En ny modell för monetär expansion

Jag har nu i tre inlägg diskuterat räntepolitik, inflation, Riksbankens (RB) mål och hur vi fixar skuldsättningsproblematiken. Detta fjärde inlägg diskuterar på ett mer spekulativt plan vår modell för monetär expansion.

Vad är monetär expansion, och varför behövs det? Vi börjar så här: det finns en viss mängd pengar i ekonomin. Men om ekonomin ökar utan att mängden pengar ökar, som kan ske i en situation där pengar består av en värdefull metall, så kommer pengarnas värde i förhållande till ekonomin att öka. Ett annat ord för detta är deflation. Ett problem med deflation är att det leder till att folk sparar pengar på hög istället för att använda dem. Poängen med pengar är ju att det ska underlätta handel i samhället. Men om folk värderar pengar högre än varorna och tjänsterna i samhället, så avstannar samhällsekonomin.

För det är ju så att ekonomin är, trots namnet, inte ett hushåll. I en ekonomi är din konsumtion min lön, och ditt sparande innebär att jag inte kan erbjuda dig mina tjänster. När vi alla sparar blir vi alltså fattigare. Det är därför som vi behöver en balanserad ökning av penningmängden så att pengarna fortsätter att cirkulera. Frågan är bara: hur?

Idag skapas nya pengar i hög utsträckning av banker. När du tar ett lån av en bank för att köpa ett hus så är inte detta pengar som banken redan hade i sitt kassavalv. Istället så skapas de pengarna i form av ett åtagande från din sida att betala banken en viss mängd ränta varje månad. Det betyder att när räntan är låg, så skapas det mer pengar, eftersom folk är då mer villiga att låna. När räntan är hög så sker det omvända. På det sättet styr RB hur mycket pengar det finns i ekonomin.

Men det finns skäl att ifrågasätta den här modellen.

(1) I dagens situation har vi nollränta och en inflation som är nära noll. Negativ ränta är inte möjligt, eftersom folk alltid kan ta ut pengarna i kontanter eller spara på andra sätt. Om RB ska öka inflationen så måste det till andra strategier.

(2) Vår nuvarande modell ökar penningmängden genom att öka köpkraften hos och förmögenheterna för en välbärgad övre medelklass. Folk som äger fastigheter och tillgångar får en oproportionerligt stor del av den nyskapade pengarna i ekonomin. Det är ofördelaktigt ur ett fördelningsperspektiv.

(3) Eftersom låg ränta är en subvention av en specifik form av varor, så är det inte konstigt att den väldigt låga räntan vi har haft har gjort att priset på den varan har ökat mycket mer än andra priser i samhällsekonomin. På sikt är detta ohållbart. Vi vet inte hur länge vi behöver nollränta för att få upp inflationen. Men anta att det tar tio år. Det vore farligt destabiliserande.

Så vad kan RB göra istället?

Centralbanker i Japan, USA, Storbritannien och Kanada har nu i flera år testat en nygammal metod för att öka penningmängden: Quantitative Easing, QE. Det är egentligen ett annat ord för ”att trycka massa pengar”. Skillnaden är att man inte trycker fysiska pengar, utan skapar digitala pengar som används för att köpa tillgångar i ekonomin. Genom att driva upp priset på tillgångar eller driva ned priset på statsobligation har dessa banker mer eller mindre framgångsrikt lyft sina ekonomier ur den värsta ekonomiska krisen sedan 30-talet, trots att deras respektive regeringar fört en åtstramningspolitik som i frånvaron av QE sannolikt varit förödande.

QE är alltså inte längre ett obeprövat vapen, utan ett verktyg som med framgång har använts av ett flertal länder i en situation som liknar Sveriges: hög arbetslöshet, låg inflation, hämmad konsumtion. QE kan dock utformas på olika sätt. I ovan nämnda länder har pengarna som centralbankerna skapat främst använts för att driva upp priser på privata tillgångar . Jag tror att detta är mindre bra. Jag har i tidigare inlägg argumenterat för att QE bör användas för att göra långsiktiga infrastrukturinvesteringar som kan öka ekonomins framtida tillväxtpotential. Till exempel skulle QE kunna finansiera ett ”minimiljonprogram” och investeringar i kollektivtrafik, klimatrenoveringar av samhällsnyttan osv. Detta skulle omedelbart öka den ekonomiska aktiviteten och samtidigt minska prisökningar på bostadsrätter och småhus genom att öka utbudet av bostäder. Samtidigt skulle detta inte öka den faktiska statsskulden, eftersom RB kan dessutom åta sig att behålla obligationerna för evigt. Det innebär att stimulanseffekten av ett sådant program torde bli betydligt större än om det lånefinansierades som vanligt, eftersom lånefinansierade utgiftsökningar ökar befolkningens förväntningar om framtida skattehöjningar eller utgiftsminskningar.

QE öppnar alltså dörren för ett nytt sätt att skapa pengar på som är mindre destabiliserande och mer fördelningspolitiskt acceptabelt. Om RB trycker en viss mängd pengar per år, kanske ett par procent av BNP, och ger dem direkt till medborgarna, skulle behovet av låga räntor inte vara lika stort. Därmed skulle RB kunna öka räntan för att få till en prisutveckling på bostäder som är i linje med den ekonomiska tillväxten utan att fastna i en farlig deflationsspiral. Samtidigt skulle personer som bor i hyresrätter också gynnas.

Om det finns ett förslag som är ”win-win” här så är det detta. Jag vill dock tillägga följande: Jag är en lekman i dessa spörsmål, och jag kan inte vara säker på att detta verkligen skulle vara en bra idé. Men jag har ännu inte hört någon argumentera på ett övertygande sätt att jag har fel. Och logiken i resonemangen är, så vitt jag förmår att avgöra, inte fel. Så jag hoppas att någon som är bättre insatt i detta vill åta sig att peka ut mina misstag, om jag har gjort några.

Detta är en mer moderat version av en radikal idé som presenterades av ekonomen Irving Fisher år 1936. Här finns en ny IMF-rapports som diskuterar Fishers idé i större detalj. Den stora skillnaden mellan det ovan diskuterade förslaget och Fishers är att han föreslog att bankerna ska förlora all makt att skapa nya pengar. Mitt förslag går ut på att begränsa ekonomins beroende av bankerna för att skapa pengar.

Publicerad lördag, november 8th, 2014 i ekonomi, Karim Jebari, politik.

5 kommentarer

  1. Hej,
    Först vill jag säga att gillat din serie av inlägg! Gällande QE så låter det för bra för att vara sant. Jag är ingen expert, men det måste finnas nackdelar med denna metod också? Du skriver att du vill ge det utökade pengarna direkt till medborgarna, hur ska det gå till? I USA gavs de nya pengarna till bankerna, men det ledde till att bankerna satt på pengarna och ökade sina egna börskurser, trots att tanken var att de skulle gå vidare ut i systemet. Hur ser man till att inte liknande suboptimeringar händer i Sverige?

    Hälsningar,
    Jonas

  2. Hej Jonas, tack för din kommentar! Jag håller med om att det låter för bra för att vara sant, och jag hoppas att någon läsare som är mer kunnig än någon av oss ska hjälpa oss att förstå var ”the catch” ligger. Än så länge vet jag inte vad det skulle vara.

    Min idé handlar om att Riksbanken köper statsobligationer direkt från staten, istället som nu när QE används för att köpa obligationer från marknaden. Genom att RB lovar att aldrig sälja obligationerna, så blir detta ett permanent tillskott av pengar till statskassan, som staten sen kan använda till att sänka skatter, betala tillbaka andra lån eller investera i infrastruktur.

  3. Alexander says:

    Hej, jag ville bara upplysa om att du råkat skriva ”Quatitative” ovan.

  4. Jag har bara nyligen uppmärksammat detta och jag är såld måste jag säga. Här är en till artikel som belyser det här.
    http://bilbo.economicoutlook.net/blog/?p=9281

Vad tycker du?