Evidens är lika bra i samhällsvetenskaperna – ett svar till Esbjörn Åkesson

Jag tackar Esbjörn Åkesson för hans inlägg om begränsningar för evidensbaserad policy. Jag delar inte Esbjörns uppfattning att evidensbaserad praktik är principiellt annorlunda och svårare utanför det medicinska fältet. I det här inlägget argumenterar jag för att samma begränsningar som gäller inom samhällsvetenskaperna också finns i medicinen och att evidensbaserad praktik inrymmer metoder att hantera dessa begränsningar.

Esbjörns första poäng är att det kan vara svårt att enas om vad som är en bra utfallsvariabel att mäta, och tar som exempel det välkända förhållandet att absoluta och relativa fattigdomsmått kan ge helt olika bild av hur fattigdomen utvecklas. Den här poängen är viktig. När man säger att det finns evidens för en viss åtgärd, menar man att det finns evidens för att åtgärden har en viss effekt på ett visst utfall vid ett visst tillstånd. Därför är det fullt möjligt att ha flera evidensbaserade åtgärder för ett tillstånd, men med avseende på helt olika utfall. Utmaningen för att fatta bra beslut är att identifiera och rangordna de utfall som är viktigast. Inom evidensbaserad medicin talar man ofta om patientrelevanta utfallsmått. Patienter värdesätter ibland inte alls samma saker som deras läkare gör. Livskvalitet och autonomi kan exempelvis vara viktigare än förväntad ökad livslängd vid svåra sjukdomar. Välgjord kvalitativ forskning om människors upplevelser kan ofta vara till stor hjälp för att hitta de utfall som bäst avspeglar patienternas önskemål.

Nästa fråga som Esbjörn tar upp är den om relationen mellan preferenser och evidens:

”Värdepremisser gör att man kan komma till diametralt olika policyslutsatser trots att man är överens om effekterna av olika handlingsalternativ, och utan att något av alternativen står i konflikt med evidens.”

En vanlig modell för evidensbaserad praktik innehåller tre ben: bästa tillgängliga evidens, professionell expertis hos utövaren, samt värderingar och preferenser hos den som berörs av åtgärden. Evidens talar om vilken effekt som kan förväntas, medan värderingar och preferenser talar om vilken effekt som eftersträvas. Den professionella expertisen gör det möjligt att bedöma relevansen av olika källor som utgör evidens och anpassa bedömningen till det enskilda fallet. Värderingar och preferenser härrör inte med nödvändighet från faktaförhållanden som kan undersökas vetenskapligt. Man kan argumentera om dem men det finns inget sant svar. Esbjörn föreslår ett filosofiskt perspektiv för att hantera konflikter om värderingar och preferenser. Jag instämmer i hans bedömning och önskar mig en offentlig debatt som präglas mera av argumentationsanalys. I detta sammanhang passar jag gärna på att göra reklam för Stefan Schuberts initiativ att annotera politiska debatter med undertexter som analyserar kandidaternas argumentation.

Det kan vara väldigt svårt att skaffa evidens. Kliniska prövningar är fulla av fallgropar och utmaningar. Men det är värt ansträngningen. Hittills har jag aldrig hört några övertygande argument för att det i allmänhet skulle vara svårare att skaffa evidens för samhällsvetenskapliga interventioner än för medicinska. Jag misstänker att skillnader i ämnestraditioner ibland ligger bakom skillnader i bedömning av vilken forskning som är önskvärd och möjlig. Den svenska skolforskningen producerar t.ex. inte många randomiserade prövningar, men däremot klarar svenska psykiatriforskare att utvärdera program för suicidprevention i skolan med hjälp av stora randomiserade studier.

Esbjörn avslutar med att önska sig bättre empiriskt testade teorier. Jag håller förstås med. Men vad jag framför allt önskar mig är bättre empiriskt testade interventioner, det vill säga evidens, och bättre kompetens för att värdera och tillämpa evidens i alla delar av samhället. Nätverket för evidensbaserad policy kommer att fortsätta arbeta för detta och jag är glad för inlägg som Esbjörns, som håller debatten vid liv.

Publicerad torsdag, november 26th, 2015 i Allmänt, Evidensbaserad policy, filosofi, Gustav Nilsonne, politik.

En kommentar

Vad tycker du?