Om bubblor, duvor och hökar

Debatten kring räntepolitiken har tagit skruv igen sedan Riksbanken (RB) sänkte sin reporänta till 0%. En del, inklusive en del namnkunniga ekonomer, oroar sig för en bostadsbubbla. Receptet på detta sägs vara amorteringskrav. Jag menar att (1) skälen att oroa sig för en bubbla är mindre än vad t ex Jonung menar och att (2) amorteringskrav vore ett dåligt sätt att lösa detta problem på och (3) att RB borde på sikt utforska andra sätt att utöka penningmängden än via reporäntan.

Jag har för avsikt att diskutera detta i en serie inlägg.

1. Kommer bubblan spricka snart?

2. Vad är egentligen problemet med deflation?

3. Vad bör göras åt  skuldsättningen?

4. Hur bör det finansiella systemet reformeras på sikt?

Låt oss först titta på risken för att en krasch på bostadsmarknaden är nära förestående, här definierat som ett kraftigt prisfall på bostäder (>20%), som leder till storskalig panikförsäljning och bankkollapser eller ”zombifiering” av banker. Jag menar att om vi beaktar följande, så borde vi tillskriva en lägre sannolikhet för en sådan här kollaps inom en mandatperiod än vad till exempel Ingves eller Jonung tycks uppfatta.

1. Vi ser inget spekulativt köpande. I Spanien och i Florida, liksom i andra platser som lidit av den här typen av händelser har respektive kris föregåtts av storskaligt spekulativt köpande. Dvs, folk köper en eller två extra bostäder i hopp om att göra sig ett klipp. I Spanien byggdes såldes hela semesterorter till spekulanter innan de ens var byggda! I Sverige ser vi inget av detta. Istället tycks prisökningarna drivas på av allt större efterfrågan på bostäder i storstäderna, eftersom folk måste bo nånstans.

2. Kreditvolymen har ökat jättemycket i förhållande till inkomsterna men nettoskuldsättningen har inte ökat lika mycket. Det är inte bara kreditvolymen som är intressant, utan även hur mycket svenskarnas nettoskulder är, alltså tillgångar minus skulder. Eftersom svenskarnas förmögenheter är deras bostäder, och bostäderna har ökat i värde, så är nettoskulderna knappast lika oroväckande.

3. I Sverige, till skillnad från USA, så kan man inte bara lämna in sina nycklar till bankerna för att bli skuldfri. I USA funkar det så här: om ditt hus är mindre värd än din skuld, så kan du lämna in dina nycklar till banken och bli skuldfri. Det innebär att (a) en mycket stor systemisk risk för bankerna och (b) risk för en kedjekollaps i fastighetspriser när grannarnas hus förfaller. I Sverige blir du inte skuldfri, vilket gör att bostadspriser är mycket mer ”sticky” nedåt, eftersom en bostadsägare vars hus är värd mindre än lånet kommer att ha större incitament att stanna kvar i huset så länge hen kan betala räntan.

4. Låg inflation innebär att räntan är högre än vad man tror. Inflation är en form av negativ ränta som är betydande. En inflation på 2% innebär att ditt lån halveras i värde på 35 år. Om räntan och inflationen är 2% vardera är det samma realränta som när både inflationen och räntan är på 0%.

5. De så kallade ”subprime-lånen” i USA var av en helt annan kaliber än de lån som förekommer på den svenska bostadsmarknaden. Folk erbjöds lån vars räntor deras inkomster knappt räckte till att betala, men lockades med några månaders initialt subventionerade räntor. Fattiga personer övertygades till detta av bankerna genom att bankerna pekade ut att, om deras bostad ökade i pris som deras grannars gjort under nästa år, så skulle de ha råd att belåna sig på värdeökningen för att kunna betala den framtida ökningen av räntekostnaderna. Man kan alltså säga att subprimelånen var lån där husets förmodade framtida värdeökning användes som säkerhet.

Men med allt detta sagt vill jag inte påstå att skuldsättningen inte är ett problem på sikt. Vi bör, menar jag, reformera vårt finansiella system för att minska den strukturella obalans som mycket låg ränta skapar i ekonomin.

Publicerad lördag, november 8th, 2014 i ekonomi, Karim Jebari, politik.

4 kommentarer

  1. Bra och intressant. Jag tror också att kraschrisken är något överdriven.

    En viktig skillnad mellan 2 % ränta och 2 % inflation och 0 % ränta och 0 % inflation är dock att bolånetagares reala skulder torde minska snabbare under det förra scenariot. Bankerna kräver ju nämligen normalt sett inte att du amorterar bortom en viss punkt. Vissa kan visserligen ta chansen att amortera mer när räntan går ner, men det är osannolikt att de använder alla de pengar de vinner på lägre ränta till det. Skillnaden i amortering lär därför uppgå till mindre än två procentenheter vilket gör att den reala skulden sjunker snabbare under förra scenariot. (Sedan är det en annan sak att bostadspriserna kan växa snabbare när räntan är lägre.)

    Denna mekanism blir förstås viktigare när inflationen är högre (säg 10 %).

    Sedan tycker jag att höjda bostadspriser i sig är ett problem från omfördelningssynpunkt. Dessutom kan man argumentera för att ojämlikheter som uppstått genom att bostadspriserna gått upp är mer orättfärdiga än de som uppstått pga skillnader i arbetsinkomst, eftersom det finns (eller det kan man åtminstone hävda) ett större turelement i de förra än i de senare. Överhuvudtaget tycker jag att man borde diskutera vilka implikationer ökade fastighetspriser har för ojämlikheten mer. Som det nu är fokuseras det lite väl ensidigt på inkomstskatter.

Vad tycker du?