Deflation och arbetslöshet

Förra inlägget diskuterade varför jag tror att risken för en bostadskrasch som destabiliserar samhällsekonomin är liten i Sverige idag. Nu vill jag diskutera varför jag tror att deflation är problematiskt och varför svensk ekonomi fortfarande befinner sig i skiten. Nästa inlägg kommer att diskutera lösningar.

Men låt oss först fundera på varför Riksbanken (RB) borde agera mer aggressivt för att nå inflationsmålet på 2%. Som Jonung påpekar är det ingen katastrof att ha deflation eller mycket låg inflation. I själva verket spelar den långsiktiga inflationstakten liten roll för hur ekonomin fungerar, så länge som takten är stabil och ensiffrig (inflation över 10% kan bli självförstärkande). Det är därför som vi bör ha ett inflationsmål. Vad målet sen är, är mindre viktigt. Men nu har vi ett mål som är på 2%, och det är ett mål som fungerar som underlag för långsiktiga ekonomiska beslut som folk och företag fattar. Om jag köper ett hus idag, så är det en investering som löper över väldigt lång tid, kanske upp till 30 år. På så lång tid spelar det ganska stor roll om inflationen är 2% eller 0%. Om jag inte vet hur inflationen kommer att förändras över tid, så är jag mindre benägen att fatta den här typen av beslut. Det är därför vi vill ha en stabil inflationstakt.

Det finns ett annat problem med dagens deflation. Att vi har deflation är en signal att ekonomin presterar långt under sin potential. Det betyder alltså att det finns massa produktionsmedel som inte används, vilket är skadligt för ekonomin i längden och leder till permanenta nedsättningar i ekonomins potential att växa. I konkreta ordalag så handlar det om att vi har en historiskt hög arbetslöshet, särskilt bland ungdomar. Vi vet att långvarig arbetslöshet är förödande för en persons förmåga att bidra till ekonomin i framtiden. När en hel generation har så pass höga arbetslöshetssiffror är det inget annat än en nationell katastrof. Ärligt talat så vet jag inte vilken planet ekonomen Jonung bor på när han i SvD säger:

”Just nu ser det bra ut. Det är ingen kris. Tillväxten är hög. Börsen och bopriserna går uppåt, försäljningen av bilar och champagne är stadig, auktionsfirmorna gör goda affärer. Hushållen känner sig rikare. Ladan är full. Allt detta är klassiska tecken på en kommande kris.”

För det första: tillväxten må vara hög, men ekonomin krympte med 5% 2009. För att ta igen en 5% minskning måste ekonomin öka med 10%. Det betyder att ekonomin växte med mindre än 4% mellan 2007 och 2013, eller mindre än en procent per år. Vi har haft en relativ ekonomisk stagnation i ett halvt decennium.

För det andra: tillväxten och den privata konsumtionen hålls uppe av en ökad privat kredittillväxt, som på sikt är ohållbar.

För det tredje: vi har enorma strukturella problem i svensk arbetsmarknad, som innebär att vi har en extremt hög arbetslöshet, som i sin tur har skapat grogrund för ett högerextremt parti, och som på sikt är en tickande bomb i termer av social stabilitet.

För det fjärde, situationen i Euro-området, som är intimt kopplad till vår ekonomi är fortfarande dyster. Italien har inte växt på ett decennium. Tysklands ekonomi stapplar och snubblar. Frankrike är i stagnation. Mario Draghi räddade Europa med sitt löfte att göra ”vad som behövdes” för att rädda Euron. Men det verkar som om marknaden kan komma att syna hans kort. Kommer han att hålla vad han lovade, eller bluffade han? Samtidigt finns stor osäkerhet med vad som händer utrikespolitiskt. Kommer Ryssland att stänga av gasen?

Publicerad lördag, november 8th, 2014 i ekonomi, Karim Jebari, politik.

3 kommentarer

  1. Krugman pekar på att det finns fler problem med deflation:

    http://krugman.blogs.nytimes.com/2010/08/02/why-is-deflation-bad/?_r=0

    Deflation en enskild månad är kanske ingen katastrof, men om Krugman har rätt har den starkt negativa konsekvenser om den biter sig fast.

Vad tycker du?