Klassamhällets ritualer

Ingen filosof kan göra anspråk på att ha varit lika betydelsefull för Kinas politiska och historiska utveckling som Konfucius. Det är inte en slump. Konfucius hade idéer om samhällsordningen och dess hierarkier som är i allra högsta grad relevanta. Enligt Konfucius är ett samhälle summan av relationerna mellan människorna i det. I ett ordnat samhälle erkänner vi den naturliga hierarkiska ordningen i varje relation, menar Konfucius. Men ordning är inte något som uppstår naturligt. Ordningen måste skapas aktivt genom att hierarkier hela tiden bekräftas genom ritualer. Därför är ritualen central i det konfucianistiska tänkandet. Utan ritualer, ingen hierarki. Utan hierarki, ingen ordning.

Denna insikt, om hur hierarkier skapar och skapas av ritualer, är väsentlig för att förstå förtryck och underordning även i vårt samhälle. Som art är vi ofta långsynta. Vi ser saker när de är långt borta, men inte lika lätt när de är nära. Vi förstår när Marockos folkvalda premiärminister kastar sig på magen och kysser sin monarks fötter, att denna rituals syfte är att signalera vem som är suverän. Men när småbarnspappan hyllas för sin föräldraledighet, sin uppoffring, så är det svårare att se vad som händer. Inte desto mindre är det värt att anstränga sig, för det är det här samhället vi kan påverka.

Vi lever fortfarande i ett klassamhälle. Ett där vissa dör i förtid på grund av sin fattigdom, där fattiga tillskrivs sämre moral, utsätts för oproportionerlig repression från våldsmonopolet och möts med förakt i medelklassens finrum.

Att vara fattig är en kamp mot självföraktet, för värdighet och självrespekt. I den här kampen spelar små ritualer roll. För det är genom dessa som status, värde och tillhörighet signaleras. Att gå in i en annan persons hem och plocka upp den personens skräp, diska personens disk och tömma dess sopor är, för en person som kämpar med sitt självförakt, en ritual vars betydelse inte går att missta. Du står i en annan människas hem, du plockar ut soporna ur sophinken. Du känner doften av gårdagens kräftor. Människan som betalar din lön har något viktigare att göra. Något som ger den personen råd att betala din lön och kräftorna. Men din lön räcker inte till att betala någon att tömma dina sopor. Din handling, din närvaro, din beröring av en annan människas sopor är något som har en specifik betydelse i vår kultur, i vår kontext. Det här betyder inte att alla som städar känner så här. Det betyder inte att det är moraliskt förkastligt i sig att ha en städhjälp. Vissa, eller till och med de allra flesta, städare förlikar sig med sin roll. Ingen kan i längden göra något som berövar dem all värdighet. Andra bär den med en stolthet, som av medelklassen beundras på ett paternalistiskt sätt. De skulle aldrig vara stolta över att städa hos någon annan, men de uppskattar att städerskan är det. Var och en har sin roll att spela, och samhället fungerar bäst när vi spelar den väl, tänker de, liksom varje privilegierad grupp i mänsklighetens historia.

Inte alla som köper hushållsnära tjänster är privilegierade. Inte alla som säljer dessa tjänster saknar alternativ. För vissa är transaktionen en ritual för att skapa en identitet som vi längtar efter. Vänsterakademikern som vill vara proletär. Arbetaren som vill vara patron. Ritualer kan verka i båda riktningarna. Men det viktiga är inte hur de kan verka, utan hur de faktiskt verkar. För andra fattiga, de som väljer armod och försäkringskassans förnedring framför att tömma andras sopor, är det faktum att den möjlighetens finns en påminnelse om vad de anses vara, om var medelklassen anser att de hör hemma. När den arbetslöse Volvoarbetaren får ett jobb på en städfirma och ser att alla medarbetare är kvinnor från de forna kolonierna, människor som han alltid strävat att ställa sig över, förstår den tidigare så stolta yrkesarbetaren vad arbetslösheten gjort med honom. Han ses numera av medelklassen som en av de där.

Samhällen förändras, och det kommer vårt att göra också. Att införa RUT-avdraget för trettio år sedan, när minnet av pigan, när associationen mellan klass och städning fortfarande var inpräntad i kropparna hos den statusosäkra medelklassen, hade varit omöjligt. Kanske tolereras RUT av majoritetssamhället för att arbetet i stor utsträckning utförs av arbetskraft från kolonierna. När den unga programmeraren betalar sin städerska och ger henne “lite extra dricks, för att köpa något fint åt barnen” ser han inte sin egen mormor, som lika tacksamt neg en gång i tiden. Gemenskapen, hotet mot hans status, döljs bakom hudfärgen. För honom är detta naturligt, normalt.

Publicerad fredag, mars 10th, 2017 i etik, filosofi, Karim Jebari.

Vad tycker du?