Revolutionära vargar i populistska fårakläder

Det finns en stark opinion bland gräsrötter och lokalpolitiker inom Moderaterna som anser att Alliansen borde bilda regering med stöd av SD. De anser att SD, likt Vänsterpartiet, är ett populistiskt parti. Men om SD är jämförbart med V, så är det förstås bättre (ur Moderaternas synpunkt) med en alliansregering stödd av SD än en rödgrön regering stödd av V. Jag tror att denna analys av SD är felaktig. Detta inlägg kommer att argumentera för att SD (främst dess ledning och ”hårda kärna”) är ett revolutionärt och ultranationalistiskt parti, och att det vore ett allvarligt misstag för Alliansen att bilda en regering som förutsätter stöd från SD.

Sverigedemokraterna jämförs ofta med Dansk Folkeparti, Fremskrittspartiet och Ukip. Dessa tre är populistiska partier med en auktoritär agenda. Nationalism och xenofobi är viktiga inslag i deras politik, men i övrigt är dessa populistiska partiers ideologi grund och reformistisk. De är populistiska i begreppets egentliga bemärkelse, där de ser sig som ett uttryck för det missnöjda folkets vilja. Jag kommer här att argumentera för att SD inte tillhör den här gruppen. SD är inte ett populistiskt parti, och de är inte ett missnöjesparti (även om sådana inslag finns). Inte heller är SD “konservativa”. SD är ett revolutionärt (eller reaktionärt) ultranationalistiskt parti.

Den fråga som SD oftast pratar om är invandrings- och integrationspolitik. De gör detta delvis för att i denna fråga så överensstämmer SD:s politik bäst med en stor grupp väljares preferenser, samtidigt som andra partier lämnat fältet öppet (även om det skett en betydande ompositionering det senaste halvåret). Men SD är inte ett enfrågeparti. Invandring är, om man läser deras partiprogram, inte ens den viktigaste frågan. Istället är det nationalismen som är central.

Ultranationalism
“I likhet med stora delar av den tidiga, europeiska socialkonservativa rörelsen ser Sverigedemokraterna nationalismen som det enskilt viktigaste verktyget i arbetet med att bejaka den gemensamma identiteten och samhällets inre solidaritet.” (ur SD:s partiprogram 2011)

I SD:s ideologi finns det en svensk nation, som funnits i tusentals år, och bevarandet av dess väsen är absolut nödvändigt. Men enligt SD:s narrativ är den svenska nationen under attack från en elit som vill förgöra den i namn av en multikulturell ideologi. Vapnet som denna elit använder är invandring, men också “kulturell imperialism”, alltså en förvanskning av den svenska kulturen genom påtvingad kulturimport. Invandrare är inte dåliga för att “de tar våra jobb” eller “lever på bidrag”, vilket är det centrala i den folkliga xenofobin och de populistiska politikernas retorik. Problemet med invandring (framförallt från Afrika och Mellanöstern) är enligt SD att invandrarna och deras icke-assimilerade avkomma är ett existentiellt hot mot den svenska nationen. SD betonar gång på gång att det inte räcker med att invandrare får jobb och bostad. Det viktiga är att invandrarna assimileras, vilket innebär att de måste radera all annan kulturell och etnisk identitet och tillhörighet. I SD:s föreställningsvärld är mardrömmen en situation som den i Storbritannien, där en stor medelklass från Sydasien växt fram och etablerat sig utan att radera ut sina etniska identiteter.

För SD är varje grupp som identifierar sig som något annat än helt och hållet svensk (eller nordisk) en tumör, ok om den är liten, men farlig om den växer. Detta gäller för både etablerade grupper, som judar, syrianer eller turkar och för relativt nyanlända grupper, som somalier och afghaner. SD har lärt sig att det är lättare att hetsa mot folkgrupper som vanligt folk ogillar mest, men grunden i deras ideologi är att inga främlingar hör hemma här. Det bör påpekas att detta är en mycket mer radikal form av nationalism än den som vanliga politiker och högerpopulister ger uttryck för. Den “normala” nationalismen uttrycks i termer av att tillskriva den egna nationer i överlag positiva egenskaper, och att vara misstänksam mot traditioner, normer och personer från andra länder. Men vare sig Ebba Busch Thor eller Ukip har en ideologisk föreställning att främlingar hotar nationens väsen, eller att mångkultur utgör ett existentiellt hot. Inte ens Ny Demokrati hade en så extrem uppfattning om nationen och faran som främlingar utgör.

Eskatologi
Klassiska populister uttrycker vad de uppfattar som ett folkligt missnöje med sakernas tillstånd. Det kan röra sig om för många vargar eller invandrare. Men detta missnöje handlar inte om en nära annalkande undergång, utan om att “det var bättre förr”. Men för SD är insatserna mycket högre än så. I SD:s värld har “totalinvandringen” försatt Sverige i en snart irreversibel samhällskollaps. “Det är krig”, sa Jimmie Åkesson i radion efter sitt Almedalstal. Sverige brinner, och SD är de enda som ser det, i deras värld. Gång på gång har SD uttryckt sig på sätt som påminner om undergångskulters profetior snarare än populistpartiers gnäll. Skillnaden är viktig. För någon som tror att världen är på randen till förintelse kan inga medel vara “för radikala”.

För den som är missnöjd med vargar, invandrare eller feminister kan det räcka med att stänga gränsen, tillåta fri jakt på vargar och slopa stödet till “kulturmarxister”. Men gör ett tankeexperiment. Föreställ dig att allt du håller kärt håller på att gå om intet. Föreställ dig att du är jude i Tredje riket år 1939. Du skulle inte vara “missnöjd” och föreslå ett par reformer. Du skulle vara panikslagen. Du skulle fly, eller göra våldsamt motstånd. SD är inte missnöjda. De är panikslagna. De vill inte genomföra några reformer. De vill frenetiskt försvara sig mot en annalkande förintelse. Bakom den polerade och lugna fasaden hör vi ord som kommunicerar en verklighetsbild som kraftigt divergerar från de förslag som de flesta förknippar med SD:s klassiska populistiska förslag som handlar om att begränsa invandringen.

“Som sverigedemokrat ser jag detta [muslimsk invandring] som vårt största utländska hot sedan andra världskriget och jag lovar att göra allt som står i min makt för att vända trenden när vi går till val nästa år.” – Jimmie Åkesson i Aftonbladet

Detta resonemang rimmar illa med de faktiska förslag och politik som SD föreslår i sina skuggbudgetar och motioner. Dessa följer den klassiska populistiska och reformistiska mallen. Men den som genuint tror att undergången är nära förestående borde inte vara särskilt intresserad av att skära ned resurser till SFI och satsa mer på äldrevård och folkdans. Antingen är SD:s retorik tom, och SD:s ambitioner är begränsade, eller så vittnar deras retorik om deras verkliga världsbild, och deras politiska förslag är en front för en mycket mer radikal agenda. Jag menar att vi har goda skäl att tro att det förhåller sig på det senare sättet.

Publicerad torsdag, november 3rd, 2016 i etik, Karim Jebari, politik.

En kommentar

  1. Bra skrivet Karim!

    Sorgligt nog finns Sverigedemokratins anhängare även bland individer som intellektuellt är tillräckligt rustade/tränade för att förstå det du skriver. Måhända blockerar den panikrädsla du beskriver logisk såväl som empatisk förmåga. Det som återstår är reptilhjärnans impulser som endast agerar utifrån partieskatologins uppmålade dystopiska skräckbilder. Det är brunfärgade visioner som dessvärre i allt högre grad sprids även utanför det nationalistiska partiet. Från mitten av 2015 har t.ex. GP som är en av Sveriges största morgontidningar rört sig allt mer mot den bruna nyansen. Ett litet steg till och vi har Sveriges första stora nationalistiska morgontidning (Det var min personliga skräckeskatologi som skymtade fram där). Kanske kan ekot av texter likt din som appellerar till förnuftet nå igenom de irrationella barriärer som rädslan bygger upp. Kanske kan genljudet av logik och förnuft slå an en ton som väcker den tankeförmåga som ligger slumrande.
    Man kan ju alltid hoppas :).

    MVH!
    Lars Hjälmberg

Vad tycker du?