Högerns gräns är obemannad

Den amerikanska tidskriften National Review anses vara den amerikanska konservatismens bibel. Här driver konservativa akademiker, författare, politiker och jurister rörelsens idédebatt framåt. Även om National Review har en liten läsarskara, är dess röst tongivande bland konservativa. Ett skäl till tidskriftens status och inflytande är att den åtagit sig en viktig uppgift inom varje ideologisk rörelse: att vakta sina gränser.

National Review har sedan 50-talet strävat efter att definiera amerikansk konservatism som en bred och respektabel rörelse. Populister, antisemiter och separatister från amerikanska södern har systematiskt brännmärkts som “icke-konservativa” av National Review. För två veckor sedan visade tidskriften att de fortfarande tar sin självpåtagna uppgift på allvar. Med texten “Against Trump” på framsidan samlar National Review texter från ett stort antal tongivande aktörer inom amerikansk konservatism, som levererar en skoningslös attack på Donald Trump.

cover_overlay_20160215

Några citat tål att återges:

“The case for constitutional limited government is the case against Donald Trump.” -BEN DOMENECH

“A diet, caffeine-free Marxist […]; a driven, leftist crook; and an explosive, know-nothing demagogue — all are competing to see who can be even more like Mussolini than is Obama. But in the caudillo department, surpassing even our own Evita, the Donald wins.” -MARK HELPRIN

“Isn’t Donald Trump the very epitome of vulgarity? In sum: Isn’t Trumpism a two-bit Caesarism of a kind that American conservatives have always disdained? Isn’t the task of conservatives today to stand athwart Trumpism, yelling Stop?” – WILLIAM KRISTOL

I Tyskland spelar CDUs Bayerska systerparti CSU en liknande roll. Gränsvakten är viktig i ett civiliserat samhälle. Det bottnar i en förståelse för demokratin som mer än bara majoritetsstyre. Demokratin är också ett åtagande att bygga ett samhälle på dialog, respekt för människor och andra demokratiska spelregler. Gränsvaktens roll är ett erkännande att organisationer i den ideologiska periferin kan utnyttja etablerade politiska rörelser och institutioner för att driva igenom en extremistisk agenda. Inom Socialdemokratin har man systematiskt markerat ett avstånd mot icke-demokratiska element, både inom och utanför partiet.

Inom högern i Sverige har en liknande gränsvaktsverksamhet varit på sin höjd sporadisk och personlig snarare än institutionaliserad. Vi har ännu inte sett ett omslag till Axess med samma tydliga budskap i förhållande till våra inhemska extremister som National Review förmedlar. Fredrik Reinfeldt är ett exempel på en politiker som såg sin roll som en gränsvakt. Men vare sig hans företrädare eller efterträdare har lyckats etablera en institutionaliserad gränspostering högerut.

Att i ord ta avstånd från SD men i sak reflektera deras perspektiv och politiska agenda är inte att vara en effektiv gränsvakt. Det är att delta i att radera gränsen. Men bör verkligen SD vara på andra sidan gränsen? Faller de utanför ramarna för det acceptabla? I den här uppfattningen tycks konservativa opinionsbildare och politiker vara ambivalenta.

Antingen så accepterar man SD:s xenofobiska, revolutionära, auktoritära, konspiratoriska, paranoida, protektionistiska och populistiska ideologi som en del av den konservativa idétraditionen eller så bemannar man gränsen. Jag tror att det är dags för dem att bekänna färg.

Publicerad tisdag, februari 2nd, 2016 i etik, Karim Jebari, politik.

2 kommentarer

  1. I början av 2000-talet så hade tidskriften Contra och personerna där omkring lite av den rollen. Åtminstone i deras diskussionsforum så fanns en tydlig gräns, den tidens SD brukade beskrivas som socialistiska (vilket alltså var synonymt med dåligt, ofta slutpunkten för ett resonemang. VSV, typ.).

    Sen hände saker, jag vet inte var den största förändringen skedde – SD blev mer marknadstillvända, Tommy Hansson från Contra kandiderade för SD – på senare år har jag inte sett tidningen kritisera partiet (men jag har inte djupsökt arkivet och jämfört). Jag tycker i vilket fall att det är en helt annan ton på deras diskussionsforum idag jämfört med 10-15 år sedan, betydligt mer xenofobt.

  2. Jag förstår att det inte är din huvudpoäng men är det verkligen korrekt att Socialdemokratin systematiskt har markerat ett avstånd mot icke-demokratiska element inom och utom partiet? Det beror väl på vilket tidsperspektiv man har. Men om man tittar några decennier tillbaka så har Socialdemokratin väl haft förbindelser med båda Castro och Mugabe. Jag tror inte heller de alltid tydligt markerat ett avstånd mot vänsterns syn på Sovjet, Östtyskland, Nordkorea eller nu på senare år Venezuela?

    Men du kanske syftar på icke-demokratiska vänsterrörelser i Sverige som ex AFA. Där händer det väl att vänsterpartiet markerar avstånd men jag tror aldrig jag har sett att S känt sig nödgade att kommentera. Men kan vara jag som missat det.

Vad tycker du?