Forskningspublicering fast i föråldrat system

 

Jonas F Ludvigsson skriver i ett aktuellt debattinlägg att publicering av vetenskapliga artiklar med fri tillgänglighet (open access) hindras av att det blir för dyrt för den enskilde forskaren. EU har beslutat att open access skall bli norm från 2020. Äntligen kan vi se fram emot att rapporter om vetenskapliga resultat blir fullt tillgängliga både för andra forskare och för den breda allmänheten. Ludvigssons förslag att de stora forskningsfinansiärerna bör förhandla fram open access-lösningar med vetenskapsförlagen är utmärkt och värdefullt. Men hans kritik mot alternativa lösningar fokuserar alltför snävt på betallösningar inom dagens system.

Ludvigsson har rätt i att många tidskrifter tar dyrt betalt för att öppna tillgången till vetenskapliga artiklar. Men det är inte nödvändigt att använda dessa betalmetoder – tvärtom finns utmärkta möjligheter att publicera manuskript i öppna databaser utan kostnad för den enskilde forskaren, vilket påpekats bl.a. av Anders Eklund. Samtidigt är dagens modell förbunden med enorma kostnader. Så länge vetenskapliga artiklar låses in bakom betalväggar måste vi köpa ut dem för jättebelopp. De svenska universiteten lägger tillsammans bortåt en halv miljard per år på avgifter till vetenskapliga tidskrifter – pengar som skulle räcka exempelvis till ett helt nytt forskningsråd i samma storlek som Forte (forskningsrådet för hälsa, arbetsliv och välfärd). Det är något uppenbart fel med ett system som tvingar oss att för så mycket pengar köpa tillbaka vetenskapliga resultat som vi forskare tagit fram (i hög grad med skattemedel) och sedan givit till tidskriftsförlagen. Eftersom varje artikel är unik finns ingen verklig konkurrens utan förlagen kan trissa upp priserna, och de stora vetenskapliga förlagen har vinstmarginaler på 30-40 %. Trots de enorma kostnaderna lyckas vi heller inte alltid få tillgång till de artiklar vi behöver. Då jag och några kollegor exempelvis nyligen gjorde en systematisk översikt av en forskningsfråga, och behövde gå igenom alla artiklar på ett visst område, tvangs vi utesluta en tidskrift från vår genomgång eftersom betalväggen hindrade tillgång till artiklarna. Att kunskap på detta sätt hindras från att komma till nytta är förstås ännu en av det nuvarande systemets kostnader, fast den inte syns i någon budget.

Det som gör att detta system kan leva vidare är en osund fetischering av den vetenskapliga tidskriften som kvalitetsmarkör. Publicering i högt rankade tidskrifter har kommit att bli ett mått på vetenskaplig styrka oberoende av forskningens innehåll. Men kvalitetsstämpeln är illusorisk: högt rankade tidskrifter får oftare dra tillbaka artiklar på grund av felaktigheter och fusk. Forskningsråd och universitet borde frångå värderingen av tidskrifters namn och citeringsgrad (impact factor) vid beslut om anslag, befordran och anställning. Bättre kvalitetsmått är sådana som relaterar till forskningens reproducerbarhet: öppna data, öppen kod, replikering av fynd. Till sist finns naturligtvis ingen ersättning för att läsa och värdera forskningen i sig.

Vi borde välkomna att EU tvingar fram en lösning på problemet med inlåsning av forskningsresultat, som vetenskapssamhället hittills misslyckats med att hantera. Jag instämmer därför med Calle Nathanson och Cissi Billgren Askvall i förhoppningen att höstens forskningsproposition kommer att innehålla förslag för att uppvärdera och stödja open access och andra öppna forskningspraktiker.

Publicerad torsdag, augusti 4th, 2016 i Gustav Nilsonne.

2 kommentarer

  1. Hej Gustav!
    tack för ett välskrivet debattinlägg. Till att börja med vill jag säga att jag absolut tycker att man ska överväga icke-betallösningar för publicering. Att jag inte diskuterade det i mitt inlägg i SvD berodde på att de har en strikt ordgräns, vilket inte möjliggjorde en genomlysning av närliggande områden.För det andra vill jag tydliggöra att mitt inlägg framförallt rör medicinsk forskning. Jag vet att förutsättningarna är annorlunda för t.ex. ekonomi och fysik.

    Det finns redan idag flera forum där forskare laddar upp artiklar, typ ResearchGate (som jag själv använder) och academia.edu (som flera av mina kollegor använder). Jag ser ett par problem med de här sajterna. 1) om de blir stora och dominerande finns en risk för att de plötsligt låser sitt innehåll (jag kan ha fel) och att man inte kommer åt det utan att man står ut med reklam, tvingas betala, eller på något sätt ersätta dem. 2) de är öppna för dem som är medlem. Steget till att bli medlem för en forskare är kort, men sannolikt inte för en icke-forskare. 3) min känsla är att många som är med på ex. ResearchGate laddar upp artiklar oavsett copyright-regler. Det gör att RG får många artiklar de kan dela, men till priset av att någon brutit mot upphovsrätten. 4) Fullängdsartiklarna i de här forumen är inte länkade den databas där nästan alla medicinska forskare säker litteratur – PubMed. Det gör att de är ganska svåråtkomliga. Skillnaden mot pubmedcentral som tillåter länkning direkt från PubMed är oerhört stor.

    Det finns också andra lösningar, ex. att man vid en viss tidpunkt laddar upp artiklar till ett ”repository”, en lagring på en server t.ex. på Karolinska Institutet. Här finns ett par problem. Förutom #4 ovan (den faktiska tillgängligheten är låg då det är svårt att hitta olika universitets repositories; och att de inte är länkade till PubMed), så kräver t.ex. VR att artiklar finansierade av dem ska laddas upp senaste efter 6 månader, medan många tidskrifter inte accepterar uppladdning förrän efter 12 månader. Det här kan man så vitt jag förstår bara komma runt genom att betala för open access.

    Det finns alternativa publiceringsformer, t.ex. på internet. För mig är sådan publicering bara aktuell under två förutsättningar:
    a) publiceringen har genomgått en noggrann peer review.
    b) värdet av publiceringen kan mätas på något sätt.
    Vi är sannolikt överens om #a (sedan är det litet osäkert för mig i vilken utsträckning upptagna forskare är villiga att genomföra peer reviews för internetsajtser som saknar prestige och varumärke -jag tror inte att utdelning av ”publon-poäng” eller dylikt kan kompensera för det, samtidigt som många med mig inte säger nej när New Engl J Med ber om en peer review).
    Däremot är #b omstridd.

    För mig är en kvantifiering av värdet av min publikation, antingen som impact factor eller som antal citeringar viktig, för det är i praktiken det som styr om jag får pengar från anslagsgivare.
    Nu kan man tycka att anslagsgivare skulle se bortom impact factors och antal citeringar men betänk då min pappas situation. Min pappa är diabetesforskare. Varje sportlov jag for på som barn präglades av att han läste andras ansökningar för olika fonders räkning. Ibland hade han 30 ansökningar, ibland 50 ansökningar. När han kom till kapitlet ”CV/publikationslista” så tror jag att han lade vikt vid var artiklarna publicerats, eller hur många citeringar en forskare hade. Att kräva att han skulle läsa igenom en forskares hela produktion för att göra en värdering av om forskare A, B, C, D eller E skulle ges pengar är helt orimlig – det hade i alla fall förstört varenda sportlov jag har haft. Läget idag är liknande. Jag välkomnar andra alternativ men jag kan inte lägga mer tid på att granska ALF-ansökningar än jag redan gör – och för mig är det till stor nytta att se var människor publicerat sina artiklar och ev hur många citeringar olika artiklar har fått. Argumentet att även en dålig artikel kan citeras många gånger för att den är så pass dålig eller felaktig är ett svagt argument, eftersom det är mkt sällsynt.

    Jag tycker inte att det är bra att svenska universitet lägger massor av pengar på tidskrifter. Jag förordar därför en lösning där staten förhandlar med förlagen om open access, men sannolikt har det ett ekonomiskt pris. Det är kanske ett pris vi måste betala, tills vi funnit en bättre modell. Och en modell som inte tvingar mig att offra sportlov efter sportlov på att värdera andra forskares bidrag till vetenskapssamhället.

    med vänliga hälsningar, Jonas

  2. Hej Jonas!

    Tack för ditt svar! Jag instämmer i att det finns välfungerande öppna lösningar. Själv använder jag gärna t. ex. BioRxiv, KI Open Archive och andra öppna lösningar som använder doi och garanterar att materialet fortsätter vara tillgängligt – håller med om att ResearchGate och liknande kommersiella tjänster är behäftade med obesvarade frågor bl.a. om materialets tillgänglighet i framtiden. Jag håller också med om att indexering är mycket viktigt, även om Google Scholar på sikt håller på att bli mer betydelsefull än PubMed, bland annat just för att de har bättre täckning av preprints.

    Men när det gäller meritvärderingen tycker jag att det går att hoppas på mycket bättre system. Just detta att publikationer ”räknas” oavsett vad det står i dem tror jag är en viktig förklaring till att så mycket av vår forskning i dag håller låg kvalitet. Bara det publiceras är alla s.a.s. nöjda ändå och hjulen kan rulla på. Det snedvrider incitamenten helt. På sista tiden har jag kommit att tycka att tidskriftsmodellen har spelat ut sin roll, faktiskt även referentgranskningen. Visst kan referenter ibland hitta viktiga fel och i allmänhet föreslå förbättringar, men det är rätt slumpartat och absolut ingen garanti, samtidigt som det försenar publikation, ibland med månader och år. Öppen granskning och vetenskaplig debatt kan mycket väl ske efter publikation i stället. Forskningen får då bedömas på egna meriter, och forskaren blir mera direkt ansvarig för sina publikationer, vilket ligger närmare idealen.

    ”Sportlovsproblemet” som du tar upp är förstås högst reellt. Vi kan inte lägga all vår tid på bedömning. Och inte heller på att skriva ansökningar, vilket tar upp alltför mycket tid. Men jag tror det fordras andra lösningar på dessa problem, kanske t. ex. att man skickar sina fem bästa artiklar i stället för hela listan, att man får en karensperiod efter avslagen ansökan, att man gallrar fler ansökningar i ett skisstadium, eller att man tar bort ansökningsdeadlines och bedömer ansökningarna löpande i stället.

    Jag ser fram emot att denna debatt fortsätter på olika sätt!

    Vänliga hälsningar, Gustav

Vad tycker du?