbelblind” design.

När vi gör samhällsvetenskapliga experiment kan vi sällan göra dubbelblinda experiment, men vi kan definitivt randomisera.

När man har ett antal resultat från randomiserade experiment, kan man sammanställa dem i en systematisk översikt där man tillämpa en statistisk metod som kallas för metaanalys. En metaanalys är ett sätt att kombinera resultat från många olika experiment och studier, och kan användas för att få ett sammanvägt resultat.

Dessa två verktyg används numera ofta inom evidensbaserad medicin, men inte särskilt ofta av statliga utredningar och utvärderingar. När jag talar om behovet av mer “evidens” i policyarbetet menar jag alltså:*

1. Att randomiserade experiment ska utföras när det är möjligt och rimligt av etiska skäl.

2. Att utredningar och utvärderingar ska utgå från metaanalyser och systematiska genomgångar av befintlig forskning inom ett område.

3. Att reformer och policyinterventioner ska introduceras, i den mån det är möjligt, på ett sätt så att genererar värdefull evidens, t ex genom att stegvis och randomiserat införa reformer.

Exempel:

En ny intervention för rehabilitering av våldsbrottslingar diskuteras. Ett antal personer i den avsedda målgruppen anmäler sig frivilliga att delta i programmet. Hälften av dessa blir föremål för interventionen, hälften hamnar i en kontrollgrupp. Lotten avgör vem. Efter en period undersöks återfallsfrekvensen hos de båda grupperna. Om randomiseringen gjorts korrekt, och gruppen är tillräckligt stor, kan man sägas ha evidens för huruvida interventionen fungerade eller ej.

*Märk väl att vare sig jag eller Nätverket anser att annan evidens (observationsstudier, anekdoter (”beprövad erfarenhet”), mekanism-baserade interferenser är värdelös eller aldrig bör användas. I vissa situationer måste beslut fattas snabbt och kostnaden av att inhämta evidens är oacceptabel. I andra situationer kan vi bara förlita oss på dessa typer av evidens. Skälet till att detta inlägg lyfter fram just randomiserade kontrollstudier är för att det är en typ av evidens som skulle kunna användas oftare.

Lämna den första kommentaren

Om evidens och ideologi

Igår publicerades en artikel på DN Debatt skriven av Nätverket för evidensbaserad policy, där personerna som skriver här är bland initiativtagarna. Olyckligtvis ändrade DN:s debattredaktör rubriken så att många fick en felaktig uppfattning av vår poäng. I det här inlägget vill jag svara på en av de vanligaste frågorna som jag diskuterat i sociala medier.

“Anser ni verkligen att evidensbaserad policy kan ersätta värderingar inom politiken? Förespråkar ni ett expertstyre?”

Svaret på dessa frågor är: NEJ.

Det finns inga “vetenskapliga värderingar”. Om det finns moraliska sanningar, så går de inte att härleda ur våra bästa vetenskapliga teorier.

Vad evidensbaserad policy handlar om är att klargöra vad som är mål och vad som är medel. Om vi är överens om att t ex privatiseringen av välfärdstjänsterna är blott ett medel för att uppnå ett mål (kvalité och kostnadseffektivitet), så skulle vi kunna överlåta det åt experter att bedöma hur välfärdstjänsterna ska utformas.

Problemet är att politiker ofta blandar ihop mål och medel. Politiker på vänsterkanten tycks tro att om välfärdstjänsterna återkommunaliserades så skulle det bli mycket bättre. Politiker på högerkanten tycks tro motsatsen. Oenigheten tycks skenbart handla om fakta, men handlar egentligen om värderingar: “hur bör ett gott samhälle se ut”. Jag menar att det är viktigt att klargöra detta för väljare och politiker, så att de som anser att hur välfärdstjänsterna levereras är en mindre viktig fråga än kvalitén med vilket de levereras, kan välja det parti som kan förhålla sig pragmatiskt till medlet och fokusera på målet.

Sammanfattningsvis: evidensbaserad policy handlar inte om expertstyre. Det handlar om att tvinga politiker att vara tydliga med skillnaden mellan mål och medel.

7 kommentarer, Tyck till du med

Moralhandel

Dubbelpostad från DN Debatt-betyg

I den synnerligen intressanta artikeln ”Moral Trade”, som nyligen publicerats i den ledande filosofitidskriften Ethics, drar Oxfordfilosofen och EA-aktivisten Toby Ord upp riktlinjerna för vad som torde kunna bli ett spännande forskningsfält i skärningspunkten mellan moralfilosofi och nationalekonomi: moralhandel.* Moralhandel liknar vanlig handel, men definieras av att den uppstår genom skillnader i moraluppfattningar. Som så ofta är det bäst att förklara med hjälp av ett exempel:

Victoria och Paul är nära vänner. Victoria är vegetarian eftersom hon är medveten om hur mycket djuren lider i den moderna köttindustrin och vill minska detta lidande så mycket som möjligt. Paul är djupt oroad över den globala fattigdomen och donerar tio procent av sin inkomst till organisationer som effektivt kan förbättra människors liv i fattiga länder. Han tycker om många vegetariska rätter, men äter fortfarande kött för det mesta eftersom han anser att det är lite mer bekvämt och för att han, som kontraktualist, inte tror att djur spelar roll ur moralisk synvinkel. Victoria kan se att Paul är beredd att göra uppoffringar för att hjälpa andra, men det frustrerar henne att han inte är beredd att bli vegetarian – särskilt eftersom det bara skulle vara en liten uppoffring för honom. Han har liknande åsikter om hennes underlåtenhet att ge ett meningsfullt ekonomiskt stöd till världens fattigaste människor. En dag bestämmer de sig för att träffa ett avtal. Hon kommer att börja donera en procent av sin inkomst till att bekämpa fattigdomen i världen, om han går med på att bli vegetarian. Båda två kan avsluta avtalet när som helst. De skulle kunna kolla upp den andre, men eftersom de litar på varandra beslutar de att det räcker att fråga varandra hur det går med att uppfylla avtalet en gång per år.

Precis som vad gäller vanlig handel, hjälper moralhandel människor att uppnå sina önskningar i så hög grad som möjligt. Om Kalle föredrar äpplen framför päron, och har ett päron men inget äpple, medan Lisa föredrar päron framför äpplen, och har ett äpple men inget päron, kan de uppfylla sina önskningar på ett kostnadseffektivt sätt genom att byta frukter med varann. På samma sätt kan Victoria och Paul på ett kostnadseffektivt uppfylla sina önskningar om att hjälpa lidande djur respektive fattiga människor genom att bedriva den sorts moralhandel som beskrivs i exemplet.

Såsom Ord förklarar, finns det ingenting speciellt med moralhandel från ekonomisk standardteoris synvinkel:

”[D]et är värt att påpeka att moralhandel redan omfattas av nationalekonomins standarddefinition av handel. När ekonomer talar om en persons önskningar, inkluderar de både personens icke-moraliska** och moraliska önskningar i en odifferentierad uppsättning önskningar. Så när det gäller handel, blandas moralhandel och vanlig handel ofta. För ekonomer är moralhandel således inte ytterligare en typ av handel, utan en underkategori.”

Detta betyder emellertid, som han skriver, inte att ”moralhandel är välkänd eller omfattande studerad”:

”Med undantag för sammanhang där de ställer upp noggranna definitioner, så ger ekonomer relativt lite uppmärksamhet åt det faktum att deras definition av önskningar inkluderar moraliska önskningar. Fastän de tekniskt omfattas av de befintliga formalismerna skulle ett papper om moralhandel anses förvånande bland ekonomerna.”

Jag kan inte bedöma huruvida detta är sant vad gäller moraliska önskningar i allmänhet. Dock finns det en ganska stor litteratur om olika sorters moralhandel inom den politiska sfären (se nedan).

Ord gör också en elementär teknisk genomgång om ekonomisk moralhandelsteori, som tydliggör att de många likheterna mellan moralhandel och vanlig handel. Han förklarar också att moralhandel inte behöver ha byteskaraktär, som Victoria och Pauls handel har, utan att man kan tänka sig moralhandelsmotsvarigheter till valutor och marknader, där man t ex kan köpa ett löfte att inte äta kött i ett år till lägstbjudande.

Continue Reading

Nätverket för evidensbaserad policy

Introduktion till det nystartade Nätverket för evidensbaserade policy. Dubbelpostat från nätverkets hemsida.

Vårt samhälle är genomsyrat av vetenskapen. Inte bara på universiteten, utan även inom företagsvärlden, idrottsvärlden,välgörenhetssfären, etc, så används vetenskapligt tänkande på ett framgångsrikt sätt i allt högre grad. Det är därför knappast förvånande att de flesta ser det som en självklarhet att även statens, landstingens och kommunernas arbete ska präglas av vetenskaplig metodik och baseras på vetenskaplig evidens.

Fastän denna tanke varit populär länge, har den fått ett ytterligare uppsving på senare tid. Inte minst i USA, Storbritannien och andra engelskspråkiga länder talar man om betydelsen av att policies är evidensbaserade. Detta uttryck är lånat från medicinen, där rörelsen för evidensbaserad medicin vunnit allt mer mark. Inom denna rörelse har man inte minst betonat vikten av att medicinska beslut fattas på basis av rigorösa s k randomiserade kontrollstudier, där man jämför en grupp som fått t ex en ny medicin med en slumpmässigt utvald kontrollgrupp, som typiskt sett fått placebobehandling.

Continue Reading

Åsiktskorridoren och demokratin

Folke Tersman, professor i praktisk filosofi vid Uppsala universitet, diskuterar i magasinet Modern Filosofi den aktuella frågan om huruvida vi bör “ta debatten” med politiska extremister. Tersman utgår från en inflytelserik tradition inom politisk filosofi som kallas kontraktualismen. Enligt kontraktualismen är samhället en form av hypotetisk kollektiv överenskommelse medborgare emellan. Politisk legitimitet härleds således från det faktum att alla medborgare välkomnas i den demokratiska processen, där den offentliga debatten är en viktig del, på lika formella villkor. Att på förhand utesluta människor från debatten på grundval av att de hyser vissa åsikter står alltså i konflikt med kontraktualismens grundtanke, menar Tersman. Slutsatsen blir alltså att inga grupperingar får nekas tillträde till att delta i gemensamma deliberationer. Detta innebär inte bara att yttrandefriheten måste utsträckas även till de som idag gör sig skyldiga till hets mot folkgrupp, utan att dessa också i någon mån måste beredas plats i offentliga diskussionsrum, som forum, debattsidor, kommentarsfält och offentliga debatter.

Även om jag inte finner några fel i detta resonemang är det dessvärre ofullständigt. En annan politisk-filosofisk uppfattning, som delvis inspirerats av den brittiske filosofen Thomas Hobbes, och av en klassisk politisk-filosofisk doktrin i kinesisk filosofi som går under namnet “himlens mandat”, har ett kompletterande perspektiv på frågan om politisk legitimitet. Enligt Hobbes så är den politiska auktoriteten legitim eftersom den är bättre än ett tillstånd av total anarki (“allas krig mot alla”). Min tolkning av detta resonemang är att om en politisk auktoritet skulle vara värre än ett sådant tillstånd, så saknar den därmed sin legitimitet.

Det innebär det alltså att det finns ett implicit kontrakt mellan medborgare och den politiska makten. Om besluten som makten fattar är sådana att vissa medborgare skulle ha det bättre i frånvaron av all politisk auktoritet, så tappar auktoriteten sin legitimitet i förhållande till den gruppen. Till exempel så innebar Nazistpartiets policy gentemot vissa grupper att dessa sannolikt hade sämre livsmöjligheter i Tredje riket än i ett tillstånd av total anarki. Det innebär alltså att denna stat saknade legitimitet åtminstone för dessa grupper, oavsett om de hade tillåtits delta i den demokratiska processen. För många tycks det självklart att en judisk person inte hade någon som helst moralisk skyldighet att följa lagen i Nazityskland. Detta resonemang kan förklara varför.

När staten mördar, tvångsförflyttar, massinspärrar eller på andra sätt begår grova övergrepp gentemot en grupp förlorar den alltså sin legitimitet, åtminstone för personer i den gruppen. Det innebär att en stat inte får göra vad som helst, oavsett hur starkt demokratiskt mandat den här typen av handlingar har, om den samtidigt gör anspråk på att vara legitim. Notera att det här är ett nödvändigt, inte ett tillräckligt villkor för politisk legitimitet. En stat kan förlora legitimitet av andra skäl, som inte har med detta att göra.

Men om den politiska diskursen ska tas på allvar så är deltagare i diskursen politiska aktörer som gör anspråk på politiskt inflytande. Därför bör den legitima politiska diskursen omfattas av samma typ av gränsdragning som omfattar den legitima politiska staten. Om den politiska diskursen ses som en arena där vi kan mötas i deliberationer om vår gemensamma framtid, måste resultatet av en sådan deliberation vara inom vissa ramar. Jag kan tänka mig att delta i ett samtal och en omröstning som rör omfördelning av resurser. Men om min rätt att fortsätta att existera står på agendan, och en förlorad omröstning innebär för min del att jag blir mördad, så har jag små incitament att delta i denna deliberation.

Men det betyder alltså att en åsiktskorridor är ett nödvändigt inslag i en politisk diskurs: vissa typer av partier och förslag måste falla utanför en legitim diskussion om policy. Om ett parti förespråkar folkmord eller etnisk rensning, som till exempel Svenskarnas parti, så förespråkar de en policy som skulle göra dem illegitima för en väsentlig del av medborgarna. Därför hör dessa förslag inte hemma i den offentliga debatten.

Med detta sagt menar jag inte att det bör vara förbjudet att framföra den här typen av åsikter (jag menar till och med att HMF-lagen ska avskaffas). Det som istället påstås här är, i motsats till det Tersman hävdar, att vi inte har en skyldighet att inkludera den här typen av diskussioner i den politiska diskursen. Inte heller är en demokratisk process mindre legitim om förslag som folkmord och etnisk rensning utesluts från densamma.

Detta är en längre version av en text som publicerades i senaste numret av Modern Filosofi.

En kommentar än så länge, lämna en till

Effektiv altruism-rörelsen

Dubbelpostad från DN Debatt-betyg

Ett viktigt motiv för många människor, både i deras yrkesliv och i andra aktiviteter som t ex välgörenhetsarbete, politiskt arbete, mm, är att bidra till att förbättra världen på olika sätt. Målen må skifta – vissa arbetar för att minska den globala fattigdomen, andra för att förbättra djurens situation, medan åter andra söker bidra till att bekämpa stora problem som klimatförändringarna – men har en sak gemensamt, nämligen att syftet inte är att förbättra sin egen situation, utan snarare att förbättra för andra. Med andra ord är motiven altruistiska.

Låt oss anta att du har sådana altruistiska mål. Då blir nästa fråga: hur ska du nå dessa mål? Ett svar som kan tyckas närmast innehållslöst i sin självklarhet, men som konsekvent tillämpat får radikala implikationer för vad du ska göra, är ”så effektivt som möjligt”. När du väljer mellan två sätt att förbättra världen på, så ska du välja det sätt som förbättrar den mest (i förhållande till vad det kostar dig i termer av tid, pengar och andra resurser).

Detta är den slående enkla filosofin bakom den s k Effektiv altruism (EA)-rörelsen, en global rörelse för att förbättra världen så effektivt som möjligt med evidensbaserade och vetenskapliga metoder. De effektiva altruisterna har i mångt och mycket samma målsättningar som andra rättvisekämpar – man arbetar t ex just för att reducera den globala fattigdomen, och för att minska djurs lidande – men särskiljer sig genom sitt långt drivna effektivitetstänkande. Med en av grundarnas, den australiensiske filosofen Peter Singers, ord vill man ”förena hjärta och hjärna”. För att få en känsla av vilka implikationer EA-rörelsens effektivitetsfilosofi kan ha, låt oss titta på två EA-organisationer som tillämpar den mycket konsekvent och framgångsrikt: GiveWell och 80 000 hours (se även tidigare inlägg om dessa organisationer).

Continue Reading

Simulerad realpolitik

Det här inlägget är del av serien ”liberalismen och dess vanföreställningar”. Tidigare inlägg i den serien finns här.

Sedan murens fall har en ideologisk uppfattning dominerat den offentliga diskursen i geopolitiska frågor, även känd som geopolitisk liberalism. Enligt denna specifika tillämpning av liberala idéer så markerade Sovjetunionens fall en ny era. I denna nya, demokratiska, era spelar gamla föreställningar om nationell suveränitet, säkerhet och geopolitisk dominans inte längre någon roll. Demokratiska stater agerar istället utifrån internationella regelverk och universella moraliska principer. Demokratisering och globalisering innebär att krig inte längre är relevant för moderna nationer. Istället enas dessa kring gemensamma värderingar gentemot “skurkstater”.

Det huvudsakliga problemet med dessa liberala fantasier är att de försvårar förståelse för händelseförlopp i världen. Betänk detta exempel: USA och dess allierade försökte få igenom en FN-resolution för att få mandat att ingripa militärt för att stoppa inbördeskriget i Syrien. För västvärlden var detta en fråga om moral. Alltså förväntade de sig att resten av världen skulle sluta upp bakom dem. Men Syriens allierade, Ryssland och Iran, såg inte saken så. De såg en allierad som riskerade att ersättas med en fiende. De var inte villiga att stödja västvärlden utan att få något tillbaka. Men västvärlden hade inget att erbjuda Syriens allierade i gengäld, eftersom de ansåg att det inte borde behövas. Resultatet vet vi redan.

I dataspelet Europa Universalis IV får spelaren ta tyglarna över en nation och styra dess strategiska, politiska och ekonomiska förehavanden från renässansen till den napoleonska eran. Som regent över en nation har du sällan lyxen att tro något gott om dina grannar. Det är inte så att globala institutioner och regelverk saknas. Det Tysk-romerska riket, och den katolska kyrkans regelverk begränsar din handlingsfrihet. Aggressiv expansion hålls ofta i schack av koalitioner. Men institutionerna här är hinder som spelaren kan och bör kringgå för att kunna uppnå sina geopolitiska mål. I spelet handlar detta mål ofta om överlevnad. Den tidigmoderna världen är en turbulent plats där gigantiska nationer utkämpar krig om makt och inflytande. För en mindre nation, som till exempel Sverige, handlar det om att expandera eller förlora sin självständighet.

Det räcker att spela ett par omgångar för att snabbt börja se utrikespolitiken i ett nytt ljus. Stormakters agerande blir, ur dataspelets realpolitiska lins, fullt begripligt. Varför vill Ryssland inte att Ukraina gå med i NATO? Därför att Ryssland vill inte ha en fientlig försvarsallians i farstun. Dess militärstrategiska situation skulle helt enkelt kraftigt försämras.

Vad skulle en erfaren spelare i Europa Universalis göra som Ryssland idag? Ungefär det som Ryssland gör nu. I Europa Universalis finns, precis som i verkligheten, också försvarsallianser och koalitioner. Men alla spelare vet att poängen med en allians är det ömsesidiga löftet som alliansen bygger på. Men kommer löftet att infrias? Kommer Österrike, Tysk-romerska rikets beskyddare, att försvara biskopsdömet Liège mot fransk aggression när kejsarens trupper samtidigt belägrar Ungerns provinser? Och vad händer med en allians när löftet sviks?

För liberaler är detta en fråga som får deras världsbild att gunga. Varför skulle Ryssland vilja krossa NATO? Vad har Ryssland att tjäna på att underminera Pax Americana? För den som spelat Europa Universalis och överlevt fyra hundra år av geopolitiska blodbad är svaret enkelt. NATO är en militärallians. Ryssland och NATO är inte vänner. Alltså är de fiender. I geopolitik finns inget “win-win”. Det finns bara “if you lose, you die”.

När NATO:s trupper utkämpar nästa dyra “fredsbevarande krig”, kommer alliansen att kunna hålla sina löften till sina mindre medlemmar? Om den ryskspråkiga staden Narva i dagens Estland skulle, efter en lokal folkomröstning som inte var sanktionerad av regeringen, välja att ansluta sig till Ryssland, och ryska civilklädda specialstyrkor tog över stadens administration, skulle NATO då mobilisera till krig? Är NATO beredda att starta ett krig för Narva? Om inte, så för vad?

Det är frågan som Putin ställer sig. Det är frågan som vi också borde ställa oss. I spelet Europa Universalis är detta en fråga som i värsta fall kan leda till att man blir annekterad av en främmande makt. I verkligheten har frågan helt andra konsekvenser

Lämna den första kommentaren

Vetenskapens historia: kontinuitet eller revolution?

I det klassiska vetenskapshistoriska narrativet sker framsteg i stora kliv. Individer som Galileo och Darwin lyfts fram som konträra och modiga hjältar som, beväpnade med förnuft och rationell argumentation, revolutionerade sina discipliner i en kamp mot repressiva och dogmatiska auktoriteter. De här historierna är utan tvekan inspirerande och viktiga för den bild som vetenskapen vill skapa av sig själv. I likhet med andra narrativ med liknande syften är den förstås kraftigt överdriven och vinklad för att framhäva de aspekter som är viktiga för att skapa det avsedda intrycket.

Men ett problem med det här narrativet är att det utnyttjats av vetenskapens kritiker för att underminera vetenskapens anspråk av en unik legitimitet. Enligt Thomas Kuhn och andra samtida vetenskapssociologer och historiker, särskilt inom fältet Science and Technology Studies är våra samtida vetenskapliga begrepp och föreställningar inte jämförbara med till synes liknande begrepp i det förflutna. Detta innebär att ett vetenskapligt påstående bara kan vara sant eller falskt relativt det vetenskapliga paradigm inom vilket detta påstående hålls för sant. Det faktum att Darwins och Galileos verk revolutionerade den rådande vetenskapliga (naturfilosofiska) diskursen visar att det finns en djup och fundamental diskontinuitet mellan olika vetenskapliga paradigm, enligt vetenskapens kritiker. Handsken är alltså kastad. Det är dags att syna vetenskapshistoriens hjälteepos i sömmarna.

Vid närmare granskning visar sig nämligen den påstådda diskontinuiteten inte finnas där. Galileo, som försvarade den heliocentriska modellen, verkade nästan hundra år efter att heliocentrismen föreslagits av Kopernikus. Under denna period hade heliocentrismen varit föremål för omfattande diskussion och debatt (se te x Tycho Brahes ”kompromiss” 1588). Heliocentrismen i sin tur hade beskrivits och diskuterats i antika Grekland av Aristarchus av Samos. Den här uppfattningen var aldrig allmänt accepterad, men förekom i diskussioner om astronomi under hela antiken och medeltiden. Det som är slående med diskussionerna mellan förespråkare av helio- respektive geocentrism är att båda sidorna var överens om enligt vilka kriterier som deras olika teorier skulle bedömas. Båda var ense att en vetenskaplig teori borde vara förenlig med bibelns text men också med filosofiska argument, observationer och andra vedertagna vetenskapliga uppfattningar. Heliocentrismens förespråkare kunde inte, på Galileos tid, redogöra för dessa uppfattningar bättre än geocentrikerna. Skälet till att heliocentrismen inte blev mainstream förrän långt efter Galileos död handlade inte om religiös repression, utan om att det helt enkelt saknades extraordinär evidens för hans extraordinära påståenden.

Ett av argumenten mot den heliocentriska modellen som inte kunde besvaras var parallaxproblemet. Galileo och hans samtida kände till avståndet (på ett ungefär) mellan Jorden och solen. Om jorden roterade runt solen, som Galileo och andra heliocentriker menade, så kunde man också veta att jorden befann sig på två olika positioner längs sin bana runt solen vid sommar repsektive vintersolstånd. Avståndet mellan dessa positioner kunde man få fram genom att multiplicera avståndet till solen (radien) med två. Eftersom samtidens astronomer var väl bekanta med trigonometri så kunde man utifrån det här antagandet härleda på (åtminstone) vilket avstånd en fixstjärna måste vara för att vara ”fix” utifrån de två olika utsiktspunkterna. På samma sätt som du kan härleda avståndet till din tumme när du håller armen utsträckt om du vet avståndet mellan dina ögon och hur mycket tummen förskjuts när du först tittar på tummen med ett öga och sen med det andra.

Problemet för heliocentrikerna var att stjärnorna inte rörde på sig! Vilket skulle betyda att stjärnorna var hundratals miljarder kilometer från jorden (vilket förstås stämde). Men denna slutsats var oacceptabel för båda sidor.

Det stämmer inte heller, som många samtida källor tycks tro, att den heliocentriska modellen var enklare och mer elegant. Kopernikus hade en ambition att föreslå en enklare modell, men eftersom han också ville att den skulle ha lika god prediktiv träffsäkerhet som den ptolemaiska modellen var han tvungen att lägga till fler epicykler. Den kopernikanska modell som diskuterades i Galileos dagar var minst lika komplex och hade minst lika många epicykler som den ptolemaiska.

Darwin tillskrivs också ofta idéer som föregick honom med ett sekel eller mer. Uppfattningen att det fanns utdöda djur och att nya djur tillkommit genom någon form av evolutionär process var väletablerad bland Darwins samtida. Lamark publicerade sina verk om arters evolution femtio år tidigare. Det dröjde även långt in på 1900-talet innan Darwins genuina bidrag, att evolution sker genom naturligt urval, accepterades. Det fanns två viktiga vetenskapliga argument som darwinisterna inte kunde svara på.

1. Enligt de bästa fysiska teorierna (Lord Kelvin) på under det sena 1800-talet kunde solen inte vara äldre än 20-40 miljoner år. Skälet till att man trodde detta var att man inte kände till fission och fusion. Och detta var alldeles för kort tid för naturligt urval att göra jobbet.

2. Enligt den tidens teorier om ärftlighet så var avkommans egenskap en blandning av föräldrarnas. Man saknade med andra ord en diskret teori om ärftlighet (genetik). Det innebar att om ett djur föddes med en fördelaktig mutation, så skulle det draget halveras i magnitud för varje generation. Utan en diskret teori om ärftlighet kunde darwinisterna inte förklara hur arter faktiskt utvecklades. Det dröjde till 1900-talet innan Mendel ”återupptäcktes”.

Men den viktigaste poängen här är att striden i vetenskapssamhället inte stod mellan olika paradigm, utan mellan olika teorier. De olika teoriernas förespråkare var även i det här fallet överens om vad som skulle förklaras och vad en bra förklaring var för något. Detta är i stark kontrast till de versioner av dessa händelseförlopp som oftast hörs.

Lämna den första kommentaren

Rädda betygsexperimentet!

Regeringen meddelade nyligen att S och MP kommit överens med Allianspartierna om att göra ett försök med betyg från årskurs fyra. Det är en del av en bredare överenskommelse som skall gälla fram till år 2020.

Många forskare  och debattörer har kritiserat förslaget om tidigare betyg. Men i själva verket saknas belägg för att de skulle ha positiva eller negativa effekter. Det visade både Vetenskapsrådets rapport från i januari och den utredning som Martin Ingvar gjorde 2014 på uppdrag av dåvarande utbildningsminister Jan Björklund.

Detta är skolboksexemplet på en situation där ett experiment är väl motiverat. En bra randomiserad prövning skulle säga oss vilka effekter tidigare betyg har på skolresultaten. Vi skulle få evidens. Trots detta har namnkunniga personer tagit avstånd från idén om ett experiment. Exempelvis varnar professor Sven-Eric Liedman för att ”använda mycket unga barn som försökskaniner”. Hade den inställningen fått råda skulle vi i dag inte kunna behandla svåra sjukdomar som t.ex. leukemi hos barn. Tvärtom måste vi för barnens skull ta reda på vad som fungerar bäst.

Därför är det med förtvivlan som jag läser att försöket med tidigare betyg skall vara självselekterat. Hela idén förfuskas om skolorna inte randomiseras. Endast randomiseringen gör det möjligt att utesluta andra skäl till en observerad effekt. Det är försök som detta som ger evidensbaserade metoder dåligt rykte. Nu vilar ansvaret hos skolhuvudmännen: kommer de att delta i en hopplös studie, eller avstå tills det kommer ett riktigt randomiserat försök?

10 kommentarer, Tyck till du med