Liberalismen och dess vanföreställningar III: preferenser

Det här den tredje delen i serien om liberalismen. Tidigare inlägg har diskuterat yttrandefriheten och strukturer. Idag kommer en viktig aspekt av den moderna liberalismen avhandlas, som av filosofer kallas “preferentialism” eller the desire-theory. Jag vill dock redan nu klargöra att jag inte påstår att liberaler måste acceptera preferentialismen, och att denna kritik av preferentialismen bör uppfattas som en kritik av liberalismen.

Liberalismen utvecklades parallellt med en annan viktig politisk-filosofisk teori: utilitarismen. De tidiga liberalerna, till exempel John Stuart Mill och Jeremy Bentham var även utilitarister. Men under 1900-talet gick liberaler och utilitarister skilda vägar. Redan på Benthams och Mills tid hade “principen om avtagande marginalnytta” fått stor uppmärksamhet. Enligt denna princip så är resurser mindre effektiva att generera nytta för en person ju mer resurser personen har. Utilitarismen tycktes alltså implicera en omfattande och extremt radikal materiell omfördelning.

Av Mills och Benthams arvtagare kom vissa att betona det problematiska i den utbredda fattigdomen, medan andra ansåg att fattigdomen inte kunde bekämpas genom att underminera respekten för äganderätten. De som valde att fokusera på äganderätten kom att bli den intellektuella kärnan kring 1900-talets mest framgångsrika samhällsvetenskapliga disciplin: nationalekonomin.

Nationalekonomerna kom att omfatta en reviderad form av den utilitarism som Bentham och Mill förespråkade. För de klassiska utilitaristerna var det lycka som skulle maximeras. Vad som gjorde folk lyckliga kunde, i teorin, vetenskapen visa oss. Klassiska utilitarister ansåg att även om människor var ytligt sett ganska olika, så hade vi ganska snarlika grundläggande behov. Alltså var ett välfärdssamhälle som strävade efter att maximera lyckan i världen i teorin möjlig, åtminstone när det gällde att tillfredsställa mänsklighetens grundläggande behov.

Den nya ekonomiska utilitarismen hade en annan uppfattning. Inspirerad av sena 1800-talets vetenskapspositivistiska skepticism mot utsagor kring naturliga fakta som inte kunde observeras, tillbakavisade de idén att vi kan veta vad som gör folk lyckliga. Ledande bland dessa ekonomer var Vilfredo Pareto. Vi kan ju inte observera människors lyckonivå! Vi kan däremot observera människors val. Och människors val säger oss något om vad människor föredrar, eller deras preferenser. De moderna utilitaristerna menade att “lycka” var ovetenskapligt flum, och att den relevanta måttstocken för ett bra samhälle var preferenstillfredsställelse, eller tillfredsställandet av människors önskningar.

Denna distinktion tycks vara akademiskt hårklyveri, men i praktiken innebar det stora förändringar i policy. Vi må veta vad människors grundläggande behov är, men dessa tycks inte alltid sammanfalla med deras preferenser. Till exempel anser en klassisk utilitarist att vi har alla ett behov av finansiell trygghet när vi blir gamla. Alltså bör vi ha ett pensionssystem som garanterar denna trygghet.

Preferentialisterna håller med om att finansiell trygghet på ålderns höst kan ses som ett behov. Men eftersom det inte är behoven, utan preferenserna som ska tillfredsställas, så kan vi väl låta folk spara själva till sin pension? De som inte sparar själva föredrar uppenbarligen att spendera sina pengar nu och svälta sen. Preferentialisterna menar dessutom att individens val inte bara visar vad individen anser är i hens intresse, utan vad som faktiskt är i individens intresse. Valfriheten blir därmed nödvändig och i vissa fall tillräcklig för att garantera det goda samhället.

En annan aspekt av den ekonomiska utilitarismens skeptiska inställning till den klassiska utilitarismens idéer om lycka som ett mätbart fenomen var att man avvisade idén att en persons lycka låter sig jämföras med en annan, en idé som är avgörande för utilitarismens resonemang om radikal materiell omfördelning. Istället förespråkade Pareto och andra ledande ekonomer att endast paretoförbättringar var legitima, alltså förbättringar som ökar minst en aktörs välfärd utan att minska någon aktörs välfärd. En omfördelning, där en persons välfärd ökar på bekostnad av en annan, kan inte på ett tillförlitligt sätt sägas vara bättre med avseende på nytta, enligt Pareto med flera.

Men preferentialismen är numera en teori med allt färre anhängare bland filosofer. En rad tunga argument inom filosofi och psykologi har mer eller mindre underminerat dess raison d’être. Dels kan vi faktiskt veta vad som gör folk lyckliga, har psykologisk forskning visat.

Dels är personers preferenser mycket mer instabila, motsägelsefulla och svåra att fastställa än vad preferentialisterna ansåg. Till exempel är det inte helt ovanligt att folk har cykliska preferenser. Det innebär att folk ofta föredrar A framför B och B framför C men C framför A (oftast i större cirklar). I sådana fall är det svårt att säga vad folk egentligen föredrar. Och hur ska vi förhålla oss till preferenser där individen saknar relevant information? Vissa preferentialister anser att vi bör maximera våra upplysta preferenser. Men det är oklart vad dessa skulle vara, eftersom vad som avgör vad som är relevant information beror på i sin tur våra preferenser. Till exempel kan någon föredra att besöka en toalett framför en annat om hen vet att en av toaletterna användes av en person med AIDS, även när den presumtiva toalettbesökaren vet att smittorisk inte föreligger. Är den informationen relevant?

Personers preferenser är dessutom extremt instabila. Det innebär att tämligen triviala förändringar i en situation kan få oss att göra helt andra val än de vi faktiskt gjorde. Detta är förstås något som marknadsförare vet och skickligt utnyttjar. Om våra preferenser inte gick att manipulera med reklam skulle vi inte ha reklam.

Ett annat problem för preferentialismen rör spänningen mellan första och andra ordningens preferenser, alltså mellan preferenser och preferenser om preferenser. Jag vill till exempel föredra att träna framför att spela dataspel. Men jag föredrar att spela dataspel framför att träna. Blir mina preferenser tillfredsställda när jag spelar dataspel? Hur ska jag väga mina preferenser i nuet i förhållande till de preferenser jag hade för en timme sedan och de preferenser jag kommer att ha om ett år? Preferentialismens oförmåga att ge oss ett rakt svar på dessa frågor är minst sagt besvärande.

Nu är du möjligen lite förvirrad. Vad har denna idéhistoriska exposé med modern liberalism att göra? Jo, en icke oväsentlig del av moderna liberaler förutsätter preferentialismen i sin argumentation. I en rad olika frågor, från liberalisering av systembolaget, det fria skolvalet och legalisering av droger och sexköp så hävdar liberaler att individers val återspeglar deras preferenser, och att preferenstillfredsställelse är det enda som räknas. Det som kallas “paternalism”, alltså politiska beslut som begränsar individens möjligheter att skada sig själv, kritiseras av liberaler just utifrån idén att det som en individ väljer, är per definition bra för individen. Om jag väljer att åka motorcykel utan hjälm visar det att, eftersom jag inte anser att mitt liv är så viktigt att skydda, så är mitt liv inte så viktigt att skydda. Varför ska staten förbjuda den här typen av beteende? För ett liberalt sinne är världen extremt enkel. Alla gör hela tiden det som är bäst för dem. Vi har olika preferenser, och vi respekterar inte individen om vi till exempel beivrar våghalsiga motorcyklister.

Problemet med den här uppfattningen är inte att det är en förenklad modell av verkligheten. Alla uppfattningar och teorier är förenklingar i någon mån. Problemet är att modellen är uppåt väggarna fel. Det är som att försöka använda en karta över Berlin för att hitta i Paris. Problemet är inte kartans bristande detaljer.

Liberalismen är en ideologi med viktiga värderingar. En av dem är respekt för individens självbestämmande. Jag tror att den här principen är väldigt viktig. Men om vi tror att vi respekterar individer genom att låta dem göra vansinniga grejer, så har vi fått saker och ting om bakfoten. Respekt handlar inte om att tillskriva sina medmänniskor Mr. Spocks mentala kapaciteter. Respekt handlar om att se sina medmänniskor som de faktiskt är, och ingripa när någon är på väg att skada sig. I vilken mån och på vilket sätt detta bör ske är en annan diskussion, som jag fört i tidigare blogginlägg.

Publicerad tisdag, oktober 7th, 2014 i filosofi, Karim Jebari, politik.

7 kommentarer

  1. Visserligen instämmer jag i mycket av kritiken av preferentialismen, men jag är inte så säker på att kopplingen till liberalismen är helt korrekt. Jag tror att liberaler ofta endast menar att människor själva har en privilegierad position när det gäller att bedöma vad som är bra för dem själva.

    Detta verkar rimligt. Om den korrekta välfärdsteorin är hedonismen (vilket antyds i texten?) så är det ju just subjektiva upplevelser som har intrinsikalt värde. Och hur tar vi reda på vilken subjektiv upplevelse som är (hedonistiskt) bäst för en person? Jo genom att titta på personens preferenser.

    En annan konstighet är citatet ”De som inte sparar själva föredrar uppenbarligen att spendera sina pengar nu och svälta sen.” Preferensutilitarister menar ju att alla preferenser (även ens egna preferenser som gammal) räknas, så detta är nog lite av en halmgubbe.

    Dessutom så hade väl prefentialisterna rätt i att det finns ett problem med interpersonella välfärdsjämförelser för hedonismen.

  2. Det står att det finns två kommentarer (efter denna kommentar borde det bli tre) på denna post, men jag kan bara se en (min egen)…

  3. Med tanke på problemen med preferentialism är det inte så lustig att moderna liberaler antingen struntar i att utveckla nån moralisk grundval eller går på nån slags känsla (det gäller de flesta, men främst socialliberaler) eller har bytt till ännu mera problematiska filosofier som t.ex. naturrätt eller ”objektivism” (Ayn Rand).

  4. Jag undrar om det är sant i högre utsträckning än det är för socialdemokrater eller socialister…

    Jag är själv sympatiskt inställd till den hedonistiska utilitarismen, och betecknar mig som socialliberal. Finns ingen konflikt i detta.

  5. En självmedveten hedonistisk utilitarism är nog inte så utbrett i något ideologiskt läger idag. Självklart finns annars ingen principiell konflikt i att vara socialliberal och hedonist.

  6. Nej precis, jag skulle gå så långt som att säga att de inte finns någon heltäckande normativ teori är utbredd i något ideologiskt läger.

Vad tycker du?