Avgörs din röst i riksdagsvalet av sjukdomsupplevelse i hjärnan?

Enligt ”disease avoidance theory” leder ökad sjuklighet i ens omgivning till att man i högre grad undviker människor som ser sjuka ut. Teorin bygger på att beteende kan förstås som en del av immunförsvaret i ett evolutionärt perspektiv. Ökad sjukdomsbörda skulle leda till en förändring av hjärnans system för motivation och emotion och göra att man finner sjuka människor mera motbjudande. Eftersom attraktivitet är starkt kopplat till ett friskt utseende förutsäger teorin att det är viktigare att vara snygg om man bor någonstans där sjukdomsbördan är hög.

Andrew White och hans medförfattare har testat denna teori med en serie analyser och experiment. De publicerade sina resultat 2013 i den ansedda tidskriften Psychological Science. Bland annat fann de att högre spädbarnsdödlighet och lägre förväntad livslängd i valkretsarna till USA:s kongress ledde till att den snyggare av kandidaterna oftare vann. De gjorde också några laboratorieexperiment där folk utsattes för stimuli som ökar känslan av sjukdom i omgivningen, och sedan fick göra val mellan politiker på foton. För att få fram bilder på politiker med säkra skattningar av attraktivitet använde de databasen från sexymp.co.uk, en site där man får välja mellan två medlemmar av det brittiska underhuset och man svarar vem av dem man helst skulle vilja ha sex med.

När jag hörde talas om detta tyckte jag att det verkade smått otroligt. Min forskargruppsledare Mats Lekander presenterade artikeln av White et al. på ett litteraturseminarium. Vi diskuterade den och kom fram till att det fanns betydande osäkerhet eftersom viktig information saknades i artikeln. Det gick inte att se varifrån data var hämtade. Och effekten på röstningsbeteende fanns bara i en undergrupp av populationen – ett tecken som varnar för att författarna kan ha analyserat data på längden och tvären och bara rapporterat det resultat som råkade se ut som de hoppades.

Därför beslöt vi att försöka replikera deras fynd. Principiellt verkade det mycket enkelt: om det stämmer så borde ju de engelska politikernas sexighet bero på hälsostatusen i deras valkretsar. Och de data är offentliga. Vi fick ett svårt problem med att matcha den offentliga statistiken, som inte alltid förelåg per valkrets, med data från sexymp.co.uk, men Adam Renberg löste det till vår stora glädje. Resultatet? Det fanns ingen koppling alls.

Vi skrev ihop en liten kommentar och skickade in till Psychological Science. De refuserade den, men vi tjatade och hänvisade bl.a. till Kimmo Erikssons utmärkta artikel till stöd för att tidskrifter inte bara skall publicera spektakulära fynd, utan även uppföljningar som inte är lika positiva. Då tog de in vårt manus för bedömning igen, men till slut blev vi refuserade. Hela denna process tog ungefär ett år, och tidskriftens referenter krävde ganska mycket uppföljande analyser och jobb som tog mycket tid och kraft. Nu har vi i stället publicerat vår kommentar som ett preprint, dvs utan referentgranskning i en traditionell tidskrift. Det tog två arbetsdagar innan den kom upp och blev en del av det öppna vetenskapliga samtalet. Nära nog samtidigt publicerades en annan artikel som försökt replikera några av laboratorieexperimenten hos White et al, med varierande framgång.

Den vetenskapliga litteraturen är självkorrigerande. I genomsnitt. I det långa loppet. Men det kan ta lång tid, och ofta sker det inte genom att felaktiga fynd motbevisas utan mera genom att de faller i glömska. När vi forskare nu kan använda internet för att kommunicera utan de årslånga intervall som vetenskapliga tidskrifter rutinmässigt orsakar måste vi ifrågasätta detta enorma slöseri med värdefull tid. Det är bara vi själva som kan förändra den vetenskapliga kulturen genom vårt eget agerande när vi publicerar och bedömer andras meriter.

Vårt lilla preprint var en kul erfarenhet av ett försök till replikering. Eftersom alla data samt vår analyskod också är fritt tillgängliga på nätet kan vem som helst undersöka vårt arbete, se exakt vad vi gjort, och bygga vidare om de så önskar. Nu kunde vi inte replikera det ursprungliga fyndet. Det går inte att säga om det beror på att det var en slump från början, eller om det finns några systematiska skillnader i data som förklarar skillnaden. Kanske är kulturen så annorlunda i Storbritannien att det inte går att jämföra? Ingen vet. Men vi kan i alla fall inte anse det som belagt och bevisat att sjukdomsbördan i ens befolkning avgör om man röstar på den snyggare kandidaten eller ej.

Publicerad torsdag, januari 22nd, 2015 i Gustav Nilsonne, politik.

3 kommentarer

  1. Bara en liten fundering kring detta.
    Det verkar som att ni jämfört sjuklighet och ”snygghet” mellan valkrets och valda parlamentariker. En rimligare ansats, för att efterlikna White et al, vore ju att jämföra den valde med hens huvudmotståndare i respektive valkrets. Frågeställningen blir då om den snyggare oftare vinner i en mer sjuklig krets än som nu när ni undersökt om en ”sjuklig” krets skickar en i genomsnitt snyggare person än en ”frisk” krets.

  2. När Ni ändå skaffat er datat så vore det intressant att se hur starkt snygghet påverkar valbarheten med avseende på hela valmanskåren!

  3. Tack för era synpunkter. Jens har rätt i att det vore bättre att jämföra vinnare och förlorare i varje valkrets. Tyvärr har vi bara data för de politiker som blev valda. Samma begränsning gör att vi inte utifrån de data som presenterats här kan undersöka om snyggare politiker i allmänhet har större chanser att bli valda, som Arthur föreslår.

Vad tycker du?