Politik är en konst i mötet mellan empirisk evidens och filosofi – Gästinlägg av Esbjörn Åkesson

Nätverket för evidensbaserad policy skrev den 31 maj 2015 på DN Debatt att politiken måste bli evidensbaserad. Politiska beslut måste fattas på basis av evidens, snarare än populism eller ideologiskt motiverat tyckande, menade man.

Det råder rimligen konsensus om att politiska beslut bör bygga på bästa möjliga faktaunderlag. Men hur långt ”räcker” evidensen egentligen? Jag försöker nedan bidra till att föra diskussionen vidare genom att beskriva bakgrunden till begreppet ”evidensbaserad politik” och diskutera två typer av begränsningar för i vilken utsträckning politik kan vara evidensbaserad: betydelsen av antaganden i forskningsstudier och betydelsen av målkonflikter och värdepremisser i samhällsfrågor.

Begreppet ”evidensbaserad politik”, eller ”evidence based policy” på engelska, är relativt sentida. Diskussionen är dock gammal. Redan Platon tänkte sig hur det oförstörda förnuftet kunde få råda i en elitistisk idealstat styrd av filosofer, dåtidens forskare. Bertrand Russell använde i ”The Scientific Outlook” som kom ut 1931 begreppet ”vetenskaplig politik” (”scientific government”). Russell menade att politik är mer eller mindre vetenskaplig beroende på i vilken utsträckning den leder till avsedda resultat.

Att hitta effektiva behandlingar är ett väl avgränsat problem i jämförelse med samhällsproblem

En föregångare till evidensbaserad politik är evidensbaserad medicin (Marston & Watts, 2003). Evidensbaserad medicin sträcker sig tillbaka åtminstone till 70-talet. Målet var att genom höga krav på evidens rensa ut skadliga och ineffektiva behandlingar. Endast behandlingar som visat sig effektiva enligt systematiska sammanställningar av företrädesvis randomiserade kontrollerade studier skulle få användas (Oliver, Lorenc & Innvær, 2014).

Forskare och policyprofessionella i Storbritannien har drivit på utvecklingen av konceptet evidensbaserad politik, med målet att systematiskt mobilisera och använda samhällsvetenskaplig forskning. Det har bland annat lett till inrättandet av The Campbell Collaboration, vars uppgift är att göra systematiska sammanställningar av den bästa evidensen om effekter av politik och praktik inom välfärd och undervisning (Marston & Watts, 2003). Ett genombrott för evidensbaserad politik var när New Labour under Tony Blair gjorde evidensbaserad politik (”Evidence Based Policy Making”) till en central del av sitt valmanifest inför valet 1997. Devisen var ”Det som räknas är vad som fungerar” (”What counts is what works”) (Wells, 2007).

Antaganden påverkar i olika grad resultat och slutsatser

En studies slutsatser gäller bara givet de antaganden den bygger på. Dessa antaganden kan sedan i sin tur ha mer eller mindre stöd i empiri (undersökningar av det vi kan observera). Ett exempel på sådana antaganden är vilka mått som är relevanta för att beskriva en företeelse.

På motsvarande sätt är det ingen slump att vi i diskussioner ofta inte är överens om vilket mått som är det rätta för att beskriva en företeelse. En vanlig diskussion är vilket mått som bäst beskriver ekonomisk utsatthet. Ska man mäta hur stor andel som lever i ett hushåll som riskerar att inte ha råd med livets nödtorft, eller ska man mäta andelen som enligt någon definition har alltför små inkomster jämfört med normalhushållet? Beroende på vilket mått man väljer kan slutsatserna bli diametralt olika. SCB konstaterade 2012 att mätt med EU:s relativa mått ökade antalet barn i Sverige som riskerade att vara ekonomiskt utsatta. Med en fast nivå för låg inkomststandard minskade däremot antalet ekonomiskt utsatta barn.

Det måste också tilläggas att man i samhällsvetenskaperna studerar företeelser som ofta inte går att undersöka med höga krav på evidens. Det är bara med hjälp av randomiserade kontrollerade studier som det går att uttala sig om orsak och verkan med någon större säkerhet. Men den metoden går oftast inte att använda sig av inom samhällsvetenskapen. Det innebär att samhället ställs inför många utmaningar där det inte finns några handlingsalternativ vars effekter har undersökts med höga krav på evidens. Samhällsvetenskapen kan i och för sig underlätta en upplyst diskussion genom att diskutera teorier som så gott det går prövas mot den empiri som finns tillgänglig. Det gäller bara att inte glömma de antaganden som krävs för att slutsatserna ska gälla. Ju lägre evidensgraden är, desto större är enkelt uttryckt inslaget av subjektiva bedömningar.

Målkonflikter och värdepremisser är gränssättande för evidensbasering

Hur ser då vägen från ”är” till ”bör” ut? Oliver, Lorenc & Innvaer (2014) analyserar litteraturen om evidensbaserad politik och kritiserar forskningen för att den fokuserar på att maximera forskningens påverkan snarare än att förstå processerna bakom politikutveckling. Istället för att fråga sig hur forskningen ska få större inflytande borde forskarna försöka förstå vad som påverkar och skapar politik, menar de. Enligt Liverani, Hawkins och Parkhurst (2013) innebär den politiska beslutsprocessen avvägningar mellan motsatta intressen och värderingar, medan litteraturen om evidensbaserad politik i stort sett bortsett från sådana utmaningar.

Jag diskuterar nedan hur målkonflikter och värdepremisser är gränssättande för i vilken utsträckning politik kan vara evidensbaserad och ger två exempel. Dessa gränser för evidensbasering bör vara av intresse bland annat för tjänstemän som med sin expertkunskap ska hjälpa växlande politiska majoriteter att genomföra sin politik. Målkonflikter och värdepremisser är typiska studieobjekt för argumentationsanalys, en metod från filosofin.

Målkonflikter innebär att två eller flera eftersträvansvärda mål står i konflikt med varandra så att mer av det ena automatiskt leder till mindre av det andra. Ett omdiskuterat exempel på en målkonflikt finns i a-kassan. Här kan lyftas fram att försäkringen ska ge ekonomisk trygghet vid arbetslöshet, men samtidigt främja ett aktivt arbetssökande. Målkonflikten gäller balansen mellan å ena sidan drivkrafter för omställning och å andra sidan ekonomisk trygghet. Det finns till exempel evidens för att en sänkning av ersättningsnivån kan öka sannolikheten att börja arbeta igen. Å andra sidan minskar en sänkt ersättningsnivå den ekonomiska tryggheten.  Det finns också evidens för att ekonomisk trygghet påverkar hälsan positivt, och på makronivån utgör trygghetssystemen automatiska stabilisatorer. Det finns alltså evidens som kan ge argument för motsatta ståndpunkter, något som är typiskt för målkonflikter.

Värdepremisser gör att man kan komma till diametralt olika policyslutsatser trots att man är överens om effekterna av olika handlingsalternativ, och utan att något av alternativen står i konflikt med evidens. Tänk dig att kriminologer som motsätter sig höjda straffskalor hänvisar till evidens om att det varken minskar återfall i brott eller blir mer avskräckande. Innebär det att det är vetenskapligt bevisat att höjda straffskalor är fel? Inte alls! Värderar man till exempel rentav betydelsen av hämnd tillräckligt högt kan till och med längre straff införas trots en vetskap om att den totala brottsligheten kommer att vara konstant, utan att det står i direkt konflikt med evidensen.

Slutsatser

Denna genomgång av utmaningar för ambitionerna med evidensbaserad politik understryker värdet av ett filosofiskt perspektiv. En av filosofins styrkor är att analysera de antaganden som tas för givna inom olika ämnen och professioner. Det är särskilt viktigt med studieobjekt som, än så länge, inte gått att studera med höga krav på evidens. Det är viktigt att identifiera målkonflikter, eftersom de innebär att båda sidor i en debatt mycket väl kan ha goda argument baserade på evidens. Målkonflikter innebär också att evidensbasering i politiken blir komplicerad, på så sätt att olika forskare kan lämna policyrekommendationer som står i konflikt med varandra utan att någon av dem har fel. Värdepremisser avgör vilket mål man strävar mot, alltså skapar ett ”bör”. De kan neutralisera aldrig så evidensbaserad ”är” om effekterna av olika handlingsalternativ.  Dessa argument för värdet av ett filosofiskt perspektiv förtar självfallet inte värdet av empiriska studier. Särskilt värdefulla är empiriska studier som med hjälp av statistik gör det möjligt att generalisera bortom enskilda fall och med successivt förbättrad precision pröva våra teoriers hypoteser. Ingen som ställs inför ett praktiskt problem är ju särskilt intresserad av endast metafysiska spekulationer om det finns teori som har prövats på empiri.

Esbjörn Åkesson är inte medlem i Nätverket för evidensbaserad policy.

 

Litteratur

Liverani M, Hawkins B, Parkhurst JO. Political and institutional influences on the use of evidence in public health policy. PLoS ONE. 2013;8

Marston G, Watts W. Tampering with the evidence: A critical appraisal of evidence-based policy-making. The Drawing Board: An Australian Review of Public Affairs. 2003;3

Olicer K, Lorenc T, Innvær S. New directions in evidence-based policy research: a critical analysis of the literature. Health Research Policy and Systems. 2014;12

Russell, Bertrand (2001). The scientific outlook. Routledge

Wells P. New Labour and evidence based policy making: 1997-2007. People, Place & Policy Online. 2007;1

Lämna den första kommentaren

Vi måste randomisera oss – ett andra svar till Ahlin

Jesper Ahlin har skrivit ett nytt inlägg om Nätverket för evidensbaserad policy som besvarar argument som jag och andra har fört fram. Jag vill tacka Ahlin för hans klargörande text, som visar att vissa av våra meningsskiljaktigheter är mindre än de först framstod, medan andra kvarstår. Även i denna text argumenterar jag från min egen synpunkt och talar inte nödvändigtvis för nätverket.

I mitt förra inlägg argumenterade jag för att nätverket inte har någon ideologi. Det är sant i den meningen att vi inte har en hel utvecklad världsåskådning, människosyn och begreppsapparat som kännetecknar politiska ideologier. Nu framgår att Ahlin inte heller menar att så är fallet. Ahlin föreslår att vi lägger semantiken åt sidan, och det gör jag med glädje. För min del skulle vi lika gärna kunna säga att nätverket är partipolitiskt oberoende.

Lagstiftning som medel för evidensbaserad politik är nästa stridsfråga, där Ahlin menar att det vore odemokratiskt att inte tillåta policy som strider mot evidens. Även här håller jag till största delen med Ahlin. Det är ont om modeller för hur ett system som juridiskt kräver evidensbaserad policy skulle kunna se ut. Riksbankens självständiga styrning av penningpolitiken framhålls ibland som ett exempel på hur beslutsfattandet i en specifik fråga framgångsrikt har delegerats till experter. Men penningpolitiska prognoser är mycket svåra att evidensbasera, och det finns naturligtvis ingen laglig sanktionsmöjlighet mot Riksbanksdirektionen om de skulle använda för dåliga prediktiva modeller. I den offentliga förvaltningen är det förstås annorlunda. Då kan evidensbaserad praktik baseras på ett kunskapsunderlag av snarlika fall som handläggs, och kravet på att nyttja evidens kan komma in som en direkt förlängning av tjänstemannaansvaret. Här håller jag alltså med Ahlin: även om nätverket har talat om att titta på lagstiftning som metod känner jag inte till mer konkreta förslag på hur det skulle kunna fungera.

Synen på randomiserade prövningar av policy skiljer oss däremot åt. Ahlin skriver:

Nilsonne ger mig ändå intrycket att han inte ser det problematiska med RKS [randomiserade kontrollerade studier]. För det första tillskriver han mig åsikten att RKS är fel inom vetenskapen bara för att jag hävdar att det är fel i politiken. Därtill menar han att jag har identifierat en ideologisk motsättning gällande RKS som inte träffar hans åsikter, vilka tycks vara baserade på tron att RKS är det enda sättet att göra policyutvärdering på. Jag tycker förvisso fortfarande att RKS är fel i politiken – men i min text använder jag RKS som ett exempel på att åsikterna (vissa av) Nätverkets medlemmar för fram är ideologiskt betingade, då man ”av ideologiska skäl kan vara motståndare till sådant beteende.”

Politiken är ett viktigt fält för vetenskap. Den randomiserade prövningens etiska ställning i sjukvården och i politiken är väsentligen densamma. För att verkligen veta om ett läkemedel eller en policy har avsedd effekt krävs randomiserade experiment. Naturligtvis är andra metoder som observationsstudier och matematisk modellering också värdefulla, men de kan aldrig ersätta ett bra experiment. Visst är det möjligt att vara emot detta, och jag kan sträcka mig till att vi i så fall har en ideologisk konflikt. För och emot kunskap, för och emot effektivitet, eller för och emot ett strikt procedurellt likabehandlingsideal. Det sistnämnda är vad jag gissar att Ahlin bygger sitt motstånd på. Här finns tydliga värderingskonflikter om politikens medel. Eftersom Ahlins kritik handlar just om att det finns värderingskonflikter hoppas jag att vi i och med detta i någon mån har närmat oss varandra. Jag noterar att Ahlin inte har presenterat något ytterligare sakargument emot randomiserade prövningar av policy. Kanske syftade han bara till att föra metadebatten om värderingar. Men hans förslag att nätverket borde sluta tala om randomiserade prövningar inom politiken finner ingen övertygande grund i hans argumentation.

I frågan om transparens försvarade Ahlin i sitt första inlägg att politiska beslut kan behöva ha vaga målsättningar eftersom det är en realpolitisk nödvändighet att fatta beslut utan att väljarna förstår vad som händer. Jag kritiserade detta eftersom jag anser att mera transparens och bättre möjligheter till ansvarsutkrävande stärker det politiska systemet. Ahlin återkommer nu med det kuriösa argumentet att politiker skulle kunna tvingas i ett mera evidensbaserat system att ”undvika straff genom att helt enkelt låta beslut fattas under rättsväsendets radar”. Jag tackar för Ahlins uppmaning att fundera över detta. Det skall jag göra, men jag tror att det kan dröja länge innan jag förstår vad det betyder. Hemligstämpling av lagboken? Upphävande av diarieplikten? Nattliga regeringssammanträden utan skriftliga protokoll? Fantasieggande stoff.

Politiken måste balansera olika intressen mot varandra. Det betyder inte att vi bör undvika att skaffa kunskap om reformers effekter. Tvärtom gör kunskaper om effekter att vi kan göra bättre avvägningar. Och när vi inte behöver spekulera i kunskapsfrågorna kan den politiska debatten återvända till det ideologiska fältet där den hör hemma. Jag är glad att ”critical friends” som Ahlin framför sina synpunkter på nätverkets framtoning. Säkert kommer detta att bidra till nätverkets interna debatt och vara till hjälp när vi fortsätter arbetet med att finna former för nätverkets framtida arbete.

En kommentar än så länge, lämna en till

Randomiserade kontrollerade studier hotar inte människovärdet – ett svar till Jesper Ahlin

Den liberale debattören Jesper Ahlin skrev i går ett inlägg med tre invändningar mot Nätverket för evidensbaserad policy. Jag avser här att bemöta dessa invändningar. Detta inlägg representerar inte nätverkets inställning utan min egen.

Ahlins första invändning är att nätverket inte är ideologiskt obundet, fastän det utger sig för att vara det. Den här invändningen har rests förut, exempelvis av Caspian Rehbinder. Men invändningen saknar grund. Givetvis är det så att nätverket har åsikter, och lika givet är det då att det är möjligt att komma i konflikt med andra ideologiskt betingade åsikter. Exempelvis förespråkar vi en öppen, fri och rationell debatt om policyfrågor, vilket ställer oss i konflikt mot vissa totalitära ideologier. Vi förespråkar också en effektiv offentlig förvaltning, vilket ställer oss i konflikt mot vissa anarkistiska inriktningar, som anser att staten bör vara så ineffektiv som möjligt. Och vi förespråkar att beslut skall bygga på bästa tillgängliga evidens, vilket ställer oss i konflikt mot vissa teologiska doktriner.

Bakgrunden till Ahlins motstånd verkar delvis ligga i det vanliga missförståndet att nätverket förespråkar någon form av expertstyre. Ahlin skriver:

De allra flesta som berörs av politik är vanligt folk med endast vaga uppfattningar om vad ”evidens” innebär. Vanligt folk har nästan obefintliga kunskaper om hur evidens inhämtas (den vetenskapliga metoden kräver många år av studier och träning) och nästan ingen alls kan göra goda bedömningar av forskningsfronten (ännu mindre på flera av vetenskapens forskningsfronter samtidigt). Nätverket höjer trösklarna för den politiska debatten och alienerar (ung. utesluter) den allra största delen av befolkningen från det offentliga samtalet. Det kan kritiseras på ideologisk basis och av den anledningen är Nätverket ideologiskt betingat!

Nätverket har diametralt motsatt uppfattning. Genom att evidens i policyfrågor debatteras fritt och öppet skapas en mera inkluderande politisk debatt än om frågorna görs upp i slutna samtal mellan politiker och experter. Ahlins resonemang skulle hänga ihop om nätverket förespråkade censur av osakliga argument. Men det gör vi inte, och det vet Ahlin. Vad är det då han vill säga? Att politiken borde styras i större utsträckning av ”magkänsla, okunskap och bångstyrighet”? Det har jag svårt att tro, och därför måste jag erkänna att jag inte kan begripa vad Ahlin vill ha sagt i denna del.

En mera intressant kritik ligger i Ahlins ifrågasättande av randomiserade kontrollerade studier. Han skriver:

Jag kan givetvis ha fel, men vissa av Nätverkets medlemmar ger mig intrycket av att fullständigt avhumanisera människor. De förespråkar exempelvis randomiserade kontrollstudier, alltså att testa policy på grupper av människor som vore de labbråttor, utan att inse att man av ideologiska skäl kan vara motståndare till sådant beteende.

Frågan om vilka förutsättningar som krävs för att ett randomiserat experiment skall vara etiskt är intressant och viktig. Ahlin tycks tyvärr ha missat denna diskussion, som också har förts av nätverket. Det randomiserade experimentet är en av de finaste och mest människovänliga innovationer vi någonsin gjort. Tack vare randomiserade kontrollerade prövningar kan vi i dag bota många typer av cancer, dödligheten i hjärt-kärlsjukdomar sjunker stadigt och medellivslängden ökar. Listan kan göras lång och troligen växer den snabbare än den hinner skrivas.

Om en policy syftar till ett gynnsamt utfall för en viss grupp (t.ex. betyg från fjärde klass i skolan) menar jag att det är vår skyldighet att ta reda på om policyn får avsedd effekt. Här identifierar Ahlin en ideologisk motsättning, nämligen den mellan kunskap och likabehandling. Men det gäller bara om man har en procedurell syn på likabehandling. Mera relevant är likabehandling avseende utfallet som policyn syftar till. Och om det då inte är känt huruvida två olika policies leder till olika utfall så rör det sig inte om olika behandling när individer randomiseras till två olika alternativ. Ännu en nödvändig förutsättning är naturligtvis att alla erbjuds det bättre alternativet så snart som kunskapen blir tillgänglig.

En ideologi är en omfattande uppsättning av uppfattningar om människan, samhället och världen. Nätverket har ingen ideologi. Det är partipolitiskt obundet och syftar till att inte kunna placeras in i någon höger-vänsterdimension. Det faktum att vi ibland kommer i konflikt med personer som har olika ideologier förändrar inte detta. Ahlins kritik är därför missriktad.

Ahlins andra invändning är att nätverket har en alltför naiv syn på politiken. Han tycks mena att bristande rationalitet i den politiska debatten kan fungera som ett slags smörjmedel i det politiska systemet, till exempel för att politiker kan göra viktiga överenskommelser endast under förutsättningen att dessa formuleras luddigt. Detta vänder jag mig starkt emot. Det är viktigt att aktörer som granskar politiken, till exempel media men också akademiker och ideella organisationer, avkräver politikerna så precisa formuleringar som möjligt. Ahlin exemplifierar med en blocköverskridande överenskommelse som kan presenteras ytterst luddigt på en presskonferens. Men det betyder ju att innebörden i det politiska beslutet hålls dolt för allmänheten. Det Ahlin förespråkar är alltså mindre transparens och större möjligheter för politikerna att arbeta utan möjlighet till granskning. Jag anser att det är helt fel väg att gå.

Ahlins tredje invändning är att nätverket har valt fel problem, eftersom evidensbaserad policydebatt redan förs, bara inte tillräckligt mycket. Här vänder Ahlin alltså på klacken och ansluter sig till att vi behöver bättre evidens. Hur det skall kunna uppnås utan randomiserade kontrollerade prövningar säger Ahlin inte. Men jag tycker det är glädjande att Ahlin också vill se bättre empiriskt underlag i samhällsdebatten. Det är förstås precis detta som är nätverkets syfte, inte att nyuppfinna en evidensbaserad debatt.

Jag hoppas att ett och annat missförstånd i och med detta kan ha undanröjts, och jag ser fram emot eventuell fortsatt debatt i de viktiga frågorna om förutsättningarna för randomiserade kontrollerade studier av policy och om öppenhet i politik och offentlig förvaltning.

4 kommentarer, Tyck till du med

På spaning efter den framtid som flytt

Futurister och framtidsforskare tar numera en allt snabbare teknologisk utveckling för given. Om du frågar en klassisk ekonom kommer du att få ett liknande svar. Mittfåran bland ekonomer förutspår en genomsnittlig global tillväxt på 3 % de närmsta decennierna. Det är svårt att föreställa sig hur enorm en tillväxttakt på 3 % är. Över hundra år innebär det att BNP multipliceras med 16.

Stämmer detta? Kan vi förvänta oss en ekonomisk och teknologisk tillväxt mellan 2015 och 2115 som är lika hisnande som den mellan 1915 och 2015? Kanske, men jag har blivit allt mer tveksam på sistone.

Det stämmer att den teknologiska utvecklingen senaste hundra åren har varit historiskt snabb. Men den har inte varit uniform. Dela upp perioden i två, mellan 1915 och 1965 och mellan 1965 och 2015. Vilka perioder såg de största och viktigaste teknologiska genombrotten? I den tidigare halvan fick vi telefonen, televisionen, personbilen, flygplanet, toaletter, centralvärme, kylskåp & frys, elektrifiering, inomhusvatten, tvättmaskinen, kärnkraft, datorer, kontainerskepp, antibiotika, satelliter, laser, radar, och konstgödsel.  Sedan 1965 har vi fått Pc:n, mobiltelefonen, industrirobotar och Internet. Och dessa innovationer har haft en relativt modest påverkan på vår produktivitet, vilket är det som i slutändan kan öka ekonomins storlek per capita, något som ekonomen Robert Solow konstaterade. I övrigt har vi förbättrat ovanstående teknologier, i många fall på ett väsentligt sätt, men inget av det vi har sett de senaste femtio åren kan jämföras i skala och påverkan som de många innovationer som skedde tidigare.

Är det senaste halvseklet en tillfällig “paus” i den teknologiska innovationen, eller har vi skäl att tro att nästa halvsekel kommer att vara lika stagnant? Det vet vi inte, men det finns skäl att känna oro för våra framtidsutsikter. Tänk på att:

  1. Världens samlade budget för forskning & utveckling har varit mångdubbelt större de senaste femtio åren jämfört med den första halvan av förra seklet. Vår avtagande innovationstakt beror alltså knappast på att vi inte försöker.
  2. Antalet personer som forskar är också många fler, så det kan inte bero på att det är så få som forskar.
  3. Vi har blivit intelligentare så det kan inte ha att göra med det heller.

Den mest sannolika förklaringen till det senaste halvseklets “paus” är, som ekonomen Tyler Cowen argumenterar i sin bok The Great Stagantion, att vi har plockat de lågt hängande frukterna. Det finns en grej som futurister och ekonomer ofta glömmer bort, och det är att det ibland finns lokala optimum i att lösa vissa problem. Det betyder att när du väl nått en punkt så finns det inte mycket bättre sätt att göra något på. Ta till exempel att steka ett ägg. Jag kan enkelt tänka mig en teknik som är hälften så bra på att producera det önskade utfallet till en rimlig kostnad. Men jag har ganska svårt att föreställa mig en teknik som är dubbelt så bra. Det är sannolikt att vad gäller äggstekning så befinner vi oss (i närheten av) ett lokalt optimum. Det är inte sannolikt att det kommer att dyka upp en stekpanna som revolutionerar äggstekandet.

Trots det har tillväxten varit hygglig dessa femtio år, i synnerhet den första halvan av denna period. Hur kan vi förklara det?

  1. En seghet i innovationers påverkan på ekonomin.
  2. Kvinnors inträde på arbetsmarknaden.
  3. Före detta kolonier som “kommit ikapp” teknologiskt.
  4. Hög befolkningstillväxt.
  5. Fred.
  6. Ökad exploatering av ändliga resurser.

Anta att nästa halvsekel har en lika begränsad innovationstakt som de senaste 50 åren. Givet att faktorerna på listan ovan är sådana som inte kommer att kunna upprepas igen i samma skala (förutom förhoppningsvis (5)), så riskerar den kommande perioden att se en tillväxt, som ur ett historiskt perspektiv är mer normal än den som vi upplevt de senaste 200 åren.

Detta är en möjlighet som för mig framstår som minst lika sannolik som möjligheten att den ekonomiska tillväxten (och det innovationssprång som en sådan skulle förutsätta) kommer att fortsätta i den takt som vi upplevt de senaste hundra åren. Men det är också en möjlighet som sällan diskuteras, annat än i konspiratoriska sammanhang och bland anhängare av så kallade “peak X” – teorier.

En kommentar än så länge, lämna en till

Att göra slut med staten? Samtal om sexualitet, familjerätt och frihet

Är den demokratiska staten en garant för individuella rättigheter, eller blir majoritetsvälde ett sätt för flertalet att inskränka normbrytande minoriteter? Den frågan var fokus för panelsamtalet Gör slut med staten, i inledningen av Stockholm Pride 2015 och i regi av Öppna Moderater.

Frågan om rättigheter är givna av naturen eller uppstår genom omröstning är gammal. Samtalet syftade inte till att utröna om naturrättsfilosofer som John Locke eller rättspositivister som Jeremy Bentham hade rätt, utan belyste aktuella HBTQ- och familjerättsliga frågor i ljuset av statens roll.

Christian Antoni Möllerop sade inledningsvis att RFSL på sätt och vis flera gånger har försökt göra slut med staten. Tvångssteriliseringarna av transpersoner är ett exempel på ett oerhört intrång i människors integritet och som upphörde först helt nyligen. Smittskyddslagen kriminaliserar personer som inte informerar om sin HIV-status vilket flyttar fokus från det egna ansvaret för säkrare sex. Fler än två vårdnadshavare erkänns inte i de sociala trygghetssystemen.

Robert Mellberg pekade på att staten institutionaliserar och upprätthåller normer som vållar problem för de personer som vill leva annorlunda. Exempelvis är tvåsamheten institutionaliserad vilket vållar problem för de som lever flersamt eller ensamt. Dessa personer förvägras äktenskap och begränsas därmed helt i onödan. Det binära könssystemet är likaledes institutionaliserat och offentliga inrättningar är helt byggda kring en tvåkönsindelning.

Statens försök att reglera privatliv och identitet leder således till begränsningar i individers frihet. Moderatorn Alexandra Ivanov frågade vad som då är lösningen. Kan det vara så att en större stat automatiskt leder till mer pekpinnar, och att ett allmänt tillbakadragande av staten skulle leda till större frihet även i familje- och sexualpolitiken?

Nja, svarade Christian Antoni Möllerop, det går förstås att kombinera ”small government” med en restriktiv och moralistisk lagstiftning. Det viktiga är att politikerna vågar gå före och stå upp för rättigheter även om det inte finns en majoritet i valmanskåren. Lagen behöver kanske inte bli kortare för sakens egen skull, huvudsaken är att den skyddar individens rättigheter. Institutionerna som sedan skall verkställa lagstiftningen skall vara effektiva och bör grunda sitt arbete på evidens. Till exempel lägger staten 146 miljoner kr per år HIV-prevention och RFSL anser inte att pengarna riktas till de grupper som har högst risk – inte minst män som har sex med män.

Ja, svarade Robert Mellberg på frågan – staten ägnar sig hela tiden åt att reproducera normer för skattepengar. Svenska Filminstitutet finansierar ett stort kulturutbud som osynliggör HBTQ-personer och ickemonogama relationsformer. Här skulle en enkel lösning vara att staten lämnar kulturen åt kulturutövarna på den fria marknaden.

Även om den filosofiska frågan inte fick sin lösning lyckades panelen peka på rättighetsbrister som fortgår i Sverige i dag och som visar att historien om medborgarrätten i Sverige är långt ifrån färdigskriven. Stockholm Pride är en arena där sexualpolitiska och rättighetsfrågor debatteras, och det är endast tack vare en jättelik ideell kraftansträngning av hjältevolontärer som festivalen kan ordnas, varför jag vill passa på att tacka alla som har gjort årets festival möjlig.

En kommentar än så länge, lämna en till

Fusk bekämpas bäst med öppna forskningsdata

Denna text publicerades 2015-06-30 i Vetenskapsrådets tidning Curie

Utbildningsdepartementet meddelade nyligen att de ska tillsätta en utredning om oredlighet i forskningen. Beskedet kommer i spåren av uppmärksammade fall i Sverige och utomlands, och av kritik från bland annat Vetenskapsrådet, som menar att det behövs enhetliga regler för utredning och sanktioner. I dag varierar hanteringen mellan olika lärosäten, och en allmänt vedertagen definition av vetenskaplig oredlighet saknas.

De flesta kända fall av forskningsfusk har avslöjats av att fusket är så oförsiktigt eller oskickligt att det har gått att se vid en noggrann läsning av de vetenskapliga rapporterna. Ofta rör det sig om figurer som publicerats förut, då föreställande ett annat experiment.

Till exempel anklagades endokrinologen Shigeaki Kato för ett par år sedan för omfattande återanvändning av figurmaterial i en video på internet. Efterföljande utredningar beslog 43 av Katos artiklar med fusk.

Ett annat exempel är anestesiologen Yoshitaka Fuji, som publicerade ett stort antal läkemedelsprövningar där biverkningarna var osannolikt snarlika mellan grupperna. I enstaka artiklar var detta inte så uppseendeväckande, men när den sammanlagda produktionen granskades gick det att visa att resultaten var så osannolika att det knappast kunde vara verkliga data. De följande utredningarna beslog 183 av Fujis artiklar med fusk, ett svårslaget rekord.

Eftersom fuskare som nödtorftigast skylt sina spår sällan ertappas, och då oftast om någon intern visselblåsare anger dem, misstänker jag att mörkertalet är stort. En metaanalys har visat att ungefär två procent av de forskare som tillfrågats i anonyma enkäter uppger att de någon gång använt oredliga metoder. Ungefär tio procent har använt tvivelaktiga metoder som inte uppenbart är oredliga (questionable research practices).

Detta tyder på att forskningsfusk inte är vanligt bland forskare men väl ett allvarligt problem med potentiellt stora konsekvenser i samhället, med exempelvis en risk att patienter får verkningslösa eller farliga läkemedel.

I litteraturen tycker jag mig urskilja tre historiska huvudlinjer när det gäller att föreslå åtgärder mot forskningsfusk. Först kom förslag om att skydda visselblåsare och utdöma hårdare straff, androm till varnagel.

I den andra vågen kom uppmärksamheten att riktas mera mot forskningsmiljöernas systemegenskaper. Till exempel har epidemiologen Anders Ekbom, som har utrett flera fall av misstänkt fusk, funnit i sin fallserie att fuskares forskargrupper ofta saknat fora för kritisk diskussion. Seminariebehandling av forskningsresultat verkar alltså vara en förebyggande faktor.

Den tredje vågens åtgärder mot forskningsfusk sträcker blicken ännu vidare. Rörelsen för reproducerbar forskning (reproducible research) strävar efter att öka forskningens transparens och minska riskerna för både medvetna och omedvetna systematiska felkällor. De viktigaste åtgärderna är att öppet publicera studieprotokoll, data och analyskod.

Vetskapen om att någon annan kan skärskåda ens data, hålla upp dem mot ljuset och inspektera varje ojämnhet, torde förstämma impulsen att tillgripa tvivelaktiga metoder för att försköna resultaten. Dessutom gör ökad transparens att studier lättare kan replikeras och att data kan återanvändas för metaanalyser eller oförutsedda forskningsfrågor. På så vis kan den enskilde forskaren få större genomslag för sitt arbete och de resurser som lagts ned förvaltas ansvarsfullt genom att värdet i data bevaras.

Personligen tror jag att en policy för öppna forskningsdata skulle göra mera för att stävja fusk än alla etikseminarier och högskoleregelverk tillsammans. Vetenskapsrådets förslag till riktlinjer för öppna data är bra. Men till sist är det bara vi forskare själva som kan förändra vår kultur för publicering och meritvärdering genom att högre värdera öppenhet och reproducerbarhet.

Lämna den första kommentaren

Vad är evidens?

Not: Detta inlägg har skrivits av Karim Jebari, och representerar inte konsensus inom nätverket i denna fråga.

Det här är det andra inlägget vars syfte är att bemöta en del invändningar mot vår debattartikel. En del missförstånd handlade om begreppet “evidens”. Vad är evidens, egentligen? Hade Nazisterna “evidens” för att den ariska rasen var alla andra överlägsen? Hade Sveriges politiker “evidens” för att tvångssteriliseringarna var riktiga? Hade domstolarna “evidens” för att Thomas Quick var mördare?

Låt oss börja från början. Evidens är ett vagt begrepp. När vi säger att någon har evidens för att tro påståendet P så menar vi att någon har goda skäl att tro P. Men vad är goda skäl? Det beror på sammanhanget Om frågan gäller huruvida jag har mjölk hemma kan en enkel observation utgöra tillräcklig evidens. Konsekvenserna av att missta sig vad gäller mjölkinnehav är sällan ödesdigra. Om frågan gäller huruvida betyg från årskurs fyra skulle hjälpa barn från studiesvaga hem att förbättra sina skolresultat har vi helt andra krav på evidens. Konsekvenserna av ett misstag är mycket allvarligare i det här fallet.

När vi undersöker en domän som är väl förstådd av våra bästa vetenskapliga teorier kan vi nöja oss med ett litet antal observationer för att vara säkra på vår sak. Vi kan till exempel vara ganska säkra på att ökade utsläpp av gödningsmedel i Östersjön kommer sannolikt att förvärra tillståndet med avseende på algblomning och döda havsbottnar.

Men våra bästa teorier om samhället är långt ifrån lika bra i att ge oss en möjlighet att göra den här typen av prediktioner baserade på teoretiska resonemang (mekanism-baserade inferenser på akademiska). De få prediktioner som samhällsvetenskapen kan göra är antingen vaga eller begränsade till väldigt specifika domäner. Så vad är tillräckligt bra evidens när vi gör prediktioner i den politiska sfären?

Det som är nytt i den globala rörelse för evidensbaserad policy som vi är en del av, är erkännandet av begränsningarna hos samhällsvetenskaplig teori som grund för policybeslut.

Så vad är alternativet? I tusentals år har människor använt sig av ett kraftfullt epistemiskt verktyg för att undersöka verkligheten, ett verktyg som inte förutsätter djup teoretisk förståelse av den underliggande mekanismerna. Detta verktyg kallas experiment. Ett experiment går ut på att man testar en intervention men försöker hålla kontrollgruppen så lik experimentgruppen som möjligt, så att man kan vara säker på att det observerade utfallet i experimentgruppen var en konsekvens av interventionen, och inte av något annat.

Inom evidensbaserad medicin gör man detta genom att randomisera (slumpmässigt välja ut) vilka som är experimentgruppen och vilka som är kontrollgruppen. Detta gör att båda grupperna är sannolikt likadana. Vidare använder man inom medicin en placebo för att göra studien blind. För att ytterligare öka kontrollen över variablerna så vet den person som ger medicin/placebo till experimentgruppen/placebogruppen inte vad den ger. Det kallas för “dubbelblind” design.

När vi gör samhällsvetenskapliga experiment kan vi sällan göra dubbelblinda experiment, men vi kan definitivt randomisera.

När man har ett antal resultat från randomiserade experiment, kan man sammanställa dem i en systematisk översikt där man tillämpa en statistisk metod som kallas för metaanalys. En metaanalys är ett sätt att kombinera resultat från många olika experiment och studier, och kan användas för att få ett sammanvägt resultat.

Dessa två verktyg används numera ofta inom evidensbaserad medicin, men inte särskilt ofta av statliga utredningar och utvärderingar. När jag talar om behovet av mer “evidens” i policyarbetet menar jag alltså:*

1. Att randomiserade experiment ska utföras när det är möjligt och rimligt av etiska skäl.

2. Att utredningar och utvärderingar ska utgå från metaanalyser och systematiska genomgångar av befintlig forskning inom ett område.

3. Att reformer och policyinterventioner ska introduceras, i den mån det är möjligt, på ett sätt så att genererar värdefull evidens, t ex genom att stegvis och randomiserat införa reformer.

Exempel:

En ny intervention för rehabilitering av våldsbrottslingar diskuteras. Ett antal personer i den avsedda målgruppen anmäler sig frivilliga att delta i programmet. Hälften av dessa blir föremål för interventionen, hälften hamnar i en kontrollgrupp. Lotten avgör vem. Efter en period undersöks återfallsfrekvensen hos de båda grupperna. Om randomiseringen gjorts korrekt, och gruppen är tillräckligt stor, kan man sägas ha evidens för huruvida interventionen fungerade eller ej.

*Märk väl att vare sig jag eller Nätverket anser att annan evidens (observationsstudier, anekdoter (”beprövad erfarenhet”), mekanism-baserade interferenser är värdelös eller aldrig bör användas. I vissa situationer måste beslut fattas snabbt och kostnaden av att inhämta evidens är oacceptabel. I andra situationer kan vi bara förlita oss på dessa typer av evidens. Skälet till att detta inlägg lyfter fram just randomiserade kontrollstudier är för att det är en typ av evidens som skulle kunna användas oftare.

Lämna den första kommentaren

Om evidens och ideologi

Igår publicerades en artikel på DN Debatt skriven av Nätverket för evidensbaserad policy, där personerna som skriver här är bland initiativtagarna. Olyckligtvis ändrade DN:s debattredaktör rubriken så att många fick en felaktig uppfattning av vår poäng. I det här inlägget vill jag svara på en av de vanligaste frågorna som jag diskuterat i sociala medier.

“Anser ni verkligen att evidensbaserad policy kan ersätta värderingar inom politiken? Förespråkar ni ett expertstyre?”

Svaret på dessa frågor är: NEJ.

Det finns inga “vetenskapliga värderingar”. Om det finns moraliska sanningar, så går de inte att härleda ur våra bästa vetenskapliga teorier.

Vad evidensbaserad policy handlar om är att klargöra vad som är mål och vad som är medel. Om vi är överens om att t ex privatiseringen av välfärdstjänsterna är blott ett medel för att uppnå ett mål (kvalité och kostnadseffektivitet), så skulle vi kunna överlåta det åt experter att bedöma hur välfärdstjänsterna ska utformas.

Problemet är att politiker ofta blandar ihop mål och medel. Politiker på vänsterkanten tycks tro att om välfärdstjänsterna återkommunaliserades så skulle det bli mycket bättre. Politiker på högerkanten tycks tro motsatsen. Oenigheten tycks skenbart handla om fakta, men handlar egentligen om värderingar: “hur bör ett gott samhälle se ut”. Jag menar att det är viktigt att klargöra detta för väljare och politiker, så att de som anser att hur välfärdstjänsterna levereras är en mindre viktig fråga än kvalitén med vilket de levereras, kan välja det parti som kan förhålla sig pragmatiskt till medlet och fokusera på målet.

Sammanfattningsvis: evidensbaserad policy handlar inte om expertstyre. Det handlar om att tvinga politiker att vara tydliga med skillnaden mellan mål och medel.

7 kommentarer, Tyck till du med

Moralhandel

Dubbelpostad från DN Debatt-betyg

I den synnerligen intressanta artikeln ”Moral Trade”, som nyligen publicerats i den ledande filosofitidskriften Ethics, drar Oxfordfilosofen och EA-aktivisten Toby Ord upp riktlinjerna för vad som torde kunna bli ett spännande forskningsfält i skärningspunkten mellan moralfilosofi och nationalekonomi: moralhandel.* Moralhandel liknar vanlig handel, men definieras av att den uppstår genom skillnader i moraluppfattningar. Som så ofta är det bäst att förklara med hjälp av ett exempel:

Victoria och Paul är nära vänner. Victoria är vegetarian eftersom hon är medveten om hur mycket djuren lider i den moderna köttindustrin och vill minska detta lidande så mycket som möjligt. Paul är djupt oroad över den globala fattigdomen och donerar tio procent av sin inkomst till organisationer som effektivt kan förbättra människors liv i fattiga länder. Han tycker om många vegetariska rätter, men äter fortfarande kött för det mesta eftersom han anser att det är lite mer bekvämt och för att han, som kontraktualist, inte tror att djur spelar roll ur moralisk synvinkel. Victoria kan se att Paul är beredd att göra uppoffringar för att hjälpa andra, men det frustrerar henne att han inte är beredd att bli vegetarian – särskilt eftersom det bara skulle vara en liten uppoffring för honom. Han har liknande åsikter om hennes underlåtenhet att ge ett meningsfullt ekonomiskt stöd till världens fattigaste människor. En dag bestämmer de sig för att träffa ett avtal. Hon kommer att börja donera en procent av sin inkomst till att bekämpa fattigdomen i världen, om han går med på att bli vegetarian. Båda två kan avsluta avtalet när som helst. De skulle kunna kolla upp den andre, men eftersom de litar på varandra beslutar de att det räcker att fråga varandra hur det går med att uppfylla avtalet en gång per år.

Precis som vad gäller vanlig handel, hjälper moralhandel människor att uppnå sina önskningar i så hög grad som möjligt. Om Kalle föredrar äpplen framför päron, och har ett päron men inget äpple, medan Lisa föredrar päron framför äpplen, och har ett äpple men inget päron, kan de uppfylla sina önskningar på ett kostnadseffektivt sätt genom att byta frukter med varann. På samma sätt kan Victoria och Paul på ett kostnadseffektivt uppfylla sina önskningar om att hjälpa lidande djur respektive fattiga människor genom att bedriva den sorts moralhandel som beskrivs i exemplet.

Såsom Ord förklarar, finns det ingenting speciellt med moralhandel från ekonomisk standardteoris synvinkel:

”[D]et är värt att påpeka att moralhandel redan omfattas av nationalekonomins standarddefinition av handel. När ekonomer talar om en persons önskningar, inkluderar de både personens icke-moraliska** och moraliska önskningar i en odifferentierad uppsättning önskningar. Så när det gäller handel, blandas moralhandel och vanlig handel ofta. För ekonomer är moralhandel således inte ytterligare en typ av handel, utan en underkategori.”

Detta betyder emellertid, som han skriver, inte att ”moralhandel är välkänd eller omfattande studerad”:

”Med undantag för sammanhang där de ställer upp noggranna definitioner, så ger ekonomer relativt lite uppmärksamhet åt det faktum att deras definition av önskningar inkluderar moraliska önskningar. Fastän de tekniskt omfattas av de befintliga formalismerna skulle ett papper om moralhandel anses förvånande bland ekonomerna.”

Jag kan inte bedöma huruvida detta är sant vad gäller moraliska önskningar i allmänhet. Dock finns det en ganska stor litteratur om olika sorters moralhandel inom den politiska sfären (se nedan).

Ord gör också en elementär teknisk genomgång om ekonomisk moralhandelsteori, som tydliggör att de många likheterna mellan moralhandel och vanlig handel. Han förklarar också att moralhandel inte behöver ha byteskaraktär, som Victoria och Pauls handel har, utan att man kan tänka sig moralhandelsmotsvarigheter till valutor och marknader, där man t ex kan köpa ett löfte att inte äta kött i ett år till lägstbjudande.

Continue Reading

Nätverket för evidensbaserad policy

Introduktion till det nystartade Nätverket för evidensbaserade policy. Dubbelpostat från nätverkets hemsida.

Vårt samhälle är genomsyrat av vetenskapen. Inte bara på universiteten, utan även inom företagsvärlden, idrottsvärlden,välgörenhetssfären, etc, så används vetenskapligt tänkande på ett framgångsrikt sätt i allt högre grad. Det är därför knappast förvånande att de flesta ser det som en självklarhet att även statens, landstingens och kommunernas arbete ska präglas av vetenskaplig metodik och baseras på vetenskaplig evidens.

Fastän denna tanke varit populär länge, har den fått ett ytterligare uppsving på senare tid. Inte minst i USA, Storbritannien och andra engelskspråkiga länder talar man om betydelsen av att policies är evidensbaserade. Detta uttryck är lånat från medicinen, där rörelsen för evidensbaserad medicin vunnit allt mer mark. Inom denna rörelse har man inte minst betonat vikten av att medicinska beslut fattas på basis av rigorösa s k randomiserade kontrollstudier, där man jämför en grupp som fått t ex en ny medicin med en slumpmässigt utvald kontrollgrupp, som typiskt sett fått placebobehandling.

Continue Reading