Fusk bekämpas bäst med öppna forskningsdata

Denna text publicerades 2015-06-30 i Vetenskapsrådets tidning Curie

Utbildningsdepartementet meddelade nyligen att de ska tillsätta en utredning om oredlighet i forskningen. Beskedet kommer i spåren av uppmärksammade fall i Sverige och utomlands, och av kritik från bland annat Vetenskapsrådet, som menar att det behövs enhetliga regler för utredning och sanktioner. I dag varierar hanteringen mellan olika lärosäten, och en allmänt vedertagen definition av vetenskaplig oredlighet saknas.

De flesta kända fall av forskningsfusk har avslöjats av att fusket är så oförsiktigt eller oskickligt att det har gått att se vid en noggrann läsning av de vetenskapliga rapporterna. Ofta rör det sig om figurer som publicerats förut, då föreställande ett annat experiment.

Till exempel anklagades endokrinologen Shigeaki Kato för ett par år sedan för omfattande återanvändning av figurmaterial i en video på internet. Efterföljande utredningar beslog 43 av Katos artiklar med fusk.

Ett annat exempel är anestesiologen Yoshitaka Fuji, som publicerade ett stort antal läkemedelsprövningar där biverkningarna var osannolikt snarlika mellan grupperna. I enstaka artiklar var detta inte så uppseendeväckande, men när den sammanlagda produktionen granskades gick det att visa att resultaten var så osannolika att det knappast kunde vara verkliga data. De följande utredningarna beslog 183 av Fujis artiklar med fusk, ett svårslaget rekord.

Eftersom fuskare som nödtorftigast skylt sina spår sällan ertappas, och då oftast om någon intern visselblåsare anger dem, misstänker jag att mörkertalet är stort. En metaanalys har visat att ungefär två procent av de forskare som tillfrågats i anonyma enkäter uppger att de någon gång använt oredliga metoder. Ungefär tio procent har använt tvivelaktiga metoder som inte uppenbart är oredliga (questionable research practices).

Detta tyder på att forskningsfusk inte är vanligt bland forskare men väl ett allvarligt problem med potentiellt stora konsekvenser i samhället, med exempelvis en risk att patienter får verkningslösa eller farliga läkemedel.

I litteraturen tycker jag mig urskilja tre historiska huvudlinjer när det gäller att föreslå åtgärder mot forskningsfusk. Först kom förslag om att skydda visselblåsare och utdöma hårdare straff, androm till varnagel.

I den andra vågen kom uppmärksamheten att riktas mera mot forskningsmiljöernas systemegenskaper. Till exempel har epidemiologen Anders Ekbom, som har utrett flera fall av misstänkt fusk, funnit i sin fallserie att fuskares forskargrupper ofta saknat fora för kritisk diskussion. Seminariebehandling av forskningsresultat verkar alltså vara en förebyggande faktor.

Den tredje vågens åtgärder mot forskningsfusk sträcker blicken ännu vidare. Rörelsen för reproducerbar forskning (reproducible research) strävar efter att öka forskningens transparens och minska riskerna för både medvetna och omedvetna systematiska felkällor. De viktigaste åtgärderna är att öppet publicera studieprotokoll, data och analyskod.

Vetskapen om att någon annan kan skärskåda ens data, hålla upp dem mot ljuset och inspektera varje ojämnhet, torde förstämma impulsen att tillgripa tvivelaktiga metoder för att försköna resultaten. Dessutom gör ökad transparens att studier lättare kan replikeras och att data kan återanvändas för metaanalyser eller oförutsedda forskningsfrågor. På så vis kan den enskilde forskaren få större genomslag för sitt arbete och de resurser som lagts ned förvaltas ansvarsfullt genom att värdet i data bevaras.

Personligen tror jag att en policy för öppna forskningsdata skulle göra mera för att stävja fusk än alla etikseminarier och högskoleregelverk tillsammans. Vetenskapsrådets förslag till riktlinjer för öppna data är bra. Men till sist är det bara vi forskare själva som kan förändra vår kultur för publicering och meritvärdering genom att högre värdera öppenhet och reproducerbarhet.

Publicerad tisdag, juni 30th, 2015 i etik, Gustav Nilsonne.

Vad tycker du?