För klarhetens skull: det här riktar sig inte till de som vill ha det roligt och trevligt genom att låtsas som om de gör världen bättre. Det är inget fel med att ha roligt på det här sättet, men om ditt främsta syfte är att ha kul, så kan du sluta läsa nu. Annars, läs vidare.

Du har ändligt med tid, och med pengar. Innan du ger dig i kast med ett projekt/utbildning/förening som gör något gott kan det vara bra att ta ett steg tillbaka och undersöka hur mycket nytta du gör med din tid och dina pengar, och hur alternativen ser ut. Du kan jobba för ett politiskt parti vars idéer och förslag du anser är bra. Fråga dig då: 1) Hur sannolikt är det att just de idéerna kommer att förverkligas av det här partiet. 2) Hur mycket nytta kommer de här idéerna att få jämfört med andra idéer och 3) I vilken mån gör mitt arbete detta möjligt.

En annan möjlighet är att jobba ideellt. Med ett soppkök, till exempel, eller demonstrera. Även här bör vi fråga oss hur stor nytta vår tid skapar. Om du jobbar en timme i ett soppkök så bidrar du till att fattiga människor i Sverige får soppa. Det är en del nytta. Om du är med i en demonstration ökar du medvetenheten om en viktig fråga. Om den frågan verkligen är viktig och ouppmärksammad skapar du kanske nytta. Det kan också vara så att ökad uppmärksamhet i en fråga inte kommer att leda till något alls.

Men generellt sett är de mest kostnads- och tidseffektiva åtgärderna inte här i Sverige. Det har att göra med att vi svenskar har redan det ganska bra, och att det är relativt svårt och dyrt att höja vårt välbefinnande ytterligare. Enligt organisationen GiveWell, som analyserar kostnadseffektiviteten hos olika typer av biståndsorganisationer, är det mest effektiva som man kan göra idag är att på olika sätt stödja organisationer som distribuerar giftimpregnerade malarianät i Afrika. Att tillverka och distribuera ett nät kostar fem dollar. Ett nät kan skydda två personer i fyra-fem år. Om nätet används i ett område där malaria är endemiskt, så finns det goda möjligheter att nätet räddar en persons liv. Det innebär att en person, som annars hade dött av malaria, får möjlighet att leva. Men det finns ytterligare fördelar med malarianät. Malaria dödar ibland, men den lämnar alltid spår efter sig, i form av olika kroniska sjukdomar, hjärnskador, trötthet och förhöjd risk att drabbas av andra sjukdomar. Ett malarianät hjälper även att förebygga dessa mindre synliga, men minst lika förödande, effekter.

Andra organisationer som är mycket effektiva bekämpar tropiska parasiter, TBC och andra enkla sjukdomar. Det som är gemensamt med dessa organisationer är att de är fokuserade på en sak, och räddar massor av liv för dina pengar. Om du vill göra världen bättre så är det de här som du bör stödja. Vissa av dem är 10 000 gånger så kostandseffektiva som större och mer byråkratiska organisationer som du kanske har hört talas om. Frågan är: bör du jobba ideellt för dessa organisationer, eller stödja dem med pengar? Det beror på. Har du ett jobb som ger dig en bra lön? Då kan det vara mer rationellt att jobba över en timme extra på ditt jobb och donera pengarna istället för att jobba ideellt. De här organisationerna behöver ofta pengar i första hand, och ideellt arbete i andra hand. Men om du har tid över, och inga pengar, så kan jag rekommendera att du ägnar några timmar den här veckan åt att berätta för dina vänner hur de kan göra för att rädda världen. Om någon av dem har mycket pengar, kan din insats faktiskt göra skillnad.

Share on Facebook

A nuclear war imperils all of our descendants, for as long as there will be humans. Even if the population remains static, with an average lifetime of the order of 100 years, over a typical time period for the biological evolution of a successful species (roughly ten million years), we are talking about some 500 trillion people yet to come. By this criterion, the stakes are one million times greater for extinction than for the more modest nuclear wars that kill ”only” hundreds of millions of people. There are many other possible measures of the potential loss–including culture and science, the evolutionary history of the planet, and the significance of the lives of all of our ancestors who contributed to the future of their descendants. Extinction is the undoing of the human enterprise.

Här är hela texten.

Share on Facebook

1. Sannolikheten för att en sådan kan inträffa den närmsta 100 åren är inte försumbar. >1%
2. Den förväntade negativa nyttan av en sådan händelse skulle vara astronomisk.

Låt mig förklara 2. Om vi överlever det här århundradet och etablerar en närvaro på andra planeter, så kommer riksen för vår förintelse att minska tämligen dramatiskt. Men om vi skulle förintas av ett genetiskt designat virus, totalt kärnavapenkrig, misslyckad geoingeniörskonst eller en annan global olycka innan vi etablerat självförsörjande kolonier på andra planeter så skulle skadan vara enorm. Om vi inte tar kål på oss själva kan vi komma att leva mycket länge till. Den här planeten kommer att ha ett behagligt klimat i ungefär en miljard år till. Det är 100 000 gånger så lång tid som den mänskliga civilisationen har funnits. Under denna tid skulle otaliga människoliv kunna existera, även om vi begränsade oss till att kolonisera detta solsystem. Dessa människor skulle kunna leva fantastiska och lyckliga liv, fulla av kunskap, nyfikenhet, vänskap och lycka. En existentiell katastrof skulle beröva oss framtiden och, så vitt vi vet, allt intelligent liv i Universum.

Men vi kommer inte att befolka solsystemet på mycket lång tid, ens under de mest optimistiska antagandena. Vad kan vi göra innan dess? En möjlighet som jag uppfattar som rimligen kostnadseffektiv är att upprätta en “livsark” på jorden, utom räckhåll för de mest sannolika riskerna. Den här “arken” skulle kunna vara ett bergsrum som kontinuerligt befolkas av 150 frivilliga. I bergsrummet skulle tillräckligt med mat, vatten, bränsle och luft finnas för att kunna vara förseglat under minst 50 år. Bergrummet skulle vara förseglat ett år i taget, och byta bosättare varje år. Under ett dygn skulle “arkens” reserver fyllas på och material uppdateras. I arken skulle tusentals befruktade ägg förvaras i flytande kväve och databaser med information om mänsklig kultur, konst och vetenskap lagras. I händelse av en katastrof skulle arken förseglas i åtminstone 2 år. I händelse av kärnvapenkrig, dödlig pandemi, dödlig gammastrålning, förgiftad atmosfär, samhällelig kollaps eller andra existentiella katastrofer skulle invånarna kunna återbefolka jorden och bygga upp vår civilisation igen. En risk är att vi redan nu har tömt jorden på resurser till den punkt att det skulle bli svårt att bygga upp en ny industriell modern civilisation Därför bör bergsrummet utrustas med moduler för att snabbt kunna bygga upp en industriell bas för att snabbt kunna etablera effektiv produktion av mat när arkens invånare återvänder till ytan. Till exempel moduler för hydrokulturodlingar, och husmoduler för att snabbt kunna återbefolka planetens yta. En sådan ark skulle vara dyr, men i jämförelse med vad en existentiell katastrof skulle innebära skulle kostnaden vara försumbar. Mänskligheten skulle överleva, och kanske blir visare på kuppen.

Share on Facebook

Jag antar att du som läsare läst om peak oil och oroar dig över det. Det är inte konstigt, om du läser Jonstads bok kan man tro att det i princip är kört. Men den slutsatsen kan man bara dra om man är väldigt selektiv med sin information. Jag skulle inte vilja påstå att Jonstad ljuger, men genom att bara beskriva en del av verkligheten så är bilden han målar upp djupt vilseledande.

Det stämmer att IEA har sagt att de nya oljefynden av konventionell olja minskar och att efterfrågan samtidigt ökar. Men nya oljefynd av icke-konventionell olja, som till exempel Kanadas och Venezuelas tjärsand, oljan som görs tillgänglig av smältande istäcken i Arktis eller Brasiliens Pre-sal fyndigheter skulle kunna för många år framöver stilla den förväntade ökningen i efterfrågan. Det stämmer att den här okonventionella oljan är dyr, mycket dyrare att utvinna än Saudiarabiens lättflytande olja. Så givet att dessa okonventionella oljekällor utgör en väsentlig och ökande andel av världens oljeproduktion så kommer priset på olja att förbli högt, kanske 100 USD/fat. Men det priset är knappast en katastrof, och det är osannolikt att det i sig kommer att leda till en kollaps.

När Jonstad beskriver oljeutvinningen som ett gäng barn som plockar lågt hängande äpplen så lurar han dig med sin metafor. En oljefirma idag har resurser och teknologi som oljebaronerna i början av 1900talet bara kunde drömma om. Dödstalen från oljeutvinningen i den tidiga Texasruschen vittnar om att den olja de utvann var långtifrån “enkel” för dem, när de borrade med åsnor och för hand. Av samma skäl kan vi hoppas att den olja vi finner “svår” idag en dag kommer att vara “enkel”.

Men även om Jonstad hade haft rätt med avseende på peak oil, så är det inte heller hela bilden. Världen använder olja till två saker: att generera elektricitet och att transportera människor och saker. Skulle olja kunna ersättas inom en av dessa sektorer, skulle mängden olja tillgänglig för den andra sektorn vara garanterad. Det som håller på att ske är just detta: kol och gas håller på att ersätta olja. Kolgruvorna, som under den billiga oljans tid stängdes i den rika världen har öppnats igen. Kina, Indien och Sydafrika bränner kol som om det inte fanns någon morgondag. Kolet ökar starkt på alla fronter, tack vare den dyra oljan. Och det finns massor av kol, så att det räcker i många decennier till. Samtidigt har en ny teknologi fracking, möjliggjort gasutvinning ur berggrunden. Det har lett till en kollaps i priset på naturgas i USA. Nu prospekteras naturgaskällor i EU och Kina. Prognoserna är goda, reserverna tycks outtömliga. Skulle priset på olja stabiliseras på 100 USD/fat, så kommer naturgas att helt ersätta oljan i elgenerationsprocessen.

Prognoser från solceller är ännu mer hoppingivande. Elgeneration från solenergi har rasat i pris. Det är redan billigare än kärnkraft. Före år 2020 kommer sol att vara billigare än olja och före 2030 kommer el från solceller att vara billigare än kol överallt förutom i de kallaste klimaten, givet konservativa antaganden. Trots att mängden energi producerat från sol fördubblats varje år de senaste tio åren har detta skett främst i de rika länderna tack vare subventioner. När solenergi blir billigare än kol kommer solcellerna att slå igenom på allvar i de fattiga länderna.

Samtidigt sker enorma energibesparingar inom energisektorn. Fraktskepp har blivit kollosala för att kunna frakta mer per fat olja. Elhybrider och elbilar kommer att på sikt att minska transportsektorns oljeberoende. En elektrifiering av vägnätet och av motorvägar skulle kunna öka elbilars räckvidd mångfaldigt. Teknologin finns. Det enda som krävs är den politiska mognaden att utforma rätt styrmedel. En koldioxidskatt skulle flytta fram tidpunkten då solceller kan konkurrera ut kol och olja. Slopade oljesubventioner kommer att få hushåll att ändra sina beteenden och agera mer förnuftigt. Denna politiska mognad kan vi skymta idag. Nigerias president har utmanat landets oljelobbyister. Iran likaså.

Hur blir det då med växthuseffekten, om kol och gas ersätter olja? Växthuseffekten är och kommer att förbli ett stort problem, ett hot mot vår civilisation. Kanske till och med ett hot mot mänsklighetens långsiktiga överlevnad. Jag avser att diskutera detta hot, och hur de flesta debattörerna missförstår hotets natur, i kommande inlägg.

Share on Facebook

Den här vanföreställningen är lika absurd som counterjihads och andra organisationers paranoida fantasier om att vänstermedia, EU-politiker, feminister, kommunister och Saudiarabien har ingått en slags ohelig allians vars syfte är att ta över Europa med ”livmodern som vapen”.

Jag ser följande: Sverige var ett extremt homogent och isolerat land för två generationer sedan. Vi har på kort tid tagit emot många invandrare. Detta har lett till en del social friktion. Det är inte alls konstigt. Vissa utlänningar kommer hit från väldigt primitiva kulturer och anpassar sig långsammare än andra till moderna seder och bruk. Det förekommer en del rasism, och det gör det hela lite svårare. Men den generation som du och jag tillhör har redan funnit, i det stora hela sin plats. De flesta i vår ålder har vänner, flickvänner eller till och med ingifta släktingar från en rad olika kulturer.

Problemet med ”invandringskritiken”, är att de problemen som de ser med invandringen är obefintliga, övergående eller nödvändiga. Jag har förklarat varför jag tror att problemen associerade med invandring är övergående. Låt mig förklara varför jag tror att de är obefintliga. Det snackas mycket om brottsliga invandrare. Men trots att anmälda brott har ökat, så har brottsligheten inte ökat i samma utsträckning de senaste decennierna. Och brottligheten har ökat ungefär lika mycket i länder med obefiontlig invandring. Och det bästa sättet att minska brottsligheten ytterligare vore att ändra narkotikapolitik för att dra undan mattan under knarkkartellerna. Föreställningen att invandring skulle kosta massa pengar är rent nonsens. Problemet ligger i de fackliga restriktionerna som länge funnits på flyktingar, som har försvårat eller omöjliggjort för dem att gå ut i arbetsmarknaden. Den borgerliga regeringen (som jag inte röstade på) har gjort helt rätt i att göra det möjligt för folk som är flyktingar att jobba. Men det största problemet med ”invandringskritikerna” är att de inte inser att vi måste ha invandring för att klara välfärden.

Så här: Sveriges befolkning åldras snabbt. Om fem år kommer nästan alla 40-talister ha gått i pension. Vi måste vara fler svenskar som jobbar och skapar värde för att försörja våra gamla. Det finns lite olika alternativ (1) Vi kan höja pensionsåldern, och knyta den till den genomsnittliga livslängden. Jag tror att vi måste göra detta så småningom ändå, när livsförlängande mediciner uppfinns. Men än så länge är detta mycket impopulärt, och kommer inte att godkännas av svenskarna. (2) Vi kan tvinga ”pursvenska” kvinnor att skaffa fler barn. Men förutom att detta vore motbjudande, så skulle det sannolikt få massa negativa konsekvenser. (3) Vi kan ta in invandrare för att minska den demografiska chocken.

Av dessa tre alternativ tror jag att (3) är enklast just nu, även om (1) är nödvändigt på sikt. Hursomhelst så är det osannolikt att (1) och (3) ensamma kan fungera för att bibehålla vår höga levnadsstandard. Jag tror att det är problematiskt att SD och andra ”invandringskritiska” röster inte har fattat den ekonomiska nödvändigheten i en ökad invandring, något de för övrigt delar med stora delar av vänstern. Trots att jag uppfattar mig som vänster så tror jag att Annie Lööfs linje i den här frågan är vettigast, även om jag själv hade föredragit en mer radikal invandringspolitik.

Låt mig avslutningsvis nämna de kulturella aspekterna av invandringen. SD och dess allierade anser att Svensk Kultur är fin och värdefull och får inte förstöras eller blandas med andra kulturyttringar. Låt mig för enklhetens skull göra en distinktion mellan två kategorier av kulturyttringar. (1) Etiketter och sedvänjor (2) Normer. Det är inte alltid lätt att separera dess från varandra, men tillåt mig att göra det nu för diskussionens skull. Vad gäller SD:s uppfattningar om främmande etiketter och normer så tror jag att deras uppfattningar delas av få. De flesta anser att utlänningar ska få fira muslimska högtider, ha på sig slöja, be till helgon, klä sig konstigt och göra saker och ting på sitt sätt. SD är här en minoritet, därför att de upphöjer något som de uppfattar vara ”pursvenskt” till skyarna. Men de flesta svenskarna bryr sig inte särskilt mycket. Jag tror att de flesta inte skulle bry sig om vi svenskarna äter med ätpinnar eller gafflar om hundra år. Vad gäller den andra kategorin, Normerna, är det viktigare vad som händer. Sverige är unikt i ett avseende. Det är förmodligen världens mest sekulära, moderna, individualistiska och progressiva land. Det finns en legitim farhåga att denna modernism kan hotas av invandring. Även om SD:s värderingar i många fall är lika rekationära som de mest efterblivna islamisterna, är det inget argument för att luta sig tillbaka och låta vår progressiva kultur kidnappas av några reaktionärer, vare sig de är vita eller bruna. Men jag tror att det finns två skäl till att andas ut, för tillfället.

(1) De moderna, sekulära värderingarna är överlägsna.
(2) Vi har ett demokratiskt ramverk att jämföra våra normer och värderingar inom.

Vad jag menar med (1) torde vara klart. Jämlikhet, individualism, rättsäkerhet, yttrandefrihet, friheten att välja sitt liv och sin väg är moraliskt överlägsen allehanda rekationära och kollektivisitska tendenser. Få moderna anammar den kollektivisitiska kulturen. Miljontals anammar den moderna. Varje dag, i Sverige och i städer runt om i världen. De unga vill bort från sina hem och förtrycket som byn innebär, och till friheten som storstaden innebär.

Men det andra skälet är kanske viktigare. Det kanske finns aspekter i vår individualistiska kultur som inte är optimla. Vi är kanske för individualistiska, vi är kanske för egocentriska. Vi kanske har förlorat den simpla glädjen i gågna tiders gemenskap. Vad vet jag. Det viktiga är att vi har en fri press och en otroligt rik offentlig debatt om dessa saker hela tiden. Det sägs tonvis med skit, men till slut kommer rätt idéer att vinna. För när folk är fria att bilda sig en uppfattning kommer de att välja vad de tycker är bäst. Och det som är intressant är att det knappt finns någon i Sverige, inte ens bland de mest fanatiska muslimerna, som vill avskaffa demokratin eller det fria samtalet. De vill bara bli erkända, och respekterade. De vill höra att de har en plats i vår diskussion om vilka värderingar och liv man kan leva och erkännas som ett alternativ. Om vi tror på våra normers överlägsenhet ska vi inte vara rädda att ge dem den platsen, eller det erkännandet.

Share on Facebook

En pragmatist justerar sin analys i enlighet med observationer, en ideolog förnekar observation så att analysen ska kunna bevaras. En person som har en ideologisk övertygelse ändrar sig aldrig. En pragmatist ändrar sig ganska ofta. En pragmatist tror inte att fakta A stämmer, utan anger istället en subjektiv sannolikhet att fakta A stämmer givet evidens E. Givet ny evidens kan sannolikheten att A stämmer revideras. Låt mig ge dig ett exempel. Jag tror att sannolikheten att NATO: s intervention i Libyen får konsekvenser som överlag positiva är runt 80%. Detta givet den information jag har i nuläget. Anta att det skulle visa sig att rebellernas övergångsregering (NTC) under hela kriget systematiskt och klandestint godkänt och aktivt uppmuntrat tortyr och massavrätningar av khaddafianhängare. Om detta faktum blev allmänt känt skulle jag vara tvungen att revidera min initiala bedömning till kanske 60%.

Människor vars politiska intressen präglas av ideologi finner ofta vetenskapliga rapporter och undersökningar suspekta. De säger ibland att “vetenskapen inte är objektiv”. Det betyder ofta att vetenskapliga rön som motsäger deras sak inte är objektiv. De kan ofta påstå att det “går att ljuga med statistik”. Och det tycks betyda att all statistik de inte gillar ljuger.

Hur vet du om en person är inställd på att förneka alla fakta som inte överensstämmer med deras världsbild? Det första symptomet är att personen inte ändrar uppfattning, trots att du framfört ett giltigt argument. Det andra symptomet är att personen inte diskuterar med dig, utan debatterar. En person som inte är intresserad av att lära sig något nytt eller uppdatera sin världsbild eller analys av världsläget kommer att försöka få dig att framstå som en idiot. Den personen kommer att feltolka det du säger på sätt som ska få dig att framstå som en extremist. Personen kommer att försöka koppla ihop dig med någon som kan ha sagt något liknande men som ni båda är överens om är ond. Personen kommer förmodligen också försöka raljera över det du säger genom att vara ironisk eller sarkastisk. Mitt råd till dig som befinner dig i en sådan här situation: lämna rummet. En människa som är så övertygad om sin egen förträfflighet att den förvandlar en diskussion till en debatt förtjänar inte din tid.

Share on Facebook

I många frågor är Politisk Filosofi en liberal blogg. Staten bör inte vara vår första lösning på problemen, utan det sista alternativet. Politisk liberalism förutsätter att individer är kapabla att fatta beslut, och att var och en av oss vet vad som är bäst för oss själva. Därför är politiska liberaler för religionsfrihet, föreningsfrihet och för en i stort sett fri marknad. Om tillverkare A säljer en undermålig vara, kommer den varan inte att konsumeras på marknaden och tillverkare A kommer att gå i konkurs. Konsumenternas makt räcker för att åtgärda problem, enligt klassisk politisk liberalism. Nu är det förstås så att ingen är så extrem. Alla håller med om att marknaden misslyckas ibland, inte minst när det gäller varor som påför externa kostnader till en tredje part. Ett exempel på detta är avgaser från bilar. Dessa gaser gör folk sjuka, men de som är sjuka kompenseras vare sig av den som köper eller säljer bensinen, alltså syns inte den kostnaden i deras transaktion. Därför är det rimligt att beskatta bensin för att göra dessa kostnader synliga för konsumenter av bensin. I andra fall är det inte primärt marknadsmislyckande som är problemet, utan att en produkt är farlig men samtidigt beroendeframkallande. Då är skatter ett alldeles för trubbigt sätt att minska konsumtionen av en sådan produkt. Tobak är ett exempel på en produkt som regleras kraftigt. Tobaksreklam är förbjudet, försäljning av tobak till barn är förbjudet, och tobaksprodukter måste ha en varningstext. Konsumtion av tobak är förbjudet på vissa platser. Alla dessa regler är relativt nya och infördes först efter en lång och seg kamp mot tobaskbolagen. Vi måste föra en liknande kamp mot matjättarna.

Vi har testat att informera allmänhet om riskerna med fet mat i flera decennier. Marknaden har kapitalt misslyckas med att lösa problemet med fetmafrågan. Därför måste staten kliva in på alla fronter: Skatter, förbud, information, regleringar.

Vanor bildas tidigt i livet, och barn är mest sårbara för den farliga maten. Barn har dessutom mycket mindre förmåga att fatta rationella beslut om sin hälsa. Därför bör åtgärder främst riktas mot dem. Denna blogg är radikal, men tror på gradvisa och successiva reformer. Därför bör kampen mot fetman föras i olika reformfaser.

Fas I: information och prevention av desinformation.

1. Förbjud all reklam för matprodukter.

2. Inför en märkning av hälsofarliga produkter, det vill säga produkter som innehåller tillagt socker, som innehåller med än 10% mättat fett, eller som innehåller mer än viss mängd kalorier/g. Produkter med den här “dödskallemärkningen” ska märkas med en varningstext som täcker åtminstone en fjärdedel av produktens förpackning och en bild på ett åderförkalkat blodkärl el dyl. på åtminstone en fjärdedel av förpackningen.

3. Samla ihop alla dödskallemärkta produkter i en avdelning i butiker där dessa produkter säljs, som bör ligga längst bort från utgången.

4. Subventionera frukter, grönsaker och nyckelhålsmärkta produkter.

5. Ge kommunalt stöd till gym och andra friskvårdsanläggningar.

Fas II: Förbud och regleringar

6. Alla matprodukter och måltider i restauranger bör kalorimärkas. Alla förpackningar som innehåller mer än 2000 kilokalorier bör förbjudas, och alla måltider som innehåller mer än 1000 kilokalorier bör förbjudas.

7. Inför en åldersgräns på 18 år på alla “dödskallemärkta” produkter.

8. Gör det straffbart att “köpa ut” dödskallemärkta produkter till barn.

9. Inför skatt på socker i produktionsledet, ungefär 100 kr/ kg.

10. Förbjud konsumtion av dödskallemärkta produkter i offentliga miljöer, nära skolor, dagis osv.

11. Förbjud transfett i alla produkter.

12. Förbjud barn och ungdomar att besöka snabbmatsrestauranger.

13. Inför en skatt på kött och dödskallemärkta produkter, där skattesatsen är relativ mängden mättat fett.

Fas III: Permanent utfasning av beroendeframkallande produkter
14. Börja fasa ut dödskallemärkta produkter genom att förbjuda försäljning av de onyttigaste produkterna.

Share on Facebook

Share on Facebook

Del ett

Del två

Del tre

Share on Facebook

Den idén som omfattas av måga transhumanister och som har stark förankring i upplysningstraditionen är den klassiska Hobbesianska föreställningen att före civilisationens och samhällets uppkomst rådde ett “allas krig mot alla”. Den här uppfattningen har idag kompletterats med föreställningar om ett hårt, kort, våldsamt liv präglat av ständig fruktan, våld, sjukdom och ständig hunger. Den här bilden är inte helt riktig. Låt oss börja med Hobbes föreställning om ett “allas krig mot alla”. Hobbes idé vilar på en felaktig premiss: nämligen den att människan är en solitär varelse, en ensam individ som står i ständig konflikt med alla andra individer. Vi vet nu att så inte är fallet. Vi har goda skäl att tro att människor alltid varit ett flockdjur, och att våra icke-mänskliga förfäder var det också. Vi har alltid därmed befunnit oss i en flock, i ett sammanhang. I detta sammanhang har fred och ordning i någon mån alltid varit en förutsättning för överlevnad. Så den Hobbesianska idén om allas krig mot alla är felaktig, om den tolkas som en beskrivning av hur det faktiskt var och inte beskrivning av ett hypotetiskt tillstånd. Däremot har vi goda skäl att tro att det mänskliga tillståndet var ett mycket våldsamt sådant. Vi har massor av evidens för att varje stam eller koalition av stammar levde i ett slags evigt krig mot varandra. En överväldigande majoritet av de skallar man funnit från perioden före jordbruket visar på svåra skador. Vi vet också att våra närmaste kusiner, schimpanserna, för utdragna och mycket blodiga utrotningskrig mot varandra. Föreställningen att vi skulle ha varit fredliga före civilisationen är faktiskt helt ogrundad. I den bemärkelsen har den Hobbesianska bilden ett uns av sanning.

Den andra idén om mänsklighetens gryning har långa anor, från gamla testamentet och diverse polyteistiska religioner. Tanken är att människan i sitt ursprung var en “ädel vilde”, obefläckad av civilisationens ondska levde hon i ett förlorat paradis. Den här idén har idag stark dragningskraft hos vissa delar av miljörörelsen, hos civilisationskritiker och anarkister. Den här uppfattningen är huvudsakligen fel, men likt den hobbesianska uppfattningen, så har den en gnutta sanning, som är relevant och viktig. Låt oss undersöka bilden närmare.

Vi har redan konstaterat att uppfattningen om att människor inte var aggressiva är felaktig. Men på många andra sätt kunde människor ha en behaglig tillvaro. Så länge som ett område inte var överbefolkat fanns där gott om mat, och maten var varierad och näringsrik. Människor behövde förmodligen arbeta väldigt lite, och kunde förmodligen ägna stor del av sin tid åt att umgås på olika sätt. Sjukdomar var allvarliga, men smittsamma epidemier var förmodligen sällsynta. Många av dessa sjukdomar fick vi förmodligen genom den nära kontakt med djur som utvecklades under senare tid. Men sjukdomar från insekter och från dåligt vatten och dåligt kött var säkerligen ett stort problem. Malariaviruset var förmodligen, liksom idag, den största mördaren. Ett annat problem var infektioner. Ett köttsår kunde innebära döden för en vanlig person. Till romantikernas försvar kan man dock säga att en vanlig missuppfattning om denna tid är att man tror att ingen blev äldre än 30 år. Det har att göra med att den förväntade livslängden vid födseln var ungefär 30 år. Men skälet till detta är inte att folk åldrades mycket snabbare än vad vi gör, utan att spädbarnsdödligheten förmodligen var mycket hög. Det är sannolikt att en tredjedel av barnen dog före sin första födelsedag. Det drar ned den förväntade livslängden avsevärt, men den förväntade livslängden för en person som överlevt de första fem livsfarliga åren var betydligt längre, kanske upp till 60 år. Det bör också påpekas att livet förmodligen präglades av konstant oro och rädsla. I flocken kunde man säkerligen finna trygghet, men vår värld var en farlig sådan, som var full av saker som kunde döda en människa enkelt. Andra, fientliga stammar lurade i mörkret, stora kattdjur kunde enkelt mörda en ensam människa, och giftiga insekter, ormar och växter fanns överallt. Det faktum att vi är ängsliga, oroliga djur idag, som känner sig trygga i närvaron av vänner och bekanta, tycks stödja den här föreställningen att vår forntid var präglad av berättigad fruktan och ständig vanmakt. Däremot har vi goda skäl att tro att ett av vårt moderna samhälles största gissel, ensamhet, förmodligen var ett okänt fenomen. En ensam människa överlevde inte. Givet att social sammanhållning var bokstavligt talat en fråga om liv och död, har vi goda skäl att tro att människorna spenderade en hel del av sin fritid åt aktiviteter vars syfte var att stärka sammanhållningen. Den känsla av gemenskap som förmodligen rådde i en stam människor var förmodligen något som få av oss någonsin erfarit, om jag tillåts spekulera.

Bilden av vår evolutionära förhistoria är således betydligt mer komplex än vad både civilisationskritiker och upplysningsfilosofer beskrivit den som. Frågan är om detta spelar någon roll för hur vi bör förhålla oss till dagen samhälle? Ni anar redan mitt svar, nej. Oavsett hur idyllskt eller grymt det må ha varit på den tiden så finns det ingen återvändo. Vi är fångade i vår egen civilisation, på gott och ont. Vi kan inte gå tillbaka till det tillstånd som rådde förut. Givet en tillräckligt svår katastrof skulle samhället kunna kollapsa, men om någon människa återstod skulle de människorna inte vara samma typ av människor som en gång levde. Istället bör transhumanister och civilisationskritiker studera vårt samhälle, hur människorna trivs och vantrivs i det, och fokusera på hur vi kan förbättra det mänskliga tillståndet i dag och i framtiden.

Share on Facebook