På spaning efter en man som flytt

Recension av Männen i mitt liv. Av Sofia Rönnow Pessah.

Den här boken handlar inte om sex. Den handlar, som böcker från Michel Houellebecqs Serotonin till Herman Hesses klassiker Stäppvargen, om depression. Jag läser den här boken som en del av den litteraturen, som så ofta skrivits av män och skildrat hur män rör sig i rummet bakom en slöja av depression och frenetiskt kämpar för att kunna bryta sig fria. När dessa böcker är som bäst skildrar de en allmängiltig aspekt av att vara människa, och tvingar läsaren att ifrågasätta sina känslor och se händelser i sitt eget förflutna i ett nytt ljus.

I Männen i mitt liv rör sig protagonisten Sonia genom rummet med män som sin organiserande princip. Likt en turist på en Europaresa som reser från Eiffeltornet till Peterskyrkan och sedan till Hagia Sofia reser Sonia mellan männen. Det är männen som är hennes flykt från sig själv. Samtidigt är det genom männen som Sonia lever sitt liv och lär sig. Männen är som cigaretter. Hållpunkter, pauser, resor, meditationer, heliga, värdelösa, utbytbara, unika, beroendeframkallande, giftiga och ibland illaluktande. De är både i centrum men också konstant i periferin. Någonstans i bakgrunden är hon jurist och ”vill rädda världen”. Men det är i sina relationer som hon lever och utvecklas.

Det finns intressanta skillnader mellan Männen i mitt liv och traditionellt manliga skildringar av liknande sort. Manliga skildringar tenderar att växla mellan en sorts hyperagens, där protagonistens handlingar omformar världen (Dr Glas, Raskolnikov) och en sorts fatalism, där historien redan är skriven och protagonisten bara spelar sin roll i ett större drama (Serotonin). Men i denna historia genomgår Sonias agens en konstant transformation. Ibland är hon en hyperagent, ibland är hon en slav under omständigheterna. Men när hon saknar agens är det på grund av hennes egna mentala mörker. Det är inte ödet som dikterar hennes ofrihet, utan snarare hennes egna självdestruktiva impulser. När Sonias Mr Hyde kommer fram är det inte någon annan, utan hon själv. Mörkret har ingen distans till hennes jag , utan är en del av jaget. Männen hon träffar är väldigt lika henne. De är också fångade i sig själva. Ibland låter hon sig fångas av dem, som nummer 38, tysken som saknar öron. Ibland fångar hon dem i sig, som Oliver, den deprimerade studenten.

En annan skillnad är hur Sonias reflektioner och interna monolog om varför hon gör som hon gör skapar en sorts metahandling. Reflektionerna sker i presens, in medias res, inte i eftertankens avstånd. Därmed blir reflektionerna en del av handlingen. Sonia förstår att hennes rädsla för att bli avvisad är det som får henne att handla som hon gör. Denna insikt gör dock inte situationen bättre, utan blir bara en extra börda i ett självföraktande sinne. Istället för att reflektionen blir en kommentar på händelsen blir händelsen istället en kommentar på reflektionen.

Jag tänker också på hur den här boken tydliggör skillnaden mellan hur vi ser på manlig och kvinnlig sexualitet idag. Hade Sonia varit en heterosexuell man hade bemötandet varit annorlunda. Manlig sexualitet uppfattas fortfarande som i grunden farlig och destruktiv.

Är det här en feministisk bok? Möjligen, på samma sätt som Serotonin är det. Boken skildrar en trasig människas interaktion med andra trasiga människor. Hur våld, tvång och förnedring uppstår ur en komplex interaktion av förväntningar, stereotyper, självhat, vrede och ångest och ibland rena reflexer. Att belysa den komplexiteten utan att reducera den till ”patriarkatet”, ”porrskadad” eller ”självskadebeteende by proxy” är precis vad en feministisk analys bör göra. Varje olyckligt knull är olycklig på sitt eget vis.

Publicerad fredag, maj 1st, 2020 i Karim Jebari.

Tags:

Vad tycker du?