Vi måste randomisera oss – ett andra svar till Ahlin

Jesper Ahlin har skrivit ett nytt inlägg om Nätverket för evidensbaserad policy som besvarar argument som jag och andra har fört fram. Jag vill tacka Ahlin för hans klargörande text, som visar att vissa av våra meningsskiljaktigheter är mindre än de först framstod, medan andra kvarstår. Även i denna text argumenterar jag från min egen synpunkt och talar inte nödvändigtvis för nätverket.

I mitt förra inlägg argumenterade jag för att nätverket inte har någon ideologi. Det är sant i den meningen att vi inte har en hel utvecklad världsåskådning, människosyn och begreppsapparat som kännetecknar politiska ideologier. Nu framgår att Ahlin inte heller menar att så är fallet. Ahlin föreslår att vi lägger semantiken åt sidan, och det gör jag med glädje. För min del skulle vi lika gärna kunna säga att nätverket är partipolitiskt oberoende.

Lagstiftning som medel för evidensbaserad politik är nästa stridsfråga, där Ahlin menar att det vore odemokratiskt att inte tillåta policy som strider mot evidens. Även här håller jag till största delen med Ahlin. Det är ont om modeller för hur ett system som juridiskt kräver evidensbaserad policy skulle kunna se ut. Riksbankens självständiga styrning av penningpolitiken framhålls ibland som ett exempel på hur beslutsfattandet i en specifik fråga framgångsrikt har delegerats till experter. Men penningpolitiska prognoser är mycket svåra att evidensbasera, och det finns naturligtvis ingen laglig sanktionsmöjlighet mot Riksbanksdirektionen om de skulle använda för dåliga prediktiva modeller. I den offentliga förvaltningen är det förstås annorlunda. Då kan evidensbaserad praktik baseras på ett kunskapsunderlag av snarlika fall som handläggs, och kravet på att nyttja evidens kan komma in som en direkt förlängning av tjänstemannaansvaret. Här håller jag alltså med Ahlin: även om nätverket har talat om att titta på lagstiftning som metod känner jag inte till mer konkreta förslag på hur det skulle kunna fungera.

Synen på randomiserade prövningar av policy skiljer oss däremot åt. Ahlin skriver:

Nilsonne ger mig ändå intrycket att han inte ser det problematiska med RKS [randomiserade kontrollerade studier]. För det första tillskriver han mig åsikten att RKS är fel inom vetenskapen bara för att jag hävdar att det är fel i politiken. Därtill menar han att jag har identifierat en ideologisk motsättning gällande RKS som inte träffar hans åsikter, vilka tycks vara baserade på tron att RKS är det enda sättet att göra policyutvärdering på. Jag tycker förvisso fortfarande att RKS är fel i politiken – men i min text använder jag RKS som ett exempel på att åsikterna (vissa av) Nätverkets medlemmar för fram är ideologiskt betingade, då man ”av ideologiska skäl kan vara motståndare till sådant beteende.”

Politiken är ett viktigt fält för vetenskap. Den randomiserade prövningens etiska ställning i sjukvården och i politiken är väsentligen densamma. För att verkligen veta om ett läkemedel eller en policy har avsedd effekt krävs randomiserade experiment. Naturligtvis är andra metoder som observationsstudier och matematisk modellering också värdefulla, men de kan aldrig ersätta ett bra experiment. Visst är det möjligt att vara emot detta, och jag kan sträcka mig till att vi i så fall har en ideologisk konflikt. För och emot kunskap, för och emot effektivitet, eller för och emot ett strikt procedurellt likabehandlingsideal. Det sistnämnda är vad jag gissar att Ahlin bygger sitt motstånd på. Här finns tydliga värderingskonflikter om politikens medel. Eftersom Ahlins kritik handlar just om att det finns värderingskonflikter hoppas jag att vi i och med detta i någon mån har närmat oss varandra. Jag noterar att Ahlin inte har presenterat något ytterligare sakargument emot randomiserade prövningar av policy. Kanske syftade han bara till att föra metadebatten om värderingar. Men hans förslag att nätverket borde sluta tala om randomiserade prövningar inom politiken finner ingen övertygande grund i hans argumentation.

I frågan om transparens försvarade Ahlin i sitt första inlägg att politiska beslut kan behöva ha vaga målsättningar eftersom det är en realpolitisk nödvändighet att fatta beslut utan att väljarna förstår vad som händer. Jag kritiserade detta eftersom jag anser att mera transparens och bättre möjligheter till ansvarsutkrävande stärker det politiska systemet. Ahlin återkommer nu med det kuriösa argumentet att politiker skulle kunna tvingas i ett mera evidensbaserat system att ”undvika straff genom att helt enkelt låta beslut fattas under rättsväsendets radar”. Jag tackar för Ahlins uppmaning att fundera över detta. Det skall jag göra, men jag tror att det kan dröja länge innan jag förstår vad det betyder. Hemligstämpling av lagboken? Upphävande av diarieplikten? Nattliga regeringssammanträden utan skriftliga protokoll? Fantasieggande stoff.

Politiken måste balansera olika intressen mot varandra. Det betyder inte att vi bör undvika att skaffa kunskap om reformers effekter. Tvärtom gör kunskaper om effekter att vi kan göra bättre avvägningar. Och när vi inte behöver spekulera i kunskapsfrågorna kan den politiska debatten återvända till det ideologiska fältet där den hör hemma. Jag är glad att ”critical friends” som Ahlin framför sina synpunkter på nätverkets framtoning. Säkert kommer detta att bidra till nätverkets interna debatt och vara till hjälp när vi fortsätter arbetet med att finna former för nätverkets framtida arbete.

Publicerad torsdag, september 3rd, 2015 i etik, Evidensbaserad policy, filosofi, Gustav Nilsonne, politik, rättigheter.

En kommentar

Vad tycker du?