Julia Galef om Mr. Spock-rationalitet och verklig rationalitet

Jag heter Stefan Schubert och är postdoc i filosofi vid London School of Economics.  Jag driver bloggen DN Debatt-betyg, där jag dels granskar DN Debatt-artiklar från ett argumentationsteoretiskt perspektiv, och dels diskuterar hur vi kan göra den politiska debatten, och politiken själv, mer evidensbaserad och rationell. Karim, Gustav och Måns har bjudit in mig att dubbelposta vissa av mina inlägg här, och det är i första hand de senare, mer allmänna inläggen, jag kommer att välja. Mitt första inlägg handlar om begreppet rationalitet.


I detta lysande föredrag argumenterar Center for Applied Rationalitys president Julia Galef för att Hollywood sprider en felaktig bild av vad rationalitet är. Hon exemplifierar med vulcanen Mr. Spock, en aspergerlik karaktär från Star Trek, och talar om att Hollywood skapat en ”Straw Vulcan”-uppfattning av rationalitet – en s k halmgubbe som inte har mycket med verklig rationalitet att göra.

Jag rekommenderar verkligen att se föredraget, som både är lärorikt och underhållande. En transkription finns här, och en utmärkt sammanfattning finns här. Min sammanfattning av denna sammanfattning är som följer:

Verklig rationalitet består av två saker:

1) Epistemisk rationalitet handlar om att tro på det man har skäl att tro på, och ingenting annat, samt om att införskaffa ny evidens på ett systematiskt och tillförlitligt sätt.

2) Instrumentell rationalitet handlar om att använda medel som hjälper dig att uppnå dina mål (vilka dessa än är).

Hollywoods ”Straw Vulcan”-rationalitetsprinciper är däremot som följer: 

1) Att vara rationell innebär att tro att andra personer också är rationella.

2) Att vara rationell innebär att aldrig fatta ett beslut förrän du har all relevant information.

3) Att vara rationell innebär att aldrig förlita sig på intuitionen (System 1).

4) Att vara rationell innebär att inte ha några känslor.

5) Att vara rationell innebär att endast värdera kvantifierbara saker som pengar, effektivitet eller produktivitet.

Som Galef påpekar är det naturligtvis varken epistemiskt eller instrumentellt rationellt att följa dessa principer. Att tro att alla andra personer är rationella är t ex uppenbart epistemiskt irrationellt, eftersom vi har massor med evidens som visar att så inte är fallet. Att aldrig fatta ett beslut förrän du har all relevant information är uppenbart instrumentellt irrationellt, eftersom det ofta kommer leda till att du inte kan nå dina mål. T ex skulle du då inte bromsa förrän du är verkligt säker på att ett barn springer ut på vägen en mörk kväll – och då kan det vara försent.

Den slutsats som Hollywood drar av Mr. Spocks, och andra liknande karaktärers, misslyckanden är, menar Galef, att det är bättre att följa sina känslor och inte tänka efter för mycket:

But because it’s this sort of “fake” rationality that’s designed to demonstrate that the real success, the real route to glory and happiness and fulfillment, is all of these things that people consider to make us essentially human, like our passion, and our emotion, and our intuition, and yes, our irrationality.

Det följer emellertid inte från Mr. Spocks misslyckanden att vi bör vara helt känslo- och intuitionsdrivna. Valet mellan Mr. Spock och en person som är på det sättet (tydligen ska Leonard McCoy vara en sådan karaktär i Star Trek, men jag har inte sett serien själv) är nämligen ett falskt dilemma. En sant epistemiskt och instrumentellt rationell person skulle varken vara som Mr. Spock eller som McCoy. Istället skulle denne använda sitt långsamma logiska tänkande (System 2) när så krävs och finns möjlighet till, och annars det snabba System 1, samla in mer information när det är möjligt och nödvändigt, men inte annars, ha känslor men inte i alla lägen låta känslorna ta överhanden, etc. En sådan person skulle nämligen i längden få en mer korrekt världsbild och nå sina mål mer effektivt än både Mr. Spock och McCoy.

Galef avslutar som följer:

If you think you’re acting rationally but you consistently keep getting the wrong answer, and you consistently keep ending worse off than you could be, then the conclusion you should draw from that is not that rationality is bad, it’s that you’re bad at rationality.

Den slutsats vi ska dra från Star Trek är således inte att rationalitet är något dåligt, utan att Mr. Spock är dålig på att vara rationell.

Ett annat citat från Galefs föredrag som jag vill lyfta fram är detta:

I myself had a conversation with a friend of mine a couple years back when I was first starting to get excited about rationality, and read about it, and study it. She said, “Oh it’s interesting that you’re interested in this because I’m trying to be less rational.” 

It took me a while to get to the bottom of what she actually meant by that. But it turns out what she meant was that she was trying to enjoy life more. And she thought that rationality was about valuing money, and getting a good job, and being productive and efficient. And she just wanted to relax and enjoy sunsets, and take it easy. To express that she said that she wanted to be less rational.

Min fetstil. Denna konversation fångar kärnan i det Galef är ute efter. Galefs väninna hade uppenbarligen köpt ”The Straw Vulcan”-uppfattningen om rationalitet, och menade därför att en rationell person inte kunde ta det lugnt och uppskatta solnedgångar. Detta belyser att ”The Straw Vulcan”-uppfattningen om rationalitet inte endast omfattas av anti-rationalister, utan även av vissa människor som ser sig som rationella. Det finns t o m rationalister som, till skillnad från Galefs väninna, vill vara fullt ut ”Straw Vulcan”-rationella.

Galef talar om rationella personer men mycket av det hon säger kan överföras till samhällelig nivå. Under 1900-talet fanns det flera politiska rörelser, både till vänster och till höger, som såg sig själva som starkt rationalistiska men som på vissa sätt liknade Mr. Spock. T ex byggde man, både i Sverige och i andra länder (inte minst det kommunistiska Östeuropa) enorma miljonprogramsområden, vilket tycktes rationellt därför att man, i enlighet med den femte ”Straw Vulcan”-principen betonade handfasta (och i och för sig viktiga) saker som kostnad per kvadratmeter, sanitet, mm, på bekostnad av mer svårfångade och känsloladdade saker som estetik och mänsklig trivsel (även den fjärde principen är relevant här). Vidare har många företrädare för marknadslösningar inom olika områden (alltifrån pensionssparande till fria skolval) utgått från att människor är mer rationella än de är, i enlighet med den första ”Straw Vulcan”-principen, något som på senare år har kritiserats hårt av s k beteendeekonomer. De menar att denna uppfattning strider mot de senaste decenniernas psykologiska forskning, som visar att människor är mer impulsdrivna och mindre genomtänkta än dessa policies utgår från (se även Nudge).

I ljuset av dessa policies finns det en risk att väljarna gör som Hollywood – att de uppfattar det som att valet står mellan dessa typer av Mr. Spock-rationalister och en osystematisk, känslodriven politik, och att de i det valet uppfattar det som att det senare är bättre. Man måste därför vara tydlig med att sann politisk rationalism inte handlar om att bygga ett samhälle på Mr. Spocks principer eller om att bygga miljonprogramsområden, utan om att på effektivast möjliga sätt se till att vi kan skapa ett blomstrande, rättvist samhälle, där det mänskligt lidandet minimeras och den mänskliga lyckan maximeras.

Publicerad onsdag, januari 14th, 2015 i Allmänt, Stefan Schubert.

Vad tycker du?