Karim Jebari om existentiell risk from Karim Jebari on Vimeo.

Existentiella katastrofer är osannolika men möjliga. Vi bör förebygga dessa risker, anser Karim Jebari.

Share on Facebook

Jag antar att du som läsare läst om peak oil och oroar dig över det. Det är inte konstigt, om du läser Jonstads bok kan man tro att det i princip är kört. Men den slutsatsen kan man bara dra om man är väldigt selektiv med sin information. Jag skulle inte vilja påstå att Jonstad ljuger, men genom att bara beskriva en del av verkligheten så är bilden han målar upp djupt vilseledande.

Det stämmer att IEA har sagt att de nya oljefynden av konventionell olja minskar och att efterfrågan samtidigt ökar. Men nya oljefynd av icke-konventionell olja, som till exempel Kanadas och Venezuelas tjärsand, oljan som görs tillgänglig av smältande istäcken i Arktis eller Brasiliens Pre-sal fyndigheter skulle kunna för många år framöver stilla den förväntade ökningen i efterfrågan. Det stämmer att den här okonventionella oljan är dyr, mycket dyrare att utvinna än Saudiarabiens lättflytande olja. Så givet att dessa okonventionella oljekällor utgör en väsentlig och ökande andel av världens oljeproduktion så kommer priset på olja att förbli högt, kanske 100 USD/fat. Men det priset är knappast en katastrof, och det är osannolikt att det i sig kommer att leda till en kollaps.

När Jonstad beskriver oljeutvinningen som ett gäng barn som plockar lågt hängande äpplen så lurar han dig med sin metafor. En oljefirma idag har resurser och teknologi som oljebaronerna i början av 1900talet bara kunde drömma om. Dödstalen från oljeutvinningen i den tidiga Texasruschen vittnar om att den olja de utvann var långtifrån “enkel” för dem, när de borrade med åsnor och för hand. Av samma skäl kan vi hoppas att den olja vi finner “svår” idag en dag kommer att vara “enkel”.

Men även om Jonstad hade haft rätt med avseende på peak oil, så är det inte heller hela bilden. Världen använder olja till två saker: att generera elektricitet och att transportera människor och saker. Skulle olja kunna ersättas inom en av dessa sektorer, skulle mängden olja tillgänglig för den andra sektorn vara garanterad. Det som håller på att ske är just detta: kol och gas håller på att ersätta olja. Kolgruvorna, som under den billiga oljans tid stängdes i den rika världen har öppnats igen. Kina, Indien och Sydafrika bränner kol som om det inte fanns någon morgondag. Kolet ökar starkt på alla fronter, tack vare den dyra oljan. Och det finns massor av kol, så att det räcker i många decennier till. Samtidigt har en ny teknologi fracking, möjliggjort gasutvinning ur berggrunden. Det har lett till en kollaps i priset på naturgas i USA. Nu prospekteras naturgaskällor i EU och Kina. Prognoserna är goda, reserverna tycks outtömliga. Skulle priset på olja stabiliseras på 100 USD/fat, så kommer naturgas att helt ersätta oljan i elgenerationsprocessen.

Prognoser från solceller är ännu mer hoppingivande. Elgeneration från solenergi har rasat i pris. Det är redan billigare än kärnkraft. Före år 2020 kommer sol att vara billigare än olja och före 2030 kommer el från solceller att vara billigare än kol överallt förutom i de kallaste klimaten, givet konservativa antaganden. Trots att mängden energi producerat från sol fördubblats varje år de senaste tio åren har detta skett främst i de rika länderna tack vare subventioner. När solenergi blir billigare än kol kommer solcellerna att slå igenom på allvar i de fattiga länderna.

Samtidigt sker enorma energibesparingar inom energisektorn. Fraktskepp har blivit kollosala för att kunna frakta mer per fat olja. Elhybrider och elbilar kommer att på sikt att minska transportsektorns oljeberoende. En elektrifiering av vägnätet och av motorvägar skulle kunna öka elbilars räckvidd mångfaldigt. Teknologin finns. Det enda som krävs är den politiska mognaden att utforma rätt styrmedel. En koldioxidskatt skulle flytta fram tidpunkten då solceller kan konkurrera ut kol och olja. Slopade oljesubventioner kommer att få hushåll att ändra sina beteenden och agera mer förnuftigt. Denna politiska mognad kan vi skymta idag. Nigerias president har utmanat landets oljelobbyister. Iran likaså.

Hur blir det då med växthuseffekten, om kol och gas ersätter olja? Växthuseffekten är och kommer att förbli ett stort problem, ett hot mot vår civilisation. Kanske till och med ett hot mot mänsklighetens långsiktiga överlevnad. Jag avser att diskutera detta hot, och hur de flesta debattörerna missförstår hotets natur, i kommande inlägg.

Share on Facebook

Ett informellt samtal mellan filosofen Karim Jebari och Moa Elf-Karlén på ABF-huset om framtiden, moralen och filosofin.

Share on Facebook

Jag håller inte med. Vi har fortfarande folk som underkonsumerar varor och tjänster. Medicin, infrastruktur och nyttig mat är till exempel varor som underkonsumeras. Men framförallt tycks vi underkonsumera tjänster. Vi behöver fler anställda på våra dagis, i våra skolor, bättre renhållning på gatorna, bättre säkerhet på kvällarna, mer händer i vård, mer folk i äldreomsorgen, mer vuxna som finns bland ungdomar, osv. Dessa saker kan, men måste inte erbjudas av den offentliga sektorn, min poäng är att det finns ett uppenbart uppdämt konsumtionsbehov för dessa varor och tjänster. Visserligen håller jag med radikalerna om att vi överkonsumerar en hel del varor och vissa tjänster. Hur löser vi detta på bäst sätt?

Ett alternativ, som de radikala föreslår, är att skära ned på BNP och styra in ekonomin på att konsumera de tjänster som vi är överens om underkonsumeras idag. Det kan bli svårt. När hela samhällsekonomin minskar är det svårt att öka vissa aspekter av den. Det skulle behövas extremt kraftfulla styrmedel eller hårda regleringar för att få till en sådan förändring. För att få till stånd detta krävs det i princip en polisstat, som konfiskerar bilar, som förbjuder fet mat, som river villor (kräver för mycket uppvärmning), osv. Radikalerna kanske är beredda att tolerera detta i namnet av en ideologi som värdesätter en asketisk livsstil. Men jag finner detta förslag lite väl magstarkt.

Istället bör man, som jag tidigare föreslagit, låta ekonomin fortsätta växa, men gradvis styra in den på att konsumera de saker som borde konsumeras i större utsträckning, genom beskattning av varor som har negativa externaliteter. Även en modest koldioxidskatt, som gradvis ökar, skulle på sikt kunna ha stora effekter på vår konsumtion, liksom en ökning av varumomsen och en motsvarande sänkning av tjänstemomsen, liksom en punktskatt på fet och söt mat.

Det moderata förslaget, som Schlyter tycks vara anhängare av, skiljer sig väsentligt. Moderaterna (inte partiet) menar att vi bör förkorta arbetstiden för de som arbetar idag, men att detta inte skulle leda till en minskning av arbete totalt sett, eftersom man “vill dela på arbetet”, dvs låta arbetslösa ta de jobb som frigörs av att arbetsveckan blir 35 timmar. Eftersom mängden arbete inte minskar, så behöver inte BNP heller minska, lyder argumentet. Och eftersom sju timmars arbete är mindre uttröttade än åtta timmars arbete kommer varje arbetsdag att vara mer produktiv. Problemet med den här positionen är att den är helt främmande för hur verkligheten ser ut, den gör det så kallade “Lump of labour fallacy” enligt vilken det finns en given mängd arbete och att denna mängd kan fördelas på olika sätt.

Generella arbetstidsförkortningar var möjliga när en överväldigande majoritet av Sveriges befolkning jobbade i fabriker, manufakturer eller med lågt kvalificerade jobb inom den offentliga sektorn. Då kunde en arbetslös varvsarbetare relativt lätt skola om sig till ett jobb inom pappersindustrin. Idag är situationen annorlunda. Det finns en rad yrken i Sverige idag som behöver massa ny arbetskraft, som gärna skulle anställa folk som hade rätt kompetens. Dessa yrken skulle få akuta problem om arbetsveckan minskade med till 35 timmar. Inga arbetslösa skulle enkelt kunna ta deras jobb. Men även inom stora delar av det svenska näringslivet och offentlig sektor är det svårt att anställa folk som saknar rätt kompetens. Det svenska arbetslivet har effektiviserats hårt, tack vare höga löner, som tvingat fram produktivitetsökningar, men också tack vare hårda rationaliseringar och effektiviseringar under 90-talets nedskärningar. Endast ett fåtal av de arbetslösa skulle dels ha kompetensen att ta jobben eller förmågan att hålla kvar jobben i det arbetstempo som råder idag.

Ett sätt som de moderata anhängarna till arbetstidsförkortning skulle kunna lösa problemet är att kräva av arbetslösa att de måste flytta över hela landet för att ta ett jobb eller kräva att de arbetslösa ska ta jobb under deras kvalifikationer för att inte mista sin ersättning från A-kassan. Ett annat alternativ vore att dramatiskt sänka lönerna för lågkvalificerade jobb för att göra det lönsamt för företag och offentlig sektor att anställa mycket mindre produktiva arbetare. Slutligen skulle man också kunna sänka inkomstskatten så att arbetsgivare kunde sänka lönerna utan att löntagarna fick försämrad köpkraft. Men det skulle leda till att vi var tvungna att skära ned på mycket av den offentliga sektorn. Inget av dessa alternativ är vare sig särskilt tilltalande eller förespråkas i någon större utsträckning av anhängare till en arbetstidsförkortning.

Så är alternativet till en arbetstidsförkortning en borgerlig, snarast religiös uppfattning om arbetets värde? Nej. I framtida inlägg kommer Politisk Filosofi att argumentera för en kommunistisk arbetslinje.

Share on Facebook

1. De värsta, mest apokalyptiska farhågorna är tämligen osannolika på kort sikt.
2. Osäkerheten kring långsiktiga klimatmodeller är fortsatt stor.

Detta borde nu inte komma som en överraskning för någon. Men i debatten har positionerna blivit parodier på sig själva. Klimatskeptiker menar att eftersom osäkerheten är stor så bör vi inte göra någonting. Klimatvänner säger att eftersom osäkerheten är obefintlig så bör vi agera skyndsamt. Båda har fel. Snarare är det så att eftersom osäkerheten är stor, så bör vi agera skyndsamt. Jämför situationen med en hemförsäkring. Jag är ganska säker på att sannolikheten att det börjar brinna i min lägenhet är ganska liten. Men risken finns. Alltså är det rationellt av mig att avsätta en andel av mina resurser åt att köpa en hemförsäkring, inte för att jag vet att min lägenhet kommer att brinna, men för att jag vet att den kan brinna. Av samma skäl är det rimligt för världens ekonomier att avsätta en del av sina resurser för att förebygga en klimatkatastrof. Inte för att vi är säkra på den kommer att äga rum, men för att vi är säkra på att den kan äga rum. Och att denna risk är inte försumbar. Om klimatskeptikerna vill övertyga oss om att vi inte bör avsätta några procent av BNP på att förebygga en klimatkatastrof måste de således göra ett tämligen radikalt påstående: att risken att en klimatkatastrof är så pass försumbar att den inte är värd kostnader som motsvarar 2-3% av BNP. Eftersom klimatskeptikerna går med på att den negativa nyttan av en hypotetisk klimatkatastrof skulle vara massiv, måste de påstå att sannolikheten att en sådan skulle inträffa måste gå mot noll. Vi är osäkra på mycket i klimatvetenskapen, men vi vet att en klimatkatastrof kan inträffa och att sannolikheten inte är obetydlig. Det är det enda vi behöver veta.

Problemet är att det är betydligt lättare att sälja budskapet: ”om vi inte gör nåt nu, så dör vi” än ”vi borde avsätta en rimlig mängd resurser för att förebygga en icke oansenlig risk”. Därför tenderar retoriken att bli alarmistisk. Därför kommer folk med tvärsäkra utlåtanden om katastrofscenarier. Men det är hederligare att säga att vi inte vet så mycket. Men att det vi vet räcker.

Förespråkarna för handling med avseende på klimatet har också misstagit sig, men med avseende på kostnaderna för att minska våra utsläpp. Skälet är att de drivs av en ideologisk uppfattning att städer, konsumtion och bilar är onda i sig. Det finns egentligen inget fel i den uppfattningen, och jag sympatiserar i viss mån med den. Men klimatlösningarna kräver inte de revolutionerande förändringarna i samhället som många klimataktivister gärna skulle vilja se. Därför anser jag att man bör närma sig klimataktivister med en portion pragmatisk skepsis. Om de oroar sig för ”peak oil” så borde de välkomna de nya teknikerna för att utvinna okonventionell olja och gas. Om de oroar sig för klimatet borde de välkomna kärnkraft, i den mån den är lönsam. Om de oroar sig för ”peak water”, så borde de välkomna nya GMO- grödor som kräver mycket mindre vatten. I själva verket är klimatvännerna kategoriska motståndare till kärnkraft, GMO, och okonventionell gas av andra skäl, vilket får mig att misstänka att de egentligen inte bryr sig så mycket om klimatfrågan egentligen, men vill använda den för att driva igenom sin ideologiska agenda. Det är i och för sig inget fel med det, men det gör att det blir svårare att bygga breda allianser kring klimatfrågan när de ledande förespråkarna kapat den och gjort den till ett verktyg för att uppnå sina visioner. Därför uppmanar jag klimataktivister, och särskilt gänget bakom magasinet effekt, Greenpeace, Klimataktion och Miljöpartiet att spela med öppna kort och hålla isär frågorna. Man får vara mot kärnkraft och ett fossilsamhälle samtidigt (jag är det). Men att vara mot kärnkraft därför att man är mot ett fossilsamhälle är inte intellektuellt hållbart. Om man är en klimatorganisation så bör man överväga lösningar på klimathotet som inte nödvändigtvis är populära bland den rödgröna vänstern, om man vill bilda en bred koalition.

Share on Facebook

Världen konsumerar idag 12,5 terawattimmar (TW) energi, och förväntas konsumera 16,9 (TW) år 2030. Men om vi ställer om till elmotorer i världens bilparker och till förnyelsebar el så är behovet bara 11,5 TW år 2030, eftersom elmotorer utnyttjar energin mer effektivt än förbränningsmotorer.

Av dessa 11,5 TW kan vi generera ungefär hälften genom att bygga 3,8 miljoner stora vindkraftverk á 5 megawatt. Ungefär 40% av vårt energibehov kan genereras av ungefär 90 000 solkraftverk, där en majoritet är sådana där speglar koncentrerat solljus på en vattenbehållare och därmed får vattnet att koka och driva en turbin. De flesta tak i den soliga delen av bör världen utrustas med solceller. Kvarvarande del kan genereras av geotermisk energi, som dessvärre bara är tillgängligt i vissa delar av världen, vattenkraft, tidvattenkraft och vågkraft.

Intermittens då? Ett av de stora problemen som förnyelsebara energikällor är problemet med intermittens. Det är nämligen så att efterfrågan på energi inte är konstant. När folk kommer hem på kvällarna och lagar mat så ökar energiförbrukningen drastiskt. Under natten sjunker energiförbrukningen, när de flesta sover och ljus, ugnar och hemelektronik är avstängda. Om elen kommer från kärn- kol eller gas är detta inte ett stort problem. Man eldar bara mer när det behövs mer så att säga, men man kan inte får vinden att blåsa mer när det behövs. Och vindhastigheten kan även den variera kraftigt, vilket får energitillgången att fluktuera på ett sätt som vårt elnät inte förmår att hantera. Men som tur är så finns det lösningar på detta problem.

1. Ett smart elnät. Vårt sätt att distribuera energi är nästan ett sekel gammalt. Det förutsätter centrala elverk som distribuerar till passiva mottagare. Detta system är mycket ineffektivt och passar förnyelsebara källor dåligt. Ett smart elnät ser till att konsumenter kan se hur mycket elen kostar under olika delar av dygnet. Därmed kan man uppmuntra konsumenter att ägna sig åt energikrävande verksamheter när energin är billigast, det vill säga när efterfrågan är låg. Genom att smeta ut användningen av energi så löser man delvis intermittensproblemet. Dessutom kan ett smart elnät hantera att konsumenter producerar el genom t ex solceller på taket, och att överskottet skickas ut på elnätet. Detta skulle göra det mycket mer lönsamt för konsumenter än idag att investera i solceller, eftersom dessa producerar el när hemmets behov är relativt lågt (under dagen när folk är på jobbet).

2. Elbilar. Vissa miljövänner ogillar även elbilar, eftersom de påminner dem om vanliga bilar. Men elbilar spelar, tillsammans med ett smart elnät, en viktig roll i en förnyelsebar energiekonomi. Bilarnas batterier kan nämligen vara en buffert för energin i systemet. Bilar står normalt sett parkerade en stor andel av sin livstid. Om de är inkopplade mot ett smart elnät kan de ”tanka ned” energi när denna är billig, det vill säga när det finns ett överskott i systemet och ”tanka upp” när den är dyr. En bilpark lika stor som dagens med säg 80-90% elbilar skulle enkelt klara att agera som buffert.

3. Kärnkraft. I ett övergångsskede är kärnkraften ovärderlig som stabil källa för el. Nya kärnkraftverk är dyra och tar alldeles för lång tid att bygga, men de kärnkraftverk vi har idag bör inte stängas i förtid. De behövs tills vi byggt ut elnätet och tillräckligt många laddningsstationer för elbilar.

4. Gas. Naturgas är det mest miljövänliga av de fossila bränslena. Vissa dagar per år kommer det sannolikt att bli så kallt i visa delar av världen att de förnyelsebara energikällorna inte kommer att räcka till. Då behövs en reservkraft i form av gas. Gaskraftverk har fördelen att de kan startas upp relativt snabbt och därmed täcka de behov som kan uppstå ett par veckor per år.

Hur ska man implementera detta? Först och främst måste priset på koldioxid och antalet utsläppsrätter öka respektive minska. Det måste bli olönsamt att tillverka el genom förbränning av kol. Först då kommer de pengar som idag investeras i koldagbrott och kolkraftverk att riktas om till vind och sol. Sen måste koldioxidskatten öka, så att elbilar kan ha en chans att etablera sig. Ett smart elnät är en del av den statliga infrastrukturen, så det är statens ansvar att göra de nödvändiga investeringarna, liksom investeringar i snabbspårvägar och spårbunden kollektivtrafik i städerna. Klimatproblemen är stora, men lösningarna finns, det enda som behövs är politisk vilja.

Share on Facebook

Sverige är ett litet land, med relativt välutbildade medborgare som har stor tilltro till politiker, medier och vetenskapssamhället. Ingen annan demokrati har lika goda förutsättningar att driva igenom de radikala förändringar som klimathotet kräver av oss. Ändå sker i princip ingenting. Regeringen har inte vågat ta ett enda beslut som innebär att vi måste lägga om vårt sätt att äta, leva och resa. Det politiska priset är för högt.

I ingen annan fråga är klyftan mellan vad som bör göras och vad folk anser bör göras så stor som i klimatfrågan. Den allmänna uppfattningen om vad som bör göras och det vetenskapliga konsensus om vad måste göras för att rädda planeten är enorm i Sverige. Och än större är den i andra demokratier. Detta är ett problem.

Kan en politiker i Polen fyrdubbla elräkningen över ett år för sina medborgare? Kan en politiker i Tyskland stänga ned landets bilfabriker? Kan en politiker i Frankrike avskaffa subventionerna till mjölkbönder och fiskare? Kan en politiker i England tiodubbla priserna på flygresor? Inte om de är demokratiskt valda och förväntar sig att väljas om. Ingen politiker har ett sådant mod idag, och sannolikheten att politiker i samtliga EU-länder med demokratiska medel kan göra vad som krävs går mot noll.

I USA ser situationen ännu dystrare ut. Där är många tongivande politiker i kongressen och senaten klimatförnekare. Miljontals amerikaner tror att klimathotet är en bluff. Och hela deras livsstil måste läggas om på mindre än ett decennium. Är det möjligt att en demokratiskt vald president och representanthus, kan övertyga 90 % av befolkningen att skrota sina bilar och börja åka buss eller tåg? Är det ens tänkbart att en sådan förändring kan ske inom ramen för det demokratiska systemet?

Som jag ser det finns det två lösningar på problemet. Den bästa lösningen vore att bilda breda blocköverskridande koalitioner i både USA och de EU. Dessa skulle kunna tillsammans driva igenom de mycket impopulära beslut som krävs för att rädda planeten från att kokas. Denna politiska lösning är tyvärr mycket osannolik. Det skulle krävas en ordentlig klimatrelaterad katastrof för att göra den politiskt möjlig, och när sådana börjar inträffa är det redan för sent.

Det andra, mycket sämre alternativet är att på ett institutionellt plan tillfälligt avdemokratisera beslutsprocesser som är klimatrelaterade. Inom EU skulle man kunna bilda ett energi, transport och jordbruksdepartement som får exceptionella befogenheter och vars beslutsfattare är ett gäng anonyma och oavsättbara teknokrater. Dessa skulle kunna genomdriva de drakoniska åtgärder som krävs. På motsvarande sätt skulle man i USA kunna bilda ett energi, transport och jordbrukssekretariat med opolitiska beslutsfattare med makt att besluta och driva igenom lagar utan att de först vattnats ut av kongressen.

Det andra alternativet är, trots att det låter långt mer extremt och osannolikt än det första, förmodligen mer sannolikt än den politiska enighet som nationella och federala samlingsregeringar skulle kräva. Som tur är, är EU redan en mycket odemokratisk och svårgripbar som relativt enkelt skulle kunna förses med de nödvändiga institutionella redskapen.

I USA är läget desto svårare. Dess demokratiska institutioner är gamla, stabila och tämligen transparenta. Här är den typ av institutionell diktatur mycket svårare att implementera, liksom är en bred politisk enighet att handla kraftfullt i klimatfrågan. Det är inte osannolikt att USA:s demokrati och dess klimatskeptiska opinion kommer att orsaka den moderna civilisationens slutgiltiga fall. Mycket ironiskt.

Share on Facebook

Läckage innebär att kolintensiv varuproduktion flyttar från Sverige till andra länder, och att skattens effektivitet därmed minskar. En ännu större risk är att den ekonomiska aktiviteten avstannar i vårt land, vilket orsakar fattigdom och arbetslöshet, och att skatten därmed gör oss fattigare utan att ha gjort planeten grönare.

Som tur är så kommer läckaget aldrig att vara totalt. Vissa näringar kan helt enkelt inte flytta, som brytning av järnmalm och pappersproduktion. Dessa kommer att tvingas bli mer energieffektiva och deras innovationer kommer sannolikt att spridas till andra näringar i liknande positioner.Småskaliga utsläpp av koldioxid kommer sannolikt att minska mest. En kraftig ökning av bensinpriset ger som bekant helt andra typer av körbeteenden och ökar efterfrågan på kollektivtrafik och cykelbanor. Sådan efterfrågan kan relativt snabbt omsättas i ökade investeringar i denna typ avinfrastruktur

Men en viss sorts läckage är oundvikligt. Betänk cementproduktion, som är en stor utsläppskälla. Givet en lämplig beskattning av utsläpp av växthusgaser kommer sådan produktion att bli mycket dyr. Då kan det vara lönsamt för cementproducenten att tillverka cement som ska konsumeras i Skåne i till exempel Danmark, och sen köra det till byggplatsen.

Ett annat exempel på detta är köttproduktion. Nötkött är mycket populärt i Sverige, men kor råkar vara stora utsläppskällor av metan, en kraftig växthusgas. En beskattning av nötkött som skulle prissätta dessa utsläpp skulle sannolikt radikalt minska nötpopulationen i Sverige. Men om denna minskning skulle ersättas av ökad djurhållning i Frankrike eller Irland så skulle bönder blivit arbetslösa i onödan.

Låt mig för tydlighetens skull erbjuda ett tredje exempel. En del av de fordon vi tillverkar i Sverige exporteras, men en icke oansenlig del konsumeras här hemma i Sverige. Volvo har fortfarande ett starkt grepp om den svenska marknaden. Om produktionen av fordon skulle beskattas i enlighet med de utsläpp som de ger upphov till, skulle dessa bilar bli långt mindre konkurrenskraftiga än bilar som importeras från andra länder. Detta skulle tvinga våra fordonstillverkare att flytta utomlands. Istället skulle produktionen av bilari andra länder öka.

Jag behöver inte tillägga att det politiska priset för att driva igenom denna typ av beskattning skulle vara omöjligt högt.

Men det finns en möjlighet att åtgärda åtminstone en del av dessa problem. Koldioxidskatten skulle kunna införas samtidigt som klimattariffer införs. För läsare av denna blogg, kanske detta förslag kommer som en chock. Politisk Filosofi är en varm anhängare av frihandel och globalisering och har i en rad inlägg kraftfullt argumenterat för rivandet av handelsbarriärer.

Men koltariffer skulle skilja sig i ett viktigt avseende: de skulle inte påföra en godtycklig och orättvis börda på andra länder. De skulle inte bestraffa en komparativ fördel som dessa länder har, utan en dold marknadsstörande subvention på växthusgaser som varje land i världen de facto gör sig skyldig till. Låt mig förklara vad jag menar.

Priset på en vara bestäms av kostnaden för att producera den och efterfrågan på den varan. Men vissa varor orsakar så kallade externa kostnader, eller negativa nyttor, som vare sig konsument eller producent betalar för. Denna form av marknadsmisslyckande kallas för negativa externaliteter. En producent vars vara orsakar en negativ externalitet men som inte betalar för denna suvbventioneras i själva verket av de som måste bära kostnaden för de skador som externaliteten medför. I de allra flesta fall är det staten eller det offentliga som bär kostnaden.

Ett klassiskt exempel på detta är en fabrik som kan tillverka en kemikalie billigare än andra, konkurrerande, fabriker eftersom denna fabrik dumpar sitt avfall i en flod. Staten måste därmed rycka in och sanera floden och betalar en stor kostnad för detta. Om fabriken tillåts fortsätta producera kemikalier innebär det de facto att staten subventionerar fabriken på ett sätt som ger den otillbörliga fördelar gentemot sina konkurrenter.

Ett företag som släpper ut koldioxid eller någon annan växthusgas, men som inte åläggs att betala för de kostnader som denna koldioxid orsakar allmänheten blir på ett analogt sätt subventionerat. Om vi börjar gradvis att avskaffa dessa subventioner i Sverige (genom en klimatskatt), kommer de länder som behåller sina subventioner att få merkonkurrenskraftiga industrier. Men denna ökade konkurrenskraft kommer sig inte av att dessa länder har komparativa fördelar gentemot oss. Och eftersom vår försämrade konkurrenskraft inte kommer sig av att vår industri skulle vara mindre effektiv än industrier i andra länder, så är det tillbörligt och i enlighet med enfrihandelsfilosofi att påföra tariffer på varor i enlighet med den klimatpåverkan som produktion och transport av den varan orsakat.

Detta innebär att brasiliansk nötkött skulle beskattas när de inträder landet, liksom cementen från Danmark och bilarna från Slovenien. Denna beskattning skulle följa klimatbeskattningen i Sverige och därmed eliminera risken för en viss sorts läckage. Visserligen skulle vår kolintensiva exportindustri fortfarande skadas, men då industrin för den inhemska konsumtionen inte skulle få incitament att flytta, skulle deras energi och uppfinningsrikedom riktas mot att effektivisera sin energianvändning och reducera sin klimatpåverkan, vilket skulle förstås vara optimalt.

Dessutom skulle vi får ett visst mått av ”omvänt läckage”. Företag som önskar exportera till oss skulle få starka incitament att reducera sin klimatpåverkan för att konkurrera med de inhemska bolagen.

Dessutom så får vi inte glömma att för varje land som införa klimatskatt, så blir det lättare för dess grannländer att i sin tur införa motsvarande skatter. Eftersom vårt handel med andra EU-länder är omfattande kan en radikal koldioxidskatt här få stora konsekvenser i vårt närområde.

New York Times ledarsida är lite inne på samma spår, liksom ekonomen Paul Krugman.

Share on Facebook

Ett exempel på en sådan negativ externalitet är den ohälsa som förbränning av tobak i nära anslutning till människors lungor orsakar. Denna ohälsa kostar samhället pengar i form av ökade kostnader för sjukvården och försämrad produktivitet. Därför är det rimligt att beskatta tobaksvaror i enlighet med de kostnader som konsumtionen av dessa varor medför. Detta får två effekter. Dels dämpar man efterfrågan på tobaksprodukter, dels kompenserar man samhället de negativa externaliteterna som tobaken orsakar.

Den här typen av skatt, som avser att korrigera marknadsmisslyckanden, heter pigouviansk skatt, efter ekonomen Arthur Pigou. Det finns en hel rad negativa externaliteter i samhället som, om det skulle beskattas, så skulle samhällets allokering av resurser bli mer effektivt, det innebär att samhällsnyttan skulle öka. Nedan följer ett par exempel på negativa externaliteter som borde beskattas:

Transfett, animaliskt fett, socker: Fet och söt mat är dåligt för hälsan. Men vi är genetiskt programmerade att gilla sådan mat, därför konsumerar vi gärna för mycket fett och socker. Matproducenter betalar inte kostnaden när vi får diabetes, trasiga knän eller hjärtproblem till följd av det fett de sålt. En skatt på onyttigt fett och socker skulle kompensera för de kostnader som detta medför, och minska konsumtionen av produkter som innehåller dessa skadliga ämnen.

Trängsel: I storstäderna är det ont om parkeringsplatser och vägyta i förhållande till efterfrågan. Därför kan trängselavgifter och parkeringsavgifter effektivisera användningen av dessa ytor.

Vatten: I Sverige har vi gott om vatten, men i många länder är vatten en bristvara. Genom att beskatta vattenanvändning så ger man vattenkonsumenter (bönder) incitament att effektivisera sin vattenkonsumtion, kanske främst genom att byta till grödor som är mindre törstiga.

Luftföroreninger: Ett alternativ till att förbjuda vissa former av luftförorenande marknadsaktiviteter är att beskatta dem i proportion till de negativa externaliteter de orsakar.

Växthusgaser: Är kanske den mest aktuella negativa externaliteten. Eftersom kostnaden på växthusgasalstrande marknadsaktiviteter är osynliga, så subventioneras dessa aktiviteter i realiteten. Därför anses kolkraftsel vara billig. Men den är bara billig eftersom den inte bär sina kostnader. Skulle man genom en pigouviansk skatt prissätta fossilel, skulle den bli mycket dyrare än förnyelsebar el. Därmed skulle kapital allokeras mycket mer effektivt.

Det finns två problem med pigouviansk skatt. Dels är den regressiv, dels kan den innebära läckage, i form av smuggling respektive flytt av utsläppsintensiv industri. Det förstnämnda problemet kan enkelt åtgärdas genom att den pigouvianska skatten görs omsättningsneutral, genom att dela ut de insamlade pengarna i form av checkar eller höjt grundavdrag på inkomstskatten.

Problemet med läckage är svårare att göra något åt. Om det finns en stark efterfrågan på en viss produkt, och skattenivån på denna produkt är drakonisk, så kommer smuggling respektive utallokering att förekomma. Men alternativet till pigouviansk beskattning är förbud eller regleringar, och även dessa kommer att i motsvarande mån uppmuntra till läckage. Därför förutsätter en pigouviansk skatt en stark, välfungerande rättsstat och internationellt samarbete över gränserna.

För övrigt kan man säga att en tämligen namnkunnig samling slutit sig samman i en klubb som förespråkar introduktionen av pigouviansk skatt på fler områden.

Share on Facebook

En global temperaturökning på 5,2º C innebär slutet för livet så som vi känner till det. Under den tid av jordens historia som liv har funnits, har det aldrig inträffat en så massiv uppvärmning på så kort tid. En uppvärmning som motsvarar magnituden 5,2º C har skett en gång förr, för 25 miljoner år sedan. Då utplånades en majoritet av alla jordens arter. Skillnaden från det scenario som MIT: s forskare är att uppvärmningen då tog 10 000 år. Vad som kommer hända när uppvärmningen sker 100 gånger snabbare kan ingen förutsäga. Men en sak kan vi vara säkra på. Den mänskliga civilisationen, med dess politiska institutioner och globala ekonomiska system, kan knappast överleva den chock som en plötslig massdöd av skogar, hav, insekter, fåglar och grödor över hela världen kommer att leda till.

Jag är trots detta optimist. Vi kommer att, fem i tolv, inse klimatkatastrofens totala allvar. Då kommer en snabb och mycket smärtsam omställning till ett klimatneutralt samhälle att ske. Under andra världskriget ställde USA och andra västländer om sin produktion från civil till militär på mindre än ett år. På två år hade USA en armé som kunde krossa japanernas ”oövervinnerliga” flotta. Sovjetunionen gjorde på motsvarande sätt en gastkramande omställning när de mobiliserade till krig. Om det var möjligt då, så måste det vara möjligt nu.

Världens länder har använt tre biljoner dollar för att rädda det finansiella banksystemet. Så nog finns pengar för att rädda mänskligheten, det handlar bara om att få politiker att inse allvaret i problemet. Frågan är bara hur samhället kommer att se ut när vi är klara med omställningen.

Läs även andra bloggares åsikter om klimathotet, MIT, global uppvärmning, etik, politik, filosofi

Share on Facebook