Liberalismen och dess vanföreställningar I: yttrandefriheten

Denna blogg har stora sympatier med liberalismen. I många frågor företräder den en position som kan beskrivas som liberal. I huvudsak är det de centrala värdena inom liberalismen som Politiskfilosofi uppskattar: jämlikheten, individens rätt till självbestämmande, inställningen till demokrati och medborgarskap. Men liberalismen är, som ideologi, också behäftad med en rad olika trosföreställningar om världen, människan och samhället. En del av dessa är så väl integrerade i vår samtida diskurs att de ibland inte ens uppfattas som ideologiska, utan som självklarheter. Men ett substantiellt antal av dessa föreställningar om världen, som tycks utgöra en väsentlig del av den liberala verklighetsbilden är inte bara ideologiska, utan i strid med vetenskaplig/filosofisk konsensus. Liberalismen består med andra ord av viktiga och relevanta värderingar och en sorglig hop vanföreställningar. Jag har för avsikt att, i en serie inlägg, redogöra för dessa, och visa hur de står i strid med våra bästa teorier om verkligheten.

1. Liberalismen och yttrandefriheten
2. Liberalismen och strukturer
3. Liberalismen och individens preferenser
4. Liberalismen och den demokratiska freden
5. Liberalismen och geopolitiken
6. Liberalismen och lyckan
7. Liberalismen och politikens möjligheter

Låt oss börja med yttrandefriheten. Liberala filosofer och ideologer var en privilegierad grupp i sina respektive samhällen, men deras rätt till att yttra sig begränsades, censurerades och bestraffades hårt av den tidens auktoritära monarkier. Med hjälp av sin privilegierade position hade liberala tänkare dock en möjlighet att i sin tur begränsa utrymmet för “populister” i sina egna diskussionsforum. I universitetens seminarierum, dagspressens ledarsidor, caféer och herrklubbar var murarna mot yttervärlden höga. Vanligt folk hade inte en chans att delta i den offentliga debatten, för den fördes på elitens villkor och på deras diskussionsforum. Liberala filosofers passion för yttrandefrihet utsträckte sig alltså inte till att låta “vanligt folk” komma till tals, utan att själva inte bli censurerade av de auktoritära monarker som de kritiserade.

Idag har alla möjligheten att delta i debatten, och den typ av censur och auktoritärt åsiktsförtryck som liberaler bekämpade på 1800-talet är inte aktuellt i Sverige. Istället är måltavlan för liberal moralisk indignation den så kallade “åsiktskorridoren”. Liberaler anser att de är ansatta för att en del av den offentliga diskursen inte håller med dem, och ibland inte förmår att hålla “god ton”. Att denna tidvis oartiga kritik av liberala uppfattningar möjliggörs av att liberaler inte längre har möjlighet att monopolisera diskursen eller har ensamrätt att diktera dess regler tycks vara en källa till intet sinande liberalt förtret. Vad liberaler missar är att det inte är givet vad yttrandefrihet innebär. Att utesluta fattiga från universiteten var i praktiken ett kraftfullt sätt att reglera vad som kunde sägas i offentligheten. Inga liberaler idag anser att de har en skyldighet att tillåta IS att predika jihad på Sergels torg. Liberaler har i regel en ganska låg tolerans för åsikter som de anser vara “obehagliga”, som reaktionerna på Athena Farrokhzads sommartal visade på. Detta må tyckas oförenligt med yttrandefrihet, men bara om man utgår från en liberal definition av yttrandefrihet, där i princip alla yttranden bör tolereras.

En mer rimlig, och i akademiska sammanhang mer etablerad, uppfattning av vad yttrandefrihet innebär erkänner att yttrandefriheten i praktiken alltid regleras av vad som i samhället anses acceptabelt, och att detta är något som givetvis förändras över tid. På Benthams tid ansågs en text som förespråkade en avkriminalisering av onani otänkbar. Idag är en text som förespråkar en avkriminalisering av pedofili otänkbar. Våra normer begränsar de facto vad som kan sägas i offentligheten, och så kommer det alltid att vara. Det finns inga samhällen där alla yttranden är lika kontroversiella och där debattörer får betala samma pris för sina åsikter. Men dessa begränsningar inte i sig inskränkningar av yttrandefriheten, så länge som priset som betalas endast är socialt. Vad som stör många liberaler är att värderingarna i samhället har förändrats ganska mycket på ganska kort tid. Helt plötsligt finns det ett socialt pris att betala om man argumenterar för vissa saker som ansågs vara okontroversiella för mindre än ett decennium sedan. Dessutom har vi haft en kontinuerlig erodering av den underdånighet mot auktoriteter som präglat vår historia. För skribenter som befunnit sig tryggt i diskursens moderata mittfåra är det förstås besvärligt att de nu uppfattas som extremister av vissa debattörer. Att dessa unga debattörer dessutom inte visar tillbörlig aktning för deras seniora status är förstås extra frapperande. Men är detta verkligen ett hot mot yttrandefriheten? Inte nödvändigtvis.

Liberaler oroar sig för ett annat hot mot yttrandefriheten, och det gäller den fysiska opposition som högerextremister möter. Denna oro baserar sig också på en bristande verklighetsförankring. Liberaler anser att det är allvarligt när de själva blir hotade, trakasserade och fysiskt misshandlade, med all rätt. Även om liberaler skulle tåla att bli lite mer tjockhudade bör ingen, anser jag, behöva tåla att få dödshot, få sin egendom vandaliserad, sin fysiska integritet kränkt och sina personuppgifter spridda. Men när andra är måltavla för den här typen av behandling är liberaler ofta betydligt mer snara att anse att detta måste tolereras, i yttrandefrihetens namn. Högerextremister vänder sig sällan mot det liberala etablissemanget (bloggen migro är ett av få undantag), utan i större utsträckning mot “kultureliten” och sexuella och etniska minoriteter. Högerextremisters våld mot dessa är omfattande, systematiskt och ibland dödligt. Till råga på allt har polisen upprepade gånger visat ett flagrant ointresse för att ta detta våld på allvar. Även om alla initiativ till att ta “lagen i egna händer” (dvs. utöva våld utanför vad lagen medger är acceptabelt för att freda sig själv) är och bör förbli oacceptabla i en rättsstat, uppvisar liberaler påfallande ofta stor moralisk indignation över förslag som syftar till att begränsa högerextrema gruppers möjligheter att hota, kränka och hetsa. En enig liberal ledarkår har till exempel försvarat Svenskarnas Partis rätt att “demonstrera”, även när sådana demonstrationer innebär omfattande inslag av hets mot folkgrupp. Samma liberaler anser att det är självklart att partier vars uttalade ideologi är ett hot mot vissa etniska minoriteter ska välkomnas till skolor och andra arbetsplatser. Inte ens när terrororganisationen Svenska motståndsrörelsen demonstrerade på årsdagen av Kristallnatten ansåg liberala debattörer att det var dags att börja kringskära rasistiska terrorgruppers möjligheter att dominera det offentliga rummet med sina marscher. Att en grupp beväpnade våldsverkare går genom staden och utropar hot och förtal mot etniska och sexuella minoriteter anses fortfarande, av landets liberala åsiktselit, vara en “demonstration”.

Hur kan liberaler vara så oförmögna att sätta sig in i andras perspektiv? Hur är det möjligt att skribenter och debattörer med bevisligen sofistikerade intellektuella färdigheter kan undgå att förstå att vi som vill begränsa högerextremisternas friheter gör det för att deras frihet att hota och förtala är oförenlig med vår rätt att inte bli hotade och förtalade? Jag tror att förklaringen till detta ligger i liberalismens universalistiska karaktär. Enligt liberalismens människobild är individen ett vitt ark som förmår att fylla sig själv med innehåll. Det har rent idéhistoriskt inneburit att den liberala analysen av världen väldigt ofta utgått från liberalers egna erfarenheter och perspektiv. Dessa har sedan generaliserats och gjorts universella. En liberal har ideologiskt tränats till att tänka att hens erfarenheter är universellt giltiga. Detta kan bli problematiskt för liberalens möjligheter att förstå en person vars erfarenhet hen inte delar. Vi kommer att återkomma till denna observation. Men i sammanhanget kan det duga som en möjlig förklaring till att liberaler tenderar att uppfatta att “yttrandefrihet” för extrema terrorgrupper inte kränker någon annans rättigheter, eftersom deras egna rättigheter inte blivit kränkta.

Ett förtydligande: Jag menar inte att liberaler tycker att nazistiska våldsbrott är ok. Jag menade att de anser att det systematiska våld som dessa organisationer ägnar sig åt  inte är ett tillräckligt skäl att inskränka dessa gruppers friheter.

Publicerad fredag, augusti 29th, 2014 i filosofi, Karim Jebari, politik.

5 kommentarer

  1. Grym sida! Och ett bra resonemang om yttrandefrihet och liberalism. Det känns så uppfriskande att, som desillusionerad DN-prenumerant, läsa en skarp och kritisk men i grunden välvillig granskning av en av de mest centrala moderna ideologierna.

  2. Vilket monopol har liberaler någonsin haft på att kunna utestänga folk ifrån det offentliga samtalet? Du tar upp universitet, men på 1800-talet så var fanns det gott med konservativa på universiteten och socialister kom senare (efter att det hade blivit lite mer populärt). Dagspressen – det fanns gott om socialdemokratiska, konservativa och socialistiska tidningar. Sociala klubbar: det fanns även klubbar för vanliga arbetare, filosofiska och vetenskapliga sällskap man kunde gå med i. Däremot håller jag med om att det fanns en ekonomisk begränsning som gjorde att de mer välbärgade hade mer tid åt att hålla på med politik. Men de lyckades aldrig bli så starka att bara deras röster kunde höras av folk – för uppenbarligen skedde en förändring i politiken.

    Det är annars väldigt svepande att blanda samman liberaler under 1800-talet, en enad kår av liberala ledarskribenter och i nästa inlägg en skara liberalkonservativa.

Vad tycker du?