Simulerad realpolitik

Det här inlägget är del av serien ”liberalismen och dess vanföreställningar”. Tidigare inlägg i den serien finns här.

Sedan murens fall har en ideologisk uppfattning dominerat den offentliga diskursen i geopolitiska frågor, även känd som geopolitisk liberalism. Enligt denna specifika tillämpning av liberala idéer så markerade Sovjetunionens fall en ny era. I denna nya, demokratiska, era spelar gamla föreställningar om nationell suveränitet, säkerhet och geopolitisk dominans inte längre någon roll. Demokratiska stater agerar istället utifrån internationella regelverk och universella moraliska principer. Demokratisering och globalisering innebär att krig inte längre är relevant för moderna nationer. Istället enas dessa kring gemensamma värderingar gentemot “skurkstater”.

Det huvudsakliga problemet med dessa liberala fantasier är att de försvårar förståelse för händelseförlopp i världen. Betänk detta exempel: USA och dess allierade försökte få igenom en FN-resolution för att få mandat att ingripa militärt för att stoppa inbördeskriget i Syrien. För västvärlden var detta en fråga om moral. Alltså förväntade de sig att resten av världen skulle sluta upp bakom dem. Men Syriens allierade, Ryssland och Iran, såg inte saken så. De såg en allierad som riskerade att ersättas med en fiende. De var inte villiga att stödja västvärlden utan att få något tillbaka. Men västvärlden hade inget att erbjuda Syriens allierade i gengäld, eftersom de ansåg att det inte borde behövas. Resultatet vet vi redan.

I dataspelet Europa Universalis IV får spelaren ta tyglarna över en nation och styra dess strategiska, politiska och ekonomiska förehavanden från renässansen till den napoleonska eran. Som regent över en nation har du sällan lyxen att tro något gott om dina grannar. Det är inte så att globala institutioner och regelverk saknas. Det Tysk-romerska riket, och den katolska kyrkans regelverk begränsar din handlingsfrihet. Aggressiv expansion hålls ofta i schack av koalitioner. Men institutionerna här är hinder som spelaren kan och bör kringgå för att kunna uppnå sina geopolitiska mål. I spelet handlar detta mål ofta om överlevnad. Den tidigmoderna världen är en turbulent plats där gigantiska nationer utkämpar krig om makt och inflytande. För en mindre nation, som till exempel Sverige, handlar det om att expandera eller förlora sin självständighet.

Det räcker att spela ett par omgångar för att snabbt börja se utrikespolitiken i ett nytt ljus. Stormakters agerande blir, ur dataspelets realpolitiska lins, fullt begripligt. Varför vill Ryssland inte att Ukraina gå med i NATO? Därför att Ryssland vill inte ha en fientlig försvarsallians i farstun. Dess militärstrategiska situation skulle helt enkelt kraftigt försämras.

Vad skulle en erfaren spelare i Europa Universalis göra som Ryssland idag? Ungefär det som Ryssland gör nu. I Europa Universalis finns, precis som i verkligheten, också försvarsallianser och koalitioner. Men alla spelare vet att poängen med en allians är det ömsesidiga löftet som alliansen bygger på. Men kommer löftet att infrias? Kommer Österrike, Tysk-romerska rikets beskyddare, att försvara biskopsdömet Liège mot fransk aggression när kejsarens trupper samtidigt belägrar Ungerns provinser? Och vad händer med en allians när löftet sviks?

För liberaler är detta en fråga som får deras världsbild att gunga. Varför skulle Ryssland vilja krossa NATO? Vad har Ryssland att tjäna på att underminera Pax Americana? För den som spelat Europa Universalis och överlevt fyra hundra år av geopolitiska blodbad är svaret enkelt. NATO är en militärallians. Ryssland och NATO är inte vänner. Alltså är de fiender. I geopolitik finns inget “win-win”. Det finns bara “if you lose, you die”.

När NATO:s trupper utkämpar nästa dyra “fredsbevarande krig”, kommer alliansen att kunna hålla sina löften till sina mindre medlemmar? Om den ryskspråkiga staden Narva i dagens Estland skulle, efter en lokal folkomröstning som inte var sanktionerad av regeringen, välja att ansluta sig till Ryssland, och ryska civilklädda specialstyrkor tog över stadens administration, skulle NATO då mobilisera till krig? Är NATO beredda att starta ett krig för Narva? Om inte, så för vad?

Det är frågan som Putin ställer sig. Det är frågan som vi också borde ställa oss. I spelet Europa Universalis är detta en fråga som i värsta fall kan leda till att man blir annekterad av en främmande makt. I verkligheten har frågan helt andra konsekvenser

Publicerad fredag, mars 6th, 2015 i filosofi, Karim Jebari, politik.

Vad tycker du?