Vårt ansvar för den offentliga debatten

Den offentlig debatten, alltså de samtal som förs i insändare, debattartiklar, bloggar, Twitter, Facebook, torg och plenisalar är en viktig institution i ett demokratiskt samhälle. Men den offentliga debatten kan bli destruktiv, en plats där folkmord och etnisk rensning hetsas fram och där politiska motståndare förtalas.

Vi vet alla hur det ser ut när ett offentligt rum degenererar. Vi har alla varit med i någon facebookgrupp eller förening eller mötesplats som en dag fick besök av ett par otrevliga, arga eller pratsjuka personer. Men din mötesplats ville, i yttrandefrihetens namn, ge dem plats. Ge dem utrymme. Nästa gång kom de tillbaka, men färre av de vettiga dök upp. Och snart började de arga och otrevliga personerna ta över. De tog med sig sina kompisar, men dina vänner orkade inte komma. Förut kunde du rätta deras misstag, hålla någon form av ordning. Nu blir du bara nedskrikt. Till slut blev du tvungen att lämna. Er grupp dog i yttrandefrihetens namn.

Normen att tolerera och välkomna vem som än vill göra sin röst hörd har gamla anor i vår demokratiska kultur. Men den normen formulerades i ett samhälle som var mycket olikt vårt. På den tiden Popper skrev “Det öppna samhället och dess fiender” var den offentliga debattens rum omgärdade av höga murar. På universiteten gick nästan bara män med fina adels- och “ius”-namn. På dagstidningarnas debattsidor skrev professorer och författare. Insändarna krävde ett språkbruk som exkluderade männen som idag rantar i Ring P1. Det var en dålig tid. En tid av elitism och klasshat, av exkludering och förakt. Men det var en tid som kunde unna sig normer av tolerans och yttrandefrihet. Bakom höga murar behövdes ingen polis.

Idag är situationen annorlunda. Dels har samhällsnormerna demokratiserats. Du får tala trots att du saknar en doktorstitel. Dels har tekniken skapat forum utan murar. Detta är förstås bra. De flesta som utestängdes förut och som nu får tala har viktiga saker att säga.

Men problemet är att trollen också släppts in. Och när de väl kommer in, så dödar de samtalen. För varje vettig person som lämnar Twitter eller Facebook på grund av att de inte längre orkar, så vinner de en seger. För varje person som drar sig från att rätta ett misstag eller säga ifrån på grund av rädsla för hot och drev så vinner trollen en till seger. Vi låter dem hållas i yttrandefrihetens namn, och väljer istället att dra oss tillbaka. Det är så de vinner. Genom att vi tolererar och sen abdikerar.

Problemet är ett fundamentalt missförstånd av vad yttrandefrihet handlar om. En del tycks tro att det är någon form av värderelativism, där alla ska komma till tals, oavsett hur oresonliga och destruktiva de är. Det är ett perfekt recept för att döda samtalen. Även om trollen är få, så tränger de undan oss andra. Jag tror att det är dags för oss som är intresserade av att ha ett samtal att ta vårt ansvar och inse att yttrandefriheten inte är något vi försvarar när vi accepterar trollen. Det är något vi försvarar när vi skyddar våra rum från de som vill förstöra samtalet.

Jag uppmanar dig att följa följande tumregel. Nästa gång du ser någon trolla, svära, förtala, hata eller ranta destruktivt på Facebook, Twitter eller något annat forum, blocka personen omedelbart, och anmäl om det är möjligt. Om du kan rösta ned, gör det. Berätta för dina vänner om vilka du har blockat och uppmana dem att göra detsamma. Det är din och min medborgerliga plikt att försvara det offentliga rummet. Det gör vi genom att vara där, och visa att vi bryr oss om samtalet.

Detta inlägg är delvis ett referat av Eliezer Yudkowskis blogginlägg: http://lesswrong.com/lw/c1/wellkept_gardens_die_by_pacifism/

 

Publicerad lördag, september 23rd, 2017 i Karim Jebari.

En kommentar

  1. Ge inte upp men gör smart motstånd

Vad tycker du?