Strategier för att implementera evidens – Gästinlägg av Esbjörn Åkesson

Jag börjar med att tacka Gustav för det intressanta svaret om innebörden av evidensbaserad politik. Innan jag kommenterar Gustavs svar vill jag sammanfatta min föregående blogg-text. Den kritik mot forskningslitteraturen om evidensbaserad politik som jag refererade till går i korthet ut på att denna litteratur endast fokuserar på hur forskningens inflytande ska maximeras. Detta utan att beakta den betydelse värderingar måste ha i politik, och därmed gränserna för evidensbaserad politik. Skälet till att jag tycker att dessa gränser är viktiga att diskutera är att det blir ett demokratiskt problem om vi övertolkar räckvidden av evidensen i evidensbaserad politik. Då riskerar tjänstemän och politiker att ställa fel typ av frågor till forskare och experter. Det kan innebära att aldrig så välmenande forskare och experter luras att svara på frågor som i själva verket inte är faktafrågor, utan värderingsfrågor. I det sammanhanget tog jag upp målkonflikter och värdepremisser. Dessutom har vi alltför ofta inom samhällsvetenskapen oklart empiriskt stöd, vilket Gustav också underströk i sitt svar. Oavsett vad denna brist beror på gör det ofta oklara empiriska stödet inom samhällsvetenskapen oss ”forskningskonsumenter” mer utlämnade åt vilka subjektiva bedömningar av empirin som enskilda forskare gör.

Glädjande nog använder sig Gustav i sitt svar av en modell för evidensbaserad praktik som innebär att ”[e]videns talar om vilken effekt som kan förväntas, medan värderingar och preferenser talar om vilken effekt som eftersträvas.” Med en sådan definition av ”evidensbaserad politik” är det lätt att sympatisera med nätverkets strävan. Möjligen kan man tycka att valet av begreppet ”evidensbaserad politik” är lite olyckligt, eftersom det lätt tolkas som att politik ska baseras uteslutande på evidens.

När vi nu nått någorlunda klarhet om den definitionsmässiga innebörden av ”evidensbaserad politik” enligt nätverket är nästa fråga vilken skillnad denna evidensbaserade politik kan innebära i praktiken. Vad är det som är nytt? Jag gör inte anspråk på något heltäckande svar, men vill göra frågan mer greppbar genom att redogöra för de strategier för evidensbasering som beskrivs i boken ”Evidence-based policy. A practical guide to doing it better.” skriven av Nancy Cartwright och Jeremy Hardie (2012). Cartwright och Hardie avgränsar sig till frågan om i vilken utsträckning en tänkbar åtgärd bidrar till att orsaka en viss effekt (effektivitet), givet de stödjande faktorer som också måste vara på plats. Utgångspunkten är att det finns evidens i form av t.ex. RCT om effekterna av en viss åtgärd någonstans. Uppgiften för tjänstemännen är att se till att den eftersträvade effekten kan uppnås även i den aktuella kontexten. Därför måste alla stödjande faktorer som krävs analyseras, och eventuella hinder identifieras. Cartwright och Hardie använder uttrycket ”from there to here”.

Cartwrights och Hardies fyra strategier (förenklade) för att identifiera vilka faktorer som krävs för att ett förslag ska fungera:

  • Pre-mortem: Föreställ dig att förslaget har genomförts men inte gett önskat resultat – vad är det som har gått fel?
  • Steg-för-steg och tänka baklänges: Tänk igenom den kausala processen ungefär som om det handlar om en maskin där allt hänger ihop. Finns det negativa effekter i processen? Ibland hjälper det att börja från slutet och tänka baklänges.
  • Det fungerar – varför? Om det inte gäller någon komplicerad process räcker det kanske att tänka igenom i vilka olika situationer en viss åtgärd har effekt. Är förutsättningarna desamma där man överväger att genomföra åtgärden?
  • Quick exit trees: Du listar villkor efter villkor som måste vara uppfyllt för att förslaget ska ha avsedd effekt, i form av en fråga att svara ja eller nej på. För varje villkor som du lägger till kan du svara direkt. Så fort du svarar nej på en fråga kan du avskriva förslaget och försöka med något annat. Svarar du ja kan du fortsätta till nästa fråga.

Cartwright och Hardie ger faktiskt även helt kort några exempel på annat än evidens för effektivitet som kan bli avgörande för vilka beslut som fattas, så som begränsade resurser, hur allvarliga olika tänkbara konsekvenser är och idéer om vad som är rätt. Vad innebär då evidensbaserad politik för skillnad rent praktiskt, t.ex. för de tjänstemän som tar fram underlag till politiker? Att döma av Cartwright och Hardie (2012) innebär evidensbaserad politik att man systematiskt använder evidens om vad som har fungerat någon annanstans när man tar fram förslag.

Det finns stora utmaningar med att studera samspelet mellan evidens och andra faktorer på vägen mot ett politiskt beslut, inte minst för att förhandlingar knappast återges i offentligt tryck. Sådana svårigheter hindrar dock inte att ”verktygslådan” för tjänstemän som ska ta fram förslag kan utvecklas.

Esbjörn Åkesson är inte medlem i Nätverket för evidensbaserad policy.

Publicerad söndag, februari 7th, 2016 i Allmänt.

Vad tycker du?