Varför är populism så populärt?

Populism är ett skällsord, men är också ett begrepp med en specifik politisk och ideologisk betydelse. I dessa tider när begreppet kastas fram och tillbaka kan det vara en bra idé att titta närmare på vad det innebär. Enligt populismen (oavsett om den kommer från höger eller vänster) så är medborgarna kloka och dygdiga, och dessa blir illa behandlade av en korrupt elit, som måste sättas på plats av “folket”.

Populism kan både vara demokratisk eller auktoritär. I den auktoritära formen så är det en person eller ett parti som anser sig vara den sanna uttolkaren av folkets vilja. Om dessa styr, så påstås det att de är en speciell sorts elit, en folkligare och bättre elit. Den demokratiska populismen å andra sidan, misstror alla eliter och vill istället öka folkets inflytande genom att kräva fler och bindande folkomrösningar. De kräver också ibland att politiker har en moralisk skyldighet att ta hänsyn till opinionsundersökningar mellan valen när de stiftar lagar och att beslut ska decentraliseras så mycket som möjligt. Trots skillnaden , så finns det ett antal föreställningar och idéer som är gemensamma för den demokratiska och den auktoritära populismen. Låt oss undersöka dem i större detalj.

  • Majoritarianism. De flesta mogna demokratier har författningar, maktdelning och andra regler som gör det svårt för en enkel majoritet att fatta radikala beslut snabbt. Dessa är till för att skydda minoriteter, men också för att en viss mått av konservatism är nödvändigt och viktigt i en demokrati. Vi har lärt oss att radikala reformer (det stora språnget, exproprieringen av land i Zimbabwe etc) är farliga, även när det finns ett stort folkligt stöd för dem. Populismen har sällan några sådana betänkligheter. För populister är folkviljan (förstådd som majoritetens vilja) ofelbar, eller åtminstone viktigare än den historiska erfarenheten eller de rättigheter som är centrala i landets författning.

 

  • “Den ädle väljaren”. Sedan upplysningen har progressiva filosofer och statsvetare presenterat en bild av människan som klok och dygdig. Modern forskning har komplicerat den här bilden. Men kritiken mot den “rationella människan” (formulerat av bland andra Cass Sunstein och Daniel Kahneman) har främst riktats mot ekonomernas nyttomaximerande individ. I själva verket tycks statsvetare och politiska filosofer vara minst lika fångade av sin motsvarighet till “the economic man”, den “ädle medborgaren”. Men den romantiska föreställningen att väljare väljer politiska alternativ efter att ha begrundat olika policyförslag och deras konsekvenser är inte sann, som bland andra Bryan Caplan och Christopher Achen beskriver i sin forskning. Väljare, även bildade och politiskt insatta sådana, väljer partier på basis av social identitet och partilojalitet, något som jag själv gjort mig skyldig till. När väljare inte har sådana låter de ofta faktorer som sällan har med politikernas handlingar att göra påverka deras val, som till exempel var i konjunkturcykeln landet råkar befinna sig. Kort sagt: väljaren är inte Mr. Spock. Väljaren är Homer Simpson.

 

  • “Folkviljan”. En annan viktig uppfattning som är central i den populistiska ideologin är att det finns en “folkvilja”, definierad som vad en majoritet av folket vill. Även om väljare är som Homer Simpson, kan de föredra A före B. Folkviljan är aggregationen av dessa preferenser. Vissa populister gör en analogi mellan konsumenters beteende på en marknad och väljares beteende i politiken. Genom att rösta på A ger väljaren uttryck för sitt stöd för A, även om detta stöd inte alltid är baserat på en korrekt verklighetsbeskrivning. Men denna uppfattning är också problematisk. När jag köper A, så väljer jag inte bara A, jag väljer bort allt annat som jag skulle kunna köpa för de pengarna som A kostar. Detta skiljer sig fundamentalt från hur det är ge uttryck för politiska åsikter, eller rösta. Om jag röstar för lägre skatter så har jag inte röstat för nedskärningar i välfärden, även om detta är en konsekvens av att sänka skatten. Att rösta på A är så att säga billigt, eftersom jag inte betalar något för det, förutom min möjlighet att rösta på B. Eftersom det är billigt att ha en åsikt och uttrycka den, så påverkas folks åsikter av hur frågan lyder. Till exempel: en pluralitet av svenskarna vill att Sverige ska gå med i NATO, samtidigt som en pluralitet av svenskarna vill förbli alliansfria. Vad säger folkviljan om NATO? Det beror på hur du frågar. Detta problem dyker upp överallt när man ställer frågor till folket. Det innebär inte att vi inte kan uttala oss i generella termer av vad folk föredrar, eller att vilket resultat som helst kan produceras med smarta frågor. Men föreställningen att det finns en slags tydlig röst med vilket folket talar med i alla politiska frågor, och att denna röst är ett slags kategoriskt moraliskt imperativ för demokrater, stämmer inte.

 

Populisten tenderar att anklaga icke-populister för att vara antidemokratiska och arroganta elitister. Men det går alldeles utmärkt att vara demokrat utan att vara populist. Sveriges styrelseskick är en representativ demokrati byggd på icke-populistiska principer. Dessa inkluderar att folkomröstningar inte är bindande, att vi har en författning, att domstolar, public service och universitet är politiskt oberoende etc. Att försvara dessa principer är inte anti-demokratiskt. Inte heller är det anti-demokratiskt att lyfta fram problemen hos folkomröstningar och påtala att dessa knappast är reflektioner av den så kallade “folkviljan,” som bör åtföljas blint.

Det bör dock påpekas att populisterna ibland faktiskt har rätt. Det förekommer att den politiska och ekonomiska eliten i representativa demokratier isolerar sig från majoriteten på olika sätt. Då blir styrelseskicket något som liknar en oligarki snarare än en demokrati, som till exempel Sydafrika under apartheid eller USA på 1800-talet. Representativ demokrati är en komplex kompromiss mellan populistisk demokrati och oligarki, och balansen i den kompromissen kan ibland välta över allt för långt i ena eller andra hållet. Därför är det viktigt att representativa demokratier hela tiden testas av den populistiska kritiken, liksom av populismens kritiker. Att Sverige och andra länder i EU idag skulle ha transformerats till en sorts oligarki, som populisterna påstår, är förstås inte sant (Grekland kan vara ett undantag). Om det vore sant, så hade inte populisterna varit så framgångsrika i att påverka unionens politik. Inte heller hade deras partier varit så framgångsrika. Snarare är just frånvaron av populistisk kritik mot det politiska etablissemanget i den offentliga diskursen ett tecken på att kritiska röster inte tillåts komma fram. Att den offentliga diskursen i Sverige och EU dominerats av de populistiska partiernas kärnfrågor och verklighetsbeskrivning är kanske den främsta signalen att vågskålen håller på att tippa över i deras riktning.

Publicerad söndag, juli 3rd, 2016 i Allmänt, Karim Jebari, politik.

Vad tycker du?