Liberalismen och dess vanföreställningar II: Strukturer

Detta är del två i min serie inlägg om liberalismens vanföreställningar. Förra inlägget diskuterade liberalismens förhållande till yttrandefriheten. Dagens inlägg handlar om liberalismens svårigheter att förstå begreppet “strukturer”.

Men innan vi ger oss i kast med den diskussionen måste vi först klargöra en sak. Vilka liberaler talar jag om? Vem är det som står för dessa åsikter? Jag argumenterar i viss mån mot en fiktiv men typisk liberal vars resonemang förs fram på bland annat DN:s och Svenskans ledarsidor, i tidskrifterna Neo och Axess, av Timbros opinionsbildare, av Liberala ungdomsförbundets, Stureplanscenterns och Moderata ungdomsförbundets medlemmar.

Liberalerna som jag syftar på är alltså inte amerikanska liberaler, som i Sverige kallas “socialliberaler”, eller de som i en amerikansk kontext kallas “libertarians”, en linje som i Sverige förespråkas av “anarkoliberaler”. Den typ av etablissemangsliberalism som jag vänder mig mot är å ena sidan kritisk mot “såssiga” socialliberaler, och å andra sidan kritisk mot “ankor”, som frihetliga liberaler ibland kallas. Jag vill också förtydliga att jag inte anser att liberaler är mindre begåvade eller har nedsatt empati. Det är snarare så att den liberala ideologin och det sätt som den förhåller sig till världen gör vissa typer av resonemang svårare. Alla ideologier innebär någon form av kognitiv tvångströja, och jag hoppas kunna diskutera vanföreställningar hos andra ideologier i framtiden.

En av liberalismens centrala värderingar är att varje individ bör ha rätten att bestämma själv över hur sitt liv ska levas, en uppfattning som jag själv delar. Men ortodoxa liberaler menar att rätten till självbestämmande bör vara en villkorslös, universell rättighet som aldrig kan, ens av pragmatiska skäl, kompromissas bort. För att kunna vidhålla denna djärva princip behövs minst lika extraordinära antaganden om vilken sorts djur människor är. I detta inlägg kommer krocken mellan liberalismens människosyn och idéer om sociala strukturer att avhandlas. I framtida inlägg kommer andra aspekter av den liberala människosynen att diskuteras.

När någon påstår att det råder strukturell diskriminering menar de att diskrimineringen inte (enbart) sker på ett öppet och avsiktligt sätt, utan genom att personer har vissa känslor och tankar som leder till att vissa grupper behandlas sämre än vad de hade behandlats annars. Dessa tankar och känslor kan vara medvetna eller omedvetna. Till exempel kan en person få en stressreaktion när den ser en mörkhyad man utan att vara medveten om att det är just mannens hudfärg och den association som personen gör mellan hudfärg och fara som orsakade stressreaktionen.

Om en person identifierar sig som “antirasist” är det till och med sannolikt att personen kommer att leta efter andra förklaringar till sin stressreaktion, och finna “rimliga” förklaringar i mannens beteende, klädsel eller något annat. När den här typen av implicita och omedvetna attityder, associationer och tankar är vanligt förekommande i ett sammanhang bildar de en “struktur”. Strukturen är alltså inget som finns “därute”. Det är bara ett sätt att beskriva vad som händer när en grupp individer delar vissa uppfattningar, implicit eller explicit, som får sociala konsekvenser. Allt det här är ohyggligt okontroversiellt och står beskrivet i varje grundkurs på universitetsnivå i socialpsykologi.

Men det här kan vara svårt för en liberal att svälja, vilket de senaste årens diskussioner vittnat om. Eftersom liberaler håller för sant att individer är rationella agenter, så innebär det att påståenden om implicita tankar och känslor ses som mycket suspekta. Än en gång föredrar liberalen, i sann upplysningsfilosofisk tradition, att förlita sig på introspektion som analytisk metod. Efter en stunds eftertanke konstaterar den samtida liberala debattören att hen saknar fördomar och stereotypa uppfattningar. Därmed är de där “forskarnas” påståenden bevisligen falska, tenderar liberalen att proklamera. Och eftersom liberalen alltjämt ser sig som ett representativt exemplar ur en efter sammanhang varierande referensgrupp, så kan liberalen djärvt deducera att implicita fördomar inte existerar bland liberalens likasinnade sociokulturella gemenskap.

Den filosofiskt skolade liberalen kan tillgripa ett annat argument Påståendet att även liberala ledarskribenter kan ha implicita fördomar är ju omöjligt att falsifiera (om den enda metoden att falsifiera ett påstående är introspektion vilket tycks vara ett implicit antagande här) vilket innebär att påståendet om “strukturell diskriminering” kan tillbakavisas som “ovetenskapliga”.

Nu låter jag en smula raljant här, men det är faktiskt ganska anmärkningsvärt att vi i flera år debatterat en fråga som är så vedertagen.

Liberaler säger ibland att “kollektiv finns inte” eller att de som bekämpar strukturell diskriminering vill etablera “kollektiva identiteter”. Det är väldigt oklart vad det här egentligen betyder. Vissa liberaler tycks tro att de som talar om strukturell diskriminering tror att kollektiv är metafysiska objekt som existerar oberoende av individerna i gruppen. Men den här formen av esoterisk hegelianism är lika knäpp som den är sällsynt. Vad återstår då, utöver det retoriska knepet att säga något så vagt och konstigt att diskussionen degenererar i en semantisk begreppsanalys, av det liberala påståendet att “kollektiv inte finns”? Tja, det är helt enkelt inte sant.

Ponera följande motexempel. Fotbollslag finns. De består av spelare, som tillsammans kan vinna och förlora matcher. Vissa spelare har större påverkan på resultatet än andra, men det är inte fel eller konstigt att säga att ett lag vann mot ett annat. Kollektiv finns alltså, och kan tillsammans göra saker och ting som enskilda personer inte kan göra. Det är inte konstigare än så. Men för den liberala sinnet är detta resonemang väldigt knepigt, särskilt när det kombineras med idén att personer kan göra handlingar som en konsekvens av tankar och känslor som är delvis omedvetna.

Publicerad lördag, augusti 30th, 2014 i etik, filosofi, Karim Jebari.

5 kommentarer

  1. Intressant att belysa är ju också hur gängse liberal i allt detta tycks sammanblanda individualism som princip och individualism som metodologiskt perspektiv (vilket är en motsägelse i sig). Detta är höjden av knasighet.

  2. Din poäng i det här inlägget, om jag förstått det rätt, är att många liberaler har svårt att ta till sig att de kan lida av fördomar. Det är svårt för att de ligger i det undermedvetna och en liberal, som du definierar det, använder sig främst av introspektion (som inte visar att en själv är fördomsfull) och att generalisera från ett exempel (vilket då ger att ingen annan är det).

    Låt säga att flertalet liberaler lider av det här problemet, vad har det att göra med att stå för en ovillkorlig princip om självbestämmande? Du tänker dig att det kräver en del knepiga antaganden för att få det hela att gå runt, är det då antagandet om att det inte finns någon strukturell diskriminering? Om så, vad är kopplingen mellan de två, hur uppstår krocken?

    Annars, du lägger inte fram något bevis för att idén om att det inte finns strukturell diskriminering är vanlig bland de du kallar för liberaler. Var får du din information ifrån?

    Och du säger att du bara kritiserar, säg, konservativliberalismen, men du säger samtidigt att dessa ”ortodoxa liberaler” står för villkorslös självbestämmanderätt. Det innebär att man ger varje individ fullständig rätt att ignorera staten och leva på egen hand, fri att forma vilka associationer man vill. De enda liberala grupperna som vill göra det är objektivisterna, minarkisterna/minkarna och vi ankor (d.v.s. den libertarianska falangen av liberalismen). De liberalkonservativa, från vad jag märkt av, skulle vilja ha kanske 10-15% skattetryck för att bekosta något infrastrukturprojekt, ett minimalt skyddsnät, kanske några anti-trust-regleringar, något drogförbud samt lite annat.

  3. @Carl: Här är ett axplock:

    ”Rasister kränker människor och de gör det varje dag. Vi ska motarbeta dem.

    Men de är inte en ”struktur” som ”genomsyrar” vårt samhälle.

    Idén om att det finns en ”strukturell” rasism i Sverige har effektivt plockats isär av studier av inkomstskillnader, anknytning till arbetsmarknaden och attityder.” Fredrik Johansson

    http://magasinetneo.se/artiklar/jag-ar-inte-rasist-heller/

    ”I den politiska debatten hävdas som ett faktum att Sverige genomsyras av rasism och strukturell diskriminering. I själva verket är vi öppna och välkomnande mot invandrare.” Thomas Gür
    http://www.axess.se/magasin/default.aspx?article=1798#.VDY_cvl_uCk

    Jag är smärtsamt medveten om att det finns människor som skriver ”hjälp Mohamed”, jag vet att polisen ropar ”apajävel”, jag ser det. Men att Sverige skulle vara ett främlingsfientligt samhälle? Finns det alltså ingen värdering, ingen mylla som föder det faktum att Sverige är ett av de mest generösa länderna i västvärlden? Att vi tar emot flest ensamkommande barn? Är dessa fakta sprungna ur ett värderingsvakuum? Skulle protester mot REVA hänt om vi levde i ett främlingsfientligt land? Jasenko Selimovic
    http://www.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/jonas-min-van/

Vad tycker du?