Skolmarknadens misslyckande: Spelets regler

Marknader är fantastiska saker. När de fungerar bra kan de på ett överlägset sätt producera varor och tjänster. Ibland, och särskilt när marknader skapas av politiker, kan dock incitamentsstrukturen producera fel sorts varor och tjänster. Vi har det problemet i skolmarknaden. Med ”skolmarknaden” så syftar jag på alla aktörer, inklusive kommunala skolor och icke-vinstdrivande skolor. Trots att dessa inte drivs av ett vinstintresse är de icke desto mindre aktörer på en marknad, eftersom de ofta vill expandera, eller åtminstone inte dra ned på sin verksamhet.

1. Det råder en enorm informationsasymmetri i skolmarknaden. D.v.s., konsumenterna har liten möjlighet att veta vad som är en bra eller dålig skola. Skolans kvalité beror i stor utsträckning på lärarna, och för att ta reda på detta skulle konsumenter behöva intervjua ett antal lärare per skola. De har sällan den möjligheten.

2. Dessutom så har konsumenterna en instabil nyttofunktion. Det betyder att det en 16-åring anser är viktigt med en skola (att kompisarna går där, att man får sovmorgon, att man får en Ipad) är inte det som kommer att vara viktigt för samma person senare i livet. Eftersom effekten av skolvalet är så pass signifikant för framtida inkomster, hälsa och klasstillhörighet, så är det ett problem att överlåta det valet till barn som är väldigt fokuserade i nuet.

3. Inlåsningseffekterna är väldigt stora. När du har valt en skola, är det väldigt kostsamt att byta skola. Det innebär att skolor i praktiken bara konkurrerar om konsumenterna som inte har kunskap, vilket förstås påverkar skolors utbud.

4. Eftersom goda betyg är attraktivt för konsumenterna så innebär vinstintresset betygsinflation.

5. Dessutom, eftersom elevernas förutsättningar har en avgörande påverkan för deras avgångsbetyg, så har skolorna ett enormt incitament att locka till sig duktiga elever och neka mindre duktiga elever. I synnerhet så gör dessa skolor allt de kan för att slippa ”jobbiga” elever som är dyra och drar ned snittet. Detta resulterar att de bästa skolorna kan plocka russinen ur kakan.

Problemet handlar om att skolor får betalt för att rekrytera billiga (duktiga) elever, oavsett hur bra utbildningen sedan är. I en marknad kommer detta att bli allt mer effektivt. Skolor anlitar redan extremt proffsiga PR-byråer, gör marknadsundersökningar av vad elever förväntar sig osv. Men undervisningen har uppenbarligen blivit lidande.

Hur skulle systemet kunna göras om för att incitamenten att tjäna pengar ska sammanfalla med att se till att elever lär sig något? En möjlighet vore att ge skolor en del av skolpengen när elever skrivs in, och en del när eleven får sina slutresultat på nationella provet och högskoleprovet. Proven rättas centralt (förebygger betygsinflation & fusk) och normalfördelas. Skolor med goda resultat får mer pengar.

Problemet med den här lösningen är att det skulle skapa ännu starkare incitament att rekrytera duktiga elever, eftersom elevens förutsättningar varierar och är avgörande för deras slutresultat. En möjlighet vore att låta lotten bestämma vilka som antas till en skola om skolan har fler sökanden än platser. Men det skulle sannolikt inte funka. Om jag var VD för en skola skulle jag där driva upp tempot så att de mindre duktiga eleverna hoppade av.

Ett annat förslag är detta. Alla nior gör nationella prov och en motsvarighet till högskoleprovet, som rättas centralt och normalfördelas. Sedan görs nya prov i slutet av gymnasiet. Friskolor får betalt för varje elev och för varje elevs individuella förändring mellan dessa två prov. En negativ förändring ger inga pengar, en positiv förändring ger desto mera. Det skulle fokusera skolorna på att se till att elevernas analytiska förmågor, färdigheter och kunskaper blir så bra som möjligt. Om marknader är det mest effektiva sättet att producera något, så skulle det här systemet sannolikt vara överlägset både det nuvarande och det gamla kommunala systemet.

Jag tänker mig att dessa prov bör administreras av en myndighet och bör fungera ungefär som högskoleprovet fungerar idag. Proven bör ersätta de existerande nationella proven som idag utsätter lärare för en alldeles orimlig administrativ börda, och bör rättas maskinellt. Att provresultaten normalfördelas, som högskoleprovet, förebygger betygsinflation och håller den bonus som delas ut mellan skolor konstant. Det innebär att skolor har ett extremt starkt incitament att se till att eleverna klarar sig bra på proven.

Anta att proven kan ge 2,0 poäng. Om en student går från 2,0 till 0,0 så får skolan 0 kr. För varje punkt från denna som eleven klarar sig så får skolan en viss mängd, säg 1000 kr. Så en elev som går från 2,0 till 1,0 ger 10 000 kr. En elev som vare sig ökar eller försämras ger 20 000. En elev kan maximalt generera 40 000 kr till en skola, om hen går från 0,0 till 2,0.

Vänta nu, säger du, hur blir det med dem som får 2.0 på det diagnostiska testet? Skolor tycks inte ha särskilt stora incitament att rekrytera dem. Nja, inte direkt. Men indirekt skapar duktiga elever en stämning och en atmosfär i klassen som hjälper andra elever att bli bättre. Det innebär att en skola kommer att vilja rekrytera en viss andel av de duktigaste eleverna, vilket skulle gagna alla. Den här reformen skulle förändra skolmarknaden i grunden. Istället för att satsa på att verka så attraktiv som möjligt för ungdomar, skulle skolorna nu satsa på att rekrytera så bra lärare som möjligt.

Detta system skulle innebära,tror jag, att friskolors fokus flyttas till att ge studenter de färdigheter som behövs på en modern arbetsmarknad. Men detta kommer inte att garantera likvärdighet. Detta kommer att diskuteras i nästa inlägg. En annan rimlig invändning mot denna modell är mätbarhetsproblemet. Detta kommer att diskuteras separat i ett tredje inlägg. Slutligen kan man dock fråga sig: varför en marknadslösning? Skolmarknaden har inte fungerat särskilt bra hittills, inget land har med hjälp av en fri skolmarknad skapat en god skola. Varför tror jag att Sverige kommer lyckas med det?

Mitt svar är: skolmarknaden i Sverige har lyckats producera det den var programmerad att producera: höga betyg, nöjda elever, låga kostnader (låga löner för lärare). Jag tror att rätt programmerad så kan en skolmarknad leverera goda resultat. Varför tror jag detta? Därför marknader har visat sig vara överlägsna andra styrsystem på att effektivt verkställa ett visst program. Men det förutsätter (1) att vi vet det vi vill åstadkomma och (2) att vi kan precisera det tillräckligt väl för att marknaden ska kunna implementera det. Framtida inlägg kommer att diskutera detta.

Publicerad måndag, juni 2nd, 2014 i ekonomi, Karim Jebari, politik.

5 kommentarer

  1. Ett av problemen med vinstintressen i verksamheter med komplexa mål är att all utvärdering går att gejma. I det här fallet: dra skolan åt det japanska hållet, så får eleverna bättre resultat på proven, men kan mycket väl utvecklas mycket mindre.

    Incitamentsmotivering tenderar dessutom att slå sönder andra former av motivation – finns gott om intressanta studier kring det.

  2. Markus H says:

    Att fler standardiserade prov kan användas för att mäta saker är såklart sant men om vi inte specificerar vad som faktiskt ska finnas i proven och hur det är tänkt att korrelera till skolans effekt på eleven så förblir det oklart om det tjänar det avsedda syftet.
    Ska vi testa kunskap eller mera indirekta förmågor som ordsassociation eller mönsterigenkänning? Det första är ju egentligen det som spelar mer roll men för att kunna relatera det första provet i 9:an till det andra så tycker jag att det verkar som att det måste ta den andra vägen i stil med högskoleprovet särskillt som vi har den här väldiga förgreningen av specialiseringar på gymnasiet.
    Din modell är kanske mer tillämpbar inom grundskolan men det är ju inte de problemet vi enligt utsaga försöker råda bot på.

    När vi även kopplar finansieringsmodellen till examinationsmodellen så inbjuder vi även enligt mig en alltför stor risk att fokus förvrids till prestationer på dessa test och jag är ytterst skeptisk till att resultatet skulle vara mer kunskap och bättre människor.
    Perspektivet riskerar att bli alltför snävt.

  3. Erik J. says:

    Den s.k. skolmarknaden är ingen vanlig marknad. Skälen härtill är flera: Man tillåts inte konkurrera med pris, skolpengen är densamma för alla och elevavgifter får normalt inte tas ut. Enligt Skollagen får man inte heller konkurrera med kvalitet – all skolverksamhet ska vara likvärdig; den som är för dålig eller för bra (!) bryter mot lagen. Inte heller får skolorna välja sina elever/kunder hur som helst. Detta är inte en marknad värd namnet. För den som vill följa lagar och regler finns inte särskilt mycket att konkurrera med. Pedagogisk inriktning och geografiskt läge är nog de lättast identifierbara. Det mesta annat som skulle vara tänkbart (lärartäthet, lärarkompetens, tekniska hjälpmedel, …) riskerar att äventyra den lagstadgade likvärdigheten.

    Marknader brukar fungera bäst när de tillåts vara marknader. Tillåt pris- och kvalitetskonkurrens. Ta bort den politiska styrningen av skolans innehåll. Då kan vi få en marknad värd namnet. Den nuvarande halvmesyren bidrar möjligen till att hjälpa politiker att profilera sig. Den kräver också en orimlig acceptans för regelbrott. Både friskolor och kommunala skolor bryter mot lagens likvärdighetskrav år ut och år in utan att något händer. Den politiska makten är tandlös, släpp fram konsumentmakten!

Vad tycker du?