Åsiktskorridoren och demokratin

Folke Tersman, professor i praktisk filosofi vid Uppsala universitet, diskuterar i magasinet Modern Filosofi den aktuella frågan om huruvida vi bör “ta debatten” med politiska extremister. Tersman utgår från en inflytelserik tradition inom politisk filosofi som kallas kontraktualismen. Enligt kontraktualismen är samhället en form av hypotetisk kollektiv överenskommelse medborgare emellan. Politisk legitimitet härleds således från det faktum att alla medborgare välkomnas i den demokratiska processen, där den offentliga debatten är en viktig del, på lika formella villkor. Att på förhand utesluta människor från debatten på grundval av att de hyser vissa åsikter står alltså i konflikt med kontraktualismens grundtanke, menar Tersman. Slutsatsen blir alltså att inga grupperingar får nekas tillträde till att delta i gemensamma deliberationer. Detta innebär inte bara att yttrandefriheten måste utsträckas även till de som idag gör sig skyldiga till hets mot folkgrupp, utan att dessa också i någon mån måste beredas plats i offentliga diskussionsrum, som forum, debattsidor, kommentarsfält och offentliga debatter.

Även om jag inte finner några fel i detta resonemang är det dessvärre ofullständigt. En annan politisk-filosofisk uppfattning, som delvis inspirerats av den brittiske filosofen Thomas Hobbes, och av en klassisk politisk-filosofisk doktrin i kinesisk filosofi som går under namnet “himlens mandat”, har ett kompletterande perspektiv på frågan om politisk legitimitet. Enligt Hobbes så är den politiska auktoriteten legitim eftersom den är bättre än ett tillstånd av total anarki (“allas krig mot alla”). Min tolkning av detta resonemang är att om en politisk auktoritet skulle vara värre än ett sådant tillstånd, så saknar den därmed sin legitimitet.

Det innebär det alltså att det finns ett implicit kontrakt mellan medborgare och den politiska makten. Om besluten som makten fattar är sådana att vissa medborgare skulle ha det bättre i frånvaron av all politisk auktoritet, så tappar auktoriteten sin legitimitet i förhållande till den gruppen. Till exempel så innebar Nazistpartiets policy gentemot vissa grupper att dessa sannolikt hade sämre livsmöjligheter i Tredje riket än i ett tillstånd av total anarki. Det innebär alltså att denna stat saknade legitimitet åtminstone för dessa grupper, oavsett om de hade tillåtits delta i den demokratiska processen. För många tycks det självklart att en judisk person inte hade någon som helst moralisk skyldighet att följa lagen i Nazityskland. Detta resonemang kan förklara varför.

När staten mördar, tvångsförflyttar, massinspärrar eller på andra sätt begår grova övergrepp gentemot en grupp förlorar den alltså sin legitimitet, åtminstone för personer i den gruppen. Det innebär att en stat inte får göra vad som helst, oavsett hur starkt demokratiskt mandat den här typen av handlingar har, om den samtidigt gör anspråk på att vara legitim. Notera att det här är ett nödvändigt, inte ett tillräckligt villkor för politisk legitimitet. En stat kan förlora legitimitet av andra skäl, som inte har med detta att göra.

Men om den politiska diskursen ska tas på allvar så är deltagare i diskursen politiska aktörer som gör anspråk på politiskt inflytande. Därför bör den legitima politiska diskursen omfattas av samma typ av gränsdragning som omfattar den legitima politiska staten. Om den politiska diskursen ses som en arena där vi kan mötas i deliberationer om vår gemensamma framtid, måste resultatet av en sådan deliberation vara inom vissa ramar. Jag kan tänka mig att delta i ett samtal och en omröstning som rör omfördelning av resurser. Men om min rätt att fortsätta att existera står på agendan, och en förlorad omröstning innebär för min del att jag blir mördad, så har jag små incitament att delta i denna deliberation.

Men det betyder alltså att en åsiktskorridor är ett nödvändigt inslag i en politisk diskurs: vissa typer av partier och förslag måste falla utanför en legitim diskussion om policy. Om ett parti förespråkar folkmord eller etnisk rensning, som till exempel Svenskarnas parti, så förespråkar de en policy som skulle göra dem illegitima för en väsentlig del av medborgarna. Därför hör dessa förslag inte hemma i den offentliga debatten.

Med detta sagt menar jag inte att det bör vara förbjudet att framföra den här typen av åsikter (jag menar till och med att HMF-lagen ska avskaffas). Det som istället påstås här är, i motsats till det Tersman hävdar, att vi inte har en skyldighet att inkludera den här typen av diskussioner i den politiska diskursen. Inte heller är en demokratisk process mindre legitim om förslag som folkmord och etnisk rensning utesluts från densamma.

Detta är en längre version av en text som publicerades i senaste numret av Modern Filosofi.

Publicerad fredag, mars 13th, 2015 i filosofi, Karim Jebari.

En kommentar

  1. Karl Beckman says:

    Vad som är legitima åsikter skiljer sig markant mellan olika tider och kulturer/samhällen. Så vem/vad är det som bestämmer åsiktskorridorens innehåll, eller placering? Är det en majoritet/opinion, eller någon makt, kunskap och stil och ett synnerligen känsligt sinne för tidens strömningar?

    Om en femtedel av väljarna röstar på ett parti som en tiondel beskyller för att vara extremister, vem är då den som ligger längst ifrån mitten av korridoren?

Vad tycker du?