Om giftig manlighet och giftig pojkighet

Det pågår på olika forum en intressant diskussion om giftig manlighet (“toxic masculinity”) som refererar till klassiskt maskulina normer som att förtränga känslor och att vara självtillräcklig. Inom filosofin har de här normerna paketerats i bland annat stoicismen, som förespråkar en känslolös attityd till vår omvärld (sörj inte dina barns död, för döden är oundviklig). I modern tid förmedlas den giftiga manligheten i bland annat Stjärnornas Krig– filmerna, till exempel i scenen ur The Phantom Menace där en ung Anakin Skywalker förnedras och skuldbeläggs av Yoda inför yedimästarna för att han är rädd och orolig över sin mor. Istället för att visa förståelse för att ett barn kan känna oro för sin mor, och att han till och med har goda skäl att vara orolig, kräver Yoda att han ska eliminera sina känslor.

Problemet med giftig manlighet är att det hämmar mäns emotionella mognad och förståelse av sig själva och världen. Känslor försvinner inte genom att trängas bort. Ingen kan förstå sin värld och sina känslor genom enbart introspektion och självrannsakan. Inte ens Marcus Aurelius, den stoiske kejsarfilosofen, kunde det. Han dog ensam, deprimerad och fjärmad från sin son. Vi män behöver bli bättre på att ge och efterfråga emotionellt arbete. Denna term refererar till det arbete som en person utför när hen lyssnar och ger råd och tröst till en person som uttrycker sina känslor. Tanken med begreppet är att belysa att det är svårt och ofta betungande att lyssna på, trösta och bekräfta en emotionellt uppriven person.

Men den giftiga manligheten är inte det enda patriarkala idealet i vår samtid. Ett annat ideal, som står i direkt opposition till den giftiga manligheten, är det jag skulle vilja kalla “den giftiga barnsligheten”, som refererar till normer om att vara en “lekpojke” (playboy), som leker bekymmersfritt i en värld full av leksaker och ansvarstagande vuxna som sköter all markservice. En lekpojke behöver inte ta ansvar, det är andra som matar, tröstar och leker med honom när han behöver det. Den giftiga barnsligheten är problematisk också. Den hämmar givetvis mäns mognad, inte bara emotionellt utan i nästan alla avseenden. När unga män får höra att “boys will be boys” och att de därför inte behöver ta ansvar, leder det till att de checkar ut från livet och leker bort sin ungdom. Jag tror att en del av fenomenet ”manlighetens kris”, som det allt oftare talas om, beror på den giftiga barnslighetens normer.

En del män, särskilt de som liksom Aurelius brottats med sina demoner i ensamhet hela sina liv, går nu för långt åt andra hållet. De blir giftiga lekpojkar som behandlar andra som emotionella leksaker som de kan använda utan att ta ansvar eller hänsyn. De förvandlas till emotionella tsunamis som öser över envar som förmår att ställa upp med emotionellt arbete. Det här är att byta ut giftig manlighet mot giftig barnslighet. Vissa människor är förvisso så illa däran (pga psykisk sjukdom etc) att de är helt oförmögna att ta hand om sig själva. De bör förstås få all hjälp de behöver för att kunna ta sig till en position där de kan själva ta sig vidare. Men för en del personer är det alldeles för bekvämt och enkelt att ge avkall på all självständighet och all självkontroll.

Att ta avstånd från stoicismen och den giftiga manligheten behöver inte betyda att vi bör ta avstånd från att vara vuxna och ansvarstagande individer. Att vara vuxen innebär att man inser att man har ett ansvar att hjälpa sig själv. Ibland kan det innebära att man tar hjälp av andra också. Att be andra om hjälp när man behöver det är att ta ansvar. Att erkänna och ge uttryck för sina känslor är positivt, men inte när man ohämmat kväver andra i dem.

En del feminister som jag följer beskriver hur de ofta dras in i långa och emotionellt plågsamma bekännelser från män som sällan ger något tillbaka. Här finns det en klar ojämlikhet i vem som utför det emotionella arbetet. Vår samtid har skapat massa giftiga normer för män och för kvinnor. Vi män måste jobba med oss själva för att överkomma dessa normer och navigera på ett sätt som gör att vi inte hamnar ur askan i elden.

Istället föreslår jag att vi bör ha Barack Obama som förebild om hur man kan vara som människa i relation till sina emotioner. Kolla på den här mannens emotionella register, på hur han visar sina känslor på ett sätt som är så ärligt, så värdigt, och som skapar en närhet och en relation mellan sig själv och andra.

Publicerad torsdag, maj 17th, 2018 i etik, Karim Jebari, moral, politik.

Vad tycker du?