1. Vår planet har en ändlig livstid. Om ett par miljarder år kommer solen att bli så varm att liv kommer att vara omöjligt på vår planet. Inget, liv, inga människor, inga samhällen. På sikt är alltså Jordens BNP lika med noll. Det finns så vitt jag vet inget vi kan göra åt detta.

2. Men det innebär inte att tillväxten inte kan fortsätta i hundra år till, eller kanske till och med tusen år till.

3. Och även om detta vore omöjligt, innebär det inte att tillvä’xten inte kan fortsätta i tio år till.

4. Alltså måste man visa av vilka skäl man anser att tillväxt på kort sikt är omöjlig, även om man är ense om att tillväxt på längre sikt är omöjlig.

5. Det är mycket enkelt att stoppa tillväxten. Det enda man behöver göra är att höja reporäntan till 4-6%. Det skulle omedelbart leda till högre räntekostnader, vilket skulle leda till minskad konsumtion, vilket skulle leda till arbetslöshet, fallande löner, deflation och ökad fattigdom. Vill man i det här samhällsklimatet minska denna fattigdom måste man beskatta medelklassen mycket hårt för att få råd med ökade transfereringar. Skatter på de rika skulle inte räcka till. Detta skulle förmodligen ytterligare minska tillväxten. Sammantaget skulle det sannolikt göra att medelklassen sluter upp bakom någon populistisk politiker som skyller allt på muslimerna eller “kulturmarxisterna”.

Det är lättare än vad man tror att trampa snett.

Share on Facebook

Jag antar att du som läsare läst om peak oil och oroar dig över det. Det är inte konstigt, om du läser Jonstads bok kan man tro att det i princip är kört. Men den slutsatsen kan man bara dra om man är väldigt selektiv med sin information. Jag skulle inte vilja påstå att Jonstad ljuger, men genom att bara beskriva en del av verkligheten så är bilden han målar upp djupt vilseledande.

Det stämmer att IEA har sagt att de nya oljefynden av konventionell olja minskar och att efterfrågan samtidigt ökar. Men nya oljefynd av icke-konventionell olja, som till exempel Kanadas och Venezuelas tjärsand, oljan som görs tillgänglig av smältande istäcken i Arktis eller Brasiliens Pre-sal fyndigheter skulle kunna för många år framöver stilla den förväntade ökningen i efterfrågan. Det stämmer att den här okonventionella oljan är dyr, mycket dyrare att utvinna än Saudiarabiens lättflytande olja. Så givet att dessa okonventionella oljekällor utgör en väsentlig och ökande andel av världens oljeproduktion så kommer priset på olja att förbli högt, kanske 100 USD/fat. Men det priset är knappast en katastrof, och det är osannolikt att det i sig kommer att leda till en kollaps.

När Jonstad beskriver oljeutvinningen som ett gäng barn som plockar lågt hängande äpplen så lurar han dig med sin metafor. En oljefirma idag har resurser och teknologi som oljebaronerna i början av 1900talet bara kunde drömma om. Dödstalen från oljeutvinningen i den tidiga Texasruschen vittnar om att den olja de utvann var långtifrån “enkel” för dem, när de borrade med åsnor och för hand. Av samma skäl kan vi hoppas att den olja vi finner “svår” idag en dag kommer att vara “enkel”.

Men även om Jonstad hade haft rätt med avseende på peak oil, så är det inte heller hela bilden. Världen använder olja till två saker: att generera elektricitet och att transportera människor och saker. Skulle olja kunna ersättas inom en av dessa sektorer, skulle mängden olja tillgänglig för den andra sektorn vara garanterad. Det som håller på att ske är just detta: kol och gas håller på att ersätta olja. Kolgruvorna, som under den billiga oljans tid stängdes i den rika världen har öppnats igen. Kina, Indien och Sydafrika bränner kol som om det inte fanns någon morgondag. Kolet ökar starkt på alla fronter, tack vare den dyra oljan. Och det finns massor av kol, så att det räcker i många decennier till. Samtidigt har en ny teknologi fracking, möjliggjort gasutvinning ur berggrunden. Det har lett till en kollaps i priset på naturgas i USA. Nu prospekteras naturgaskällor i EU och Kina. Prognoserna är goda, reserverna tycks outtömliga. Skulle priset på olja stabiliseras på 100 USD/fat, så kommer naturgas att helt ersätta oljan i elgenerationsprocessen.

Prognoser från solceller är ännu mer hoppingivande. Elgeneration från solenergi har rasat i pris. Det är redan billigare än kärnkraft. Före år 2020 kommer sol att vara billigare än olja och före 2030 kommer el från solceller att vara billigare än kol överallt förutom i de kallaste klimaten, givet konservativa antaganden. Trots att mängden energi producerat från sol fördubblats varje år de senaste tio åren har detta skett främst i de rika länderna tack vare subventioner. När solenergi blir billigare än kol kommer solcellerna att slå igenom på allvar i de fattiga länderna.

Samtidigt sker enorma energibesparingar inom energisektorn. Fraktskepp har blivit kollosala för att kunna frakta mer per fat olja. Elhybrider och elbilar kommer att på sikt att minska transportsektorns oljeberoende. En elektrifiering av vägnätet och av motorvägar skulle kunna öka elbilars räckvidd mångfaldigt. Teknologin finns. Det enda som krävs är den politiska mognaden att utforma rätt styrmedel. En koldioxidskatt skulle flytta fram tidpunkten då solceller kan konkurrera ut kol och olja. Slopade oljesubventioner kommer att få hushåll att ändra sina beteenden och agera mer förnuftigt. Denna politiska mognad kan vi skymta idag. Nigerias president har utmanat landets oljelobbyister. Iran likaså.

Hur blir det då med växthuseffekten, om kol och gas ersätter olja? Växthuseffekten är och kommer att förbli ett stort problem, ett hot mot vår civilisation. Kanske till och med ett hot mot mänsklighetens långsiktiga överlevnad. Jag avser att diskutera detta hot, och hur de flesta debattörerna missförstår hotets natur, i kommande inlägg.

Share on Facebook

Inom vänstern finns en minst sagt delad uppfattning om arbete*, och det är en uppdelning som spårar sina rötter i en tidig fraktionalisering av kapitalismens kritiker: den mellan anarkister och socialister. Både anarkister och socialister är i stort sett eniga om att arbete i en kapitalistisk ekonomi generellt sett är alienerande, till skillnad från den borgerliga arbetslinjen, som tycks präglas av en uppfattning om arbetets “uppfostrande och karaktärsdanande roll”.

Men socialister och kommunister menar, till skillnad från anarkister, att arbete som utförs under vissa omständigheter inte alls behöver vara alienerande, utan är snarast berikande och en naturlig del av en människas självförverkligande. I tidigare inlägg har Politisk Filosofi kritiserat en anarkistiskt inspirerad kritik av arbetslinjen. I detta inlägg vill den här bloggen försvara en alternativ uppfattning av arbete. En utopisk, kommunistisk arbetslinje.

Av det arbete som idag utförs i världen är en mycket ringa del av sådan natur att det kan karakteriseras som värdigt. Arbeten är ofta antingen hopplöst repetitiva, farliga, fördummande eller helt enkelt onödiga. Inte sällan är de allt på en och samma gång. För det mesta tar arbetet upp alldeles för stor del av vår dag, och för stor del av våra liv. Så här har det varit i princip sedan vi började odla jorden.

Men om det är något som de senaste hundra åren har visat oss, så är det att saker inte behöver se ut som de alltid har gjort. Mänsklighetens arbete har skapat värde som har investerats i produktivitetsförbättrande infrastruktur. En stor del av denna produktivitetsökning har vi tagit ut i en enormt hög materiell standard. Vi är friskare, lyckligare, tryggare, bättre utbildade och mycket mer fria att forma våra liv än vad vi någonsin har varit, åtminstone sedan vi satte ned bopålarna. En mindre del av denna produktivitetsutveckling har vi tagit ut i kortare arbetstid. För hundra år sedan var det inte ovanligt att en människa började arbeta från och med att hon kunde gå och prata. Idag börjar arbetet i tjugoårsåldern. För hundra år sedan arbetade man tills man stupade, och om man hade barn så kunde dessa ta hand om en när man var arbetsoförmögen. Att en frisk människa skulle dra sig tillbaka från arbetslivet var en lyx som var få förunnade. Idag lever en majoritet av svenskarna mer än ett decennium efter sin pension, varav många kan åtnjuta många år av arbetsfri och frisk tillvaro. Utöver de självklara arbetstidsförkortningarna som vi i Sverige åtnjuter i form av en mycket lång semester, en exceptionellt lång föräldraledighet och möjligheten att ta ut många VAB-dagar, så finns det en rad mer subtila arbetstidsförkortningar som inte berör arbetslivet, utan arbetet i hemmet. Med hjälp av modern teknologi (centralvärme, kylskåp, frys, dammsugare, microvågsugn, tvättmaskin, diskmaskin, torktumlare) har vi kunnat minska arbetstiden för att få ett hushåll att fungera tämligen radikalt. Denna förkortning i arbete diskuteras sällan, men det är slående hur mycket tid vi slipper ägna åt repetitiva och fördummande sysslor i hemmen tack vare dessa innovationer.

Produktivitetsutvecklingen har med andra ord ökat vår levnadsstandard och minskat vår totala dagliga arbetsbörda och vår arbetsbörda sett i relation till våra liv. En utopiskt kommunistisk arbetslinje tar fasta på detta löfte som det senaste seklets utveckling bär på: möjligheten att vi i framtiden inte ska behöva arbeta för vårt uppehälle, utan att det mesta som behöver utföras i samhället ska kunna utföras av maskiner eller på andra sätt göras onödigt. Det är än så länge långt kvar till denna tid, men vi tycks obönhörligen vara på väg dit. Enligt denna bloggs uppfattning har arbete inget värde i sig, utan endast arbete som är självförverkligande och berikande har det. Däri förkastar Politisk Filosofi den borgerliga arbetslinjen, som i luthersk anda tillskriver arbete, även sådant som inte genrerar någon nytta, värde. Därför stödjer denna blogg arbetarrörelsens höga löneanspråk det senaste seklet. Utan fackets inflytande hade trycket i produktivitetsökningen varit mindre, och det automatiserade samhället varit längre bort.

Men Politisk Filosofi tillbakavisar även den anarkistiska kritiken av arbetet som något som är ont i sig. Denna uppfattning, som inte tolererar arbetet som ett nödvändigt ont i en övergångsfas, eller som förnekar att arbete kan vara meningsfullt, ens under de bästa omständigheterna, är inte förenlig med en modern stat och ett stort välfärdssamälle. Det är förvisso poängen. Men utan en ansenlig mängd arbete kommer vi aldrig att kunna ta oss förbi arbetsekonomin. Och även i framtidens ekonomi kommer vissa uppgifter att kräva mänskliga arbetsinsatser. Forskning, design, terapi och andra högt kvalificerade yrken kommer sannolikt fortfarande att behövas. Dessa arbeten kan vara alienerande. Men om de utförs i en kontext där ingen egentligen behöver jobba för att försörja sig kommer de att försöka locka till sig folk med hjälp av andra incitament än lönen. Att göra ett arbete belönande och berikande för arbetaren skulle kunna vara ett sådant incitament.

*Med arbete menar jag “tidskrävande sysslor som vi utför av instrumentella skäl”. Därmed inkluderar det här begreppet slavarbete, lönearbete och hushållsarbete. Självförverkligande och stimulerande arbete är fortfarande arbete eftersom vi måste ha en avsikt med våra ansträngningar som annan än bara välbefinnande, annars skulle dessa arbeten inte vara självförverkligande och stimulerande. Lek, spel och sex är inte arbete i den här bemärkelsen, eftersom vi gör dessa saker för att vi gillar dem.

Share on Facebook

Jag håller inte med. Vi har fortfarande folk som underkonsumerar varor och tjänster. Medicin, infrastruktur och nyttig mat är till exempel varor som underkonsumeras. Men framförallt tycks vi underkonsumera tjänster. Vi behöver fler anställda på våra dagis, i våra skolor, bättre renhållning på gatorna, bättre säkerhet på kvällarna, mer händer i vård, mer folk i äldreomsorgen, mer vuxna som finns bland ungdomar, osv. Dessa saker kan, men måste inte erbjudas av den offentliga sektorn, min poäng är att det finns ett uppenbart uppdämt konsumtionsbehov för dessa varor och tjänster. Visserligen håller jag med radikalerna om att vi överkonsumerar en hel del varor och vissa tjänster. Hur löser vi detta på bäst sätt?

Ett alternativ, som de radikala föreslår, är att skära ned på BNP och styra in ekonomin på att konsumera de tjänster som vi är överens om underkonsumeras idag. Det kan bli svårt. När hela samhällsekonomin minskar är det svårt att öka vissa aspekter av den. Det skulle behövas extremt kraftfulla styrmedel eller hårda regleringar för att få till en sådan förändring. För att få till stånd detta krävs det i princip en polisstat, som konfiskerar bilar, som förbjuder fet mat, som river villor (kräver för mycket uppvärmning), osv. Radikalerna kanske är beredda att tolerera detta i namnet av en ideologi som värdesätter en asketisk livsstil. Men jag finner detta förslag lite väl magstarkt.

Istället bör man, som jag tidigare föreslagit, låta ekonomin fortsätta växa, men gradvis styra in den på att konsumera de saker som borde konsumeras i större utsträckning, genom beskattning av varor som har negativa externaliteter. Även en modest koldioxidskatt, som gradvis ökar, skulle på sikt kunna ha stora effekter på vår konsumtion, liksom en ökning av varumomsen och en motsvarande sänkning av tjänstemomsen, liksom en punktskatt på fet och söt mat.

Det moderata förslaget, som Schlyter tycks vara anhängare av, skiljer sig väsentligt. Moderaterna (inte partiet) menar att vi bör förkorta arbetstiden för de som arbetar idag, men att detta inte skulle leda till en minskning av arbete totalt sett, eftersom man “vill dela på arbetet”, dvs låta arbetslösa ta de jobb som frigörs av att arbetsveckan blir 35 timmar. Eftersom mängden arbete inte minskar, så behöver inte BNP heller minska, lyder argumentet. Och eftersom sju timmars arbete är mindre uttröttade än åtta timmars arbete kommer varje arbetsdag att vara mer produktiv. Problemet med den här positionen är att den är helt främmande för hur verkligheten ser ut, den gör det så kallade “Lump of labour fallacy” enligt vilken det finns en given mängd arbete och att denna mängd kan fördelas på olika sätt.

Generella arbetstidsförkortningar var möjliga när en överväldigande majoritet av Sveriges befolkning jobbade i fabriker, manufakturer eller med lågt kvalificerade jobb inom den offentliga sektorn. Då kunde en arbetslös varvsarbetare relativt lätt skola om sig till ett jobb inom pappersindustrin. Idag är situationen annorlunda. Det finns en rad yrken i Sverige idag som behöver massa ny arbetskraft, som gärna skulle anställa folk som hade rätt kompetens. Dessa yrken skulle få akuta problem om arbetsveckan minskade med till 35 timmar. Inga arbetslösa skulle enkelt kunna ta deras jobb. Men även inom stora delar av det svenska näringslivet och offentlig sektor är det svårt att anställa folk som saknar rätt kompetens. Det svenska arbetslivet har effektiviserats hårt, tack vare höga löner, som tvingat fram produktivitetsökningar, men också tack vare hårda rationaliseringar och effektiviseringar under 90-talets nedskärningar. Endast ett fåtal av de arbetslösa skulle dels ha kompetensen att ta jobben eller förmågan att hålla kvar jobben i det arbetstempo som råder idag.

Ett sätt som de moderata anhängarna till arbetstidsförkortning skulle kunna lösa problemet är att kräva av arbetslösa att de måste flytta över hela landet för att ta ett jobb eller kräva att de arbetslösa ska ta jobb under deras kvalifikationer för att inte mista sin ersättning från A-kassan. Ett annat alternativ vore att dramatiskt sänka lönerna för lågkvalificerade jobb för att göra det lönsamt för företag och offentlig sektor att anställa mycket mindre produktiva arbetare. Slutligen skulle man också kunna sänka inkomstskatten så att arbetsgivare kunde sänka lönerna utan att löntagarna fick försämrad köpkraft. Men det skulle leda till att vi var tvungna att skära ned på mycket av den offentliga sektorn. Inget av dessa alternativ är vare sig särskilt tilltalande eller förespråkas i någon större utsträckning av anhängare till en arbetstidsförkortning.

Så är alternativet till en arbetstidsförkortning en borgerlig, snarast religiös uppfattning om arbetets värde? Nej. I framtida inlägg kommer Politisk Filosofi att argumentera för en kommunistisk arbetslinje.

Share on Facebook

Reducing inequality can mainly be done in two ways: either by imposing regulation or social stigma on income differences and great wealth, as in Japan, or by taxation, as in most European countries. This blog has mainly advocated the latter. In Sweden, one of the most equal liberal democracies in the world, the tax rate for incomes over roughly 50 000 € is 57%. This steep progressiveness has contributed immensely to keep inequality at a moderate level. While the evidence from economists that greater equality hampers economic growth remains uncertain, the moral and empirical case for greater equality has never been stronger. European governments could and should be more bold.

Sweden’s leading liberal op-ed, Dagens Nyheter (DN), disagrees. They argue that taxes of more than 50% corrupts the relation between the government and the citizens. This assertion is quite bold, and requires some further argumentation. This claim masks as an argument to reduce the overall tax burden, a notion that is much more plausible than the idea that taxation should not be used to mitigate the harmful effects of inequality. And the notion that ”normal” citizens are being taxed to their bones is simply not true. People paying the top rate of income tax are upper middle class and the most wealthy. These people enjoy already longer and happier lives, and a range of social benefits, most notably almost 10 years of longer pension than the poorest 10% and heavy subsidies for their cultural preferences. Although DN claims to be in favor of equality, they would like to cut taxes for the richest earners. This seems contradictory to me. Surely, someone that promotes expensive tax cuts for the richest earners could not be serious in really wanting to reduce inequality.

This blog has previously argued that income taxation should be more steep and progressive. On incomes over 80 000 €, taxes should be 70%, on incomes over 160 000 € 80%, on incomes over 320 000 € 90% and on incomes over 640 000 € 99%. This means de facto that the top income tolerated in Europe would be 640 000 € per annum. Although this would still leave room for some inequality, it would limit the worst excesses. These taxes would certainly not be enough, as the richest people have certain ways of evading hefty taxation. Income taxes would have to be complemented on taxes on high-value properties, such as large estates, and other major assets, such as private aircraft, yachts and cars. The latter assets, being harder to pin down than housing and land, ought to be registered in the country where being used the most. The current crackdown on tax havens should of course be intensified, and more money should be allocated to authorities that track tax evaders and delinquents.

The arguments against this tax reform seem increasingly feeble. The purpose of taxing the richest is not to balance the budget, but to reduce inequality. Thus the argument of a broad and reliable tax base is misguided. The notion that steep taxation would drive away talent is more plausible. However, the financial crisis has shown that the legendary ”talent” of corporate bosses and bank managers were largely an illusion. These people are not super humans, impossible to replace. There is ample supply of gifted young people that are willing to do their job at much more moderate after-tax incomes. Would steep taxation squelch innovation and creativity? Perhaps, but it is highly uncertain. With low corporate taxes, innovation could still be promoted. And the notion that the desire for great wealth is necessary to promote innovation is highly controversial. High tax countries, such as Scandinavian countries, Germany and Japan are highly innovative.

Share on Facebook

The fertility rate is a measure of how many live births an average woman is expected to have over her lifetime. Although this measure is somewhat abstract, it is a helpful one to asses the demographic situation of mankind. Today the global fertility rate is 2,6. The replacement level is the level required to keep a population stable, and this varies from 2,1 in the OECD countries to 2,3-9 in developing countries, as offspring are less likely to reach fertile age in these countries. The global average replacement level is 2,33.

As public health improves in developing countries, the replacement level is likely to drop to 2,1 over the next few decades. However, as access to the same lifesaving techniques that push down the replacement level proliferate, fertility rates tend also to fall. Most people in developing countries, especially in middle-class families, prefer small families, or 2 to 3 children.

So why should we worry? If the trend continues, then the population should level out fairly soon. As democracy, reproductive freedom and investment in public health is rapidly proliferating in developing countries, mankind’s prospects seem bright. Alas, this view is far too optimistic. As BHHT point out, we are already depleting non-renewable resources at an alarming rate. Although it is reasonable to expect technological innovation to mitigate some of these problems, only a fool would rely only on technological development to save humanity from a Malthusian death trap. And although fertility rates are falling all over the globe, the population is likely to continue growing, even if fertility rates would reach 2,1 over the next decades, an optimistic scenario. The reason for this is that the amount of people entering their fertile lifespan is likely to be greater than ever in the near future. More fertile people means more new people, even if these people procreate at the replacement level.

BHHT fail also to consider the consequences of radical life extension. In university labs all over the world, many minds are focused on different ways of extending the human lifespan with a decade or more. In combination, these technologies may postpone senescence for most of the people in the rich world with a third of a normal lifespan within decades. If these technologies would bear fruit, then we would have yet another problem: the fact that the most resource-consuming two or three billions of mankind would be able to prolong their lives long enough to spell a disaster. No democracy is likely to be able to deny their citizens a treatment that postpones senescence, and if widely available, it would be surely consumed en masse.

There is also the issue of poverty. Economic growth is widely believed to be the only way to end the crippling poverty of the bottom billions. However, economic growth tends also to imply more resource-intensive societies. No one can or should deny poor people our living standard, but if this standard is achieved in the way that the OECD- countries gained their wealth, then we are doomed to fail.

Thus we have a quadruple Malthusian trap: rapid population growth, rapid resource depletion, dire need for more economic growth in some countries to alleviate poverty and suffering, and the likely introduction of radical life extension in developed economies in the near future. Pessimism seems the only sane option.

So what are we to do? Technology may or may not save the day. The claim that technological innovations will prove a quick fix is certainly optimistic, but perhaps not absurdly so. Most pundits fail to consider that technological development may be faster than merely linear. Although it is certainly far fetched to believe in exponential progress, we have reasons to believe that mankind’s technological tools are getting better at a rapidly accelerating pace. As more people than ever participate in the scientific community, the costs of information sharing and dissemination plunge dramatically and the amounts of data and computing power soars, we should expect innovations to play a significant role, if perhaps not a decisive one, in evading the Malthusian disaster.

Politics is perhaps our most important tool. As BHHT suggests, a global working group on population control should be established. All countries should be encouraged to sign under a declaration of intent to reduce fertility. National programs for fertility reduction have been fairly successful in Asia, and somewhat less so in Africa. Access to contraception, legal and safe abortions, information about family planning and voluntary sterilization are cheap and surprisingly effective means of fertility reduction. Politics could also play a role in reducing poverty. Public investment in infrastructure, such as water treatment, electrification, public transportation, universal health care and education should be encouraged by global financial institutions. While we are seeing an attitude shift in these issues, there still an overly sadistic tendency in financial market’s attitudes towards slashing public spending. Investment in infrastructure and alleviation of poor people’s health is financially sound and morally required. The case must be made that developing countries are, in many cases not as poor as most Europeans and Americans believe. Rather, these countries have often very unequal distribution of wealth. In many cases this inequality is produced by active political interventions that give urban elites subsidies at the cost of the rural poor.

Then there is the issue of global warming, perhaps the most pertinent aspect of our rapid depletion of the world’s resources. As this blog has argued in previous posts, the most efficient and effective way to reduce consumption, to promote innovation and to promote social equality is a revenue-neutral carbon tax. The money raised from taxing greenhouse-gas emitting activities should be distributed as a flat dividend to all citizens. In a similar manner could other resources be priced, most notably water. In many countries, water is almost free for farmers to use. This promotes farmers to plant whatever crop generates most revenue, not the one who generates most revenue per unit of water. Price water according to demand and supply, and those rice paddies in the Spanish semi desert are likely to vanish faster than you can say ”arroz con leche”.

The consequences of pricing water and greenhouse gases to a necessary extent are likely to be radical. Most of us will not afford that steak, nor will weekend-trips with Ryan air be affordable. Perhaps we will buy a new TV every decade, not every three years. On the other side, services will be relatively cheaper. As our economy is likely to grow, at least at a modest pace, over the near future, we will see consumption patterns shift towards services, such as dining in restaurants, getting your hair done, getting piano or origami lessons or engage in some multi-player on-line computer games. Perhaps this is not as bad a future as many green doom-sayers insist on.

In a long term perspective (100 years or so), the Malthusian trap cannot be avoided without considering the option of colonizing other planets. Even if population drops to 2,1, if life extension keeps people young indefinitely, the death rate is likely to plunge dramatically over the next 100 years or so. If barely no-one dies, and every woman keeps having 2,1 kids, we will see huge increases of population for every generation. Not even with the most extreme sci-fi technology will this planet be able to provide for such huge increase in the amount of wealthy and almost immortal humans. The answer is thus to expand to other planets and moons in this solar system. This could be made at a reasonable cost in 50-100 years or so. The first step to such an endeavour would be to build an elevator to Earth’s orbit, as the costs of escaping Earth’s gravity stands for a substantial part of the costs  of interplanetary travel. When such an elevator is in place, something that could well be achieved in 30 years or so, our efforts to construct habitats for people on the Moon should be a priority. Unmanned drones could do much of the initial work, but eventually, humans would be needed. Mars is an obvious second candidate and over the following 1000 years the moons of Neptune and Jupiter should be considered. Only in retrospect will we know if these ideas were realistic. But I sure hope to be there to see them come true.

Share on Facebook

Lördag 6 februari
Jämlikhetsanden – och det jämlika samhällets fördelar
Boken The Spirit Level kommer ut på svenska och författarna presenterar boken och drar sina slutsatser. Det är världens 23 rikaste och mest utvecklade stater som jämförs och där Sverige och de övriga nordiska länderna klarar sig mycket väl i varje socialt och ekonomiskt avseende.
Medverkande: Journalisterna Richard Wilkinson och Kate Pickett.
Kl 13.00, ABF-huset.

Share on Facebook

Här ser vi en karta över hur de olika länderna har det. Värt att notera är att de nordiska länderna tycks ha lägst GINI, medan Sydamerika och Afrika söder om Sahara verkar ha relativt hög GINI. Intressant är också att många asiatiska länder, som uppfattas som väldigt ojämlika, befinner sig mellan en amerikansk och en europeisk nivå. Kina och USA har samma GINI. Det är också intressant att notera att Indien, ett land som i alla fall jag trodde var extremt ojämlikt ligger ganska nära europeiska nivåer i jämlikhet. Frågan är bara vad som kommer hända allt eftersom tillväxten ökar.

Share on Facebook

Politisk filosofi anser att följande principer bör gälla för hur ett framtida skattesystem ska se ut:
1. En skattereform bör inte höja det totala skatteuttaget. Sverige har redan en av världens högsta skatter, vi har sunda statsfinanser, och en välfungerande välfärdsstat.

2. En skattereform bör sträva efter att minska två skatter som är särskilt skadliga: skatten på arbete (inkomstskatten) och skatten på konsumtion (moms). I synnerhet bör vi sträva efter att minska tjänstemomsen.

3. En skattereform bör skapa förutsättningar för ekonomisk tillväxt och företagsamhet. Alltså bör skattesystemet vara så enkelt som möjligt.

4. Men det viktigaste som en skattereform bör sträva efter är att öka jämlikheten i samhället. Politisk filosofi har i tidigare inlägg skrivit om hur viktig jämlikheten är.

Inkomstskatten:
Jobbskatteavdraget avser att göra det mer lönsamt att jobba. Men studier av folk som är arbetslösa eller sjukskrivna visar entydigt att folk inte behöver motiveras till att jobba. Arbetslöshet är fruktansvärt deprimerande. Alltså är jobbskatteavdraget motiverat av den felaktiga premissen att folk blir mer motiverade att jobba om de får mer pengar. Alltså bör jobbskatteavdraget avskaffas. Pengarna bör användas till att höja grundavdraget, som är en platt skattesänkning och skulle öka progressiviteten i skatteskalan.

Idag är den högsta inkomstskatten 56,5% på inkomster över 488 700. Det är mycket lågt, om man jämför både historiskt och internationellt. Ytterligare steg i skatteskalan bör införas, vid 800 000 på 70%, vid 1,6 miljoner på 80%, vid 3,2 miljoner på 90% och på 6,4 miljoner på 99%. Det innebär de facto att 6,4 miljoner i årslön är det högsta vi tolererar i Sverige. Mer än så vill vi inte att ojämlikheten ska sprida sig.

Dessa skattehöjningar bör användas för att sänka inkomstskatten för de med lägst inkomster. Det är vansinnigt att en hotellstäderska med en lön på 12.000 tvingas betala en tredjedel av det till staten. Förslagsvis borde man bara betala 20% i kommunalskatt om man har en lön som understiger 15.000.

Pigouvianska skatter:
Dessa är skatter på konsumtion av saker som skapar externa kostnader för andra personer, kostnader som marknaden inte förmår att prissätta. Politisk filosofi har skrivit om dessa i tidigare inlägg. I en ideal värld får staten samtliga sina inkomster av pigouvianska skatter, och kan därmed avskaffa inkomstskatten och/eller momsen. Dessvärre så är detta omöjligt om man vill ha en välfungerande välfärdsstat. Men pigouvianska skatter bör vara höga.

Tobak, alkohol och spel skattas redan idag på lämplig nivå. Mättat fett, som i en rad studier visat sig vara mycket hälsofarligt, bör beskattas hårt, liksom tillsatt socker i mat och framför allt läsk. Utsläpp av växthusgaser bör också beskattas hårt, med en gradvis stigande skattesats. Politisk filosofi har skrivit ett flertal inlägg om klimatskatt. Pengarna från pigouvianska skatter bör användas till att höja grundavdraget.

Avdrag:
Avdrag är populistiska och krånglar till skattesystemet. Avskaffa ränteavdraget, jobbskatteavdraget, reseavdraget, avdraget för dubbelt boende, ROT-avdraget, avdraget för hushållsnära tjänster, avdraget för allmän pensionsavgift. Använd pengarna till att sänka momsen på tjänster.

Moms:
Momsen är en stabil och otroligt viktig inkomstkälla för staten. Men momsen är också regressiv och straffar konsumtion av varor och tjänster, något vi vill gynna. Momssatserna bör vara så låg som möjligt. Jag föreslår följande. Bokmomsen, och moms på kulturaktiviteter, som idag är starkt reducerad, bör återställas till den gällande momsen för varor och tjänster. Momsen på mat och kollektivtrafik, som redan idag är mycket låg, bör avskaffas. Detta eftersom momsen på mat är den moms som drabbar fattiga värst. Konsumtion av kollektivtrafik skapar extern nytta, och bör därför subventioneras, vilket jag också skrivit om.  Momsen på övriga varor bör vara 30% och momsen på tjänster bör sänkas till 20%. Tre momssatser bör alltså gälla: 0%, 20% och 30%.

Fastighetsskatten:
Fastighetsskatten brukade vara en stabil källa för inkomster till staten. Den beskattar fasta tillgångar och håller huspriserna nere. Den beskattar tillgångar hos de rikaste mest, och är därmed hyggligt progressiv. Bör återinföras med utökad begränsningsregel. Ingen ska behöva betala mer än 2% av sin inkomst i fastighetsskatt. Låt taxeringsvärdet följa marknadspriset.

Företagsskatten:
Är idag relativt låg, vilket är bra.

Gåvo- och arvsskatt:
Det finns en märklig uppfattning att man har rätt till att få någon annans egendom efter dess död bara för att man är blodsarvinge till den personen. Det är inte bara en befängd kvarleva av det gamla feodalsamhället, det är också i strid med det moderna, liberala samhällets meritokratiska värderingar. Politisk filosofi har i tidigare inlägg kritiserat arvsrätten som djupt orättvis och felaktig. Det enklaste sättet att avskaffa den är att införa en arvsskatt på 100%. Därmed måste vi även införa en gåvoskatt. Gåvor som överstiger en viss summa, säg 20 000 bör beskattas hårt i en starkt progressiv skala. Redan gåvor värda 100 000 bör beskattas till 90%.

Share on Facebook

Vad vi ser nu är en smärtsam korrigering av dessa obalanser. Amerikanska och Europeiska konsumenter kommer att tvingas spara mer och se sin köpkraft minska. Det innebär att vi i väst kommer att få dras med en relativt lång och smärtsam period av ekonomisk stagnation, med hög arbetslöshet och social oro som följd. Samtidigt firar kinesiska konsumenter nya köpfester. Bilförsäljningen var 70% högre än förra året. Industriproduktionen ökade med 11%. Men Kinas valuta är fortfarande relativt billig. Men inte länge till. Kinesiska politiker och teknokrater har gett tydliga signaler att de kommer att låta valutan stiga i värde relativ dollarn och Euron. Och faktum är att den redan har stigit kraftigt sedan 2007. Faktum är att den inflationschock som drabbade västvärlden under 2008 orsakades delvis av den kinesiska revalveringen gentemot dollarn, i och med den ökade köpkraft för kinesiska konsumenter som detta medförde mitt i en brinnande högkonjunktur.

För oss i väst kommer en kinesisk kursändring i valutapolitiken att betyda att en del av de kinesiska produkter som varit löjligt billiga kommer att bli relativt dyrare. Men andra varor kommer också att öka i pris. Framförallt kommer ökad köpkraft för kinesiska konsumenter innebära ökad konsumtion av bensin ,råolja, gas och andra importerade naturresurser. För att inte tala om kött och mejeriprodukter, som snabbt blivit mycket populära hos den exploderande kinesiska medelklassen. Förhoppningsvis kan detta innebära att Kina får enklare att växla från kol till oljeeldade kraftverk. Men sannolikt kommer kinesernas starkare finansiella muskler även att innebära högre priser för oss. Ökad inflation kommer att sätta ett golv på hur låga räntorna kan bli, och därmed göra hämma vår potentiella tillväxt. Vi kommer att längta tillbaka till åren då vår konsumtion subventionerades av kinesiska arbetares vedermödor.

Share on Facebook