Att kvantifiera klimatkatastrofen

För ett tag sedan hade jag en meningsutväxling i Dagens arena med Jacob Lundberg, doktorand i nationalekonomi. Han har, i en ny rapport från tankesmedjan Timbro, sammanställt en del av den senaste forskningen inom nationalekonomi kring den förväntade skadan som den globala uppvärmningen kan orsaka. Slutsatsen av den sammanställningen var att den förväntade skadan inte rättfärdigade en koldioxidskatt på de nivåer som vi har i Sverige idag, i synnerhet nivån på drivmedel. Lundberg argumenterade att skatten borde vara mycket lägre, om skatten ska vara så ekonomiskt effektiv som möjligt.

Lundberg resonerar korrekt och vederhäftigt (vad jag kan bedöma) utifrån erkända auktoriteter inom sitt fält. Problemet är dessa auktoriteters resonemang kring förväntad skada. Så låt oss titta närmare på frågan: hur beräknar vi förväntad skada i en beslutssituation?

Det beror på hur situationen ser ut. Anta att du är i en situation där du kan avgöra sannolikheten för varje möjligt utfall, och den relativa kostnaden. Till exempel om du vill satsa 100 kr på att en tärning ger ett visst utfall. Här kan du enkelt göra en analys av den förväntade skadan och nyttan av att antingen satsa eller avstå.

Du skulle också kunna vara i en situation där du har en ungefärlig uppfattning av sannolikheterna för varje utfall och den relativa kostnaden. Du kanske känner till sannolikheten att bli arbetslös för en person med din utbildning, och hur mycket det skulle kosta dig. Detta kan ge dig en ungefärlig uppfattning av hur rimlig en inkomstförsäkring vore.

Men det finns vissa beslutssituationer där det värsta som kan hända är svårt att kvantifiera på ett sätt som möjliggör jämförelser, och där vi saknar möjlighet att göra en en ungefärlig bedömning av sannolikheterna för de olika utfallen. Hur vi bör förhålla oss till de antropogena klimatförändringarna faller in i denna beslutskategori.

Enligt IPCC finns det en liten men inte obefintlig sannolikhet (cirka 1%) att vi riskerar att få en genomsnittlig temperaturökning på 6-8 grader inom hundra år. Givet ett sådant utfall, vad är sannolikheten att vi skulle få en demografisk katastrof med miljarder dödsfall? Vi har ingen aning, men eftersom 6-8 grader är en extrem temperaturökning, som skulle leda till en systemisk kollaps i det globala jordbruket, fisket och andra relaterade näringar, är den möjligheten inte rimlig att avfärda. Vad är värdet av miljarder människors död och en radikal materiell förenkling av den typen som till exempel drabbade Storbritannien efter Romarrikets fall? Inte ens det ekonomiska värdet (som rimligen är en mycket ungefärlig proxy för värde) är enkelt att uppskatta. Men låt oss försöka.

Anta att en miljard personer överlever klimatkatastrofen (och eventuella krig), och de överlever på existensminimum, vilket är den levnadsstandard som de flesta människor haft under nästan hela mänsklighetens historia. Detta innebär att jordens BNP skulle vara 365 miljarder dollar per år. (1 USD/dag*365*1 miljard). Detta är 0,365 biljon. Enligt CIA factbook var världens BNP 87 biljoner dollar 2013. Om vi antar att detta kommer att fördubblas fyra gånger (3% tillväxt, se ”Rule of 72”) på hundra år så landar vi på 1392 biljoner år 2114. 0,365 delat med 1392  är ungefär 0.0003. Det betyder att den katastrofen som jag menar skulle vara ett “worst-case scenario” skulle innebära en minskning av världens BNP med 99.9997%. Jag menar att detta knappast är ett pessimistiskt “worst-case scenario”. En miljard människor innebär ändå att jordens befolkning är tillbaka på 1800-talet, vilket inte ens är nära “ultimate harm”, alltså mänsklighetens utplåning.

Lundberg åberopar beräkningar gjorda av Nordhaus i ett antal olika publikationer. Men Nordhaus beräkningar är surrealistiska i sin panglossianism. Han menar att 6 graders temperaturhöjning skulle i värsta fall (sic) leda till en minskning av BNP på 30%! Vi talar alltså här om en temperaturökning som skulle slå ut allt jordbruk som inte var i kontrollerade miljöer, göra det omöjligt att vistas utomhus i stora delar av världen på sommarhalvåret, slå ut fisket, leda till stora kustområden försvann, och leda till en storskalig kollaps av en rad olika ekoysytem. Jag förstår inte hur han kan utesluta möjligheten att samma temperaturökning skulle kunna orsaka ett mycket mer katastrofalt scenario. Notera att 30% minskning av BNP är inte Nordhaus medianscenario, utan det värsta tänkbara han kan föreställa sig!

Vad kan vi göra i en sådan här beslutssituation? Vad vi än gör kan i teorin leda till den här typen av katastrofer. Hur ska vi göra för att undvika att hamna i total paralys? Dessa frågor är alldeles för generella för att besvaras här. Men tillämpat på klimatproblemet kan vi konstatera följande: Det råder asymmetri mellan olika möjliga utfall i sannolikhetskurvans svansar. Låt mig förklara.

Scenariot där jorden blir 6-8 grader varmare är längst ut på högersvansen i sannolikhetskurvan, vi kan kalla scenariot “het”. Anta att scenariot i andra änden av svansen innebar en lika allvarlig katastrof. Vi kan kalla detta hypotetiska scenario “kall”, där en ny istid orsakar en global katastrof i paritet med “het”. Vidare så antar vi att varje åtgärd för att göra “het” mindre sannolik skulle göra “kall” mer sannolik. I denna beslutssituation skulle vi kunna ignorera både “het” och “kall”, eftersom det förväntade värdet hos svansarna är symmetriskt. Istället skulle vi behöva fokusera på att hamna i nåt av de mest sannolika scenarierna, och då skulle därmed Lundbergs bedömning om de förväntade skadorna av klimatförändringar vara korrekta.

Men det som beskrivits ovan stämmer inte. I det riktiga scenariot “kall” är den förväntade skadan obefintlig, och kanske till och med negativ. Det betyder att “het” hamnar i fokus igen. Eftersom det råder en asymmetri mellan “het” och “kall” så är det “het” som är det relevanta scenariot att undvika. I jämförelse med “het” är alla andra scenarier ok. Alltså bör vi formulera beslutssituationen i klimatfrågan så här:

  • Hur minimerar vi sannolikheten att “het” inträffar?

istället för att formulera den som många ledande nationalekonomer gör:

  • Hur maximerar vi sannolikheten att det bästa scenariot inträffar?

Detta är en subtil men viktig skillnad. Enligt det sätt att förhålla sig till klimatfrågan som föreslås här är varje åtgärd som på ett effektivt minskar risken för “het” också kostnadseffektiv. Med andra ord så är den optimala nivån på skatten den som minimerar utsläppen av växthusgaser.

Det innebär inte nödvändigtvis att vi bör förbjuda bensin eller öka beskattningen dramatiskt. En sådan åtgärd kan bara effektivt implementeras om det finns en politisk och social acceptans för den. Utan att förankra åtgärder hos populationen riskerar dessa att bli kortlivade i en demokrati. Australiens alltför progressiva klimatskatt är ett talande exempel på detta.

Jag har skrivit mer om detta här.

Publicerad fredag, februari 6th, 2015 i etik, Karim Jebari, klimatet.

Vad tycker du?