Unilateral selektiv nedrustning

Kärnvapen är just nu det största hotet mot mänsklighetens existens. Det är inte detonationerna i sig som hotar mänskligheten, det är den kärnvapenvinter som ett fullskaligt kärnvapenkrig skulle innebära. Moderna klimatmodeller har visar att de tusentals vätebomberna som står redo att avfyras räcker för att orsaka en global vinter i flera år. Enligt en studie skulle ett krig där världens arsenaler användes leda till:

”A global average surface cooling of −7 °C to −8 °C persists for years, and after a decade the cooling is still −4 °C. Considering that the global average cooling at the depth of the last ice age 18,000 yr ago was about −5 °C, this would be a climate change unprecedented in speed and amplitude in the history of the human race. The temperature changes are largest over land … Cooling of more than −20 °C occurs over large areas of North America and of more than −30 °C over much of Eurasia, including all agricultural regions.”

Under denna period skulle skördar runt jorden utebli och miljarder människor skulle svälta. Världen har inte, och kan sannolikt inte bygga upp de matförråd som uteblivna skördar i flera år skulle innebära. Det är synd att frågan om nedrustning inte alls har diskuterats i valrörelsen.

Vad kan Sverige göra? Frågan om unilateral nedrustning, alltså att Sverige i bilaterala samtal med kärnvapenstater uttrycker en önskan om att de ska göra sig av med sina kärnvapen har länge avfärdats som orealistisk och kontraproduktiv. Varför skulle till exempel USA vilja göra sig av med sina kärnvapen utan att få något för det?

Men om total unilateral nedrustning är orealistiskt och kontraproduktivt att föreslå så är selektiv nedrustning ett mycket mer plausibelt förslag. Vad innebär selektiv nedrustning, och är det meningsfullt att sträva efter det? Är inte en kärnvapenfri värld målet?

Jo, en kärnvapenfri värld är vad vi borde sträva efter. Men antalet kärnvapen spelar också roll. Ju fler kärnvapen det finns, desto större sannolikhet att fler kärnvapen kommer att användas i händelse av krig. Ju fler kärnvapen som används, desto längre kärnvapenvinter, allt annat lika. Ur perspektivet “mänsklighetens överlevnad” spelar det faktiskt en stor roll om vintern varar i tre eller fem år.

Men vad gör unilateral selektiv nedrustning mer plausibel ur kärnvapenmakters perspektiv? Jo, en del kärnvapen saknar strategisk relevans i vår tid. Jag föreslår att i synnerhet dessa två typer av kärnvapen är rimliga att skrota omedelbart.

Taktiska kärnvapen. Dessa är vapen som är avsedda att användas på slagfältet, som en typ av extra kraftfulla konventionella vapen. Det strategiska värdet för NATO under Kalla kriget av dessa vapen var att kompensera för en numerär underlägsenhet med avseende på konventionella styrkor i Europa gentemot Warszawapakten. Tanken var att taktiska kärnvapen skulle användas mot sovjetiskt pansar och att kompensera bristande precision med sprängkraft. Men tack vare ökad precision i nya vapensystem behövs inte kärnvapen i konventionella konfrontationer av detta slag. Gulfkriget visade hur effektiva dessa vapen var mot små och rörliga mål. Taktiska kärnvapen har överlevt sin användbarhet. Varför spenderar då USA och Ryssland stora summor på att modernisera sina arsenaler för vapen som egentligen inte behövs?

Taktiska kärnvapen spelar främst en psykologisk roll, inte minst i den ryska försvarsdoktrinen (och i NATOs doktrin under kalla kriget). Eftersom taktiska kärnvapen är “små” (jämfört med strategiska kärnvapen) är det mycket mer sannolikt att de kan användas i en konventionell konflikt. Detta innebär att länder som väljer att eskalera en konflikt med en kärnvapenmakt har större skäl att tro att kärnvapen kommer att användas mot dem än om kärnvapenmakten endast hade strategiska kärnvapen. Men det är just på grund av att dessa vapen är “små” som de är farliga. Även om dessa kärnvapen har en psykologisk roll så är denna roll dubbeleggad. Den som har taktiska kärnvapen löper också större risk att i preventivt syfte attackeras med strategiska kärnvapen. Detta framgick när Sovjetunionens krigsplanering offentliggjordes efter Warszawapaktens upplösning. De visste att ett konventionellt krig i Europa skulle av NATO besvaras med taktiska kärnvapen, vilket i sin tur skulle leda till en upptrappning. Planen var att istället utplåna alla större städer och hamnar i Europa under krigets första timmar. NATOs taktiska kärnvapen skulle sannolikt inte ha använts i ett sådant scenario.

Taktiska kärnvapen är dessutom mycket dyra. De är dyra att underhålla, bevaka, transportera och skrota. Dessa pengar kan användas bättre, både civilt men även militärt. Dessa är argument som allt oftare ventileras av amerikanska försvarsexperter knutna till Pentagons olika tankesmedjor. Sverige skulle kunna hjälpa dessa experter genom att i möten med våra allierade uttrycka dessa argument och våra önskemål att taktiska kärnvapen bör skrotas unilateralt.

Den andra typen av kärnvapen som kan och bör skrotas, utan att äventyra en kärnvapenmakts kapacitet att avskräcka, är silo-baserade strategiska kärnvapen. Idag finns en dogm att det krävs en “triad” kärnvapen för att kunna utgöra ett trovärdigt hot. Men moderna ubåtar och bombflyg räcker alldeles utmärkt för att avskräcka från att kärnvapenangrepp mot USA eller Ryssland. En Ohio-ubåt bär på 24 Trident II-missiler med 12 stridsspetsar var, där varje stridsspets har en sprängkraft på 300-475 kiloton TNT (Hiroshima-bomben hade en sprängkraft på 15 kiloton TNT). De landbaserade ballistiska missilerna behövs inte. USA har 14 ubåtar bestyckade med Trident. Utöver detta har USA kärnvapenbestyckade bombflyg i sina militärbaser över hela världen.

Varför är silo-baserade kärnvapen särskilt farliga? De är farliga för att USA vet att Ryssland vet var varje silo-baserad kärnvapenmissil är. Det innebär att i händelse av att USA blir attackerad med kärnvapen måste dessa missiler avfyras innan de förstörs av angriparens missiler. Den här “use them or lose them”-logiken innebär att silo-baserade kärnvapenmissiler idag står fulltankade och redo att avfyras omedelbart. Beslutet att avfyra dessa vapen måste fattas på några minuter, eftersom dagens interkontinentala missiler kan färdas i tjugo gånger ljudets hastighet. Silo-baserade missiler sätter politiska beslutsfattare i en omöjlig situation. De måste på några minuter bestämma om de ska utplåna en väsentlig del av mänskligheten. Det korta tidsfönstret sätter även orimliga krav på att radar och kommunikationsteknik ska fungera felfritt. Till skillnad från dessa fruktansvärda vapen har en ubåtsbesättning lång tid på sig att fatta ett beslut om vedergällning. Kärnvapenbestyckade ubåtar kan gömma sig djupt under vattnet och kan inte utplånas i ett plötsligt angrepp. Det innebär att risken för att misstag eller tekniska fel ska orsaka mänsklighetens undergång är mycket mindre för dessa vapensystem.

Jag har här presenterat två argument för varför taktiska och silobaserade kärnvapen bör skrotas unilateralt utan att försämra kapaciteten till avskräckning. Jag skulle gärna vilja att dessa argument framförs varje gång vi har ett bilateralt möte med ett land som har dessa typer av kärnvapen, på samma sätt som vi alltid tar upp frågor om mänskliga rättigheter när vi har bilaterala möten med länder som Kuba och Rwanda.
Lästips om varför taktiska kärnvapen inte längre behövs

Publicerad tisdag, augusti 21st, 2018 i etik, Karim Jebari, politik.

Vad tycker du?