Vad är en läkare?

Jag hade nyligen nöjet att föreläsa inför en konferens med blivande specialister i allmänmedicin. Efter min föreläsning pratade Åsa Kadowaki, medgrundare till organisationen Läkare med gränser. Hon förespråkade en återgång till den roll som läkare hade innan de reformer som gjorde patienter till kunder. En läkare, menade hon, måste slå vakt om sin professionella integritet, sin roll som medicinsk expert, och som myndighetsutövare. En läkare, menade hon, måste sätta sin patients hälsa högst. Men läkarens empati med sina patienter får inte leda till att läkaren åtar sig att hjälpa patienten med dess sociala problem, om sådan hjälp strider mot lagens anda. Vad innebär en sådan här hållning i praktiken? Låt oss begrunda ett fiktivt exempel för att tydliggöra detta.

Anna är 25 år och nyutbildad socionom. Hon har fått ett jobb på socialtjänsten i Sundsvall, och hon trivs bra med det. Trots att de ärenden hon handlägger är svåra och jobbet är mentalt utmattande, så finner hon det meningsfullt. Hon bor med sin yngre syster, som precis börjat plugga på högskolan. De är båda nyinflyttade och känner få personer. En dag kommer Anna hem och finner att systern har hängt sig i sovrummet.

Du är allmänläkare i en vårdcentral. Anna sitter nu framför dig och önskar sjukskriva sig. Hon vill inte sova i sin lägenhet, och har ingenstans att bo. Hon känner inte att hon klarar av att gå till jobbet och hantera svåra fall i sitt tillstånd. Hon vill åka hem till sina föräldrar och vara med dem i två veckor. Anna är inte sjuk. Hon har inte sovit sedan systern dog för 24 timmar sedan, och hon är påtagligt medtagen. Men hon kan tänka, planera och agera. Ibland brister hon ut i okontrollerat gråt. Bör du sjukskriva henne?

Bör läkaren vara, som Kadowaki föreslår, en myndighetsutövare som gör en opartisk bedömning av lagen och föreskrifterna? I så fall bör läkaren avstå från att sjukskriva. Anna är inte sjuk, i lagens mening. Anna kan möjligen inte utföra sitt vanliga arbete under en period, men arbetsgivaren skulle kunna ge Anna lättare arbetsuppgifter en tid framöver. Annas boendesituation är förstås problematisk, men det är inte din uppgift att ordna sådant. Din uppgift är att ordinera de medicinska behandlingar som du uppfattar kommer att främja din patients hälsa och/eller att skriva sjukintyg åt personer som på grund av sjukdom inte kan jobba. Anna kan fortfarande välja att be om tjänstledighet, och resa till sina föräldrar ett tag. Visserligen innebär det ett ansenligt inkomstbortfall för Anna, vilket är beklagligt. Men du är en läkare, och Annas ekonomiska situation är inte ett medicinskt problem.

Anna invänder: “Ur ett rent medicinskt perspektiv är det motiverat att jag får sjukskriva mig. Den stress som det ekonomiska bortfallet som två veckors tjänstledighet innebär för mig riskerar att försämra min mentala hälsa i en kritisk situation. Om jag å andra sidan väljer att gå tillbaka till jobbet kommer även den stressen, liksom min oförmåga att sova i den lägenheten, att öka risken för mental ohälsa”.

Du svarar: “Jag är inte övertygad om att du har rätt. Ekonomisk stress är visserligen påfrestande, men det är också sjukskrivning och att bryta livsmönster på det sätt du avser att göra om jag skulle skriva ut det där intyget. Det kan lika gärna försämra din situation att avbryta dina dagliga rutiner. Jag förstår att du har svårt att sova i din lägenhet, men det hjälper inte att fly från din lägenhet, för då riskerar du att få det svårare att hantera ditt trauma. Om du försöker sova kommer du förr eller senare att somna. I ljuset av den osäkerheten så kan jag inte dra slutsatsen att det skulle vara medicinskt motiverat att du får sjukersättning. Att det är socialt motiverat betvivlar jag inte. Men jag är en läkare, och jag behandlar och förebygger medicinska problem.”

Anna invänder: “Men hur drar du gränsen mellan ett socialt och ett medicinskt problem? Gränsen tycks godtycklig.”

Du svarar: “Förvisso. Men det åligger mig att följa lagens bokstav och lagstiftarens avsikt. Enligt min tolkning av den så har du ett socialt problem. Och således kan jag inte hjälpa dig. Du är inte sjuk.”

Anna invänder: “Jag inser att ditt resonemang följer från det du uppfattar som din roll som läkare. Givet din uppfattning så är ditt beslut riktigt, men jag anser att det finns ett annat sätt att förhålla sig till läkaryrket. Ett som utgår från patientens behov, oavsett om de är medicinska eller ej, och som gör allt i sin makt för att tillgodose de behoven. Jag ifrågasätter inte din kompetens eller din bedömning om vad som är bäst för min hälsa, men jag ifrågasätter att du åtar dig rollen som myndighetsutövare gentemot dina patienter, och att du avgränsar dina åtaganden till det du kallar för ‘medicinska problem’. Jag anser att läkare borde istället vara patientens advokat snarare än patientens domare.”

Fortsättning följer…

Publicerad fredag, maj 16th, 2014 i Karim Jebari, moral, politik.

2 kommentarer

  1. Hej!
    Intressant. Var är fortsättningen på ”fortsättning följer.”? 🙂
    Jag var på ett två timmar långt föredrag av Åsa Kadowaki idag och kan uttrycka mig med att jag är skeptisk.

Vad tycker du?